Hej eller godkväll! Dag två av tre på WE-domarkursen är till ända. En mycket trevlig och väldigt lång dag som började med att jag  laddade de första kaffebryggarna vid sju i morse och steg innanför dörren här hemma vid tio i kväll. 

Det är fantastiskt roligt men jag undrar om min hjärna inte har smält bort till en del. Det känns i alla fall lite skvalpigt därinne. Hoppas det stelnar till i morgonbitti då dag tre drar igång... Jag läste i någon artikel att det inte alls är sant att hjärnan slutar producera nya hjärnceller efter tjugofemårsåldern -det har jag tagit fasta på. Det sista som lämnar en är hoppet (om man inte rider för då lämnar hoppet de flesta vid fyrtioårsåldern och man börjar rida dressyr istället) och dessutom var det inte direkt länge sedan jag fyllde tjugofem...

Idag har hela dagen gått åt till att bedöma dressyr och teknikmomenten. Det är riktigt tufft att sitta inför en hel grupp och döma högt och direkt få reda på om man sett rätt eller om man fått det hela om bakfoten. Det som slår mig är att mina kamrater har sån fantastisk koll på de engelska termerna. Jag menar det är inte bara "Hello Mike- Hello Mary" som i mellanstadiet utan en fruktansvärd massa häst- och ridrelaterade termer. 

Att både hinna titta på ekipaget, sätta en siffra och hitta de rätta orden för att framföra sina kommentarer på rätt sätt är inte lätt. Jag tror det kan vara därför min hjärna delvis verkar ha smält. Jag kanske ska sova med huvudet i frysen... 

I vilket fall så försöker jag utöka mitt engelska ordförråd under kursernas gång och en hel del har äntligen fått fäste. Detta trots att jag under hela högstadiet drogs med en mindre pedagogisk engelskafröken som ihärdigt påstod att det inte var någon idé att försöka lära mig något på engelska då min invecklade tandställning ändå skulle göra att jag inte kunde uttala orden än mindre lagra dem i hjärnan. Som att trådarna var dragna även inuti huvudet?

Idag är jag väldigt glad att jag hade tandställning trots att engelskan blev lidande (Inte på grund av rälsen utan av fröken.) Tack vare den så fick jag mitt filmstjärneleende till sist.

Om ni för den delen någon gång har funderingar angående tandställningar så kan ni fråga mig för jag har nog provat alla varianter. En sort som jag undrar lite om den finns kvar idag är den där utanpåvarianten som man fäste i två hållare längst bak i munnen och sedan med ett tjockt gummiband i nacken. Nu hittade jag bara en lite äldre variant av bild (se nedan) och min var något modifierad. Jag och min bror hade våra nattandstälningar samtidigt. Jag kommer ihåg att vi fick sätta på oss dem direkt efter kvällsmaten och sedan hade vi dem framför TV:n när vi tittade på Drutten och Gena. Jo ni barn, det var bara en kvarts barnteve på den tiden! Sedan skulle man sova med den där tingesten och det var inte det lättaste. Det var ryggläge som gällde.  

Efter att ha uthärdat ovanstående fick man sin räls. Idag upplever jag att det till och med kan vara lite status i just rälsen och den kommer i många olika utföranden vad de gäller modeller, fäger och material. Rälsen var en befrielse i jämförelse med nattandställningen . Fast kanske inte om man frågade engelskafröken... Hon måste ha haft en dålig upplevelse av en sån där urtida modell... Eller bara någon slags fobi. 

Till sist så var det plastgomens tur. Den var helt okej då den var i stort sett osynlig. Den gav ett något släpigt, sluddrande tal men inte värre än för andra tonåringar tycker jag. Ett aber var när man skulle äta eftersom hälften av maten letade sig in mellan plastgomen och den riktiga gomen om man inte tog ut den. Det är inte trevligt när det trillar ut lite mat från lunchen framåt tre. Bäst före datumet har gått ut då. 

Det andra alternativet var att ta ut gomen och försöka smussla undan den i en servett eftersom man inte ville lägga den öppet på brickan. Många av mina kära vänner har råkat tippa ner sin lösgom i matkvarnen.... Tandläkaren gillar det inte! 

Smyga ner den i fickan var också ett alternativ. Men då måste man ha bra fickor för annars fanns en risk att den ramlade ut på skolgården när man gick från matan. Det hände en gång, inte för mig men för min bästis. Det var inte jätteskoj när det sprakade till i högtalaren på eftermiddagen och rektorn förkunnade att en lösgom var upphittad och fanns att hämta på rektorsexpeditionen... 

Med det känner jag att jag  kommit så långt det går från enegleska ridtermer och  nog borde gå och plugga i stället. Så sov gott så återkommer jag under morgondagen med slutrapport.