Idag har Lusen varit hos ”tandis”. Vi hade en liten incident i stallet i slutet av juni. Lusens bett hakade fast och han blev rädd och kastade sig bakåt och fick ett ordentligt ryck i munnen. 

Då när det hände var vi iväg en sväng till Ultunas klinik för att kolla status på slemhinnor, tänder och skelett i käke och halskotpelaren. Förutom några sårskador och svullnader så hade han klarat sig väldigt bra undan. 

I samband med det så fick vi också hjälp av Thea som är massör att mjuka upp den stelhet som uppstod i musklerna främst i käke, nacke och hals. Efter det så har han känts fin att rida och fungerat som vanligt.

Att kolla själva munhålan och tänderna mer noggrant kvarstod dock. Detta gjordes vid undersökningen på Ultuna då när det hände men jag ville också att Ultunas duktiga tandexpert Ove skulle ta en ordentlig titt så att det inte uppstått några frakturer eller annat på tänderna. 

Tiden vi fick hos Ove var idag på förmiddagen och jag såg fram emot att få den sista checken utförd för att kunna slappna av helt. 

Det var en härligt varm hästklinik som mötte oss. Ventilationssystemet på nya djursjukhuset var ur funktion och temperaturen ute denna dag uppgick till härliga tjugonio grader som i och för sig är mindre än trettiofyra men ändå mycket att jobba i en hel dag. Hoppas veterinärerna får i sig vätskeersättning så det räcker idag. De kanske sätter varsitt dropp på varandra under lunchen…?

Som tur var så kunde Ove lämna de stora dörrarna in mot gården öppna under undersökningen så lite syre kom in i lokalen ändå. Lusen fick lite ”sovamedicin” och lutade sen upp huvudet mot den sköna mjuka kudden som hästarna får vila sig mot när de är trötta. Sen kom munstegen på. Men då sov redan Lusen sött. 

Först stack Ove in huvudet i Lusens gap med en lång munspegel i handen. Jag hörde hur det ekade därinne när han pratade men jag kunde inte riktigt höra vad han sa.  Sen fick jag sticka in huvudet i gapet. Det satt lite frukosthö kvar längst in såg jag. Och så en massa tänder förstås. Vissa sämre borstade än andra… 

-Han har underbett, sa Ove. Så de första tänderna i över- och underkäken måste hållas efter lite för att inte nötas ojämnt. -En gång om året måste de kollas. 

Jo, men det visste jag redan. Jag har till och med fått reservation på försäkringen för hans underbett. 

-Men jag tänkte att lite underbett har ingen dött av, sa jag.  

Nej, det trodde inte Ove heller. 

Ove satt på sin stol iklädd plastförkläde och fnissade lite över att det stod en PRE-häst i hans undersökningsrum och att den hade PRE-normalt bett, vilket på ”vardagssvenska” är detsamma som underbett. 

-Det är rätt så roligt, sa Ove. 

Det var i den vevan jag blev lite stött. Inte för att Ove skojade om underbettet utan för att han kallade Lusen för PRE. 

-Det står Lusitano här, sa jag och pekade på identitetslappen som satt på Lusens grimma. Lusitano! 

Jag tänkte att det hade passat med ett ”faktiskt” också. Men jag utelämnade det eftersom jag är väldigt väluppfostrad och artig. 

Om det är något jag har lärt mig under min korta tid i Lusitanovärlden så är det att man skiljer på PRE och Lusitano. PRE är från Spanien och Lusitano från Portugal. En gång i tiden var det samma ras så rent genetiskt är raserna identiska men sedan blev det någon slags konflikt eller liknande och aveln har gått lite åt två olika håll. Jag är inte så insatt men jag vill ju vara en äkta Lusitanoperson så det är bäst att reagera och påpeka fakta om någon insuinerar att ens Lusitano är en PRE. Och det är naturligtvis lika viktigt om det är tvärtom, det vill säga att någon råkar säga Lusitano om en PRE. 

Mycket, mycket viktiga saker! 

-Men om det hade varit en PRE så hade det varit roligt, sa Ove. 

-PRE- Pre-normal. Visste du att trettio procent av PRE-hästarna har underbett? frågade han, och trettio procent av Islandshästarna! 

-Vad är det förresten för skillnad på Lusitano och PRE? 

Pytt, lär sig inte veterinärer någonting på sin utbildning? 

Nedan en bild som talar sitt tydliga språk. Alltså, vem skulle kunna ta fel?

(Förresten så var Lusens skador från traumat så gott som läkta och munnen jättefin!)