Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ulrika Pernler - 3 april 2014 15:52

Hej! Alldeles nyligen gav SLU och Svenska Ridsportförbundet ut en skrift som heter ”Ridunderlag- en guide”. Den innehåller en fantastisk sammanställning av forskning och erfarenheter kring olika ridunderlag. Jag har själv  varit på flera mycket bra föreläsningar i ämnet ledda av Uppsalaprofessorn Lars Roepstorff. Lars är faktagranskare till Ridunderlag- en guide. Skriften intresserar inte bara oss i Sverige utan kommer på begäran även att översättas till andra språk. 


Om detta skriver idag Malin Aldal- Distriktskonsulent i Uppland och flitig bloggare på Upplands Ridsportförbunds egen mycket läsvärda blogg som ni kan hitta här!


Nu är det uppenbarligen så att Malin tycker att skriften är omfattande och bra men att en viktig sak ändå har missats. På Distriktets facebooksida skriver hon nämligen idag; Det enda som jag tror inte kommit med är hur olika underlag känns när man får sig en ofrivillig avsittning...


Men då du Malin! Då ska jag inviga dig i det ämnet. För det om något besitter jag en hel del kunskaper om! 


Avfallning på blandat spån/grus underlag inomhus - Min favorit. Det går oftast bra även om själen och baken får sig ett par blåmärken. Ett stolt ögonblick var när jag skulle sitta upp på treåringen som tog ett litet bocksprång precis när jag skulle slå mig ner i sadeln. Resultatet blev att jag satte mig på länden- bakom sadeln. Inte populärt. Jag lyckades ändå sitta kvar fjorton bocksprång innan jag lämnade hästen. I landningen skapade jag min djupaste ridhuskrater någonsin och jag var tvungen att springa ut i stallet och hämta polarna så det fick beskåda verket!  


Avfallning på grus utomhusunderlag- Avfallning på grus utomhus resulterar ofta i tappad luft och skrapsår. Trots att man tror man har skakat av sig allt grus fyller man ändå hallgolvet med detsamma när man kommer hem och skalar av sig sina skitiga kläder. Om man rider på grus och befarar att man kan komma att ramla av så är det bra att ha en pincett redo. Det förhindrar inte avfallningen men underlättar när man ska plocka ut gruskornen ur skrapsåren på armbågarna. 


Avfallning på gräs- Detta har man provat ett otal gånger. Speciellt på ponnytiden när man inte kunde nöja sig med en galoppvända på gräsängen. Tredje vändan tyckte ponnyn det var nog och bestämde sig för att göra sig av med sin ryttare för att kunna springa hem till stallet och havrebingen. Det är lite svårt att avgöra hur det kändes eftersom man i unga år uppenbarligen kunde ramla av både nu och då utan att det gjorde speciellt ont. Smaken av gräs minns jag däremot och den är bättre än smaken av grus och sliter också mindre på tänderna. 


Avfallning på asfalt- vägunderlag-  Detta är det underlag som jag själv tycker gör mest ont. Jag har bara presterat en avfallning med rygglandning på asfalt en enda gång och resultatet blev en dryg vecka i sängen. (Dryg på många sätt och vis!) Jag har presterat avfallning på asfalt med stående landning flera gånger och det har inte varit någon skillnad mot stående landning på andra underlag. Så mitt tips: Landa på fötterna!


Avfallning i en gran- kanske inte underlag men ändå det jag landade i- Ni kanske förstår själva att det sticks något ohyggligt. Men förutom att det sticks så är det inte direkt skadligt. Efterverkningarna kan dock vara långvariga om ens lillasyster promt måste berätta det för allt och alla. 


Avfallning i vattengrav med betongbotten- (Då får man en chans att ge igen då.) Ramlat av i en vattengrav har jag inte gjort själv. Men det har Gabbi! Inför publik också. Vattnet var mest blött men betongbotten i graven var riktigt hård och själen fick sig också en knäck. Tror smärtan satt i ett par tre veckor så det är att jämföra med asfalt och inget som jag rekommenderar. 


Slutsats: Ett ridhus med nyinlagt spån är det mest inbjudande att ramla av i och hoppa helt enkelt över vattengravarna! 


Jag tycker ni ska passa på att läsa skriften ”Ridunderlag- en guide”

 http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=c5pcf2kn&gInitPage=1 


Jag tycker också ni ska hålla er uppdaterade genom att läsa Malins blogg Den hittar ni här: http://upplandsridsportforbund.blogspot.se/2014/04/sand-ar-inte-bara-sand.html?spref=fb



Apropå ingenting så undrar jag  vad ungdomarna lär sig i skolan nuförtiden. Inte mycket tydligen. Hade en liten facebookkonversation med en elev (sedan mycket länge) som går en utbildning för tillfället. Ska det vara så  svårt att baka en liten kaka till en väldigt snäll ridfröken?

