Hej! Så här ser man ut när man fångas på bar gärning av Linnéa en tidig morgon i stallet. Ingen idé att säga "Det var inte jag!"  Det bästa med hästar är att de inte har någon som helst förmåga att skämmas. Daffe gick hem och lade sig och sov medan de andra hästarna åt frukost. Det är jobbigt och man blir mätt av att "arbeta" nattskiftet i stallgången. 

Idag är det återigen en härligt solig dag och även om det är några kallgrader så droppar snön i rask takt från taken och man kan både höra och känna att våren är på intåg. 

Det var den här årstiden som jag påbörjade inridningen av Picador. Han fyllde tre år precis i månadsskiftet mars april och jag hade väntat i nästan ett år på att få sitta upp sedan han kom till mig. Detta var 1987. Idag skulle jag nog välja att börja rida in min unga häst på sommaren när den är tjock och trött av allt gräs. Det brukar vara lugnast så.  Dessutom sitter man nästan alltid in unghästarna när det är två och ett halvt år nu för tiden. Men som det var då så kan jag inte komma ihåg annat än att man började lite senare. I vilket fall så följde jag precis de instruktioner som fanns att läsa i Lennart Wijnblahds bok som handlade om inridning och utbildning av den unga hästen.

Mitt i boken fanns det här utförliga schemat om alla de olika stegen från att börja vänja vid sadel, träns och tömmar till de första årens utbildning. Månad för månad och jag tror i vissa fall vecka för vecka. Jag hade aldrig helt och hållet ridit in en häst på helt egen hand förut men det var inget jag någonsin funderade över om jag skulle klara eller inte. Man har visst bra tro på sin förmåga i de övre tonåren. Dessutom tror man nog också att man är så gott som odödlig. 

Jag utförde de här första stegen med att vänja vid träns och sadel helt efter Lennarts bok. Picador hade aldrig något emot att få en sadel på ryggen. Han var en nyfiken häst som alltid hade lite tid över för äventyr. Och som ni vet, var det för lite utav äventyr så gjorde han helt enkelt sitt eget!

Gång efter gång förvånas jag över vad hästar ställer upp på. Från att bara ha varit häst, gått i hagen och tuggat hö och gräs så ska plötsligt någon sitta uppe på ryggen. Ofta, ofta så går det så lätt. Om man bara tar det lugnt och lyssnar in hästen hela vägen. Ibland är det mera skört och man måste ge hästen mer tid och gå långsamt fram. Med åren så har jag lärt mig att de här första stegen i utbildningen är så oerhört viktigt att de blir utförda på rätt sätt. Det kan ta några få sekunder att förstöra ett förtroende och så lång tid och så mycket jobb för att bygga upp igen. 

De första försöken till att belasta sadeln gjorde jag ute på stallplanen. Jag ställde pappa i fronten för att hålla i hästen och så stod jag själv på en träbänk och hängde försiktigt över sadeln. Efter några gånger så satte jag mig försiktigt och framåtlutad i sadeln och vi kunde gå ett varv på stallplanen. 

Nästa steg var att promenera med ledare den lilla rundan runt kyrkan och skogshagen och så tillbaka till stallet. Alltid samma runda åt samma håll. Vi övade att stanna och komma igång tillsammans med röst och ledarhjälp.  För nästa steg vara att jag red rundan själv. 

Därifrån lade jag långsamt på nya utmaningar. Byta håll på rundan och så småningom trava längs den lilla vägen förbi kyrkan. Men jag följde hela tiden noga schemat i Lennarts bok och med hjälp av tränare såklart. 

Det gick vägen. Jag red in min första stora häst och utbildade honom till Medelsvår B klasserna i dressyr och han var även ute och hoppade klasser på lätt nivå. 

Jag skulle aldrig rekommendera någon av mina elever att göra samma sak! 

Idag har jag sett alldeles för mycket. Lärt mig så mycket mer och upplevt en hel massa. Jag har sett när det går fel. Jag vet att hästar är stora djur med instinkten att fly. Jag har kommit långt förbi den åldern då man är ”odödlig”. 

Är jag fegare idag eller räddare? Inte alls. Men jag har upplevt mer, lärt mig mer och skulle nog vilja säga att jag är klokare.

Och ändå är jag på något sätt stolt över att åstadkom det där med hjälp av en välskriven bok. Och tacksam över att turen var med mig! 

Min bok om inridning förkom för många år sen. Jag lånade ut den till någon annan som skulle rida in sin häst. Så den kom säkert till nytta. Men jag har saknat den. Så idag hittade jag och beställde den från ett bokforum. Begagnad till priset av tjugofyra kronor. Det känns fint att få lägga tillbaka den i lådan där jag förvarar alla mina sönderlästa böcker. Men först ska jag titta igenom det där utbildningschemat och minnas våren 1987.