Hej! Idag åker vi på studieresa med projektungdomarna (30 st)= i teamSTIL. REsan går från idag fredag till och med på söndag och det kommer att bli besök på hästklinik, travstall, Strömsholm, och Stora Ekeby Ridklubb bland annat. Det ska bli både spännande och roligt och en av mina uppgifter blir att dokumentera det hela för en artikel. 

Det bästa med den här studieresan är att vi åker buss. Så ingen av oss ledare behöver kunna vägen. Det känns skönt då jag annars ofta utses till kartläsare och dessutom erhåller skäll för att jag gör det dåligt. Själv tycker jag inte det är något större problem att hamna vid en slalombacke istället för vid Täby Galopp eller ute i ett naturreservat istället för hos personen som står och väntar vid traileruthyrningen. En enda gång tycker jag det blev lite jobbigt och det var när vi tog cykelbanan istället för den högra filen mitt i Stockholm. Det var visserligen en snabbare väg men blickarna från dem som stod i bilkön var inte att leka med. 

Att köra själv och hitta samtidigt är inte det lättaste. I somras skulle jag åka för att ha träningar på en anläggning där jag aldrig varit. Men jag tänkte att jag kör på magkänslan och den där lilla kartan man kan få fram i mobilen. Som vanligt åkte jag i god tid för att kunna köra fel. Och det gjorde jag…. Till slut började det bli lite tajt med tiden och de små grusvägarna ringlade åt alla de håll. Efter att ha vänt bilen för fjärde gången så stannade jag vid ett rött hus och frågade om vägen. Den snälla damen förklarade noga och avslutade med att ge mig en STOR kram. Jag måtte ha sett aningen stressad ut…? 

Men nuförtiden har jag en GPS. Den använde jag senast när jag skulle åka och döma dressyr på ett ställe som jag inte känner till så väl. Trots att jag inte hade exakt den rätta adressen så kom jag närapå rätt. Fick i och för sig se en halvtimme extra av landsbygden. Men så fort jag bestämt mig för att köra tillbaka till den större vägen så hittade jag strax på en hästtransport som jag hängde efter. Så jag rekommenderar en kombination av GPS och hästtransportförföljning för att hitta till en tävlingsplats. 

Den här helgen överlåter jag rubbet till busschauffören. Om han skulle köra fel så har jag både godis och dricka med mig så jag överlever. Gabbi har dessutom ett tändstål på sin nyckelknippa ifall det blir kallt på natten. Så vi klarar oss! 

Lördag till söndag ska vi bo på vandrarhem vid Strömsholm. Det blir spännande. Många övernattningar där har det blivit med åren och i alla möjliga olika utföranden. 

ULK ungdomarna med Gabbi i spetsen snöade in i lerladugårdarna ett år, missade frukosten och halva förmiddagen innan de hittades och skottades fram. (fanns inga mobiler på den tiden) Samma kurs så bäddade de säck och krossade hårt bröd i Helens säng kan jag berätta som kuriosa. Hon var inte helt glad över det. Har nog inte förlåtit dem än… Egentligen borde jag inte skriva det här för då kanske nåt liknande händer mig... eller Gabbi!!!

På hästskötarexamen så bodde vi på en gammal institution där toaletten stod mitt på golvet i ett jättelikt rum med panoramafönster på en hel långvägg mot ett bostadsområde. Det går att hålla sig  oväntat länge från att gå på toa kan jag tala om av egen erfarenhet. 

Den mest obekväma, hårda och kalla Strämsholmsövernattingen var nog på Strömsholmstävlingarna ett år när jag var med som hästskötare och fick sova bak i hästutrymmet på golvet i lastbilen. (Hästarna stod på box med mjuk halm och varma täcken vill jag bara upplysa om) 

Ja ,det blir spännande det här! Det roligaste blir såklart studiebesöken. Men chansen att lära känna dessa tjejer och killar ännu bättre är också nåt jag ser fram emot! 