 

 

Av Ulrika Pernler - 2 april 2014 13:54

I söndags hade vi besök av Eric Lette och tre duktiga ekipage som höll en clinic i ridhuset. En clinic är ett bra tillfälle att samla inspiration. Just den här gången så var  grundidéen att några av våra ungdomsprojekt teamSTIL ( Samarbete,Träning, Intresse, Ledarskap) och FRiK (Förberedande RidlärarKurs) skulle få ett tillfälle att se vart man med lite målmedvetenhet kan komma med sin ridning. Naturligtvis bjöd vi också in alla våra övriga elever att titta och även hästintresserade ”ifrån överallt”. 


Eric Lette känner kanske de flesta igen som dressyrdomaren som man har sett på TV från Globen, Scandinavium och de stora internationella arenorna vid tävlingar som världscupen och OS. Faktum är att Eric har dömt vid hela tre OS. Det är det bra fyra personer i hela världen som har gjort. Men trots det så vill Eric hellre beskriva sig själv som hästutbildare och tränare. 


Faktum är att Eric började sin egen ryttarkarriär på ridskola och han tycker att ridskolorna har en viktig uppgift i att lära ryttarna grunderna. Att börja med att rida på ridskola är den bästa starten man kan få. Ryttarna får inte köpa egen häst för tidigt! 


När Eric var femton år så fick han möjlighet att överta en Grand Prixhäst på vilken han kunde lära sig vidare. Samtidigt så red han andras ”omöjliga hästar” för att tjäna pengar. Sin första internationella start gjorde han som 27 åring. Innan dess hade han helt enkelt inte råd att åka utomlands. 


-Vad är dressyr? Frågar Eric publiken. Han får ett par olika svar och kommer sedan med sin egen definition av ordet; Dressyr är en kontrollerad och bekväm transport. Han förklarar att med det menar han att dressyr ska göras så enkelt som möjligt. Vi måste alltid vara tydliga och försöka förklara så att hästen förstår. Det viktiga är inte vad man gör utan hur man gör! 


Till clinicen har vi bjudit in tre ekipage. Den första att visa upp sig blir Filippa Norrman, 15 år och hästen Chiroma eller ”Maja” som hon också kallas. Filippa har trots unga år hunnit med att rida Ponny-SM, Junior- SM och ungponny-SM i dressyr. Chiroma- en nyinköpt häst står under utbildning och de har startat upp till MsvC med placering. Den bästa ridskolehästen hon har ridit på UPK heter Oboy, säger hon med ett leende. 


Eric ställer genast frågan till Filippa; Vad är det bästa med din häst?

-Hon är stadig och gillar att arbeta, svarar Fillippa. 


Så börjar clinicen. Filippa får rida alla gångarter med betoning på att Maja ska hitta bärighet och inte ge sig iväg. Man kan inte ”rida framåt” förrän hästen bär sig, säger Eric. Filippa får göra halter, det är ett tydligt sätt att få förhållningarna att fungera. För man skulle väl aldrig köra iväg i en bil utan bromsar? Maja blir lite ostadig och Eric förklarar att det som händer framtill är bara ett symptom på att det är något som inte fungerar baktill eller under sadeln. 


Efter en stund blir Maja stadigare och börjar visa upp en fin balans i traven. Här kommer kvittot, säger Eric. Nu kan Filippa göra övergångar utan att det blir någon skillnad på formen. 


Nästa ekipage vi får se är Emma Michaelsson och hennes 23 åriga häst Wincent af Sungard. Emma berättar att när hon red på ridskolan på UPK så var hon så liten att hon alltid fick rida på stallets minsta häst- Kings Chickpea. Publiken fnissar lite. Dom är många minns Chickpea. 


Emma och Wincent har hunnit med mycket på de tre år hon ridit honom. I november red dom ungdoms Grand Prix på Globen. Det var en riktigt upplevelse! Innan Emma fick överta Wincent så tävlades han av hennes bror så han är en riktig läromästare. 


-Vad är det bästa med Wincent? frågar Eric. 

- Att han givit mig möjlighet att få lära mig de svåraste rörelserna så att jag vet hur jag ska göra när jag kommer upp på nästa häst, säger Emma. 


När man har en äldre häst så gäller det att inte maxa arbetet för mycket, säger Eric. Wincent kan redan sina saker och det är Emmas uppgift att hålla honom gymnastiserad och samtidigt tycka det är kul att arbeta. 


Emma får visa publiken lite galoppombyten.

- Ett galoppombyte är bara en galoppfattning, säger Eric. Du rider i vänster galopp och fattar höger. Det låter enkelt. Jo, men man ska göra allt så enkelt som möjligt!


Emma får jobba en del med att få Wincent att vänta och att bära. Sen får hon visa lite piaff och passage. Det märks att Wincent är rutinerad och han har utvecklat en fin teknik med ett rent diagonaltramp i rörelsen. Men bara några steg i taget. Så fort Wincent gör rätt så rider Emma  framåt igen. 


