Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under februari 2014

Val

Av Ulrika Pernler - 28 februari 2014 16:29

 

Nu är det drygt ett och ett  halvt år sedan Picador gick bort. Det var hans tjugonionde sommar och då samtidigt tjugosex år sedan jag köpte min första stora häst efter alla de roliga ponnyåren. Om jag minns rätt så var det Lurbo-Pelle som tipsade min pappa om att det fanns en häst till salu i Skogstibble utanför Uppsala. Bara en liten tid innan så hade jag fått lov av mina föräldrar att köpa en stor häst om jag såg till att ha ett arbete så jag kunde betala för den. Jag jobbade på ridskolan vid Eke ett par kvällar i veckan efter att skolan var slut för dagen och nästan varje helg för att få ihop pengar och jag var verkligen motiverad att klara ut det ekonomiska. 


Under våren och sommaren hade jag ridit ett femårigt sto som jag var intresserad av att köpa. Men när det väl kom till kritan så blev hon för dyr för mig och jag  var tvungen att avstå. Den hästen gick senare svår hoppning och jag tänker så här i efterhand att det blev så bra att den kom till en annan ryttare och att de tillsammans fick göra det hästen var bäst på.


Vi åkte ut till Skogstibble en sommarkväll och träffade Yvonne, en dressyrdomare som dömt mig många gånger på ponnytävlingar men som jag då inte kände närmare. Tvååringarna Picador och Pralin gick i en stor hage som vätte ner mot en å och de kom gående sida vid sida när Yvonne kallade på dem. Den där första gången så band vi upp hästarna och skötte om dem, borstade och kratsade hovarna. Så mycket mer fanns inte att göra med en oinriden unghäst. Ändå hade jag bestämt mig redan när vi satte oss i bilen för att åka hem. 


Vi var snart tillbaka i Skogstibble för att betala och hämta hem Picador. Tjugofemtusen kronor hade jag på banken. Artontusen kronor gick till att betala för hästen och sjutusen till att köpa sadel och träns. En man från försäkringsbolaget gjorde en snabb gårdsbesiktning och så var det klart. Hästen gick rakt på transporten och jag satte mig i bilen med ett sånt där glatt pirr i magen som man ofta hade som barn före en födelsedag eller innan julafton.


Där satt jag i bilen och kände inga som helst tvivel om att jag skulle kunna rida in en helt outbildad unghäst. Jag hade ju ridit i elitallsvenskan och jobbat på ridskolan! Jag var helt enkelt i den där åldern som jag kallar ”kamikazeålder”, fast det visste jag inte då. Den pågår från tonåren och en bit upp i tjugoårsåldern (För vissa är den betydligt längre) och man är allvetande och odödlig. (Ja, jag kanske drar alla över en kam, men håll med om att det stämmer in på många av oss om vi tänker tillbaka.)


Om inridningen och alla våra ”resor” har jag berättat en del tidigare. Huj vad det gick ibland. Som tur var behöll jag kontakten med Yvonne och hon och min ”gamla” fröken från ridskolan hjälpte mig med hur jag skulle tänka under inridningen och den fortsatta träningen. Utan dem hade det nog inte blivit så bra som det blev. 


Det fanns inte många rätt med det där hästköpet egentligen. Jag hade alldeles för lite vana av unghästar och jag var för ung för att göra detta helt själv. Picador var dessutom en unghäst av kaliber och det var verkligen inte ofarligt att rida in honom. Jag kunde inte mycket om exteriör och hållbarhet och ändå höll han utan stora skador i alla år trots att vi knappt gjorde en besiktning vid köpet. Jag red in honom i stort sett på egen hand i en miljö utan ridbanor och ridhus. Jag tappade räkningen på alla gånger jag ramlade av och ändå lyckades jag ha turen att aldrig göra mig allvarligt illa. 


Det där ordspråket- Ju längre man rider desto mer förstår man hur lite man kan- är nog det sannaste jag vet. När det gäller hästar och ridning blir jag ödmjukare för varje år som går. 


Ofta tänker jag på valen man gör, stora och små, tillfällen som bestämmer vilken väg livet tar. Så många olika val man haft möjlighet att göra och så många saker som aldrig inträffat om man hade valt något annat. Jag är så glad att jag ändå valde Picador. Den där sommarkvällen i bilen med hästen i trailern hade jag ingen aning om att han skulle få fira hela tjugoåtta födelsedagar. Jag tänker på honom med glädje varje dag och han lärde mig mycket.

 

 

 


  

Av Ulrika Pernler - 22 februari 2014 14:07

 

                                                                                                        Gabbi och Sonette, uthoppet från skogen


Hej! Under Ridinstruktörskursen på Strömsholm fick vi minst sagt slita hårt. Tidiga morgnar med stalltjänst innan frukost och sedan ridning, teori och hålla lektioner. Stalltjänst igen på eftermiddagen och sedan på kvällen eftersom hästarna på Strömsholm vid den tiden i stort sett inte gick ute alls i hagar. Vi åt som ”hästar” när vi väl fick tid att sitta till bords. När dagen led mot sitt slut så var det dags att plugga och vi läste på tills ögonlocken föll ihop och sedan sov vi tungt tills klockan ringde tidigt nästa morgon. Det är i alla fall så som jag minns det.


Putsen på hästar, utrustning och oss själva skulle vara klanderfri och inför varje pass när vi stod uppställda på stallplanen blev vi inspekterade av ridläraren och det hände att någon under hårda ord fick vända och gå in igen om ridläraren hittade ett halmstrå i svansen. 


Eftersom det var en instruktörskurs så skulle man alltid vara beredd på att få ta över och hålla lektionen så det gällde att vara påläst och beredd. Därute på stallplanen innan uppsittning så pekade ridläraren med hela handen -Ulrika, idag är det du som håller lektionen! Så fick man leda in sin häst i stallet igen och sadla av medan resten av gruppen satt upp i sadlarna. 


Jag kommer ihåg en period när det var så där olidligt hett ute och vi hade jobbat på utan uppehåll i vad som kändes som en evighet. Så plötslig sa ridläraren -Hästarna behöver en vilodag!

Vi kände hur våra spända axlar sjönk, andades ut och tänkte äntligen! Äntligen skulle vi få vila våra stela och onda muskler och skavsåren efter svettiga ridstövlar skulle få en dag att läka. 


Trodde vi… 


Visst stämde det att hästarna skulle få en dags vila! Själva klev vi upp lika tidigt som vanligt och ordnade med stalltjänst och hästskötsel. Sedan packades vi in i en buss och kördes till Skogstibble utanför Uppsala. Där sattes vi i sådana där gamla gröna jeepar som används i armén och så bar det iväg ut i terrängen. 


Det här var 1986 och Uppsala skulle anordna de Nordiska Mästerskapen i Fälttävlan för ponny. Banan vid Skogstibble var känd för att vara svår. Jag tycker mig minnas att där fanns bland annat en lada som man hade gjort upp hål i på kortsidorna. Hästarna skulle hoppa in i den ena änden och ut i den andra och därinne var det skumt och mörkt. Det fanns en damm med vatten och i mitten på den en ö med ett uthopp. Det fanns en jordkällare byggd i sten utan tak där man skulle hoppa ner och efter ett galoppsprång sedan upp igen.


Jag befann mig i vilket fall i den här gröna jeepen körandes i terrängen och ångrade bittert att jag inte tagit med mig min ridhjälm. Alla som har åkt arméjeep vet vad jag menar. Fjädring har de inte hört talas om i armén och jag hoppade upp och ner i sätet. Eller rättare sagt kastades runt och slog huvudet ena gången i taket och nästa i bildörren. Jag tappade snart räkningen på antalet bulor på min arma skalle. 


En bra bit bort fanns en brant backe som kallades trappan där hästarna skulle galoppera nerför och längst ner avsluta med att hoppa över en vägbom. Där blev jag avsläppt bredvid en stor hög med sprängsten som var tippad längst ner. Jag blev anvisad att börja bära sten längst upp i backen och sedan bygga på neråt. Till sist skulle allt täckas med jord. Jag vet inte hur det är med mitt minne. Men som jag minns det så var detta lika långt som ”stairway to heaven” fast det kändes mer som om man skulle möta något annat än himlen däruppe. 


Jag bar sten, rev upp händer och armar på sprängstenens vassa kanter, hade tunnelseende och antog under dagen en heltäckande ekologisk jordfärg. 


Jag vet att vi satt helt tysta i bussen på väg tillbaka mot Strömsholm sent på eftermiddagen. Vi skötte om hästarna och stalltjänsten på ren rutin när vi kom tillbaka. Åt säkert något också och stupade förmodligen oduschade i säng. 


Jag kan säga att det kändes som en befrielse när klockan ringde vid sextiden nästa morgon och jag insåg att jag bara skulle ha ställtjänst och en helt vanlig dag på Instruktörskursen. Vi klagade inte på att schemat var hårt någon mer gång.

Av Ulrika Pernler - 14 februari 2014 11:45

Hej! En gång för många år sen så skulle Gabbi ha lektion för ett gäng damer i "plusmedelåldern" som hade bestämt  sig för att börja rida istället för att ha syjunta. Flera av dem hade ridit tidigare i sitt liv men ett par skulle upp på hästryggen för första gången i sitt liv. Förutom att hitta tekniken för att ta sig upp så fanns hos dem säkert också ett inre motstånd inför att klättra upp på en 600 kilos bjässe. 


Gabbi började i alla fall i ena änden av gruppen och hjälpte till med hur man sätter foten i stigbygel, tar avstamp och sedan svänger benet lätt och ledigt över hästryggen för att till sist sätta sig mjukt ner i sadeln. Jag kan lova att det såg allt annat än ut som i den nyss gjorda beskrivningen. Men en efter en landade på hästryggen trots att det tog en stund. 


Så blev det dags för en av dem som aldrig varit uppe på en häst att sitta upp. Hon var naturligtvis nervös och hade säkert hellre virkat vidare på sitt projekt hemma i soffan med en kopp kaffe. Gabbi och övriga gruppen hejade ivrigt på och till slut satte damen foten i stigbygeln. Efter några misslyckade försök att ta sats så fick hon till ett hyggligt avstamp och kom liksom halvvägs upp innan tyngdlagen tog över och drog henne tillbaka mot marken igen. Så där blev hon liksom hängande på sidan av hästen i övehängande bakvikt och rätt vad detvar tappade hästen också sin balans och ramlade omkull på sidan. 


Ingen av dem gjorde sig illa eller blev klämda. Men även om det såg lite lustigt ut så hade det kunnat gå illa och det var säkert en skrämmande upplevelese för både hästen och eleven. 


Det  här berättar jag verkligen inte för att på något sätt göra en rolig sak av en elev som aldrig suttit upp på en häst. Utan vad jag ville komma åt är att idag använder så gott som alla ryttare en pall vid uppsittning. Men det gjorde man inte vid den tiden. Det fanns liksom en oskriven prestige i att kunna ta sig upp på hästryggen av egen maskin. 


För vissa som har ridit länge så finns lite av den prestigen kvar. Sedan många år så får till exempel våra elever vid ridskolan inte sitta upp utan pall och ändå händer det enstaka gånger att när man vänder ryggen till så har någon hoppat upp i farten innan man riktigt hann med.  Och när man sedan påpekar att pallen skulle ha använts så kan man få till svar att "jag behöver inte pall, jag kan ändå!". 


Jodå, jag tror säkert man kan ändå. Men i fallet med pallar så handlar det faktiskt helt om hästen och inte om människan. Även om det såklart är behagligare även för oss tvåbeningar att sitta upp med pall. 


Eftersom jag har jobbat länge så har jag haft förmånen att se hur hästarna positivt förändrades inför uppsittningar i och med att vi införde regeln med pall. Användandet av pall är inte någon ridskolesak utan även den överhängande delen av ryttare med egen häst använder nuförtiden pall. 


Tänk hur mycket jobb vi lägger ner på att arbeta våra hästar för att de ska bli liksidiga, smidiga och starka.

En uppsittning innebär en snedbelastning och om man börjar räkna på det hela så kan en häst med en ryttare bli uppsutten på kanske mellan trehundra och trehundrafemtio gånger på ett år. För en ridskolehäst som går två timmar per dag gör det kanske mellan sexhundra och sjuhundra uppsittningar. På de ridskolor där hästarna går tre timmar så är vi uppe i över ettusen uppsittningar.


Lite längre ner i inlägget har jag lagt in två filmer som jag hittade idag där man får se hur en uppsittning ser ut filmad med höghastighetskamera. När ni har sett på dem så behöver ni nog inte fundera mer över vad som är bäst för hästen. 


Pallen har blivit ett självklart redskap i vardagen med hästen och det tycker jag är bra! Gabbi och jag har våran egen fina pall som alltid följer med när vi reser någonstans med våra hästar och den är som det står "Oumbärlig"!

   







Av Ulrika Pernler - 12 februari 2014 21:12

 

 

Varje dag så ser jag små barn leda stora hästar från ridhuset eller ridbanan och in i stallet eller tvärtom. Ibland är det i och för sig mera som att hästarna leder barnen raka vägen hem till sin box. I vilket fall så brukar jag stå och mässa; Titta nu var du har fötterna, akta tårna och se upp med hästen hovar. Jag ser de där små fötterna bredvid stora hästhovar och tänker aj, aj om det råkar hamna en liten barnfot under en hästhov. Men det händer sällan. Hästarna går så försiktigt och barnen dom tittar lite här och lite där och har ingen aning om hur ont det kan göra att råka komma under en hov. 


Fast jag kan nog nästan garantera att om man håller på med hästar tillräckligt länge så kommer man att få känna på hur det är att bli trampad på tårna av en häst. Hästarna kan ju inte hålla reda på oss och våra fötter precis hela tiden. 


Nä, dom flesta hästarna är inte ute efter våra tår. Men det finns faktiskt undantag. 


