Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Direktlänk till inlägg 27 december 2014

Man känner sig lätt! Svävande! Och kanske lite bortskämd.

Av Ulrika Pernler - 27 december 2014 18:51

 


Åh vad jag är bortskämd! Jag kan ta min häst direkt från stallet och in i ridhuset. Behöver inte ens öppna ytterdörren eller frysa det minsta om näsan. Nu är jag inte en ridhusmänniska på det viset. Är det fint underlag och hyfsat väder så håller jag mest till utomhus. Men när det blir femton minusgrader så sticker jag inte under stol med att jag är glad över att kunna vara inomhus. 


Eftersom vi har stallarna byggda vägg i vägg längs med ridhusets ena långsida så tas värme därifrån upp i manegen. Hela ridhuset är dessutom isolerat. Så vi har tröjväder året runt.  Idag var det faktiskt första gången i år som jag behöll jackan på när jag red.


Så därför är jag bortskämd men jag vet att uppskatta det också. 


I många år hade jag och Gabbi våra hästar i ett stall utan varken ridhus eller ridbana. En grusad yta att rida på fanns tjugo minuters skrittur bort. När det kom till ridhus fick vi lasta hästarna och åka till Lurbo eller Brantshammar. Eftersom vi båda hade hästar som vi tävlade med så blev det så att vi lastade och åkte ett flertal gånger varje vecka för att hålla dem i trim. 


Vår snälla pappa lastade på en häst och en unge och körde till ridhuset. Medan den första ungen red så åkte han hem och hämtade nästa häst och unge. När han kom dit så var den första klar och han skjutsade hem och åkte sen tillbaks och hämtade den andra. Hur det blev när vi hade flera hästar att rida tänker jag inte berätta för då får jag dåligt samvete. 


I vilket fall, de övriga dagarna då vår stackars pappa inte körde skytteltrafik med ungar och hästar så red vi våra hästar i skogen istället. Stallet låg vid Uppsalaåsen och vi hade mil av härliga sandvägar att rida på. Under vintrarna var det däremot vinter. 

Och som vi alla vet, det var mer vinter förr precis som det alltid var varmt på somrarna… 


Många kalla vintrar på hästryggen har det blivit och jag blev faktiskt ett proffs på att klä mig i så mycket kläder att det  bara fanns kvar en liten öppning vid munnen att släppa ut och dra in luft genom samt ett liten öppning vid ögonen för att se vägen. 


Ett tag hade jag en blå skoteroverall som min pappa skaffat fram på nåt sätt. Den såg ut som en sån där bävernylonoverall som man har på dagis. Fast i fullstorlek förstås. Tror till och med att det  var herrstorlek så det var gott om plats att husera därinne. Fodret var i orange luddigt tyg och det var muddar både nertill upptill och på mitten. Man kände sig lite som en levande marshmallow. 


Det bästa med den där overallen var att den hade en blixtlåsförsedd lucka baktill vilket underlättade väldigt mycket om man behövde gå på toa. Nu  var inte det något stort problem eftersom vi inte hade nån toa i stallet utan man fick snällt hålla sig tills man kom hem. Men ändå en tuff detalj på ett så användbart plagg! 


Upptill brukade jag ha en sån där rånarluva och utanpå den en gul halsdukskrage som mamma hade stickat. Den stacks en hel del, men det var inget jag reagerade över. Alla ungar var nämligen klädda i hemstickade ylleplagg på den tiden. Det var långkalsonger i ylle, undertröjor i ylle, mössor i ylle och så de där halsdukskragarna. Vi gick runt och kliade oss mest hela dagarna men vi slapp frysa. 


Dagens barn behöver inte lida i ylle för de har fleece. Men de fattar inte hur lyckligt lottade de är. Egentligen borde  de alla får gå i ylle i minst tre dagar på raken för att lära sig uppskatta sin fleece. 


Huvudet kröntes av min fälttävlanshjälm som mest såg ut som en uppochnedvänd potta. Jag tyckte den var tuff och så var det med det. 


Så var det bara ändarna kvar att täcka från kylan. På händerna brukade jag ha ett par rejäla vantar. Men som vi alla vet så förfrös man förmodligen fingrarna ett otal gånger under årens lopp. Och hur många gånger har man inte som liten suttit och grinat när man väl kommit inomhus och känseln har börjat komma tillbaka med en skarp stickande smärta. Egentligen borde man ha hurrat istället eftersom det fortfarande fanns liv kvar i händerna och för att man faktiskt fick behålla varenda en av sina fingrar upp i vuxen ålder. 


I andra änden, det vill säga fötterna hade jag ett par rejäla stövlar av märket Graninge (ej produktplacering). De var väldigt rymliga så man fick plats med många strumpor och kunde ändå vicka på tårna. Att ha plats att vicka på tårna är ett viktigt kriterium för att kunna avgöra när det är dags att vända hemåt en kall vinter. Om man har tåvickarplats men ändå inte kan vicka på tårna så har man förfrusit dem och bör å det snaraste vända mot stallet. 


De där Graningekängorna var min räddning på vintern. Tunga så man knappt orkade lyfta på fötterna och gav stora skavsår på hälarna. Men nåt varmare fanns inte. Tyvärr var det i just de kängorna som en musmamma lade sina ungar varefter jag stoppade ner min fot och orsakade en hel familjs bortgång. En tung dag och stövlarna hade jag ingen lust att använda mer så de hamnade på soptippen. 


En enda gång minns jag att jag inte uppskattade min skoteroverall alls. Jag skulle rida ut på min treåring Picador i iskallt väder. Han var en yster yngling fylld av idéer. Den dagen gick det utmärkt att rida iväg från stallet. Vi red långt och han sprang med huvudet uppåt, mellan frambenen, bockade, sparkade bakut, allt på samma gång. Allt var som vanligt. Det var iskallt och massor av snö och is så också det var som vanligt. 


Det ovanliga var när vi skulle vända hemåt och diket som vi hoppat över på bortvägen inte alls gick att hoppa, kliva, hasa eller kravla sig över på väg hemåt. Det var tvärstopp! Nix!


Att kliva av i ovanstående klädsel var som ni förstår en omöjlighet. Man var glad att man kommit upp med hjälp av en hög bänk på stallplanen och att man efter mycket slit kunnat förmå armarna som stod rakt ut från sidorna att nå tyglarna. 


Så jag tog beslutet att ta lite sats en gång för alla och hoppa över diket. Jag fattade galopp och såg mig själv sväva som Hugo Simon över ett koppelräck med tolv bommar (Ni minns dem va?).

Men sagan överträffar ibland sanningen och jag dök rakt i diket, genom isen och ner i vattnet i min skoterutstyrsel. 


Det var kallt. 


Det var också tungt att kravla upp ur diket, fånga hästen och leda den genom skogen tills jag hittade en tillräckligt hög sten där jag kunde hasa mig upp. Jag kan lova att det inte längre var tal om ett par stela fingrar eller några frusna tår. Jag var en levande istapp! 


Jag fick gå rakt in i duschen med overallen på när jag kom hem och blöta upp den med varmvatten för att kunna rulla av den. Min kropp var verkligen illröd och det var inte ens jul. Jag vill att ni ska veta detta när ni läser att jag är bortskämd. För jag har faktiskt också ridit i skoteroverall! 


Ovanstående klädsel var min vardagskostym i stallet under många vintrar och just därför uppskattar jag idag att kunna gå rakt från stallet och in i ridhuset i bara tröja även en kylig vinterdag. 


Man känner sig lätt!

Svävande!

Och kanske lite bortskämd.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ulrika Pernler - 12 juni 2016 19:17


     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Av Ulrika Pernler - 9 januari 2016 17:25


Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

Av Ulrika Pernler - 11 november 2015 18:33


    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

Av Ulrika Pernler - 7 oktober 2015 18:55


När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

Av Ulrika Pernler - 30 augusti 2015 21:11


    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11
12
13 14
15 16 17 18 19 20 21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se