Hej! Egentligen är skitstövel ett för fult ord för att skrivas här. Men idag gör jag det ändå. I dagens inlägg vill jag avhandla min ridklädespanik. Det är viktigt att möta sina rädslor för att bli kvitt dem och jag vet dessutom att det finns fler därute som är precis som jag. 

Till er vill jag säga; Ni är inte ensamma!

När jag säger ridklädespanik så tror ni direkt att ni vet vad jag syftar på. Den där känslan av att stå framför garderoben och inte veta vad man ska ta på sig. Men det här är något helt annat. Det här handlar om rädslan att fastna i sina kläder och det är inte alls så ovanligt när det kommer till de plagg och tillbehör som vi använder i vår sport. 

Jag antar att jag har en liten släng av klaustrofobi. Jag antar att jag också vet när det startade. Mina syskon och jag brukade turas om att rulla in varandra i den stora gröna vardagsrumsmattan hemma med armarna liggandes efter sidorna. Sen tog vi tid på varandra för att se hur länge vi kunde hålla undan paniken. Det var inte länge… Vad som däremot tog lång tid var att övertyga syskonen som stod och vred sig i skratt om att man verkligen, verkligen behövde bli ”upprullad NU” för att inte trilla helt över gränsen till kvarstående galenskap. Sånt där sätter taggar i själen. 

De där helt knäppa lekarna är förresten sånt som man inte gärna berättar för någon om. Typ som att gräva ner lillasyrran i sandlådan så bara huvudet och fötterna stack upp och sen gå hem och käka middag och glömma bort att hon behövde ett handtag. Eller spadtag kanske  det ska stå. 

Okej, tillbaka till paniken. Ibland får jag helt enkelt panik i ridkläderna. Befogad sådan om jag får säga det själv. 

Något som ofta händer mig är att mina dragkedjor går sönder. Antingen på tröjorna eller på jackorna. Det finns förmodligen en gräns för hur mycket halm, hö och annat smuts en dragkedja tål. I vilket fall går dragkedjorna alltid sönder i ett sånt läge att det varken går att dra dragkedjemojen uppåt eller nedåt. Plagget med den pajade dragkedjan är med hundra procents säkerhet figursytt för den perfekta passformen. 

Plötsligt har jag hamnat i en tvångströja istället för en snygg ”dagens outfit” och där slår det direkt om till panik för mig. Jag springer till omklädningsrummet medan jag drar och sliter i tröjan för att få den över huvudet. Ofta får jag också en del av den över huvudet medan den resterande tröjan fastnar någonstans under armarna och runt bröstkorgen. 

Så då är jag tillfälligt blind med panik zon röd. Jag springer rakt in i dörrkarmen och hyperventilerar samtidigt. Gabbi brukar springa efter mig och skratta så hon gråter. Precis som hon gjorde när jag som barn låg i vardagsrumsmattan och bönade om att få bli upprullad. Eller ska det stå utrullad?

I vilket fall så brukar jag till sist få hjälp att dra tröjan den sista skälvande biten innan friheten åter är min. Alltså varför är det så läskigt att fastna i tröjan?

Nästa panik är också dragkedjerelaterad och rör ridstövlarna. Just det här problemet existerade inte innan dragkejdestövlarna gjorde det. Eller på sätt och vis gjorde det det när jag tänker efter. 

Förr hade vi stenhårda, trånga, höga, skavsårsframkallande stövlar i kraftigt läder som man drog på med stövelpådragare. Blodstopp i benen var en vardagssak. Inte sällan svullnade benen en aning  under varma dagar och man var tvungen att kalla samman alla sina kamrater i stallet för stövelavtagning. Det innebar att man själv låg på golvet och höll i sig i något väggfast föremål medan de andra bildade kedja och under högljutt ”hej och hå” drog för allt de var värda. Till slut brukade stövlarna lossna med ett svettigt plopp och alla kunde andas ut. Inte minst den som låg på golvet. 

Nåja, nu för tiden har vi dragkedjor på stövlarna. Dessa brukar gå sönder vi olämpliga tillfällen. Precis innan en viktig träning eller på tävlingsplatsen. När en stöveldragkedja går sönder innebär det att den delar på sig på vadens bredaste del och att dragkedjemojen blir kvar precis ovanför där stövlarna smalnar av. Detta verkar vara det enda möjliga haveriet för denna typ av kedja. 

Det innebär att man inte har någon möjlighet att lirka av stöveln eftersom den muskulösa vaden inte går igenom den smala delen av stöveln. Surt och dyrt, javisst! Men vad som är värre är att även denna typ av instängdhet får mig att löpa amok. Trots att armarna är fria och jag inte har stöveln över ögonen. Det vore ju verkligen läskigt förresten. 

Svetten bryter fram och jag sliter som en besatt för att  tvinga benet ur stöveln. Gabbi brukar höra mig och kommer till undsättning. Givetvis under skratt och tårar. Att det här alltid händer under tidspress ökar givetvis panikkänslan. Det brukar sluta med att jag sliter itu dragkedjan och får skämmas när jag lämnar stövlarna till skomakaren för lagning. 

När detta händer på tävling är man tvungen att ta till silvertejpen. Jag har sett många silvertejpade stövlar på tävlingsplatser så jag vet att vi är flera med samma erfarenhet. 

Min sista skräck är att fastna i ridhjälmen. 

Jag har fog för rädslan eftersom det har hänt! 

Jag hade köpt en ny hjälm med ett lite underligt spänne som jag lyckades stänga innan jag lärt mig att öppna det. Big misstake! Jag hade helt enkelt inte en chans att komma ur hjälmen och det stora  lugnet som normalt kännetecknar mig briserade totalt och jag minns hur jag sprang mot omklädningsrummen för att hitta en spegel. Ni kan ju gissa vem som skrattande sprang efter…

Med lite hjälp så löste det sig. Vi behövde inte ens ta till sax eller skruvmejsel. Men det var några fruktansvärda minuter. De kommande dagarna av mitt liv passerade i revy med den ena bilden värre än den andra. Tänk er själva att gå runt i ridhjälm för kanske resten av sitt liv. Ridhjälm till jeans och skjorta eller ännu värre sommarklänning…. 

Så nu för tiden öppnar jag alltid spännet innan jag stänger det.

Man lär så länge man lever. 

Apropå kläder...

Den 31 oktober är det Halloweenfest på ridskolan förrresten.

Anmälningslistor sitter uppe i stallet.