Hej! Igår morse när jag red i ridhuset så samlades det ett imponerande  stort gäng dressyrryttare av det lite yngre slaget på läktaren. Lusen passade på att showa lite eftersom han vet att det är skillnad på evenemang med publik och vanliga läktartomma dressyrpass. 

När jag hade ridit klart så tågade hela gänget in i ridhuset för att bygga dressyrstaket till söndagens Skogsbärsdressyr som är en tävling på klubbnivå. 

Fantastisk roligt att se barn från åttaårsåldern och uppåt knata runt i manegen släpandes på en planka till ett dressyrstaket med målet att rida ett dressyrprogram. För dressyr är roligt, men det är också lite svårt att förstå sig på. Jag menar att på en hinderbana så får du resultatet direkt. Om ekipaget stannar på hinder eller slår ner en bom så har man dragit på sig fyra fel och det vet man i samma sekund som man hör bommen falla till marken. 

I dressyr kan det vara svårare. Den där volten kan bli både för stor och för liten och oval eller någon helt annan form... Det kan gå för fort eller för sakta. Hästen kan gå över tygeln eller bakom handen eller mot handen. Det kan bli avbrott och galoppinslag. Ja, mycket kan hända. Men det kan också gå sådär alldeles utmärkt! Hur som helst är det modigt och glädjande att så många vill vara med och visa för domaren hur mycket de har övat och lärt sig! 

Dressyr är roligt! Det blir dessutom bara roligare ju mer man lär sig och förstår vad det går ut på och med en bra dressyrgrund så blir man också en säkrare hoppryttare!

Fast....

Jag måste erkänna att det funnits ett par gånger då jag i efterhand önskade att jag stannat kvar i sängen och sovit istället för att dra iväg på tävling...   ;)

En gång åkte Gabbi och jag iväg till Enskede med varsin häst. Dessa två hästar var grannar i stallet och grannar i hagen och dessutom så red vi tillsammans nästan varje dag. Så vi borde ju ha annat att det skulle kunna bli problem... Mitt i allt så fick vi startnumren rätt så nära varandra så det som hände har ni kanske redan listat ut. 

Gabbi red först på banan med Pasolini och jag och Picador huserade på framridningen. Om två goda vänner ur hästvärlden får mer än femtio meter mellan sig så sätter  de igång att gnägga. Oupphörligen! Hästarna skrek varannan gång och musiken i högtalarna hade ingen chans att göra sig hörd. Det går heller inte att rida något som kallas gångart medan hästen gnäggar oftare än den tar ett steg framåt. 

Gabbi var inte helt glad när hon kom ut från banan....

Så var det min tur. Jag bredde på lite till då Picador inte bara stoltserade med att gnägga mer än han andades. Han låtsades dessutom vara livrädd för transporten som domaren satt i. Varje gång man red upp på kortsidan närmast domaren så fick hon dessutom luta sig ut för att se ordentligt varvid jag genast bytte riktning med min häst. Inte avsiktligt och inte enligt programmet. 

Jag var inte heller helt glad när jag kom ut från banan...

Hade vi haft post-it lappar med oss hade vi nog limmat en på vardera hästbak med en väldigt låg siffersumma och ordet REA på. 

Men nu hade vi inga sådana så vi fick lasta våra hästar och åka hem. Tur  var väl det för vi tyckte hemskt mycket om båda hästarna trots allt och snart var vi på tävling igen. 

En annan gång var jag i Heby och skulle rida program på utebanan som då låg alldeles intill parkeringen. Jag fick startsignal och sträckte på ryggen innan jag red upp på medellinjen. I samma sekund som jag hälsade på domaren så var det en häst som slet sig och kom lös på parkeringen... 

Ja, i korta ord kan man säga att under hela mitt program så varvades vi runt banan av en lös häst med efterhängande skränande folkhord i hög hastighet. Det var inte det utlimata läget för att hålla koncentrationen för varken mig eller min häst. 

Med facit i hand så kan jag ändå se att även de gångerna dressyrtävlingen kunde sorteras in under rubriken katastrof var lärorika på sitt sätt. Man kan inte alltid påverka vad som kommer hända och ibland får det helt enkelt lov att gå dåligt. Det är inte hela världen. 

Med tiden har jag förlikat mig med att man får ta det som det kommer. Så idag tror jag att jag klarar ut överraskande situationer på ett bra sätt. Utan att bli stressad eller ens sur över sånt som man ändå inte kan påverka. 

Ta bara i Frösåker för ett och ett halvt år sedan. När jag lyckades ramla av min bockande häst precis när domaren blåste till start. Det var bara att springa runt hästen, stoppa foten i stigbygeln och hoppa upp i sadeln igen. Jag kunde rida hela programmet och kom fyra i klassen och jag tror mycket berodde på att jag inte satt och grämde mig under ritten över vad som just hade hänt.