Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under oktober 2013

Av Ulrika Pernler - 3 oktober 2013 14:41

Hej! För någon månad sedan kunde vi vanliga dödliga skriva till Ridsportförbundet och ge förslag på sådant som vi tycker skulle ändras i Tävlingsreglementet. En sak som jag redan förra året skickade in gäller det här med att ha häst med sig in på prisutdelningar. Jag skulle gärna se att det var frivilligt eller ännu hellre att man hade en prispall så som man har i många andra sporter. 


Nu kanske någon blir arg på mig för alla vet ju hur kul det kan vara att rida ärevarv inför publikens jubel. Fast ska jag vara ärlig och tala för grenen dressyr så är det oftast bara de tävlande, sekretariatet och någon stackars chaufför som ruggiga står kvar på läktaren och i ridhuset då vid åttatiden på kvällen. 


Det är inte för att ta äran av någon pristagare som jag propagerar för hästlösa prisutdelningar. Inte heller för att sänka någon sponsor. Det fina hästtäcket kan man hänga upp utanför sekretariatet så att det syns för alla som besöker tävlingen. En uppskattande vinnare kan också ta en bild på sig , sin häst och täcket efter avslutad tävling och skicka ett tackkort till sponsorn. Brukar ni göra det? 


Säkerhetsaspekten är alltid viktig. Vid en prisutdelning så tränger man ihop ett antal hästar bredvid varandra och sedan ska de stå still medan man delar ut hederspriserna och därefter ska de plötsligt brassa iväg i galopp i ridhuset. För inte så länge sedan var det en ponnyryttare som kastades av på ärevarvet under en stor tävling. Det gick relativt bra men kunde ha slutat illa. 


En annan aspekt med prisutdelningar som i högre grad gäller dressyren är dagens stora startfält. Det finns noga reglerat hur länge en häst får åka i en transport. Men det verkar inte som att det är likriktat med hur länge en häst får stå inne i en transport under en tävlingsdag. Det kan vara upp till 40 startande i varje klass på en dressyrtävling. En domare hinner i snitt med åtta ryttare per timme beroende på vilket program som rids. Tänk er att en ryttare får startnummer ett i första klassen och sedan avser att starta även nästa klass. Efter sin andra start går ekipaget upp i ledning och ligger kvar där klassen ut varför de ska in på prisutdelning. Tolv timmar från det man parkerade trailern på tävlingsplatsen, det är mörkt och kallt, så ska man än en gång rycka ut sin häst från trailern. Snabbt sadla och så in i ridhuset och galoppera i full fart. Det känns inte rätt mot hästen. 


Idag finns det så bra system där resultaten uppdateras löpande. Har man inte så långt till tävlingen så kan man i princip köra hem sin häst efter avslutad ritt, Släppa ut den i  hagen eller ställa in den i en nyhalmad box med hö och friskt vatten. Sedan kan man hålla koll på resultatredovisningen och åka tillbaka till tävlingen för att hämta sitt och hästens välförtjänta pris. Kan man inte åka hem emellan så kan hästen åtminstone få stå kvar i trailern och slippa lastas i och ur ännu en gång för ärevarvet. 


Så tycker jag. Ni behöver inte tycka likadant. Men det är värt att fundera över. 



Varför ämnet prisutdelningar dök upp i mitt huvud just idag var för att jag städade i en av sönernas rum idag. Han kör Gokart, en liten bil som gör 180 knyck på raksträckorna. Nästan lika snabb som min Lusitano, men inte riktigt... 


I motorsporten så delas det ut så flådiga priser till de tävlande. Jag har jämfört någon gång förr. Men idag blev det uppenbart. Jag kånkade IKEA-kasse efter IKEA-kasse nerför trappan för att ”bada” dammiga bucklor. Sedan radade jag upp dem på hans hyllor igen. Min rygg blir sig aldrig lik. 

Sonen är sexton år och har kört Gokart sedan han var nio och jag glömmer aldrig hans blick när han inkasserade sin första buckla. Sen har det fortsatt. 


 


Det är inte så att jag är avundsjuk när jag ser mitt eget prisskåp med hederspriser i storlek med en tändsticksask. Men är inte ridsporten lite blygsam? Skulle  var skoj om vi också kunde vräka på ordentligt med storleken på priserna.


Det blev uppenbart förra månaden när jag kom hem efter Riksmästerskapen i WE, jag hade kommit sexa och familjen hurrade och vart stolta. 

-Var är bucklan mamma?

Jag grävde runt i necessären där jag stoppat ner priset för att det inte skulle komma bort. Fingrarna greppade det ena efter det andra. Och så! Där var den. Jag höll upp den framför grabbarna som gjorde stora ögon. Idag tog jag en bild så ni också ska få vila ögonen på mitt pris. Varsågoda. 


 


Jag ställde upp det en stund på sonens prishylla medan han var i skolan och drömde om en prishylla som hans. Drömma får man. Dessutom blir det lättare att bära de stora bucklorna framöver om hästen slipper följa med på prisutdelningen. Vi kan till och med knäcka en flaska Pommac och spreja ner de sista kvarvarande i publiken. Så festligt!