Hej! Ibland får jag frågan om hur många hästar jag har. Så för att klargöra detta så har jag BARA EN. Men då jag jobbar i ett stall med drygt femtio hästar så är det mer än lagom med endast en egen. 

En häst är mycket jobb, det vet alla som har en. Två hästar är alltid mer än dubbelt så mycket jobb.  Jag har testat i omgångar. Speciellt på den tiden jag trodde att jag var släkt med stålmannen. 

En period när jag fortfarande trodde att jag skulle bli världsmästare i ridkonst så hade jag två hästar. Picador som var en ”tornado” och Tornado som oftast inte var en ”tornado” men däremot kunde gå från lätt bris till orkan på en sekund. 

Vi brukade rida för Anne Behrenfors, en dressyrryttare med OS meriter. När hon kom skulle man vara snygg och proper. Hästarna var lindade med vita lindor och vita schabrak under sadeln. Nyputsat och välkammat. Själv hade jag alltid smalrandig skjorta och blanka ridstövlar. Om jag ska vara ärlig så var det många år sedan jag kom över det där med att linda hästben inför träningarna. Det finns så bra damasker med kardborreband så jag äger knappt några lindor längre. Det finns dessutom snabbputs till stövlarna och väldigt bekväma tröjor som man inte fryser i. 

I vilket fall, hade jag bara ägt en häst hade jag kunnat putsa och feja hela morgonen när Ann skulle komma. Jag hade kunnat sitta ner en stund och ta frukost och ladda för att rida fint. Men med två hästar så fanns inte den möjligheten. Båda hästarna skulle gå med på träningen och det var knappt med tid emellan. 

Jag hade ridit Tornado först, skrittat av, sadlat av och borstat och hade väl nån kvart på mig att släppa ut honom i hagen innan nästa häst skulle vara startklar. 

Tänk er dessutom blöt höst. 

Grimma på och lite stressad gick vi ut genom stalldörren. Jag på tå i nyputsade stövlar och smalrandig skjorta, håret i hårnät, mellan vattenpölarna och Tore efter i Torefart (läs snigel). 

Halvvägs upp mellan hagarna blåste plötsligt den ”lätta brisen” upp till ”orkan”. Traktor, rådjur eller bara hjärnsläpp. Inte vet jag men i samma sekund så blev jag omkullsprungen i leran och dök med ansiktet först och armarna rakt efter sidorna. Plattfall i bästa stil. Tore dundrade vidare längs gången och stannade vid sin grind. 

Om ni har fastnat med ett par stövlar i djup lera så vet ni hur det där suget känns när man ska loss och sedan ploppet när man lossnar. Jag fick känna på en helkroppsvariant av ovanstående. 

Face down! Inte en rand var synlig på skjortans framsida, Ansiktet var heltäckt av lera, säkert bra för hyn, men inte just då. Stövlarna, Königs stenhårda läderstövlar anno 1996 blev sig aldrig lika mer. 

Alltså hade jag bara haft en enda häst hade jag suttit i köket med en Cola och eftersvettats efter den första och enda lektionen den  dagen. Men där stod jag istället som ett lermonster med bara sju minuter kvar till lektion. Jag sålde Tore den sommaren och efter det har jag bara ägt en häst i taget. 

I stort sett… Eller om jag ska vara ärlig så har jag då och då råkat ha två hästar men bara väldigt korta perioder. 

Fast jag har ju också icke självvalt haft två hästar att sköta om och rida i vissa perioder. Till exempel när min syster fick för sig att skärmflygning på semestern var en lämplig aktivitet. Efter ett halvårs konvalescens, operationer och läkning så lovade hon att INTE utmana ödet på semestrar framöver. Trots det så pratar hon om ballongflygning, fallskärm och bungyjump. Men det kan hon glömma. Hon får hädanefter nöja sig med att åka Insane och slänggunga på Gröna Lund. 

