Hej! Lusen och jag har tagit det lite lugnt sista veckan på grund av väntat feberutbrott som dessbättre uteblev. Jag ville ändå inte anstränga honom ifall han gick och drog på nån bacill så det fick bli skogspromenader, lite bomarbete och ridning i joggtempo.

En dag så tog jag tömmar och gjord och gick ut på vår stora hoppbana. Nu tror jag ni alla har hört uttrycket ”Vägen till mannens hjärta går genom hans mage”. Detta stämmer ytterst väl in på Lusen. Han ställer alltid upp till 100% på allt som vi gör bara man med jämna mellanrum petar i honom en godisbit.

Någon Lusitano har jag aldrig jobbat med innan Lusen och jag hittade varandra och under det senaste året har jag fått uppleva hur otroligt smart den rasen är. Till fullo fokuserad och uppmärksam när det gäller.

Den här dagen tog Lusen över lektionen och visade mig hela sin repertoar. Jag hade tänkt att han skulle få röra sig lite lagom i en djupare form och med rörelse över ryggen. Han är ju rätt så ”stabbig” i sin kroppsbyggnad och behöver töja lite på späcket för att börja använda sin rygg.

Men Lusen hade tänkt sig något helt annat. Han hade kollat in att det fanns godisbitar i fickan och så körde han igång. Först gjorde han en fin passage längs ena långsidan och så tvärnitade han i en snygg halt och vände huvudet mot mig och så den där blicken.

-Du, jag var duktig nu så du kan ta och gräva fram en sån där godis ur fickan.

Han fick så klart en godisbit som han mumsade i sig. Så tänkte han till och så gjorde han lite mer passage. Tvärnit och godisblicken. Egentligen hade jag tänt mig att det skulle varit jag som talade om vad som skulle göras men han fick såklart en bit till. Tydligen var det dags för Spansk skritt för den tog vid så fort han hade tuggat ur. Han är duktigast på att sträcka fram det vänstra frambenet och det högra är lite mer blygsamt. Men han kämpade verkligen och var naturligtvis väl värd en tredje godisbit. Sen tyckte han att han jobbat klart så vi tog en promenad runt ridvägarna. Ibland får man följa istället för att leda :)

Hästar har ofta en sån där paradgren. Någonting som de är duktiga på och som de gärna vill visa upp. Jag tänker direkt på Lemans som så gärna vill visa sin ryttare att han kan göra sidepass över bommar på marken. Jag tänker på Gabbis häst som älskar att öka traven på diagonal och som är riktigt bra på det. Han brukar få göra en travökning när han kämpat på fint med något annat som han tycker är svårt. Det gör honom så glad.

Poppes galoppombyten, Vikings slutor, De där sakerna som man kan se att just den hästen gör med lätthet och glädje. Det är så kul att se en häst som bllir stolt över att visa vad den kan!

Fick ocskå en fråga angående hästar som släpper stödet/ knäpper av i sin form så här kommer ännu en liten instickare på ämnetoch jag kan såklart bara svara efter min egen erfarenhet.

Är det ett hastigt uppkommet problem? Har hästen plötsligt börjat släppa bettet och vika in sin nos? I så fall bör man låta sin veterinär ta en titt i munnen för att se efter så det inte finns några uppenbara problem.

Men när det är ett återkommande problem, kanske dagligen uppkommande så är min egen upplevelse att att det oftare händer med hästar som är känsliga och som går med en hel del kroppsliga och psykiska spänningar. Då förutsätter jag förstås att det är ryttarens intention att rida sin häst i god balans och att den inte har samma problem på alla hästar den rider.

Först och främst är det bra ridning som gäller och att jobba lugnt, långsiktigt och konsekvent för att hästen ska få förtroende i rid-/ bettsituationen. En häst som har för vana att släppa stödet och knäppa av i nacken kommer det att ta lång tid att förändra som med alla invanda beteenden. Så det gäller att ha tålamod och vara inställd på att man inte löser det direkt.

En viktig grundregel är att ryttaren alltid tänker i rätt riktning. Hästen ska bjuda fram mellan skänkel och hand. Den ska ”gå fram till bettet”. Där ska du möta upp med en mjuk men stadig hand. Handen i sin tur måste komma ihåg att säga ”varsågod”. Ryttaren måste försöka hitta en bra balans i sin sits och framförallt en stadig hand som bjuder hästen till att våga ta stöd. 

Hjälp hästen genom att hitta en lite lägre form där den lättare kan söka kontakt med bettet. Lösgörande övningar, böjda spår osv, Man brukar säga att hästen måste vara lika eftergiven i båda sidorna innan den kan rakriktas. Tömkörning eller longering med en lätt inspänning kan få hästen att ”hitta ro” i sitt stöd. Försök att få hästen jobba med längre hals, Tänk på detta framförallt i övergångar då det är vanligt att dessa hästar drar ihop halsen och släpper stödet. Var inte rädd för att rida med nosen väl framför lodplanet.

Ska man meka med olika bett? Jag vet inte. Möjligtvis har jag tyckt mig märka att en del försiktiga hästar tar bättre stöd på ett rakt metall/ syntet/gummibett med fasta ringar då det ligger mer stilla i munnen. Så det är något som absolut kan vara värt att prova.

Om hästen länge haft för vana att "gå med nosen i bringan" och släppa stödet så kommer den att söka sig tillbaka dit i de fall den blir spänd eller ibland bara av gammal vana. Det man kan behöva göra är att påminna hästen om att ta fram sin nos genom att föra båda händerna framåt längs mankammen och sedan göra ett snabbt och lätt uppresande tygeltag i syfte att få fram nosen i rätt position. Så fort hästen tar fram nosen så ska handen tillbaka i ursprungsposition, mjukna och ge hästen beröm. Det kommer att hända mer och mer sällan ju mer befäst den ”nya” formen blir.

I morgon är det dressyrdomeri som gäller. Det är utetävling och jag hoppas på en fin höstdag och många fina ritter.