När något känns bra, ta åt dig känslan och tänk att det här är precis det jag skulle vilja kunna göra en gång till, säger Eric. 


Sista ekipaget är Maria Carlsson och Silenzio, mer känd som ”Sillen”. Trots att Marias häst är bara sju år så har ekipaget redan många fina meriter med sig. De var tvåa i förra årets sjuårschampionat och tävlade framgångsrikt upp till Intermediaire. 2014 ska de fortsätta att rida samma klasser för att bli ännu starkare där, berättar Maria. Men Eric säger att han tror hästen kommer att gå Grand Prix redan till hösten. 


När Maria och Sillen rider runt i ridhuset så är det alldeles tyst på läktaren. Maria rider följsamt och allt ser väldigt lätt ut. Skänkelvikningarna flyter på och rörelsen blir verkligen uttrycksfull med Sillens stora luftiga gångarter. 

 

-Det är viktigt att hästen har kvar samma takt och samma trav genom hela rörelsen, säger Eric. 


Sedan övar ekipaget lite samling med hjälp av Eric från marken. Sillen får trampa och Eric hjälper Maria och hästen att hålla takten med hjälp av ett spö som han lägger mycket lätt i takt på Sillens bakdel. Direkt när han gjort rätt så stannar Maria och klappar och Eric tar fram en sockerbit som han haft i fickan. 


-Det här kommer bli fint när det är färdigt, säger Eric. Kom ihåg att leka och inte straffa. Undervisa och utbilda utan stress och tvång. Blir det fel så gör ett försök till. Det är så viktigt att gå tillbaka ett steg om något inte fungerar. Det är den enda och snabbaste vägen! 


Clinicen håller på knappt två timmar. Eric avslutar med en liten frågestund innan alla reser sig för att gå hem med en massa trevliga nya intryck och inspiration med i bagaget. 


Det här var roligt, säger en av mina dressyrelever. Eric förklarar verkligen så att man förstår. 


Jag håller med! 


Ett jättestort tack till Eric Lette och till de deltagande ryttarna och hästarna som ville lära oss ännu lite mer om hästar och ridning!


Tack för fina foton Frida Engvall! 

                           

Av Ulrika Pernler - 31 mars 2014 15:14

Hej! Ridskolecupen har funnits i Upplandsdistriktet sedan många år och är en utbytestävling där deltagare från Upplands olika ridskolor åker till varandra och tävlar. Syftet med cupen är att öka sammanhållningen mellan föreningarna i distriktet. Dessutom får ryttarna tillfälle att komma ut och prova på hur det är att tävla och de får också se anläggningar som finns runt om i distriktet. Varannat år är det hoppning och varannat dressyr. 2014 har det varit hoppning. 

 

På hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se har ni kunnat följa våra deltagare vid de olika deltävlingarna.

Här kommer en kort resumé:

 

Deltävling 1 reds hos Håbo Ridklubb. Det var i januari och det snöade ute den dagen. Uppsala Ponnyklubbs lag kom på en andraplats efter hemmalaget Håbo Ridklubb som vann den omgången. 

 

Deltävling 2 reds hos Lagga Fältrittklubb. UPK:s lag delade segern med Laggas lag.

 

Deltävling 3 reds på hemmaplan- UPK:s lag vann och låg därmed på första plats totalt inför finalen. 

 

Deltävling 4 och finalen reds hos Säfva Ridklubb i går söndagen den 30 mars. Denna sista omgången vann UPK:s lag återigen och förutom vinsten i dagens deltävling så tog laget hem den totala segern i Ridskolecupen 2014. 

 

Som sagt så reds årets Ridskolecup i hoppning. Vid en hopprunda så strävar ryttare och häst att komma runt felfritt.

I Ridskolecupen har man även haft stilbedömning. Det betyder att man sätter betyg på ryttarens sits, balans och förmåga att inverka rätt på hästen. 

 

Då vi ridlärare på ridskolan arbetar mycket målmedvetet med att få våra ryttare att utveckla en fin och korrekt inverkan vid ridning så känns det ju extra kul att det betalar sig. Äran går förstås till ryttarna. För oavsett hur många instruktioner en ryttare får angående sin sits och inverkan så är det till sist ändå bara ryttaren själv som kan påverka resultatet genom att vilja tänka om, förändra och utvecklas. 

 

Bra jobbat allihop! Jag vågar inte riktigt räkna upp er för jag är rädd att jag glömmer någon.

Ni är så många som varit med. 

 

Marie Broxe, lagledare var flitig och fotograferade så här kommer en bildserie på duktiga lagdeltagare från sista omgånge n vid Säva Ridcenter. 


                                                       


Av Ulrika Pernler - 30 mars 2014 10:00

 

Hej!


För ett par veckor sedan så körde vi ut en hel massa WE hinder på vår utebana. Sen kom snön... Så ridning av hindren fick vänta lite till. Så är vädret i mars och april. :) Hela denna vecka bjöd däremot på vackert väder så jag plockade ihop hindren i torsdags och banan harvades. I fredags ställde jag ut hela banan igen och igår, lördag var det en helt fantastiskt vacker vårdag och vi hade träningar utomhus hela eftermiddagen. 


Därmed annonserade jag också på nätet att banan är öppen resten av utomhussäsongen och att ekipage med egen häst kan komma och öva. 50 kronor per gång eller 500 kronor för terminskort som gäller alla våra banor samt ridhus. (se prislista på www.uppsalaponnyklubb.se ) I vanlig ordning så kommer jag att flytta runt hindren i samband med att vi harvar utebanorna så blir det lite omväxling.


Det finns en nästan komplett hinderpark inomhus också (förutom bro) ifall det blir en "Svensk sommar". Några av de större hindren förvaras i vårt isoleringsstall som står tomt för tillfället och i mittendelen där vanliga bommar och stöd finns så hittar man pinnar, repgrindar, kannor och annat smått och gott. Men för ridning av WE hinder inomhus så måste man boka ridhuset med ridskolan först.


Vi välkomnar besökare till Uppsala Ponnyklubb och tycker det är väldigt roligt att så många ekipage vill komma till oss och nyttja vår anläggning för att utbilda sig själva och sina hästar. 


Några viktiga saker att tänka på när du är hos oss på ridskolan:

 

* All ridning och hantering ska ske med hästen och säkerheten satt i första rummet. Följ TR när det gäller utrustning, lastning och hantering av hästen på plats. 


* Hästar som besöker oss ska vara vaccinerade och intyg ska kunna uppvisas vid anmodan. Hästägarförsäkran ska också efterföljas även vid träning. Det vill säga att hästen inte har visat några tecken som kan tyda på smittsam sjukdom, att den inte har vistats i ett stall där en smittsam hästsjukdom dig veterligen har förekommit, att den inte heller på något annat sätt har varit i kontakt med en häst, som såvitt känt kan misstänkas ha haft eller ha en smittsam sjukdom och att den i övrigt såvitt du vet är fullt frisk.


* Ryttarens utrustning: All ridning ska ske med hjälm. Vi rekommenderar också hjälm vid i och urlastning i transport. Man måste ha tröja med kort eller lång arm, det vill säga inte linne. Tröja eller jacka får inte ha luva. Reglerna om tröjor är något som våra ridskoleelever följer och därför vill vi att alla som besöker oss föregår med gott exempel. 



När det gäller hindren så önskar jag att alla rider dem klokt! Börja öva i rätt ände. Ta god tid på dig vid varje hinder. Alla hinder (utom hopphindret) kan göras ifrån skritt. Utgå från hästens/ ryttaren utbildningsståndpunkt. Alla  hinder ska ridas i balans. Några små råd för ett par av hindren: 


Tunnorna- (Normalavstånd 3 m mellan) Du kan göra volterna så stora du vill och behöver. Tänk dressyr- tiometersvolter i trav görs i LB/LA dressyr. Åttametersvolter i Medelsvår. 


Hindret- Hindret på WE ska  vara litet, 30-60 cm. 


Enkelslalom- (Från 6 meter mellan, ökas i lättaste klassserna) Rid färre pinnar i början och öka avståndet mellan varej pinne för att göra det enklare. 


Parallellslalom- (Från 6 meter mellan, ökas i lättaste klassserna) Öka avståndet mellan pinnarna. Öva inte för många pinnar i rad. Det kanske räcker med tre pinnar första gångerna. 


Fålla- Öva fållan i lugn och ro och i ett balanserat tempo. Välj en "bra väg" vid inridningen i öppningen. 


Grind- Har hästen blivit skrämd för grinden så tar det tid att hitta förtroende igen. Ha gärna en medhjälpare på marken. Börja öva utan rep/grind på att göra själva manövern. Var tydligt  och använd gärna båda händerna när du övar genomförandet utan grind. När hästen och du är säkra på hur det skall göras så kan man ta med repet/ grinden. Ta det lugnt. 


Lansen och tjuren- Se till att vänja hästen i lugn och ro med lansen så brukar det gå bra. Öva på att ta upp och sätta ned lansen i tunnan så hästen är van med ljudet och rörelsen. 


Och så Bron. Kanske det mest lockande av hindren. Eller i alla fall i klass med lansen och tjuren. I teknikmomentet rids bron alltid i skritt. Det ska göras en väl utförd övergång ett par meter före bron, avspänd skritt över bron och sedan övergång ett par meter efter.

Jag vet att det lockar många att få rida bron i galopp som man kan (men inte måste) göra i speeden. Men OM man tar bron i galopp så måste det ske i god balans och väl avvägt tempo. Det finns en rätt så klar risk för skada om man inte har bra kontroll och det skulle kännas så olyckligt om någon häst skadade sig där. Rid med eftertanke i förväg! 



Är man osäker på hur man ska göra med vissa av hindren så rekommenderar jag att man gör dem på någon av våra organiserade träningar första gångerna. Tider finns på hemsidan och frågor kan ni alltid ställa till kontoret upk@telia.com, 018- 31 71 03


Några bilder från tidigare WE-tillfälle.

     


 

     


Tjuren kommer snart ut på banan. Någon undrade var han höll hus. Han har haft en liten olycka. Kenneth skulle lyfta honom med traktorns pallgaffel och i den vevan så råkade han knäcka just den delen som gör tjuren till en tjur. Men han ska lagas och står strax på plats. Så länge får stödet med magnet rycka in. 


 

Av Ulrika Pernler - 24 mars 2014 16:28

 

Hej! Idag har jag gått två viktiga matcher. Den första var hos tandläkaren på förmiddagen där jag skulle göra en undersökning. Jag har ingen tandläkarskräck så det var inte problemet. Men däremot fick jag agera försöksperson åt en förmodligen alldeles nybakt tandläkare vars största utmaning vara att få tandläkarstolen att fungera. Först åkte jag upp och sedan ner och så upp igen och var nära att slå huvudet i den där starka lampan som man inte kan låta bli att titta rakt in i.


När den nybakta tandläkaren väl fått stopp på stolen så var det dags för vippmanövern. Det är ju bra om patienten är lite bakåtlutad så man kan visa upp hela munnen. Men att behöva ligga helt lodrätt med fötterna uppåt har jag då aldrig varit med om. Jag kan säga att tyngdlagen jobbade hårt för att få mig på fall och jag fick hålla mig fast med händerna i armstöden och haka hälarna runt kanten på britsen. 


-Tur att jag inte åt någon lunch, tänkte jag för mig själv. För den hade aldrig stannat kvar i så fall! 

Ett riktigt powerpass blev det i stolen. Stå på huvudet i tjugo minuter och träna biceps och triceps samtidigt. Så tränat har jag gjort i dag. Men nästa gång tar jag med ridhjälmen till tandläkaren!


Det  där har ju inte så mycket med hästar att göra förutom att även hästar behöver gå till tandläkaren ibland och att jag har allvarliga funderingar på om hjälmen ska med. Jag ville mest ha lite medlidande. 


Den andra matchen gick jag hemma på mitt kontor på eftermiddagen och den utövades mot klisterkuddar. Såna där små vita kuddar med något superlim. Jag lovar att en enda klisterkudde är stark nog att kunna lyfta en elefant om man limmade den mellan elefanten och en lyftkran. 


Jag tänkte att jag skulle ta itu med en stor hög med tävlingsplaketter som jag länge har haft staplade i ett hörn för att sortera, lägga undan, hänga upp eller vem vet. Tävlingsplaketterna har jag vunnit på hästtävlingar, så därmed handlar detta om hästar. Ett gäng av dem har hängt på en vägg i stallet för länge sedan och dessa var fortfarande utrustade med klisterkuddar på baksidan. 


Det är bra fäste i klisterkuddar. Riktigt bra. Jag utrustade mig med kniv, skruvmejsel och hammare och satte igång att jobba. Det var svettigt och gjorde emellanåt ont när jag missade själva målet. Men kuddarna kom till slut av och nu kan jag bara inte bestämma mig för om den som uppfann klisterkudden var ett geni eller något i andra änden av genier. Nästa gång jag sätter upp plaketterna ska jag använda dubbelhäftande tejp så får vi se hur det slutar. 


I helgen som var så höll ungdomssektionen hopptävlingar hemma på ridskolan. Det hade gått jättebra. Femtio starter och varenda en satt kvar i sadeln ända in i mål. Snyggt jobbat alla hästar, ryttare och US! Att tävla är inte så lätt som det kan se ut.


Faktum är att tävling kräver att vi ryttare lägger mycket tid på att fokusera och förbereda oss. 

Jag tror i och för sig att alla som åker på tävling har ett fokus. Men däremot kanske man inte alltid har fokus på rätt sak. 


Själv försöker jag att inte lägga fokus på vad det är för väder, om parkeringen har för stora gruskorn eller vilka de andra ryttarna i klassen är. I hoppning och WE skulle jag intressera mig mer för det som händer på själva tävlingsbanan då det kan handla om vägval och olika distanser mellan hinder. I dressyr finns det ingen anledning att fundera över vad de andra ekipagen gör inne på banan. 

 

Jag kan aldrig påverka någon annan prestation än min egen så därför känns det inte viktigt att ödsla energi på att oroa sig över om någon häst har bättre galopp än min egen. Jag  går nog in i någon slags ”tävlingsbubbla”.


I söndags tävlade Lusen och jag i dressyr, en Medelsvår C klass. Lusen har inte de största gångarterna men han är väldigt lydig och har fin energi. Eftersom jag inte kan vinna höga poäng på gångarterna är jag istället tvungen att göra ett riktigt bra program. Vi har helt enkelt inte råd med missar. Så utmaningen för mig blir att hålla fokus på att rida så noggrant och rätt som det bara går. Lusen är en stjärna på att vara lydig och denna gång blev det en femteplacering med hem och en plakett utan klisterkudde.


I torsdags på träningen så frågade Paulo mig vilka jag tävlat mot i Strängnäs. Jag såg ut som ett UFO och kunde inte komma ihåg namnet på mer än ett par stycken. Fast jag hade ju träffat och känner de flesta och pratade med dem på tävlingsplatsen i väntan på bangång och så vidare. Men där tog visst tävlingsfokus överhanden. Jag vill hellre kalla det så än dåligt minne. 


Jag frågade mina föräldrar som satt på VIP-läktaren om de kunde räkna upp några. Men de mindes bara en häst med en blå ryttare. Men hallå, vilken tävling var dom på? Eller så har de också fokus på rätt sak. Att sitta på läktaren och klä på sig ordentligt för att inte frysa. Det är det enda de kan påverka! 


Så håll fokus på rätt sak! 


Förresten angående kontoret här hemma. Kontor är ett så tråkigt ord. Så därför blev jag så glad när min yngre son ropade från köket idag.


-Mamma- är du i ditt troférum?


Troférum! Inte kontor. Ja, här inne sitter jag och solar mig glansen av alla mina troféer. Lutar mig tillbaka och låtsas jobba lite på datorn. Låter pappershögarna växa och försöker verka viktig. 


Gillart skarp

Troferummet 

Det är där ni hittar mig  när jag  inte står på ridbanan!

Av Ulrika Pernler - 21 mars 2014 09:52

Jag var fyra år när jag skrev min första bok. Eller förresten jag inte bara skrev den, jag illustrerade den också och jag har den kvar än idag. Boken handlade om att jag skulle få en lillasyster. Jag skrev och ritade bilder av mig och systern och min storebror. Brorsan hade stort huvud och stirrande ögon och lillasystern såg totalt knasig ut. Själv var jag en prinsessa med klänning och krona. Ja, en sannberättelse helt enkelt. 


Hur som helst, jag fortsatte att skriva och rita och sätta saker i ordning i pärmar. Jag samlade på olika grejor och sorterade dem i färger och sorter. När hästarna kom in i bilden så började jag samla på stamtavlor. Jag lånade tjocka stamböcker från vuxenavdelningen på biblioteket när de andra klasskamraterna lånade ”femböckerna” och så släktforskade jag på olika hästar i fyrtioåtta led tills samtliga hästar i sista ledet var okända. 


Min mamma sa en gång att jag tillverkade mer saker innan jag började skolan än vad många personer hinner göra under ett helt liv och faktum är att jag tror hon hade rätt. Som tur är så samlar jag inte längre på saker och jag gillar att sortera ut och ger mer än gärna bort sånt som inte intresserar mig längre så mitt hem ser inte ut som något gammalt arkiv även om några av er hade roats av att det kunnat vara så.


Vad jag ville komma till var att jag  även förde bok över mina ridlektioner på ridskolan. Kanske finns det fler som känner igen sig i det. Eller kanske inte… 


Efter varje ridlektion så fyllde jag i ett egengjort schema med olika kategorier. Det fanns några självklara kategorier som vad hästen hette, vilken färg den hade och vad vi gjorde på lektionen.  Sen fanns det  några lite underligare kategorier också. Speciellt den där jag skrev vem som ledde min häst (när jag var nybörjare alltså, jag började faktiskt rida själv med tiden) Jag beskrev ledarna ingående, vad det hette och hur de hade skött sig. De allra flesta ledarna fick ett kryss i ”snällrutan” också. Några fick kryss i den andra men jag har förlåtit dem idag. 


Ni kanske finner ovanstående underligt? Till mitt försvar vill jag bara säga att det finns en person som är värre än jag och det är Helen, också kallad Räkan. Varför hon fått det smeknamnet får ni fråga henne om. Smeknamn får man ofta redan som liten. Ta Gabbi till exempel hon kallades alltid för ”Gladis” och det säger sig ju själv varför. I skolan bytte hon namn till ”Grubblan" och som vuxen blev det rätt och slätt lite mer återhållsamma namnet Gabbi. Vi blir ju alla lite striktare med åren eller?


Åter till Helen som skrev enbart på rutat papper och dessutom med exakt en bokstav i varje ruta. Sånt ger ett rent och snyggt intryck på pappret faktiskt om jag får säga det själv. Men det skulle inte alls passa mig. Jag skriver med mer utsvävande stil och mina bokstäver tar plats både uppåt och nedåt. 


Varför jag tar upp Helens inrutade skrivande är för att det nog är samma syndrom som att jag måste ha åttiosju pennor med mig när jag dömer. Min största skräck är att pennan slutar fungera mitt i ett program…Så nu har jag åttiosju chanser att klara mig igenom hela bedömningen och det känns tryggt. Fast jag kan ha överdrivit en aning känner jag nu. 


Så egentligen var det till pennorna jag ville komma. I onsdags höll Upplands Ridsportförbund årsmöte. Innan mötet började så fick vi ta del av några väldigt intressanta föreläsare. En av dem var Carin Wrange som berättade om den eminenta hästsajt som hon är med och driver. Den heter HästSverige och där kan man läsa om precis allt. De allra senaste forskningsrapporterna kommer ut så fort de är klara. Sidan är också väldigt pedagogisk eftersom texterna går att läsa i olika svårighetsgrader. Jag är inne på den ofta och rekommenderar verkligen alla att besöka sajten http://www.hastsverige.se


Vad har det med pennor att göra tänker ni? Jo, vi fick faktiskt allihop en sån där gratispenna av Carin. Den var väldigt fint orange med tryck. Pennan åkte rakt ner i min domarväska och gjorde sig perfekt bredvid mina andra pennor. Så nästa gång Carin tävlar dressyr så kanske hennes protokoll skrivs med just denna penna! Coolt!


     


Förresten angående tävling så ökade mina chanser att klå Gabbi på söndagens tävling markant när vi gick från foderladan igår. Som ni vet låg det en hel del snö på marken och under snö så gömmer sig ofta is… Vi bar på några foderhinkar och pratade medan vi gick mot stalldörren. Rätt vad det var så gjorde Gabbi en sån där seriefigursvurpa. Ni vet när man ser sina egna fötter i ögonhöjd och sedan landar som en sten. Som tur var höll hon i foderhinkarna så hon kunde inte ta emot sig. Då hade hon väl brutit något i vanlig ordning. Istället landade hon med ”helkroppsträff” och strax därefter så landade kraftfodret som ett müsliregn. Såg rätt så kul ut, men jag lyckades hålla mig för skratt. Jag tycker inte det är schysst att skratta förrän man vet om personen i fråga har överlevt .

-Nu kommer du få nackspärr, sa jag. Mycket riktigt idag hade hon ett rejält nackspärr. Lyckligtvis lika illa på båda sidor så hon måste titta rakt fram, vilket är en styrka i dressyr. Men hon var tvungen att rida rätt så återhållsamt. 


Ja, så många funderingar det blev idag...

Jag undrar om vetenskapen är intresserad av att jag donerar min hjärna när jag dör?…

 

 

Av Ulrika Pernler - 18 mars 2014 20:46

Hej! I söndags fick jag äntligen tävla. Gripens RF anordnade tävlingar i Working Equitation vid Näsbyholms anläggning utanför Strängnäs. Jag fick gå upp tidigt, åka långt, äta för lite mat och komma hem sent och det var jätteroligt!


Jag har ju tjatat om att få åka ut på "arenorna" sedan minst två månader. Men vis av tidigare erfarenheter så har jag påmint mig om och om igen att jag faktiskt hatar att frysa och fryser gör man på tävling under vintermånaderna. I alla fall om man bor i Sverige. 


Så istället för att frysa till häst så har jag nöjt mig med att frysa bakom domarbordet i januari och februari. 


I söndags morse så var det dock dags att samla ihop teamet. Denna gång bestående av mamma, pappa ,Frida och så jag och Lusen. Utan de två sistnämnda så skulle teamet  vara arbetslösa.  Mammas jobb är att breda mackor, titta kritiskt på startfältet och hålla koll på att domaren gör sitt jobb. Pappa kör bilen, står för lugnet och kontrollräknar protokoll. Han är hör och häpna av den generationen som kan räkna samman siffror i huvudet! Dessutom fick han filma denna gång eftersom två personer i mitt originalteam valde att ta ledigt. Dålig planering! Som tur var följde Frida med istället. Frida och jag skötte hästjobbet som bestod i att stalla in Lusen i dagboxen och ge honom hö. Så var han nöjd - vägen till mannens mage går genom munnen, eller hur är det man säger?


Efter någon timme så var det dags att rida fram för dagens första moment- dressyren. Programmet i Medelsvår har vi ridit ett gäng gånger så det kändes tryggt. Fast det ska man aldrig säga... Jag kommer ihåg en gång på en dressyrtävling när "rullgardinen gick ner" nånstanns mitt i programmet och domarens gälla vissla ljöd över ridbanan så fönsterrutorna skakade. Jag  brukar aldrig rida fel så jag blev nog lite stressad, log stelt mot domaren och vinkade att jag hade läget under kontroll. Men det hade jag såklart inte... Ännu en direkt följande felridning och visslan skrek i ridhuset så högt att publiken fick hålla för öronen. Jag funderade febrilt och så tänkte jag att jag visste precis och red fel en tredje gång. Bara att lämmna banan. -Ja, det var ju synd på en sån fin häst, sa domaren och jag fick skritta ut med svansen mellan benen. Ett tips bara- om man rider fel så ska man ta sig tid att rida fram till domaren och få instruktion. Sitter man och vinkar och ser världsvan ut fast man inte är det så går det åt skogen. 


