Idag drog jag en vurpa från hästryggen. 

Lika bra att säga det så där rakt ut.    

För det är sånt som händer. 

Vore konstigt annars.

Jag käkade grus, kollade underlaget, dök, eller kalla det för vad ni vill. 

Men avkastad blev jag inte. Gillar inte ordet. 

Avkastad blir man när hästen vill bli av med en. 

Men oftast är det inte så utan det är vi själva som tappar balansen och gör vår egen färd mot marken. 

Egentligen är jag lite av stålmannen i sadeln eller rättare sagt spindelmannen. Superhjälte var ordet. Jag brukar sitta kvar högt och lågt och när det svänger. Jag tror det är många som avundas mig den talangen. speciellt min syster som alltid har saknat den. 

Jag har ju faktiskt till och med en gång i tiden slagit rekord i att vägra ramla av från den mekaniska tjuren på Gothenburg Horse Show. Glömmer aldrig repet som skär längre och längre in i handen och Scandinaviums arena som snurrar fortare och fortare. Allt under ett  väldigt jubel. Meriter som gör en stolt länge och minnen som möjligtvis förstorats en aning med tiden… 

Men så kommer de där tillfällena när det helt enkelt inte finns nåt val mellan att sitta kvar eller inte.  

Som idag. 

En klassiker tycker jag. Den där när ridpasset strax är slut och man bara ska ta lite mer galopp i vänster varv för att känna att man är klar. Så galopperar man ett, två tre, ett, två, tre, ett, två… 

Men när frambenen ska landa på trean… Så är dom inte där längre! Och i nästa sekund är inte hästen heller där och marken kommer rusande. 

Det kallas för att snubbla och det händer även hästar. 

Om man sitter på en snubblande häst så är man liksom i samma sekund inblandad i snubblet. 

Vare sig man vill eller inte. 

Jaha, så ligger man där i spånet med hästen bredvid. 

Litegrand som att ligga på stranden. 

Fast utan vatten. 

Båda tittar lika förvånat på varandra.

Sen reser vi oss upp och skakar av oss. 

Tittar runt- var det nån som såg? 

För att nån såg, det är det värsta av allt, i alla fall för människor…