Vad jag ville summera inlägget med var i alla fall att EN ENDA häst är alldeles lagom om du vill hinna sitta en stund och dricka Cola!

Hej! I morgonkväll så är det stor Halloweenfest i stallet. Uppemot sjuttio läskiga monster inklusive US invaderar anläggningen vid halvsextiden. Jag har i vanlig ordning prickat in ett par timmar WE träning som slutar vid sextiden just den här dagen. Så den sista halvtimmen ingår förutom WE hindren också en test av hur tåliga hästar är för att det springer skelett och häxor i trappen samt hörs spridda skrik från spökrundan. Förra året var det faktiskt inte en enda häst som reagerade och jag tror inte det är några problem  på lördag heller.  Ekipagen får väl kontra med att klä ut sig själva! 

Ett par förslag om fantasin tryter:

Personligen tycker jag fåret är läskigast!

Jag kan inte minnas att man firade Halloween när jag var liten. Men jag kanske bara har glömt det. Nu är det en stor grej  och jag tycker det är roligt med saker som ger en anledning att samlas. US ordnar en riktigt läskig spökrunda. Jag tror faktiskt att de blir nästan lika rädda som barnen. Sen brukar de äta mat och godis och leka i ridhuset. 

Ett år sköt barnen upp en tennisboll i taket när de hade brännboll. Den sitter fortfarande kvar däruppe inkilad mellan en bjälke och isoleringen och jag undrar  bara när den tänker tirlla ner. Förmodligen på min lektion och helt säkert i mitt huvud... 

Förra året glömde US ett spöke i ett träd. Det hängde kvar hela november och jag tror min häst blev lika rädd varenda gång jag kom runt just det hörnet på ridvägen. Så i år propsar jag på att varenda spöke plockas ner när festen är över. Möjligtvis kan ni hänga upp en tomte i stället och håll reda på tennisbollarna!

Jag fick under gårdagen äran att testsvara på frågorna som ska vara med på tipspromenaden. Lätt som en plätt och jag hade minst alla rätt! (...) Så vill ni ha insidertips, hör av er till mig. 

På söndag är det klubbtävling i dressyr med cirka fyrtio starter. Inbakat i  detta rider ett tiotal ryttare som är med och kämpar om årets KM titel i WE. Dressyrprogrammet är först ut denna helg och den 17:e november rider de Teknik och Speed. WE programmen är roliga att rida. Det är lite ovanliga vägar så man får tänka en del. 

Igår var jag iväg  på WE-träning med Lusen. Vi fick några "hemuppgifter" förra gången och den här gången så kändes flera av hindren betydligt bättre. Jag hade dessutom klippt Lusen för att få en illusion av att han minskat lite i omfång. Det hjälpte tydligen men vikten är fortfarande inte riktigt godkänd. Hmpf... 

I vilket fall så testade vi att rida åttvolt i galopp med galoppombyte och direkt därpå halt och rygga i åtta och till sist ny galoppfattning. Jag fick också öva vidare på att rida samlad galopp runt tunnan medan jag satte ner lansen. Stort för mig som haft en del "styrproblem". Men nu tycker jag äntligen att kroppen börjar lyda hjärnan. 

Till sist fick jag öva en stund på att rida runt tre tunnor med tyglarna i en hand. Där kan jag lätt säga att reflexerna ibland går före förståndet...  Ett av mina mål är att kunna rida alla hindren korrekt på en hand. Det är svårare än man tror att forma hästen med båda tyglarna i samma hand. Små rörelser i handleden, handen lite till vänster för att forma höger, inte vika mig inåt och forma runt innerskänkeln.  Men efter några svängar så började det gå bättre så jag tror att det finns hopp om mig också. Det får bli min hemläxa att öva duktigt till nästa gång. Jag tog faktiskt tag i det redan vid morgonen ridpass. Fem minuter varje dag så!