 

 

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 2 oktober 2013 20:55

 

 

Hej! Jag kommer ju ihåg den där gången då jag, min mamma och en annan ridande dam i hennes ålder satt på läktaren och pratade om förr. Man får väl säga dam när man pratar om tanter i  65-70 års åldern? Jag kommer hur som helst inte ihåg hur vi kom in på ämnet men kanske hade det något att göra med den lektion som vi tittade på. Hur det än är så  har vi ju alla vårt eget förr. Våra egna minnen av händelser och upplevelser. 


Min mamma berättade om hur hon brukade rida för den stränga militären på ridskolan som inte brydde sig speciellt mycket om ifall man var den tuffa eller den rädda typen. Det fanns bara fullstora hästar och mamma var liten och smal. Hon ramlade av då och då och det var aldrig något snack om att man skulle göra något annat än att klättra upp på hästryggen igen. Eleverna fick till och med träna sig på avfallningsteknik genom att släppa händerna från tyglarna och ta fötterna ur stigbyglarna och så kastade de sig bakåt och landade i ridhusbottnen. Någon pedagogik i undervisningen var det aldrig tal om. 


Damen som satt med oss på läktaren hade sin egen historia att berätta från ridskolan under det militäriska styret. Hennes ridlärare hade hittat sin plats en bit upp på ridhusets läktare. Där brukade han sitta helt tyst under större delen av lektionen med undantag för att han med jämna mellanrum reste sig upp och skrek ”BYT VARV”! Det var aldrig någon som sade emot eller ens tänkte tanken. 


Min egen debut på ridskolan skedde ju långt senare än för min mamma och damen på läktaren. Det var sent sjuttiotal och då kan man ju tänka att ridskolan hade hunnit utvecklas en hel del. Och det hade den förstås. Det fanns ponnyer på ridskolan och en ungdomssektion som ordnade roligheter. Det fanns klubbtävlingar, sommarläger och julaftonsritt. 


Det militäriska språket hade börjat mjukas upp. Men det var fortfarande mycket ”trav marsch”, sitt rak i ryggen och ridning i avdelning med tät. När jag sedan själv gick instruktörsutbildningarna på 80- och 90 talet så skulle vi utan undantag använda oss av termerna i den svarta lilla ridhandboken som också kallades vår bibel. 


Ni kanske kommer ihåg; 

N.N från norra långsidan, höger om! 

N.N med tre bågar serpentin utefter norra långsidan!

Formera avdelning utan tät!

Avdelning halt!


Alltid med ett utropstecken på slutet som fick eleverna att sitta rakare i ryggen än någonsin tidigare. Min Ridhandbok är så gott som sönderbläddrad med tummade sidor och en rygg som är på väg att falla isär men det är längesedan jag öppnade den nu. 


Det är viktigt att vi använder rätt termer när vi undervisar och rider själva. Det måste finnas ett enhetligt språk för att vi ska jobba mot samma mål. Men 2013 har språket mjukats upp ytterligare och utropstecknen är inte lika hårda och definitiva längre. Jag tror det blir trivsammare för både elever och hästar. Vi jobbar målmedvetet med ekipagen för att de ska stärkas och utvecklas i ämnet ridkonst. Vi tillåter olikhet och gruppen med ryttare har blivit just en grupp med individer istället för en enhet. Det tycker jag är trevligt. 


Varför jag ens kom in på det här ämnet från början var för att vi satt i personalköket en dag i slutet av förra veckan. Jag skulle åka iväg och döma på helgen och jag pratade väl om det invärtes motstånd som jag känner inför de negativa siffrorna 0 till 4 i bedömningsskalan.  En 1:a står ju för ”mycket dåligt” och en 3:a för ganska dåligt. Det känns så hårt att skriva att någon gjort något mycket dåligt fast man vet att dom ibland gjort sitt bästa liksom. Men ibland går det åt pipsvängen och så är man tvungen att använda de där siffrorna som svider. 


Rätt vad det var så började vi spåna hur skalan skulle kunna se ut om man förnyade språket för att anpassa det till nutid. Vi testade lite olika uttryck och det blev en hel del fniss. 


Eller vad säger ni om det här förslaget på poängsskala för dressyrryttare 2013:

(gamla skalan inom parentes)


0   OMG- Oh my god  (Ej utförd)

1  Sjukt dåligt  (Mycket dåligt)

2  Keff  (Dåligt)

3  Epic fail  (Ganska dåligt)

4  Fail  (Ej fullt godkänt)

5  Average  (med tvekan godkänd)

6  Kakigt  (Godkänd)

7  Najs  (Ganska bra)

8 Imba  (Bra)

9  Sjukt bra  (Mycket bra)

10  Awsome  (Utmärkt)


Och så tänkte jag, det kanske är dags att vi gamlingar anpassar språket ytterligare. I alla fall när vi har lektioner för yngre ryttare. 


”Sho, gänget, nu taggar vi upprop!”

”Sjukt bra där Amanda!” 

”Den där volten var fett bra, sååå awesome!”


Jag kanske borde skriva en ny ridhandbok anno 2013. Det blir den nya ridlärarbibeln. Fast det finns en uttalad risk för att man beter sig som en gammal stofil som uttalar allt fel och inte vet vad orden står för. Så jag får nog ta hjälp av någon i rätt ålder. 


Boken ska vara gul för jag har aldrig givit ut en gul bok.

Den kommer äga!

ANNONS

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se