Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg den 27 september 2014

Av Ulrika Pernler - 27 september 2014 19:50

Hur följer man upp ett inlägg som hittills lästs av över 56 000 personer? Ja inte vet jag. Men en sak vet jag och det är att det här är en hästblogg och att jag brukar skriva om hästrelaterade saker. Men idag måste jag få skriva om humor.


Det verkade som om många kände igen sig i inlägget som gick ut onsdags med innehållet att man visst kan spara pengar på att ha häst. Det kom några riktigt härliga kommentarer och en av de bästa var från hon som faktiskt hade missat ett bröllop på grund av att hästen hade kolik. Så typiskt :) 


Jag är av den åsikten att man faktiskt kan skoja om det mesta. Men man får försöka göra det med lite stil och utan att trampa för många på tårna. 


Det finns enkel humor och det finns lite svårare humor.


Enkel humor är bra eftersom de flesta förstår den. Svårare humor roar mig eftersom jag gillar ögonblicket när nån står och famlar i osäkerhet inför om den får skratta eller inte. 


Humor kan ibland gå förlorad. Tänk bara när man drar en vits som är så rolig att man knappt kan hålla sig för skratt och så när man är klar så står personen framför en med öppen mun och stirrar tomt. I samma stund som man måste förklara ett skämt så har det förlorat lite av sitt  värde.


Så försöker man -Men du vet apan… och gummibandet… och så kom gubben… 

Personen står fortfarande uttryckslös. 

Ja, ni vet känslan. 


I somras skulle jag och Lusen träna för Paulo Bastos hos Ida Svensson som bor utanför Sigtuna. Björn hade sån tur att han fick köra mig och min häst och dessutom filma när jag red. Eftersom det var varmt och jag ändå skulle rida fram en stund innan jag började så fick han lov att sitta en stund i en av Idas utemöbler som jag så här i efterhand kan säga hade passerat sitt ”bäst före datum”. 


Björn hade kameran i ena handen och lite fler av mina grejor som han skulle hålla reda på i den andra. Han satte sig utan att ta emot sig och den gamla stolen gav direkt vika. Det hördes ett stort brak, steg ett rökmoln och allt det där när stolen förvandlades till kaffeved med Björn ovärdigt liggandes mitt i allt.


Ja det var lite kul. Liknande den gången när han ramlade och typ bröt foten i svampskogen eller när han skulle springa med blöta fötter på parkettgolvet och landade i väggen med huvudet före. Jag log snett. 


Men Ida, hon skrattade så hon skrek! Jag älskar spontana skratt! Det var då jag kom på att Ida har ”bananskalshumor”. Ida gillar helt enkelt när folk ramlar och slår sig som i gamla Helan och Halvan filmer. Jag måste erkänna att jag också gillar det. Det är enkel och omedelbar humor. Fast eftersom jag har tränat upp mitt hyfs så brukar jag låta bli att skratta förrän jag sett om personen överlevt eller inte. Ida, jag tror kanske att du behöver träna på det. ;) 


Ibland får man hjälpa till lite själv. Ett tillfälle jag tänker på var också en nyårsafton. Vi skulle på fest hos bekanta och jag såg scenariot framför mig. Strama kläder, obekväma skor skjortan knäppt upp till hakan och stå med en drink i handen och prata politik eller det undermåliga skolssytemet. 


Nä, den gick bort direkt så jag och familjen drog till ”Myrornas” för att tjacka outfit.  Mannen i familjen fick tag på en tajt vinröd manchesterkostym med utställda byxben och stora slag på kavajen. Själv hittade jag en blank svart jumpsuit från 70-talet också med rejält utsvängda ben och sydda pressveck. 


Vi hoppade i våra nya kläder och åkte till festen. Ögonblicket när dörren öppnas och alla gästerna står uppställda i hallen och får syn på oss och fortfarande inte vet om det är på skoj eller inte är ett sånt där tillfälle som jag sparat och bevarat inom mig för att använda som uppmuntran om jag nån dag känner mig nere. 


Ibland uppstår roliga situationer alldeles av sig självt och precis när de behövs. 


Ett år skulle vi på en stor nyårsbal. Det hade gått ut en stram och snygg inbjudan om att man skulle vara maskerad och hundratals gäster var bjudna till en stor lokal i Uppsala. Folk anlände i dyra taxibilar och kvinnorna klev ut iklädda frasande balklänningar  och männen i frack. Framför ögonen höll vi såna där svarta masker på en liten pinne som man kan se på nån gammal film. 


Vi stapplade runt på för höga klackar inne i lokalen och med masken för ansiktet i väntan på att alla skulle anlända och middagen börja. 


Plötsligt vändes allas blickar mot garderobskön. Bland svarta frackar och balklänningar i dova färger så kommer en tiger gående. Ja inte en riktig tiger utan en kille som hyrt en stor hårig tigerdräkt i lysade orange, svart och vitt med gigantiska håriga fötter på nån maskeradfirma. Han bara står där med armarna efter sidorna och stirrar ut i havet av välklädda människor med masker på en pinne. 


Det blir fullständigt tyst och plötsligt hör jag honom säga inne i sitt håriga tigerhuvud;

-Men… var det inte maskerad?…


Den killen räddade hela festen! 

 


Livet är ofta allvarligt. Ibland mer än annars på grund av olika omständigheter. 

Men mellan allvaret måste vi tillåta oss att också låta livet vara en lek. 


Släpp in och släpp loss skrattet

 

 

 FOTO: Helena Pernler (Objekt Lusen en glad häst som behöver borsta tänderna)

   

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< September 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards