Hej! I en av kvällstidningarnas söndagsbilaga fanns det i helgen ett reportage om 85-åriga "Gurre". Hon är ridelev på en ridskola i Stockholm och har varit så sedan mitten av sjuttiotalet. Gurre berättar om hur "tantgruppen" träffas och rider varje vecka och om hur gruppen turas om att ta med sig lunch och att eleverna alltid sitter ner tillsammans och äter efter ridlektionen. Det roligaste i artikeln är när Gurre säger att det går inte alltid bra på lektionen. Man måste vara fokuserad. Om man varit ute och festat om dagen före till exempel så känner hästen det direkt!

Jag skulle tro att många av oss som jobbar eller rider på ridskola känner igen sig. Rida på ridskola är något man kan göra precis så länge man själv önskar och tycker det är roligt.

När reportern frågar Gurre om hon verkligen lär sig något fortfarande så blir hon nästan förolämpad och svarar att varenda lektion är unik.

Visst är det fantastiskt med ridning att det egentligen inte finns någon övre gräns för att sätta sig i sadeln. Ulla Håkansson, 76 år, red SM i dressyr vid Strömsholmstävlingarna för några veckor sedan. Nu har jag ju alltid hävdat att Ulla är ridsportens Ingemar Stenmark. Men även om man inte har för avsikt att hålla sig i den absoluta toppen som sjuttioåring så kan man rida på den nivå som man själv tycker är lagom.

Själv hoppas jag på att jag kan behålla min plats på hästryggen länge än. 

Ett sätt att behålla förmågan att klättra upp i sadeln är att träna varierat. Förutom det dagliga rid- och stallpasset så försöker jag röra mig på andra sätt också.  Gabbi och jag brukar ägna lunchen åt en promenad så ofta vi hinner. Det är skönt att komma ut och gå och man hinner prata och se naturen. När man går får man bra rörelse i hela kroppen och övar upp flåset också. För att sporra oss lite extra så har Gabbi laddat ner en app där vi kan se gånghastigheten och längden på rundan bland annat. Cykla gillar jag också. 

Nu ska jag inte sticka under stol med att ”ålderskrämporna” redan börjat smyga sig på... För tio dagar sedan var jag hos min läkare för att kolla upp en ond höft som vägrar ge med sig. Det blev kortisoninjektioner och så rådet att korta ner promenaderna till hälften. Inte populärt. Jag funderade en stund och så frågade jag om det inte var möjligt att få en del avlastning genom att använda stavar istället. Det nappade läkaren på. 

Igår fick jag ett SMS från min syster som också har så där lite lagom utdelning av krämpor. -Stavar inköpta! 

Idag var det dags för stavinvigning! Innan det begav sig så måste vi montera ihop våra stavar. Gabbi och jag packade upp paketen och fixade med längd och satte fast alla små tillbehör där vi trodde de hörde hemma. En fot för asfalt och en annan för grus. Själva monteringen tog ungefär lika lång tid som en promenad bukar göra totalt. Men skam den som ger sig! 

Handskar på! Jajamen, det gäller att ha rätt utrustning. Till saken hör att jag också hade på mig ett par sprillans nya gåskor så jag kände mig rätt så proffsig. Mindre proffsig kände jag mig när det var dags att stoppa i händerna på rätt sätt och spänna fast öglorna på handtaget. Det tog sin stund och precis när jag var klar så sa Gabbi; Det står ju höger på din vänstra stav. Jaha, det var visst en vänster och en högerstav. Bara att börja om. 

Vi övade en del fram och tillbaka på parkeringen innan vi kom iväg. (ingen såg oss...) Armarna i 90 grader, vänster ben fram, höger stav, tryck ifrån. Ibland hamnade man i passgång och det var kanske inte så effektivt men det såg väldigt roligt ut. 

Så gav vi oss iväg. Vi passerade Kenneth och traktorn vid hoppbanan.

-Nu måste jag säga att det där är väldigt nära tantvarning, ropade han. 

Ha! Han skulle bara veta hur vältränade vi kommer att bli! Stavar ger en hel del bättre kondis än en traktor! 

Vänster- höger, vänster- höger...

Armarna började brinna redan under den första kilometern, baksidan av låren stramade och det blev inte så värst mycket pratat. Andra kilometern så domnade båda armarna bort och det kändes lite ”bättre”.  -Jag tror jag ska köpa ett sånt där bälte med vattenflaska på, flåsade Gabbi under den tredje kilometern. Det finns annars en ryggsäck med ett långt sugrör , sade hon i nästa andetag. Undrar vilket som är bäst? 

Jag kunde inte svara, tungan satt klistrad mot gomen. Det kan kvitta, tänkte jag, flaska eller sugrörsrygga, bara jag får något att dricka. 

Vi staplade sista biten tillbaka mot stallet och lade tillbaka stavarna i bilen. Vi tar den långa rundan när  vi har övat ett tag, sa Gabbi och jag höll genast med. 

Det här kommer få oss att tycka att ett dressyrprogram är lätt som en plätt när vi tävlar framöver, flåsade Gabbi medan hon hängde över motorhuven på bilen. Jag nickade medhållande medan jag tänkte att vi nog inte får se den effekten redan på fredag då vi tävlar båda två. Snarare tvärtom... Vi får nog räkna med en del träningsvärk innan vi ser resultatet. 

I morgon tar vi fram stavarna igen! Nu ska vi bara få med oss resten av tantlaget också! 

Jag säger bara -Respekt! 

Respekt till alla stavgångare.