För rätt så länge sen hade vi en B-ponny i stallet som hette Kasper. Han var världens charmigaste ponny med stor yvig pannlugg och ett huvud som var helt oproportionerligt med kroppen. Kasper var en rolig lektionshäst och en duktig tävlingshäst i ett och samma paket. Han bodde hos oss i ganska många år och jag skulle tro att det finns många som minns honom än i dag. 


Kasper var under den sista tiden på ridskolan inte så förtjust i barnens pappor. Utan att klanka ner på någon så kan jag faktiskt förstå honom till en del. Pappor utan hästvana kan klampa in och bete sig lite burdust, spänna sadelgjorden för hårt och sätta tränset bak och fram. (Men det finns potential även för pappor att bättra sig vill jag tillägga.)


Eftersom Kasper var en smart ponny så uppfann han det perfekta sättet att göra sig av med papporna. Han släppte in dem i spiltan med sadeln och i samma stund som de slängde upp sadeln i luften och lät den landa med en duns på hans rygg så lyfte Kasper upp sitt framben och ställde ner det hårt på pappans fot. Så svängde han på halsen och nafsade  till hårt i knävecket. 


Papporna sprang ut med en väldig fart och istället kom en sån där liten tvärhandshög jänta och sadlade färdigt söta lilla ponnyn Kasper. 


Kasper fick flytta till en egen jänta lite senare så att papporna på ridskolan inte skulle bli avskräckta för att ta sig in till ponnys. Kasper var allt en tåtrampare av äkta kaliber! 


Min egna bästa tåtrampare var nog Picador i sin ungdoms dagar. Han hade i och för sig ingen utarbetad teknik som Kasper utan han hade kanske bara mera tur med träffarna. Han kunde helt oprovocerat flyga rakt upp i luften med alla fyra benen samtidigt. Satt man uppepå så fick man sig en fin vy av Uppsala från ovan. Var man gåendes bredvid så hade man några mycket små millisekunder på sig att planera var man hade sina fötter när han landade. 


Rätt så ofta hann man inte planera… 


En gång landade Picador med full kraft på min stortå och över mellanfotsbenet. Det gjorde riktigt ont och jag haltade och svor hela vägen till stallet. Tuff som jag var och är så fick foten läka ihop av sig själv och sedan bildades en väldigt oklädsam knöl som jag har kvar än i dag. Det blev helt enkelt en sån där väderknöl som ser till att värka regelbundet. Jag menar olika väder är det ju varje dag så den där knölen har verkligen fullt upp. Själv tycker jag det är lättare att titta ut genom fönstret för att kolla väder. Men det tycker inte knölen. 


Tornado var en annan häst jag hade som kunde bli explosiv när man minst anade det. Kanske blev man överraskad eftersom han oftast var en riktigt trög typ som inte rörde sig mer än han verkligen behövde. När han väl rörde sig var man liksom aldrig riktigt beredd. Han bjöd min mamma på en bruten lilltå som hon gärna påminner mig om än i dag. Min häst- mitt fel… I vilket fall så har hon en alldeles egen ”vädertå” men jag har faktiskt en ”väderknöl”. Det måste ju slå högre! 


Egentligen finns bara en smart lösning på det där med trampade tår och det är att ha skor med stålhättor när man är i stallet. Det och att vara uppmärksam. Nuförtiden arbetar jag alltid i stålhättade dojor och det har räddat mina kvarvarande tår både en och annan gång och är det någon som vill veta vad det blir för väder så kan ni bara fråga min högra fot!

Av Ulrika Pernler - 10 februari 2014 17:41

 

 


Hej! Gabbi och jag är systrar och vi började rida samtidigt. Jag var lite äldre och Gabbi lite yngre. Så är det fortfarande även om man i ålder på sätt och vis kommer i fatt varandra med åren. Fast det håller nog inte Gabbi med om… 


I vilket fall så fanns det ett uppflyttningssystem och en gruppindelning på ridskolan där vi red. Så man avancerade allteftersom man blev mer och mer sadelvan. 


I början var vi båda rätt så försiktiga av oss och jag minns speciellt en gång när det var vinter och en massa snö. Solen hade värmt på taket och rätt vad det var så drog ett stort lass med snö som en lavin längs med plåttaket. Det skrällde till och alla hästarna sprang rakt genom ridhuset och stannade i en hög på den bortre kortsidan. Några elever trillade av. Men både Gabbi och jag satt kvar när hästarna väl stannade. 


Stackars ridläraren dammade av och kastade upp ungar på parti och minut. Då hoppade både Gabbi och jag av från våra ponnys och vägrade bestämt att rida mer den lektionen. Pappa stegade ner från läktaren. Än mer bestämd och sa åt oss att hoppa upp igen! Jag kommer ihåg att Gabbi vägrade och att jag satt upp på hennes ponny som var mindre och trögare medan min fick gå ut i stallet. Gabbi tillbringade resten av lektionen på läktaren. 


