Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg den 3 oktober 2013

Av Ulrika Pernler - 3 oktober 2013 14:41

Hej! För någon månad sedan kunde vi vanliga dödliga skriva till Ridsportförbundet och ge förslag på sådant som vi tycker skulle ändras i Tävlingsreglementet. En sak som jag redan förra året skickade in gäller det här med att ha häst med sig in på prisutdelningar. Jag skulle gärna se att det var frivilligt eller ännu hellre att man hade en prispall så som man har i många andra sporter. 


Nu kanske någon blir arg på mig för alla vet ju hur kul det kan vara att rida ärevarv inför publikens jubel. Fast ska jag vara ärlig och tala för grenen dressyr så är det oftast bara de tävlande, sekretariatet och någon stackars chaufför som ruggiga står kvar på läktaren och i ridhuset då vid åttatiden på kvällen. 


Det är inte för att ta äran av någon pristagare som jag propagerar för hästlösa prisutdelningar. Inte heller för att sänka någon sponsor. Det fina hästtäcket kan man hänga upp utanför sekretariatet så att det syns för alla som besöker tävlingen. En uppskattande vinnare kan också ta en bild på sig , sin häst och täcket efter avslutad tävling och skicka ett tackkort till sponsorn. Brukar ni göra det? 


Säkerhetsaspekten är alltid viktig. Vid en prisutdelning så tränger man ihop ett antal hästar bredvid varandra och sedan ska de stå still medan man delar ut hederspriserna och därefter ska de plötsligt brassa iväg i galopp i ridhuset. För inte så länge sedan var det en ponnyryttare som kastades av på ärevarvet under en stor tävling. Det gick relativt bra men kunde ha slutat illa. 


En annan aspekt med prisutdelningar som i högre grad gäller dressyren är dagens stora startfält. Det finns noga reglerat hur länge en häst får åka i en transport. Men det verkar inte som att det är likriktat med hur länge en häst får stå inne i en transport under en tävlingsdag. Det kan vara upp till 40 startande i varje klass på en dressyrtävling. En domare hinner i snitt med åtta ryttare per timme beroende på vilket program som rids. Tänk er att en ryttare får startnummer ett i första klassen och sedan avser att starta även nästa klass. Efter sin andra start går ekipaget upp i ledning och ligger kvar där klassen ut varför de ska in på prisutdelning. Tolv timmar från det man parkerade trailern på tävlingsplatsen, det är mörkt och kallt, så ska man än en gång rycka ut sin häst från trailern. Snabbt sadla och så in i ridhuset och galoppera i full fart. Det känns inte rätt mot hästen. 


Idag finns det så bra system där resultaten uppdateras löpande. Har man inte så långt till tävlingen så kan man i princip köra hem sin häst efter avslutad ritt, Släppa ut den i  hagen eller ställa in den i en nyhalmad box med hö och friskt vatten. Sedan kan man hålla koll på resultatredovisningen och åka tillbaka till tävlingen för att hämta sitt och hästens välförtjänta pris. Kan man inte åka hem emellan så kan hästen åtminstone få stå kvar i trailern och slippa lastas i och ur ännu en gång för ärevarvet. 


Så tycker jag. Ni behöver inte tycka likadant. Men det är värt att fundera över. 



Varför ämnet prisutdelningar dök upp i mitt huvud just idag var för att jag städade i en av sönernas rum idag. Han kör Gokart, en liten bil som gör 180 knyck på raksträckorna. Nästan lika snabb som min Lusitano, men inte riktigt... 


I motorsporten så delas det ut så flådiga priser till de tävlande. Jag har jämfört någon gång förr. Men idag blev det uppenbart. Jag kånkade IKEA-kasse efter IKEA-kasse nerför trappan för att ”bada” dammiga bucklor. Sedan radade jag upp dem på hans hyllor igen. Min rygg blir sig aldrig lik. 

Sonen är sexton år och har kört Gokart sedan han var nio och jag glömmer aldrig hans blick när han inkasserade sin första buckla. Sen har det fortsatt. 


 


Det är inte så att jag är avundsjuk när jag ser mitt eget prisskåp med hederspriser i storlek med en tändsticksask. Men är inte ridsporten lite blygsam? Skulle  var skoj om vi också kunde vräka på ordentligt med storleken på priserna.


Det blev uppenbart förra månaden när jag kom hem efter Riksmästerskapen i WE, jag hade kommit sexa och familjen hurrade och vart stolta. 

-Var är bucklan mamma?

Jag grävde runt i necessären där jag stoppat ner priset för att det inte skulle komma bort. Fingrarna greppade det ena efter det andra. Och så! Där var den. Jag höll upp den framför grabbarna som gjorde stora ögon. Idag tog jag en bild så ni också ska få vila ögonen på mitt pris. Varsågoda. 


 


Jag ställde upp det en stund på sonens prishylla medan han var i skolan och drömde om en prishylla som hans. Drömma får man. Dessutom blir det lättare att bära de stora bucklorna framöver om hästen slipper följa med på prisutdelningen. Vi kan till och med knäcka en flaska Pommac och spreja ner de sista kvarvarande i publiken. Så festligt!

 

 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se