Nu är det drygt ett och ett  halvt år sedan Picador gick bort. Det var hans tjugonionde sommar och då samtidigt tjugosex år sedan jag köpte min första stora häst efter alla de roliga ponnyåren. Om jag minns rätt så var det Lurbo-Pelle som tipsade min pappa om att det fanns en häst till salu i Skogstibble utanför Uppsala. Bara en liten tid innan så hade jag fått lov av mina föräldrar att köpa en stor häst om jag såg till att ha ett arbete så jag kunde betala för den. Jag jobbade på ridskolan vid Eke ett par kvällar i veckan efter att skolan var slut för dagen och nästan varje helg för att få ihop pengar och jag var verkligen motiverad att klara ut det ekonomiska. 

Under våren och sommaren hade jag ridit ett femårigt sto som jag var intresserad av att köpa. Men när det väl kom till kritan så blev hon för dyr för mig och jag  var tvungen att avstå. Den hästen gick senare svår hoppning och jag tänker så här i efterhand att det blev så bra att den kom till en annan ryttare och att de tillsammans fick göra det hästen var bäst på.

Vi åkte ut till Skogstibble en sommarkväll och träffade Yvonne, en dressyrdomare som dömt mig många gånger på ponnytävlingar men som jag då inte kände närmare. Tvååringarna Picador och Pralin gick i en stor hage som vätte ner mot en å och de kom gående sida vid sida när Yvonne kallade på dem. Den där första gången så band vi upp hästarna och skötte om dem, borstade och kratsade hovarna. Så mycket mer fanns inte att göra med en oinriden unghäst. Ändå hade jag bestämt mig redan när vi satte oss i bilen för att åka hem. 

Vi var snart tillbaka i Skogstibble för att betala och hämta hem Picador. Tjugofemtusen kronor hade jag på banken. Artontusen kronor gick till att betala för hästen och sjutusen till att köpa sadel och träns. En man från försäkringsbolaget gjorde en snabb gårdsbesiktning och så var det klart. Hästen gick rakt på transporten och jag satte mig i bilen med ett sånt där glatt pirr i magen som man ofta hade som barn före en födelsedag eller innan julafton.

Där satt jag i bilen och kände inga som helst tvivel om att jag skulle kunna rida in en helt outbildad unghäst. Jag hade ju ridit i elitallsvenskan och jobbat på ridskolan! Jag var helt enkelt i den där åldern som jag kallar ”kamikazeålder”, fast det visste jag inte då. Den pågår från tonåren och en bit upp i tjugoårsåldern (För vissa är den betydligt längre) och man är allvetande och odödlig. (Ja, jag kanske drar alla över en kam, men håll med om att det stämmer in på många av oss om vi tänker tillbaka.)

Om inridningen och alla våra ”resor” har jag berättat en del tidigare. Huj vad det gick ibland. Som tur var behöll jag kontakten med Yvonne och hon och min ”gamla” fröken från ridskolan hjälpte mig med hur jag skulle tänka under inridningen och den fortsatta träningen. Utan dem hade det nog inte blivit så bra som det blev. 

Det fanns inte många rätt med det där hästköpet egentligen. Jag hade alldeles för lite vana av unghästar och jag var för ung för att göra detta helt själv. Picador var dessutom en unghäst av kaliber och det var verkligen inte ofarligt att rida in honom. Jag kunde inte mycket om exteriör och hållbarhet och ändå höll han utan stora skador i alla år trots att vi knappt gjorde en besiktning vid köpet. Jag red in honom i stort sett på egen hand i en miljö utan ridbanor och ridhus. Jag tappade räkningen på alla gånger jag ramlade av och ändå lyckades jag ha turen att aldrig göra mig allvarligt illa. 

Det där ordspråket- Ju längre man rider desto mer förstår man hur lite man kan- är nog det sannaste jag vet. När det gäller hästar och ridning blir jag ödmjukare för varje år som går. 

Ofta tänker jag på valen man gör, stora och små, tillfällen som bestämmer vilken väg livet tar. Så många olika val man haft möjlighet att göra och så många saker som aldrig inträffat om man hade valt något annat. Jag är så glad att jag ändå valde Picador. Den där sommarkvällen i bilen med hästen i trailern hade jag ingen aning om att han skulle få fira hela tjugoåtta födelsedagar. Jag tänker på honom med glädje varje dag och han lärde mig mycket.