När vi kom hem berättade vi för mamma. Men ingen av våra föräldrar blåste upp saken eftersom de hade hästvana sen tidigare och nästa vecka satt vi båda i sadeln igen. 


Under de första åren så hängde Gabbi och jag ihop i uppflyttningen av grupperna. Kanske halkade Gabbi med lite på ett bananskal…  Hon hade nämligen rätt så dålig balans som liten. Och den där gången vid snöraset när hon vägrade rida utan att ha ramlat av föll snart i glömska. När vi kommit upp i den nivån där man fick börja galoppera lite mer och hoppa hinder som var högre än en stående handlflata så började hon nämligen sin karriär som professionell avramlerska. 


Vi har många rullar med sån där smalfilm i treminutersrullar hemma. Mina tre minuter brukade räcka till ett hoppvarv på klubbtävlingen medan vi har ett flertal filmer på Gabbi som kommer i härlig galopp mot första hindret och sedan står på huvudet bland bommarna. 


Där någonstans så började vi rida på olika nivå. Det skiljer ändå fyra år på oss och det är en del skillnad i hur man utvecklas i olika åldrar. Jag red på träningsgrupp och började tävla lite smått. Men Gabbi låg åndå tätt i hälarna och kämpade på för att sitta kvar på hästryggen. Rätt vad det var så var hon tillbaka på samma grupp som jag. 


Några år senare så hade jag börjat tävla nästan uteslutande i dressyr medan Gabbi tävlade höga klasser i hoppning och Fälttävlan. Hon ramlade inte av en gång utan satt som klistrad över hindren och i terrängen spurtade hon fram över fälten och hoppade över jordkällare, red ner i vattensamlingar och hoppade ut från höga uthopp. 


Vad jag egentligen ville ha sagt med detta var att barn är väldigt olika i sin utveckling och att man inte kan säga vem som kommer att bli vad i slutänden.


Jag har jobbat på ridskola sen jag var sexton år (det är en ansenlig tid sedan jag var sexton) och jag har sett hundratals- förmodligen tusentals barn sätta sig på hästen för första gången. I början händer det mycket. Man lär sig sätta igång och stanna sin häst. Man lär sig svänga och man får lära sig massor av olika ridvägar. 


Under tiden som barnen lär sig rida så växer de också och utvecklas på många olika sätt och framförallt i lite olika ordning. Det brukar vara väldigt spännande att träffa på barnen efter sommarlovet. Där brukar man se att det hänt mycket. De har vuxit ett helt huvud och kommer tillbaka som en annan person. 


I ridningen kan vi ridlärare också se hur olika barn är. Någon lyssnar noga men är lite försiktig i sin ridning medan en annan stormar fram och inte tycks ta instruktion över huvud taget. En älskar att hoppa medan en annan gärna hoppar lågt. Någon har precis förstått hur man fattar galopp medan en annan behöver ännu lite tid.  


Mitt i allt brukar det ändå bli en bra kemi i gruppen. Man mixtrar lite med utdelningen av hästar så att barnens styrkor kommer fram och en annan gång kanske man sätter dem på en speciellt utvald häst för att de ska få öva på något som de behöver stärka. 


Barnen själva brukar inte uppmärksamma att de är olika. De har fullt upp med sin egen ridning. Vi ridlärare är uppmärksamma på barnens olikheter och det ingår i vårt jobb att hjälpa dem tillrätta och se till att de får stöd i sin utveckling. Ibland måste det också få ta lite tid. 


Däremot händer det då och då att någon förälder uppmärksammar att något barn i en grupp inte hänger med riktigt i vissa övningar. Det händer att de hör av sig till kontoret för att uttrycka att de är rädda att deras eget barn hämmas i sin ridutveckling för att ett annat barn i gruppen ligger efter i något moment. Då brukar vi få förklara ovanstående för föräldern och också förklara att vi ridlärare är professionella i vår yrkesroll och att vi kan se att det här barnet snart nog kommer att hänga med övriga. Ofta har vi inte själva ens tänkt tanken. Då vi ser helheten och just detta att barnen är bra på olika saker. 


Ibland undrar jag varför allting ska vara så prestationsinriktat. Barnen själva rider och har roligt.

Alla barn har potential. De måste få utvecklas i sin egen takt och också i olika ordning. Man kan inte forcera på hästryggen- då blir ridning farligt. 


Jag önskar att föräldrar- oavsett vilken sport deras barn utövar- ska följa med till träningen, sätta sig på läktaren och njuta av att få se vad det egna barnet kan och utan att jämföra det med andra. 


Barn kan!

Av Ulrika Pernler - 5 februari 2014 10:39

Hej! Då var tävlingssäsongen igång igen. Under vinteruppehållet har vi tränat och slipat på formen såsom vi brukar. Men en sak som har trätt lite i vila är färdigheterna i att anmäla sig till själva tävlingen. 


Igår  var det dags för mig att anmäla till säsongens första tävling i det som kallas Tävlingsdatabasen. Ett bra system som egentligen gör det lätt och överskådligt. Problemet är egentligen att utbudet av dressyrtävlingar på häst och på en viss nivå inte motsvarar antalet ekipage som vill starta. Få tävlingar och många ekipage är en ekvation som rimmar dåligt. Så att komma med på tävling är inte helt självklart här i området runt Stockholm. 


Jag ska faktiskt erkänna att jag var nervös på riktigt en lång stund innan anmälan öppnade. Mer nervös än jag brukar vara innan jag går in på banan och rider programmet. De sista tjugo minuterna innan klockan slog 18.00 var riktigt oroliga . Jag hade sidan med fröken ur uppe på den ena datorn och Tävlingsdatabasen på den andra. 


När siffrorna slog om till 18.00 på den ena skärmen så uppdaterade jag den andra, kom in på anmälningssidan, klickade i rutan för rätt klass och tryckte på anmäl. Pang, där satt den. 18.00.05 för att vara exakt. 


Femton sekunder senare, 18.00.20 var klassen full och 18.02.00 hade klassen trettiotvå resever. I morse när jag kikade var det fyrtiofem reserver i klassen. 


Vi brukar skoja om att vi måste öva avtryckarfingret i god tid innan varje anmälan. Under eftermiddagen igår var vi också ett gäng tävlingsekipage som hade kontakt via SMS för att påminna och peppa varandra om dagens stora händelse.


Jag ska till och med erkänna att jag hade varit inne och "övat" tidigare på dan genom att anmäla till en tävling som redan var överfull. Men jag behövde repetera stegen och kanske var det det som skänkte mig segern. Inget får lämnas åt slumpen! 


Man kan skoja om det här med "anmälningstävlingen". Men det är ett problem att vi ryttare faktiskt inte kan planera vår tävlingssäsong då vi inte vet om ni kommer med på tävling överhuvudtaget. För mig som jobbar många kvällar i veckan så är det också ett himla planerande för att kunna sitta vid datorn klockan 18.00 exakt en viss kväll för att ens ha en chans att konkurera om platserna. Man kanske få ta semester och sätta in vikarie... 


Finns det någon lösning på problemet? När man pratar med förbundet så existerar denna hysteri tydligen enbart i Stockholmsområdet. I övriga delar av landet ser det annorlunda ut. Om det är så vet jag inte egentligen.


Fler tävlingar? Ja gärna. Men det finns faktiskt en annan sida av det hela också och det är att på själva tävlingsdagen så är det inte ovanligt att stora delar av startfältet har strukit sig och klasserna går halvfulla vilket arrangörerna drabbas negativt av.


Varför blir det så? Min egen slutsats av detta är att eftersom alla vet hur svårt det är att komma med på tävling så anmäler man sig till så många tävlingar som möjligt. Sedan sållar man i efterhand och åker på några få väl valda. 


Jag har hela tiden tyckt att en lösning kan vara att en del av anmälningsavgiften ska frysa inne om man drar tillbaka sin anmälan. Om man väljer att avboka så ska det kosta en hundralapp eller lite till. Det skulle få anmälarna att tänka efter om de verkligen vill starta innan de trycker på anmälknappen. Är det så att man hade tänkt starta men något annat kommer i vägen så borde man kunna stå ut med en förlust på en dryg hundring. Det är inte mycket i det stora hela. Men att dra tillbaka tio anmälningar under ett år skulle kosta en dryg tusing och då kanske man tänker efter.

 

Om detta skickade vi en skrivelse till SvRF och funktionen att ta ut en avanmälansavgift har faktiskt varit på gång i TDB. Men den har inte använts ännu vad jag vet. Kanske beror det just på att detta är ett lokalt problem. Eller så är arrangörerna rädda för att tappa anmälare om det kostar att avanmäla. 


Ja inte vet jag. Det kanske finns någon annan som har någon bättre lösning. Dela gärna med er av den i så fall. :) 


Här nedan är en konversation mellan tävlingsryttare som uppstod på ett rätt så känt medie en stund efter att anmälan var gjord:

 

Av Ulrika Pernler - 3 februari 2014 12:17

 


Idag vill jag berätta om en alldeles speciell liten spjuver som alltid gjort en så glad. Lilla underbart söta Peperoni. För den som glömt så vill jag berätta om den första tiden efter inskolningen på ridskolan när han slängde av femton ungar i spånet och var mycket road av det medan vi stod där och funderade vad det var för litet monster vi hade köpt.


