Hej! I måndags åkte jag till Röda Korsets butik "Kupan" för att inhandla lite grönt som hinderdekoration till helgens WE-tävling. Det var Elinor som hade tipsat mig om att så fort en gammal tant dör så lämnar man in alla hennes plastblommor till Kupan. Jag må säga att det måste ha varit en och annan tant som donerat sin konstgjorda gröda dit. 

Jag packade ihop hela grönsaksavdelningen och gick till tanten i kassan för att betala. 

-Jag tog alltihop! sa jag

-Ja, jag ser det, sa hon 

Det var väl hela konversationen. Ibland blir det inte mer än så och man får titta i taket en stund eller kolla om skosnörena är knutna. Jag betalade och lastade in blommorna i bilen. 

Undrar föresten om man kan kalla tanten i kassan för tant när man inte vill höra talas om att man själv är en och man liksom är nästan lika gamla...? Det där är en sån där sak jag helst inte funderar någon längre stund på. 

För er kännedom så är jag lyckligt lottad och har aldrig haft några poblem med allergier av något slag. Men i måndags fick jag prova på hur det känns att ha astma och det var inget vidare. I samma veva som jag startade bilen så började djungeln i baksätet släppa ifrån sig årtionden av insamlat damm och luften tätnade och blev sträv och svår att andas. Jag vevade ner rutorna och körde bilens airkondition på full fart. Min nya bil har faktiskt både airkondition och rutor som går att veva ner! Den förra hade ingetdera. Så där är jag ytterligare lyckligt lottad.

Trots det så drog jag på mig en dammlunga och gubbhosta som satt i resten av den dagen. Men redan på tisdagsmorgonen hade jag tillfrisknat igen och bilen var då utvädrad och blommorna nedpackade i en stor lufttätplastlåda med en överkryssad dödskalle på och texten "Får endast öppnas utomhus"!

Under veckan har förberedelserna till tävlingen pågått. Jag har skrivit i ordning 120 protokoll, gjort startlistor, gjutit cement i däck, fått fem stickor på vänsterhanden och tre i den högra, ritat banor och haft massor av WE träningar.

Nu på morgonen så skulle själva WE-banan byggas upp. Så vid åtta så lastade vi massor av olika pinaler i skopan på traktorn och körde upp till  banan. Där mötte vIngrid, Micaela och Lena upp. Världens snällaste elever som ville hjälpa till. Tur det för tänk om det bara varit Gabbi och jag... det var 27 grader ute redan vid nio. 

Under tiden vi byggde så förberedde sig Lusen för helgens tävling genom att rulla sig i hagen. Han är något av en expert på just den biten.

Så började vi bygga. Det gäller att börja i ena änden och jobba sig framåt. De hindren som tar mycket plats måste ut först och så får man se vad man har kvar för ytor efter det. Men jag hade ritat banorna skalenligt och det blev faktiskt väldigt bra på riktigt också. Blommorna från Röda Korset åkte fram ur lådan och blev hinderdekorationer. 

Det var varmt och svettigt och alla knotade på. Jag tror faktiskt Micaela drog det kortaste strået när hon blev tilldelad att rulla ett av de gjutna däcken från bortre änden av framridningsbanan upp till tävlingsbanan. En sträcka på runt åttio meter och däcket med cement väger runt trettio kilo. De övriga däcken hade vi tagit på traktorn men det där blev av nån anledning bortglömt. 

Micaela rullade däcket en liten bit i taget. Det såg bra ut och jag funderar starkt på om jag inte ska anmäla henne till en sån där världens starkaste man tävling. Där rullar de däck och lyfter stenar. Ska fråga henne vad hon säger om det. 

Jag måste erkänna att  i slutet på banbyggnaden blev vi lite trötta och tappade fokus en stund. Det kan vara tråkigt att bygga bana och det kan vara roligt. Så vi bestämde oss för att det skulle vara roligt. 

Vid kvart i elva så var vi klara. Två timmar och rätt så många Pepsi Max tog det. Nu är dressyrbanan och WE banan stängda fram till efter tävlingarna på söndag. 

För er som vill komma och titta eller hjälpa till så finns tidschema på vår hemsida under  Tävlingar