Då, i ett annat stall, för länge sedan, ledde vi ut hästarna på stallplanen och satt upp genom att ställa hästarna längs med husväggen och klättra upp på en gammal hemmasnickrad bänk. 

Vi styrde mellan två uthus mitt emot stallet och kom direkt ut i skogen som heter Lunsen men som idag är mer känd som bostadsområdet Sävja. Lunsen var en riktigt stor skog som sträckte sig milsvida omkring. Jag hade en klasskompis som red vilse där och som blev eftersökt av helikopter. Det fanns ju inte heller mobiltelefoner på den tiden så var man borta så var man. Jag var alltid lite rädd för att gå vilse så vi brukade hålla oss till stigar som vi kände till.

Vi red vidare på en upptrampad skogsstig som gick längs med gamla E4:an fast några hundra meter in i skogen. Någon kilometer från stallet öppnade sig skogen och vi kom ut i en stor glänta som kallades för Svedden. På somrarna brukade man släppa några av stallets hästar på bete där och när man skulle rida sin häst var det lättast att ta sadeln på cyklestyret och tränset på axeln och cykla dit.

Men nu var det vinter och staketen på Svedden var rivna till sist eftersom man hade börjat planera för bostadshusen som skulle ta över skogen som vi kände den. Traktorer och grävmaskiner hade kört fram och tillbaka över gläntan och snart skulle hela ängen bli en plats för kolonilotter där man kunde odla eget. 

Här fanns en liten bit grusad väg som ledde upp mot stora vägen och vi ställde hästarna en bit ifrån för att vänta på att det skulle bli fritt från bilar så vi kunde korsa. 

Precis på andra sidan låg den ridbana som vi ibland nyttjade för att träna våra hästar. Men idag skulle vi vidare mot skogen på andra sidan. 

Där började nämligen något som vi kallade sandvägarna. Kilometervis med breda stigar där underlaget var av samma sand som man burkar ligga på stranden vid havet och sila mellan tårna. 

Efter hundra meter på andra sidan vägen tog vi av uppför en backe till vänster och sedan direkt till höger och in på en liten sträcka av snirklande stigar över ett kort kalhygge. Vi var i närheten av några sommarstugor där vi alltid tog det extra försiktigt för att inte störa. 

Så kom vi ut på den första sträckan av stigarna. Där fanns uppbyggt ett antal naturhinder och vi valde alltid nogsamt vilka vi vågade hoppa och vilka vi red förbi. När vi passerat hindren kom en lång, lång sträcka med mjuk härlig sand och vi lät hästarna sträcka ut i galopp. Även på vintern höll sig stigarna oftast ridbara och fina. Idag är just den delen av skogen borta och ett område ligger där som jag tror heter Nåntuna backe.

I slutet av galoppsträckan var vi framme nästan där denna skogen tar slut och man kunde välja att korsa vägen igen och fortsätta på ännu flera långa stigar av sand. Men oftast tog vi oss nedåt mot den gamla vägen som går längs med ån. Vi brukade komma ut ungefär mittemot Sunnerstabackens nedfarter. Så skrittade vi längs med vägen tills vi kom fram till stallet i Nåntuna. Lite längre fram var vi tillbaka vid ridbanan och korsade vägen ytterligare en gång, passerade Svedden och hade sedan tio minuter hem till stallet. 

Då , i det andra stallet, för länge sedan fanns fantastiska möjligheter för uteritt. Det kan jag ibland sakna idag även om vi har det bra med uppgrusade ridvägar och stigar i vår skog. Men de där sandvägarna... 

Allting ändras och förändras. Det är väldigt många år sedan och idag är det hus byggda på de flesta av platserna jag beskrev. Jag tycker mig ändå minnas varenda en av de där stigarna, varenda sväng, varenda backe och varenda galoppsprång. Känslan.