Denna lilla buse som vi ofta brukat hitta i lös stallgången med hötussarna stående ur mungiporna. Han som har vunnit Distriktsmästerskapen i dressyr för B-ponnys och hoppat banor av ansenlig höjd för en ponny med så korta ben. Som blivit kliad i pannan så som han älskade av hundratals barn. Han som alltid haft glimten i ögat och lite extra spring i benen om det funnits tillfällen att  busa till det. 


Med tiden så blev Peppar en av de mest omtyckta små ponnyerna i stallet och rätt vad det var så var det 2014 och Peppe hade bott ho oss i hela femton år och firade sin tjugoårsdag.


Jag önskar att jag fick berätta om fler roliga saker som Peperoni hittat på. Men istället så måste jag berätta att han har somnat in i dag och inte längre finns kvar hos oss i stallet.  


Lilla hjälten var så sjuk i morse och vi förstod att det inte skulle gå bra. Han lät sig stickas och undersökas utan att göra en min och fick sen medicin så att vi skulle kunna köra honom till djursjukhuset för en sista chans. Men bara en liten stund sedan han kommit dit så stod det klart att det inte gick att göra mer då hans tarmar hade slutat fungera helt och mitt i allt var det skönt att han slapp ha ont så länge. 


Jag önskar att vi hade fått skälla på honom många gånger till för att han rymt och stökat till i hela stallet. Men nu blir det inte så.


   


Ni som vill kan skriva era minnen, ord och bilder till mig så lägger jag dem på hans sida. 018500749@telia.com är adressen.

Av Ulrika Pernler - 1 februari 2014 17:41

 


Hej! Jag fick en fråga om när man ska ha kort respektive långt spö vid ridning och om man ens ska ha det. Jag lovade att skriva ett svar och som ni förstår så blir det helt sett ur mitt eget perspektiv och det finns säkert många som tycker något helt annat. 

 

För mig är ridspöet om det används helt och hållet ses som ett hjälpmedel till de övriga hjälperna vid ridning eller annan hantering. 

 

Det viktigaste med hjälperna är att de ges i rätt ordning och att man rider efter ett system. Vill du till exempel driva hästen framåt måste du börja i rätt ände med sätet och därefter skänkeln. Tänk på att man inte ska använda skänkeln som om man skulle klämma ur kaviar eller tandkräm ur en tub utan mer som om man skulle ge någon en vänskaplig kram. Nästa steg i att förstärka hjälperna om inget händer är att kvickt knacka till hästen med skänkeln och kanske lägga på röst i form av en smackning. Först därefter kan det vid behov vara befogat att lägga till spöet för att förstärka ytterligare. Men bara som en uppmaning och aldrig som ett slag. 

 

Man aldrig kan få något gott ur stress,rädsla eller frustration. En stressad häst är inte mottaglig för instruktion eller kan lära sig något.

 

Det här med ridspö har varit uppe till utredningar under de senaste åren och jag skulle inte bli förvånad om det i förlängningen till och med kan komma att bli ett förbud mot att använda spö. Om jag tycker det är bra? Nej, faktiskt så kan spöet vara en bra hjälp om det används på rätt sätt. Man kan nog säga att det i vanlig ordning är den som håller i spöet som i vissa fall kan vara problemet. Precis detsamma är det med annan utrustning som sporrar och olika bett. 

Regeringen gjorde en utredning av djurskyddslagstiftningen där det förslag som lämnades såg ut så här: "Att använda ett spö som mild korrigering eller som en förlängd hjälp anser utredaren inte är något djurskyddsproblem så länge som det inte skadar djuret eller orsakar djuret lidande. Däremot anser utredaren att det inte är förenligt med djurskyddslagstiftningen att ge ett djur slag med spö för att få det att springa fortare eller hoppa över ett hinder. Som utredaren ser det är detta en form av våld mot djur och har inte något egentligt rättfärdigande även om antalet slag kontrolleras. Utredaren anser vidare att spö kan bäras som en säkerhet och som en hjälp att undvika olyckor. Utredaren anser därför att Jordbruksverket i sina föreskrifter gällande hur utrustning får användas bör förbjuda spödrivning i frammaningssyfte.”

 

I utredningen ingick inte bara användning av spö vid hoppning och dressyr utan också den rätt så intensiva pådrivning som man kan se vid trav- och galopptävlingar.

 

Detta om den etiska biten av att använda spö. 

 

Men om vi nu förutsätter att ryttaren kan hantera spöet eller får hjälp av en ridlärare att lära sig att hantera det och endast använder det som en förlängd hjälp så kan vi gå in mer på frågan om vilken sorts spö man bör ha. 

Det finns allroundspön som är en kort variant på runt 65 cm. Dressyrspön kan variera i längd men får enligt TR inte vara längre än 1 meter för en ponnyryttare och 1,2 meter  för en hästryttare.  Så finns det hoppspön som håller en längd på ca 50 cm. 

 

Om en lite mer orutinerad ryttare ska rida med spö så är allroundspöet det allra bästa. Det är relativt lätt att hålla reda på och det väger inte så mycket.

 

För att rida med ett dressyrspö så måste man ha ordentlig koll på var man placerar det vid ridningen. Om ryttaren har en korrekt handställning så kommer spöet naturligt att ligga ungefär vid höftvecket”. (om det nu finns någonting som heter så :) 

 

Om jag jämför dessa två spön så tycker jag själv att det korta spöet är enklare att hantera och hålla reda på. Däremot måste man nästan ta tyglarna i en hand för att sedan ta spöhanden och föra spöet till den plats där man vill toucha hästen. Det långa spöet underlättar däremot vid eventuell användning eftersom man kan toucha hästen med det utan att ändra så mycket på var man håller händerna. 

 

En stor nackdel med långt spö som jag ser ofta på ridskolan och som jag får vara med och rätta mina elever med är att det kan vara svårt att hålla ordning på vad det långa spöet har för sig. Jag vet inte hur många gånger jag fått säga till då eleven håller spöet i innerhanden och samtidigt ska rida på böjt spår. När eleven tar ett ledande tygeltag så slår änden av spöet till hästen i baken. I det läget har spöet gått från att vara ett hjälpmedel till en distraktion. Därför lär jag alla mina elever att alltid kunna byta spöhand och hålla spöet där det inte är i vägen eller gör saker som det inte ska. Om man nu ens behöver ha det… Renodling av hjälperna är en viktig del i att få en lyhörd häst. Den som dammar på sin häst med hjälper och signaler från alla håll och kanter får en häst som slår av sin känslighet. Man ska aldrig använda mer hjälper än absolut nödvändigt. 

 

Så ett råd till den som kommit till en nivå där den vill öva att rida med dressyrspö är att skaffa sig ett av den kortare sorten för att inte ”råka” använda det både nu och då. 

 

Nästa sak att ta hänsyn till är hur hästen reagerar på att ryttare håller i ett spö. Om hästen blir rädd eller stressad så finns det ingen vinning med att ha ett spö i handen. Likaså får man rätta sig efter om en häst visar motstånd mot ett långt spö men accepterar ett kort. Hästar är individer. 

 

Själv tror jag på positiv förstärkning. Det vill säga att man snabbt och tydligt ger beröm så fort hästen gör rätt. Eftergift för hand och skänkel, klapp, röst. 

 

Jag rider väldigt sällan med spö på min häst. Han fungerar utmärkt utan och ofta tycker jag spöet är mer i vägen och stör handställning och tygelkontakt.  

 

Träna själv med att rida både med och utan spö och checka alltid av med din ridlärare om det är okej att ha spöet. 

 

En sista sak angående ridspön som jag vill att alla som besöker ridskolan tänker på är hur ni hanterar ridspön i övrigt. Så här kommer en radda med "gillar inte". 

 

Jag gillar inte när ryttarna ”droppar” spöet i farten när de rider förbi. Dels kan hästen bli rädd om spöet till exempel skulle slå till mot något av benen. Dessutom måste jag böja mig ner och ta upp det och jag gillar inte att stå nerböjd och förlora uppsikten medan nio 600 kilos hästar springer runt omkring mig. 

 

Jag gillar inte heller att hitta ridspön på marken i ridhuset eller på ridbanan. För att någon har ”droppat” dem när de inte har lust att ha dem. Jag har varit med om att hästar trampar till på spöet och att det flyger upp och snärtar till. 

 

Jag gillar inte är när ryttarna själva rider fram till sargen och tar ett spö som ligger där. Jag har varit med om otaliga gånger när hästen blivit rädd och kastat sig åt sidan. Gör halt i mitten av ridhuset och be din ridlärare om hjälp att sträcka fram spöet i lugn och ro!

 

Det sista jag inte gillar är när man rider med trasiga spön. Ett ridspö är förhållandevis billigt. Man ska inte rida med ett spö där ”snärten” har lossnat och man bara har en vass pinne i änden och absolut inte med ett spö där glasfibern har fransat upp sig och är vass. Då köper man ett nytt eller är utan. 

 

Oj, så skönt att få ur sig några moralkakor. :) Men vi hästmänniskor måste alltid göra allt vi kan för att tänka säkert när vi är tillsammans med hästarna för deras och för våran skull och naturligtvis måste vi alltid se till att våra hästar mår bra och trivs. 

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards