Hej! Jag fick en fråga om när man ska ha kort respektive långt spö vid ridning och om man ens ska ha det. Jag lovade att skriva ett svar och som ni förstår så blir det helt sett ur mitt eget perspektiv och det finns säkert många som tycker något helt annat. 

För mig är ridspöet om det används helt och hållet ses som ett hjälpmedel till de övriga hjälperna vid ridning eller annan hantering. 

Det viktigaste med hjälperna är att de ges i rätt ordning och att man rider efter ett system. Vill du till exempel driva hästen framåt måste du börja i rätt ände med sätet och därefter skänkeln. Tänk på att man inte ska använda skänkeln som om man skulle klämma ur kaviar eller tandkräm ur en tub utan mer som om man skulle ge någon en vänskaplig kram. Nästa steg i att förstärka hjälperna om inget händer är att kvickt knacka till hästen med skänkeln och kanske lägga på röst i form av en smackning. Först därefter kan det vid behov vara befogat att lägga till spöet för att förstärka ytterligare. Men bara som en uppmaning och aldrig som ett slag. 

Man aldrig kan få något gott ur stress,rädsla eller frustration. En stressad häst är inte mottaglig för instruktion eller kan lära sig något.

Det här med ridspö har varit uppe till utredningar under de senaste åren och jag skulle inte bli förvånad om det i förlängningen till och med kan komma att bli ett förbud mot att använda spö. Om jag tycker det är bra? Nej, faktiskt så kan spöet vara en bra hjälp om det används på rätt sätt. Man kan nog säga att det i vanlig ordning är den som håller i spöet som i vissa fall kan vara problemet. Precis detsamma är det med annan utrustning som sporrar och olika bett. 

Regeringen gjorde en utredning av djurskyddslagstiftningen där det förslag som lämnades såg ut så här: "Att använda ett spö som mild korrigering eller som en förlängd hjälp anser utredaren inte är något djurskyddsproblem så länge som det inte skadar djuret eller orsakar djuret lidande. Däremot anser utredaren att det inte är förenligt med djurskyddslagstiftningen att ge ett djur slag med spö för att få det att springa fortare eller hoppa över ett hinder. Som utredaren ser det är detta en form av våld mot djur och har inte något egentligt rättfärdigande även om antalet slag kontrolleras. Utredaren anser vidare att spö kan bäras som en säkerhet och som en hjälp att undvika olyckor. Utredaren anser därför att Jordbruksverket i sina föreskrifter gällande hur utrustning får användas bör förbjuda spödrivning i frammaningssyfte.”

I utredningen ingick inte bara användning av spö vid hoppning och dressyr utan också den rätt så intensiva pådrivning som man kan se vid trav- och galopptävlingar.

Detta om den etiska biten av att använda spö. 

Men om vi nu förutsätter att ryttaren kan hantera spöet eller får hjälp av en ridlärare att lära sig att hantera det och endast använder det som en förlängd hjälp så kan vi gå in mer på frågan om vilken sorts spö man bör ha. 

Det finns allroundspön som är en kort variant på runt 65 cm. Dressyrspön kan variera i längd men får enligt TR inte vara längre än 1 meter för en ponnyryttare och 1,2 meter  för en hästryttare.  Så finns det hoppspön som håller en längd på ca 50 cm. 

Om en lite mer orutinerad ryttare ska rida med spö så är allroundspöet det allra bästa. Det är relativt lätt att hålla reda på och det väger inte så mycket.

För att rida med ett dressyrspö så måste man ha ordentlig koll på var man placerar det vid ridningen. Om ryttaren har en korrekt handställning så kommer spöet naturligt att ligga ungefär vid höftvecket”. (om det nu finns någonting som heter så :) 

Om jag jämför dessa två spön så tycker jag själv att det korta spöet är enklare att hantera och hålla reda på. Däremot måste man nästan ta tyglarna i en hand för att sedan ta spöhanden och föra spöet till den plats där man vill toucha hästen. Det långa spöet underlättar däremot vid eventuell användning eftersom man kan toucha hästen med det utan att ändra så mycket på var man håller händerna. 

En stor nackdel med långt spö som jag ser ofta på ridskolan och som jag får vara med och rätta mina elever med är att det kan vara svårt att hålla ordning på vad det långa spöet har för sig. Jag vet inte hur många gånger jag fått säga till då eleven håller spöet i innerhanden och samtidigt ska rida på böjt spår. När eleven tar ett ledande tygeltag så slår änden av spöet till hästen i baken. I det läget har spöet gått från att vara ett hjälpmedel till en distraktion. Därför lär jag alla mina elever att alltid kunna byta spöhand och hålla spöet där det inte är i vägen eller gör saker som det inte ska. Om man nu ens behöver ha det… Renodling av hjälperna är en viktig del i att få en lyhörd häst. Den som dammar på sin häst med hjälper och signaler från alla håll och kanter får en häst som slår av sin känslighet. Man ska aldrig använda mer hjälper än absolut nödvändigt. 

Så ett råd till den som kommit till en nivå där den vill öva att rida med dressyrspö är att skaffa sig ett av den kortare sorten för att inte ”råka” använda det både nu och då. 

Nästa sak att ta hänsyn till är hur hästen reagerar på att ryttare håller i ett spö. Om hästen blir rädd eller stressad så finns det ingen vinning med att ha ett spö i handen. Likaså får man rätta sig efter om en häst visar motstånd mot ett långt spö men accepterar ett kort. Hästar är individer. 

Själv tror jag på positiv förstärkning. Det vill säga att man snabbt och tydligt ger beröm så fort hästen gör rätt. Eftergift för hand och skänkel, klapp, röst. 

Jag rider väldigt sällan med spö på min häst. Han fungerar utmärkt utan och ofta tycker jag spöet är mer i vägen och stör handställning och tygelkontakt.  

Träna själv med att rida både med och utan spö och checka alltid av med din ridlärare om det är okej att ha spöet. 

En sista sak angående ridspön som jag vill att alla som besöker ridskolan tänker på är hur ni hanterar ridspön i övrigt. Så här kommer en radda med "gillar inte". 

Jag gillar inte när ryttarna ”droppar” spöet i farten när de rider förbi. Dels kan hästen bli rädd om spöet till exempel skulle slå till mot något av benen. Dessutom måste jag böja mig ner och ta upp det och jag gillar inte att stå nerböjd och förlora uppsikten medan nio 600 kilos hästar springer runt omkring mig. 

Jag gillar inte heller att hitta ridspön på marken i ridhuset eller på ridbanan. För att någon har ”droppat” dem när de inte har lust att ha dem. Jag har varit med om att hästar trampar till på spöet och att det flyger upp och snärtar till. 

Jag gillar inte är när ryttarna själva rider fram till sargen och tar ett spö som ligger där. Jag har varit med om otaliga gånger när hästen blivit rädd och kastat sig åt sidan. Gör halt i mitten av ridhuset och be din ridlärare om hjälp att sträcka fram spöet i lugn och ro!

Det sista jag inte gillar är när man rider med trasiga spön. Ett ridspö är förhållandevis billigt. Man ska inte rida med ett spö där ”snärten” har lossnat och man bara har en vass pinne i änden och absolut inte med ett spö där glasfibern har fransat upp sig och är vass. Då köper man ett nytt eller är utan. 

Oj, så skönt att få ur sig några moralkakor. :) Men vi hästmänniskor måste alltid göra allt vi kan för att tänka säkert när vi är tillsammans med hästarna för deras och för våran skull och naturligtvis måste vi alltid se till att våra hästar mår bra och trivs.