Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg den 2 maj 2014

Av Ulrika Pernler - 2 maj 2014 13:59


 

I min gupp på ridskolan suckades det alltid lite när det var dags för dressyrlektion. Vi var ett gäng tjejer i tonåren (inte lätta att handskas med skulle jag tro) och att hoppa höga hinder i stil med dåtidens stora idoler bröderna Whitaker och Hugo Simon lockade mer än att rida fina hörnpasseringar.  


Alla suckade utom en- jag. Jag hade ju längtat hela dagen efter dressyrlektionen och kunde knappt vänta tills det var dags att sitta upp. Vi brukade rida fram själva och medan de andra red i par om två och pratade om ditt och datt som hänt under dagen så satt jag och räknade skrittakten och drömde om att min häst skulle gå på tygeln precis lika fint som några av hästarna som jag sett uppifrån läktaren.


Jag kan faktiskt inte minnas riktigt vad det var som fick mig att välja dressyren så pass tidigt. Förmodligen var det bara ett av alla mina infall att alltid göra tvärtemot alla andra och gå min egen väg.


Min allra största idol var Lars Andersson och hingsten med jättehalsen – Flyinge Herkules 504. Bara det var tydligen en anledning till fniss bakom ryggen. Men jag brydde mig faktiskt inte det minsta.


Herkules 

 

Egentligen skulle detta inte handla om mig som ensam dressyrryttare mot alla hoppryttarna på ridskolan eller att jag hade fåniga idoler som inte hoppade hinder utan om att jag på den tiden inte hade den blekaste aning om att det fanns olika sorters sadlar till en häst. 


När vi skulle hoppa så hämtade jag min hästs sadel i sadelkammaren och lade på den. 

När vi skulle rida dressyr så lade jag på samma sadel.

När vi skulle rida ut så lade jag på samma sadel eller så red jag helt enkelt barbacka. 

Antingen hade vi sadel eller så hade vi inte. Det gjorde det hela ganska enkelt. 


På ridskolan så hade hästarna Stübbensadlar för det hade man då. Stübbensadlar med evigt liv, stenhårt säte och repgjord runt hästens mage. Punkt.


Jag blev nog smittad av Stübbensjukan för den dagen det äntligen uppdagades för mig att det fanns dressyrsadlar så gick jag och köpte mig en alldeles egen Stübben dressyr. Stenhård att sitta i förstås men odödlig! 


Nu vill jag inte alls anklaga Stübben för att tillverka stenhårda sadlar. Jag skulle tro att alla sadlar var så på den tiden. Jag antar att folk dessutom måste ha fått känsligare bakdelar nu för tiden för sadlarna verkar ha mjukare stoppning på både hästens och ryttarens sidor och ändå går alla och gnäller om att de får ont i baken. Jag minns inte att vi klagade då. Vi vågade nog inte…


På tal om hårda sadlar så fanns det en sorts sadel där man satt direkt på träbommen- manskapssadeln. Alla som har suttit i en vet vad jag pratar om. Ett par av de hästar jag red hade en tvättäkta manskapssadel. Samma sadel förstås och inte varsin. Undersidan var av pressad filt och ovansidan var trä med ett tunt läderöverdrag. Stoppning tror jag inte existerade eller så hade det funnits men förmultnat nån gång på 1800talet. Pina! Ändå red jag bara en timme per häst i den sadeln. Tänk på de stackars militärerna som satt där hela dagarna. 


Manskapssadlar kom vi in på häromdagen när vi hade Sadeldoktorn på besök. För övrigt så fick han ta en titt på en häst i stallet som har en kort och rak rygg. Ryggar finns av alla modeller och det gör sadlar också. Sadlarna är vida ,smala, raka, svängda och så vidare och det är hästarna också. Ja men då är det ju bara att hitta en "perfect match". Lätt som en plätt! 


Äkta manskapssadel

 

Tillbaka till manskapssadlarna som hade en stor anläggningsyta och bred luftspalt. Kanske behövde man inte ens prova ut dem utan de låg liksom som de låg på alla sorters hästar. Jag har ingen aning. 

Det skulle ändå förklara det som hände en gång i början på 90-talet. Klubben skulle arrangera ett EM-kval i femkamp- riddelen, på vår anläggning. Kvällen innan tävlingen levererades hästarna som egentligen var hemmahörande på K1 i Stockholm. Det var rätt och slätt tjugo fuxar med eller utan bläs som lastades av och ställdes i varsin box. 


Tjugo sadlar av manskapsmodell lastades av och ”hälldes” i en hög på golvet i en tom box och bredvid lades tränsen i en annan hög. Något mindre men lika oorganiserad. 


Sen körde transportören därifrån och vi stod kvar och gapade. 


En stund senare skulle hästarna provhoppas inför tävlingen. Banan var uppbyggd och några ”avlagda” femkampare från Uppsala tog sig an att testa hästmaterialet. Vi hjälpte till med att göra iordning nya hästar inför varje runda. 


Det var liksom principen- ta en fux- ta en sadel ur högen- ta ett träns ur andra högen- hoppa. De som gick runt fick klartecken för att vara med dagen därpå och de som inte gick runt fick se det hela som en liten semestertripp. 


Tillbaka till sadlarna- Sedan min allra första stolthet Stübben Sigfried Dressyr ”Sigge” så har jag haft så många sadlar så jag tappat räkningen för länge sen. Jag kan bara konstatera att för varje sadel jag köpt så har det nog varit lite mjukare säte. Det är väl som med allt annat att kraven på komfort höjts eller så har hetl enkelt min tolerans mot smärta sänkts.




Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards