Hej! 

Min mormor kom från dalarna och hade världens härligaste sjungande röst med mycket uttalat dalmål. Jag tyckte om att höra henne prata och saknar verkligen att lyssna till henne på riktigt även om jag fortfarande kan höra henne i tanken.

Mormor sa alltid till mig att jag skulle bli skådespelerska eller författare när jag blev stor. Jag blev ridlärare och hon frågade ofta när jag skulle skaffa ett riktigt jobb :) 

Så länge som jag var inne på skådespelarbanan så brukade jag sätta upp pjäser och spela upp dem för mina stackars släktingar när de var på besök. Jag klädde ut min lillasyster och använde henne som statist eller rekvisita. Hon var för det mesta medgörlig. Om det berodde på att hon inte sa ett ord som någon förstod innan hon fyllde fyra eller om hon verkligen ville vara med i pjäserna vet jag inte. Jag har inte heller frågat henne senare i livet om hon har några minnen från dessa tillfällen. 

I början av lågstadiet så satte klassen upp en cirkusföreställning och bjöd in föräldrar, syskon, stackars anhöriga och de andra klasserna som gick på skolan. Vi var ett gäng tjejer som trånade efter rollen som cirkushäst så magistern var tvungen att dra lott. 

Som liten hade jag ofta tur i lotteri. Den turen har gått över för länge sen. Men i alla fall så vann jag lotteriet och det gjorde en annan tjej också. Först blev jag konfunderad. Två vinnare? Men strax gick det upp för mig att hästar har en framdel och en bakdel. Jag vann bakdelslotten och det kändes genast lite mindre tursamt. 

Under tre föreställningar var jag bakdelen på hästen. Helt förblindad under ett ihopsytt lakan sprang jag runt i cirkusmanegen och gjorde diverse konster. Men jag var ändå en häst och det sporrade till fler liknande roller. 

På skolavslutningen i kyrkan till exempel så fick jag en gång vara åsnan som stod bredvid Josef, Maria och Jesusbarnet. I den rollen ingick inga svåra repliker utan jag skulle bara stå där och se ut som en åsna. Men alla roller i en teater är viktiga för helheten så jag gjorde mitt allra bästa. Då och då kastade jag en blick mot mina stolta föräldrar som satt bänkrad fyra och beskådade det hela. Detta var innan videokamerans intåg så tyvärr finns det inte på film men jag antar att det hade varit sevärt. 

Mormor uppmuntrade mig också att skriva och hon blev min första ”brevvän”. Jag skrev hundratals brev till henne med stora spretiga bokstäver på brevpapper med hästar och jag fick svar på varendaste ett på fint vitt papper med mjuka fasade kanter och snirklig skrivstil.

Jag berättade vad vi gjort i skolan, vilken häst jag hade ridit på kvällen och om det var sol eller regn. Jag vet inte om det är så många som skriver brev nu för tiden. Själv kan jag inte minnas när jag fick ett  handskrivet brev senast. Man SMS:ar istället och det kanske kan liknas vid brevväxling i ”Twitterform”. 

En dag bestämde jag mig för att jag skulle bli ridlärare istället för skådespelare och min lillasyster fick bli ridskoleelev på ridskolan bakom huset istället för statist i mina pjäser. Pappa snickrade ihop de här trähästarna som jag har berättat om tidigare och så öppnade ridskolan. Grannbarnen fick också vara med för man kan ju inte få en ridskola att gå runt med bara en elev. 

På den riktiga ridskolan så studerade jag intensivt ridlärarna som jobbade och så gick jag hem och övade på gräsmattan bakom huset med trähästar och ett gäng glada trähästridande ungar. Det verkade skoj så jag blev ridlärare och har aldrig ångrat mig. 

Vad jag vill säga är att man ska uppmuntra sina barn att våga och hjälpa dem att satsa på sina styrkor och det man brinner för.  Mina föräldrar uppmuntrade oss barn i våra val. Mamma stöttade till exempel mina drömmar om att  bli konstnär och jag fick hänga mina talvor i hennes kafeteria och det var en mäktig känsla när någon ville köpa något som jag målat och lagt min själ i. 

Någon går och någon kommer, sa mormor till mig och en dag var det hennes tur att gå. Jag är så glad att jag kan höra och se henne så tydligt ännu. Minnet är en fantastisk egenskap.