Hej! Igår var Lusen och jag iväg en sväng och tränade för Paulo Bastos. Den här gången tog vi oss till Täby Gård vilket var en ny bekantskap för oss  båda. Det är alltid kul att se sig lite omkring och testa olika ridhus och underlag. Nyttigt! Dessutom så körde min pappa och då vet man att man kommer rätt. Han är som en levande kartbok medan jag själv alltid litar på min magkänsla och kör fel istället. 

Träningen gick jättebra och jag tycker att jag lär mig så mycket nytt just nu även om mina gamla vanliga avarter sitter i. Lusen är en häst som alltid vill göra rätt och jag känner ju hur nöjd han blir när jag gör som jag ska. Jag undrar om det finns någon annan sport som är som ridning. Jag har ju ändå ridit i mer än trettiofem år och det finns fortfarande möjlighet för mig att lära mig ännu mer och bli ännu bättre på att göra vad jag ska. Ingen pension i sikte! 

Idag satt jag och funderade över hur olika hästar är. Inte bara i sin personlighet utan mer i sitt format. Tänk att alla hästar ändå har runt tvåhundrasju olika skelettdelar så på så vis är dom ju lika. Ändå kan de vara allt från 80 centimeter i mankhöjd till bjässar på närmare två meter i höjd. De kan vara korta och långa, breda och smala, lätta, tunga, långbenta, kortbenta och så vidare. 

Efter de här dryga trettiofem åren så vet jag idag ganska bra vilken modell av häst som passar just mig. Men när jag tänker tillbaka på några av de hästar som funnits i famlijen så inser jag att de alla har varit väldigt olika. 

Familjens största häst var utan tvekan Winston som mätte drygt 180 centimeter i manken. Han hade också en matchvikt som låg en bit över 800 kilo. Winston var Gabbis häst men jag red och tävlade honom en hel del en period och vi hade faktiskt en snygg svit där vi var placerade tolv dressyrtävlingar i rad. (Bara lite skryt) Att vara så stor var inte helt problemfritt förstås. Winston hade det riktigt jobbigt som fyraåring då det var dags för utbildning och ridning i större utsträckning. Han kunde helt enkelt  varken orka med eller kordinera sin stora kropp. Han krävde sitt utrymme och det fick helt enkelt ta sin tid för honom att bli färdig ridhäst. 

John Smith var också en häst av riktigt stor modell. Han var nog dryga 175 i manken och dessutom var det mycket häst både framför och bakom sadeln. Det är roligt, pampigt och kraftfullt att sitta på en så stor häst. Men det kräver också sin ryttare i from av sits och inverkan. 

En annan "storvuxen" häst jag haft var Windstorm, runt 172 cm i mankhöjd skulle jag tro. Men trots att han var hög så var han lite mer kompakt i sin kroppsbyggnad och hade rätt så lätt för att komma ihop som han skulle.  En bra egen bärighet hade han också och det är något som verkligen underlättar. 

När jag köpte Ronaldhino så visste jag att jag sökte, bärighet, lätthet och en lite kortare modell av häst. På det viset var han perfekt och lättriden. Däremot hade han ett temperament som gjorde att han lätt blev spänd och bjöd på lite resor vilket var en annan femma att ta itu med. :) Han var runt 167 cm i mankhöjd men upplevdes inte som så stor på grund av att han var kort. 

Gabbis Clandestino som jag också tillbringat en del tid med hade samma storlek och en liknande modell som Ronaldhino fast med ett lugnare temperament och mindre spänningar. Han hade oerhört lätt att hitta en bra form och var behaglig och trevlig att rida. Tyvärr fick vi inte veta hur han skulle ha utvecklats då han fick avlivas på grund av en blodsjukdom.

Den minsta häst jag någonsin haft (förutom ponnys) är Unico (Lusen) som endast mäter runt 157 cm i mankhöjd. Han är i och för sig en storhet med sin arbetsvilja och sitt krutiga energiska sätt. Men han är samtidigt behändigt liten att rida. Jag är ruskigt nöjd med min stora lilla häst. 

Tänk så olika alla  dessa hästar varit och hur det är fullständigt omöjligt att ens försöka jämföra dem med varandra. För de har alla varit fantastiska på sitt vis.

Att rida olika hästar är lärorikt. Om man sen lägger på varje människas olika egenskaper så förstår man varför vi kan ha så skiftande åsikter om hur vi trivs med varandra, häst och ryttare. 

Så hur summerar man? Kanske bara genom att säga att vi ska uppskatta och lära oss av olikheter. På en ridskola är det som att man har en stor godispåse med hästar där man kan dela ut rätt smak och sort till varje ryttare som kommer. Eller så är det precis tvärt om... Det är eleverna som är godispåsen och hästarna som ska få välja :)