Hej! Igår var båda våra dressyrlag i division II och red andra omgången. Det var Björklinge Ryttarförening som arrangerade tävlingen och lyckligtvis för oss så hölls den vid Jällaskolans anläggning. Det betyder ungefär två minuters resa för oss som står på UPK och kanske tre minuters resa för Anna som står på Åby, fem minuters resa för Emilie som står på Eke och sju minuters resa för Birgitta som bor i Rasbo. Så sammanlagt så reste båda lagen i tjugotre minuter med sina hästar. Eller om jag ska erkänna det så spräckte Emilie resplanen för hon red till tävlingen. Det tog henne tjugo minuter.

Det blåste en hel del över de öppna fälten vid Jälla. För den som aldrig upplevt en riktig sandstorm så kan jag tala om precis hur det är efter att som lagledare stått ute och tittat på när sex av våra ekipage red fram och dessutom ridit fram själv. Mina kläder, mina skor, mitt ansikte och mitt hår hade en enhetlig gul sandton när jag kom hem .Riktigt klädsamt om det inte varit för de röda ögonen. Men det var klart väder, ingen snö, inget hagel, inget regn! Däremot har jag ont i halsen idag. Skulle tro att jag har slipat ner halsmandlarna några millimeter. 

Alla våra lagryttare valde att endast rida lagklass så det blev en lagom lång dag då laget startade vid elvatiden och sista ryttaren hade ridit vid fem. Prisutdelning till runt halvsex och sedan bar det av hemåt. 

Hur det gick för oss alla skriver jag mer om i tävlingsrapporten på hemsidan. Men individuella placeringar blev det för Emilie och Onina samt Gabbi och Skywalker. 

Det var precis lika spännande denna omgång. Lagen hoppade hit och dit i resultatlistan allt eftersom klassen gick. Lag 1 som var tvåa i förra omgången slogs till slut med Uppsala Dressyrsällskaps lag 2 om tredjeplatsen för dagen. Men efter att sista ryttarens poäng var räknade så fick vi se oss slagna med 0.001% Ja ni läste rätt. En tusendels procent! Jag har aldrig varit med om något liknande :) 

Så lag 1 slutade på fjärde plats denna gång vilket gör att vi ligger trea totalt inför omgång tre som rids i Lurbo om två veckor. 

Dagens behållning borde dock ha varit den lätt förvirrade mannen som kom upp på läktaren och frågade mig vad personen som red på banan hette. Jag svarade och han frågade om jag var riktigt säker. Jodå, jag visste vem det var. Äsch då, svarade han. Jag kom för att titta på min fru. Men alla ekipagen ser ju likadana ut. Så stegade han ut för att leta efter något igenkännande tecken hos något av de andra fyrtio ekipagen på tävlingsplatsen. Hoppas han hittade frugan! 

Det påminner mig om den pappan i vår klubb som en gång filmade fel barn på hopptävlingen. Det fick han nog höra när familjen kom hem och hade slagit sig ner i soffan för att gemensamt titta på filmen...

Nedan: Elvira och Goliath

Lisa och Viking

Birgitta och Poli Oreo

Anna och La Crewell E

Gabbi och Skywalker

Emilie och Onina

Ulrika och Unico

Hej! Jag kan ju gott säga att ibland går man och skäms i onödan. I mer än halva sin livstid dessutom. Igår efter dressyrträningen kom vi in på ämnet "omöjliga hästar" och jag påminde Uffe om den där unghästkursen som han höll i vid den gamla ridanläggningen i Torslunda. Året borde ha varit runt 1987 eller möjligtvis 1988. Vem vet, vi hade allihopa permanentat hår i vilket fall. 

Vi var ett helt gäng med tjejer och unga hästar. Helen var med och Lotta också och många fler som jag inte riktigt kan sätta fingret på idag. Hästarna stallades upp i spiltor i stallbyggnaden, något som Picador inte var speciellt nöjd över. Han tyckte förmodligen att det var alldeles för händelselöst och kom snabbt på att om man bara backade tillräckligt länge som kom man loss och kunde spatsera som man ville i Tierps omgivningar. 

De första gångerna larmet om lösa hästar kom så reste sig hela gruppen och sprang till stallet som en enhet. Men vid det elfte eller om det var det tolfte larmet så var det bara jag  som sprang. Det var ju min häst som var lös- varendaste gång. Så fortsatte det under veckan. Jag sprang fram och tillbaka till stallet och fångade in min lösa häst och övriga satt lutade mot en faluröd vägg och solade sig. Ja, fast vi red ju en hel del också. Det var ju ändå en hästkurs. 

Uffe- han kunde inte ens komma ihåg unghästkursen igår när jag tog upp den. Han har förmodligen förträngt alltsammans. Någon form av posttraumatisk stress skulle jag tro. 

Men kommer du inte ihåg när vi skulle rida i grustaget hela gruppen? Frågade jag. Du hade en ung hingst och skulle rida först upp för backen. Vi andra skulle rida på ett fint led och jag var sist. Det var väl riktigt dumt egentligen och sätta den mest ouppfostrade unghästen sist... om man nu får skylla ifrån sig litegrand i alla fall. Halvvägs upp för backen gjorde Picador som han alltid gjorde i backar- Satte en hiskelig fart och bockade sig uppför på utsidan av övriga fyraåriga hästar och förbi hingsten. Där satt Uffe högröd i ansiktet och skrek att jag skulle hålla in min häst och det blev försåts kaos i hela gruppen. Det var sista gången jag red i ett grustag...

Uffe skakade på huvudet. Nä, han kom inte ihåg alls. 

Men den dagen vi skulle tömköra då? 

Min vackra röda och något envisa häst bara sprang baklänges och snurrade in sig i tömmarna. Så Uffe stegade fram som en major och tog över. Idag vet jag ju att om han ger sig in på något så genomför han det också. Men då på grusbanan i Torslunda var det första gången jag såg envishet av den kalibern! Picador tog till alla knep han hade för att slippa undan och det vill säga en hel del. Men Uffe gav sig inte och jag mins speciellt ett tillfälle när Picador försökte bege sig mot ny ort och Uffe vägrade släppa tömmarna varvid Uffe i stort sett fick hela grusbanan harvad med näsan. På det viset slapp de i alla fall starta traktorn den dagen...

Uffe skakade på huvudet. Nä han hade inga minne av det heller. 

Sista dagen då... sa jag. När vi åkte till terrängbanan för att introducera våra hästar för fasta hinder. 

Picador vägrade envist att hoppa något av hindren på banan.Trots att Uffe pedagogiskt ställde unghästarna på led och lät dem hoppa med draghjälp av hästen före. Det närmaste vi kom ett hinder var när han ändå tog sig fram till vattengraven och drack runt tjugo liter vatten. Han var väl törstig helt enkelt. 

Men Uffe hävdade att han inte kunde minnas något. Fast jag tyckte att han vacklade något. 

Nu vet vi ju alla att Picador blev hyggligt uppfostrad med åren och att han var en skojig omtyckt häst med eget humör hela livet. 

Jag hoppas verkligen att jag inte har väckt alltför många otäcka minnen till liv. Jag kanske inte skulle ha tagit upp det där med kursen utan låtit det falla i glömska. Ibland pratar jag innan jag tänker...

Ibland är det ett tufft yrke att  vara ridlärare. 

Hej!

Ovanstående bild är djupt inpräntad från tidiga barndomen. 

Stå med ryggen mot hästens huvud. 

Ta tyglarna i vänster hand och sätt vänster fot i stigbygeln, utifrån och in. 

Ta höger hand i bakvalvet och  vänster hand i framvalvet eller mantag. 

Ta sats, ett, två, tre och hoppa upp.

Ta benet högt över hästens bakdel och sätt dig mjukt i sadeln. 

Förr i tiden satt vi ryttare aldrig upp från pall utan vi späkte kroppen, slet på de stackars hästarna och nötte ut utrustningen i ren prestige för att bevisa att vi minsann kunde skutta upp på hästryggen. Möjligtvis använde vi i smyg bänken på stallplanen eller en stubbe. Men bara när ingen såg. 

Idag är det annat ljud i skällan och varenda ryttare använder pall vid uppsittning. Nåja, nästan alla. En viss prestige kan möjligtvis leva kvar i någon avkrok. Men jag tror att vi lite till mans tänker på våra hästar och försöker avlasta dem från den snedbelastning en uppsittning faktiskt innebär. 

En gång skulle Gabbi provrida en häst som var född på Bollerup lantbruksskola. Detta var efter pallarnas intgåg. När Gabbi kom till stallet visade sig hästen vara gott och väl 180 m i mankhöjd och hon sadlade den med möda och med en viss svindelkänsla i antågande och ledde hästen till ridhuset.

Väl där möttes hon av en fullsatt läktare. Alla skolans elever ville se när hon red hästen. Det hade väl varit okej om det funnits en pall... Men det gjorde det inte. Förmodligen hade alla pallar gömts undan för att verkligen kolla om denna ryttare var den rätta för hästen.

Så Gabbi tvingades utföra en "stående spagat" och sedan en gymnastisk sving upp i sadeln. Upp kom hon , men hon vet än i dag inte hur det gick till. Det sägs att det gick ett sus genom publiken och hästen fick följa med hem. Men hon satt aldrig mer upp på den hästen utan pall! 

För en ridskolehäst är det extra välkommet att ryttarna använder pall. Det kan ju bli flera uppsittningar på en och samma dag. Jag skulle tro att vi använt uppsittningspall på ridskolan i tio- femton år vid det här laget och jag kan garantera att det märks på hästarna att de är både gladare och mer avspända inför uppsittningarna än vad de kunde vara förr. 

Pallen är ett välkommet hjälpmedel inte minst med tanke på hästarna. Men man spar också på utrustningen och på sin egen kropp. 

Jag har faktiskt varit med om att en häst ramlat vid en uppsittning en gång. En elev kom i bakvikt i stigbygeln och blev hängande med full tyngd på vänstersidan varvid hästen tappade balansen, tog några snedsteg och sedan föll på sidan.

Det finns ett stort Svenskt möbelvaruhus som jag tror tjänar stora pengar på att sälja pallar till landets alla stall. Vi är glada att dom finns för där är pallarna billiga och man kan dessutom måla dem som man vill om man har lust. 

Idag har jag "märkt" den pall som Gabbi och jag brukar ha med oss på tävlingsplatsen. Det är alltid någon som glömt sin pall när man väl är på plats på tävlingsdagen och så springer alla runt och frågar om de får låna grannens pall. 

Såklart får det göra det för man vill ju inte att ens konkurrent ska bli kvar på marken...eller...?  ;) 

I vilket fall så lånar vi gärna ut vår pall. Men nu syns det lite bättre vems den egentligen är. Jag lade också till ordet oumbärlig för det är precis vad pallen är! På söndag styr vi mot tävling och pallen packar vi in allra först!