I söndags satt i vilket fall programmet och vi red ihop 71% som jag var jättenöjd med. Lusen gjorde alla bitarna fint utom skritten där han blev akut nödig. 


Därefter blev det ett par timmars paus. In i dagboxen med hästen och mer hö. Jag tror (vet) att Lusen själv tyckte att boxen med alla mat i var det bästa på hela tävlingen. När alla ridit dressyrmomentet så hjälptes vi åt att  bygga fram teknikbanan. Två klasser red sitt teknikmoment innan min klass började så Frida och jag tittade på lite ritter och kollade att mamma och pappa hade det bra uppe på vipläktaren. 


Till sist blev det dags för oss att värma upp. Teknik- och speedmomenten reds precis efter varandra vilket jag tycker är rätt så behagligt på en endagarstävling då man sparar hästen från ännu en sadling och uppvärmning. Men jobbigt blir det förstås. 


Båda momenten gick riktigt bra. I teknikmomentet så var jag mest nöjd med att många av övergångarna blev bra eftersom jag tränat en hel  del på just det. I speedmomentet så lyckades jag rida på en väldigt bra tid utan att det kändes jäktat. Lusen var lugn och väntade rätt så fint. Vi vann vår klass och belönades med att få rida ärevarv vilket den vitaste och långhårigaste av oss två tyckte var bäst på hela dagen näst efter höet.


Om ni vill se teknik och speedmomentet så ligger filmerna lite längre ned i inlägget. 


Jag  var överlag riktigt nöjd med tävlingen. Det enda som jag verkligen måste lära mig är att få den där manflätan att sitta kvar. Jag är ju uppvuxen och uppfostrad med att mina hästar alltid, alltid skulle ha välryckt och urtunnad man, högst en handsbredd i längd. Så plötsligt står jag med en häst som är hårfager så det räcker och blir över. Manen är inte bara lång utan den är också tjock. En inbakad fläta längs med hela mankammen ska det vara. Jag flätar och resultatet blir alltid sååå snyggt och jag är jättenöjd. Tills... När jag har ridit en halvtimme på framridnigen så buktar flätan ut både uppåt och nedåt och åt sidorna. I söndags var nog flätan den fulaste jag lyckats med hitills. Den såg ut som en överjäst bulldeg. Jag försökte titta rakt fram hela dressyrrpogrammet för att slippa se den. I de två sista momenten fick det helt enkelt bli freestylefrisyr. Ibland får man göra det som är näst värst. 


 Nästa helg blir det dressyrtävling för mig och Lusen. Håll tummarna för att jag till sist ska lyckas med den där flätan... Resten ror jag nog i hamn. 



     

 

 


Av Ulrika Pernler - 14 mars 2014 11:27

 


Hej! I måndags var det dags för den allra första galoppen för Annas juniornybörjare. Oj ,vad de hade längtat och så spännande det är  med denna galopp. Jag undrar hur hästarna kan lista ut att det är galoppera de ska göra med dessa studsande små ungar i sadeln. långa tyglar och ben och armar som gör allt möjligt samtidigt. Och ändå fick barnen, nästan allesammans känna på några så efterlängtade galoppsprång i måndagskväll. 


Jag kan faktiskt komma ihåg de där första galopptillfällena från då jag var nybörjare. Vi brukade köra en övning som vi idag kallar ”katapulten”. Kanske var det exakt vad min ridfröken kallade den då också? Alla fick ställa sig på ett led och så fick man trava igång ett par steg och fatta galopp i hörnet ut mot långsidan. Ju fler vändor desto mer taggade kunde hästarna bli när de väntade på sin tur. Det händer att vi kör katapulten nu också. Fast ännu bättre är att ställa upp några små övningar längs vägen, som bomövningen ”vända hästen i spiltan”, WE-pinnar eller svänga mellan koner så underhålls både barn och ponnys under tiden de närmar sig galoppunkten. 


Galopp är verkligen något som ”hägrar” i början av många ryttares ridutbildning. Jag tror det är spännande med den förväntade farten och känslan. Eller är det kanske för att man har sett en massa häftiga cowboyfilmer och Svarta Hingsten? Nåja, ju längre man rider desto mindre spelar gångarten roll utan sökandet efter en bra känsla tar över. 


Jag kommer ihåg en gång för länge sedan när jag bara var tvungen att blåsa av en galoppövning på en lektion. Alla fick göra halt där de var och jag ställde mig och skrattade (med eleverna förstås inte mot :) Hela gruppen hade byggt upp en sån förväntan och hög stämning inför galoppen så att när de väl skulle få galoppera så rådde det total förvirring. Eleverna ”bombarderade” hästarna med alla hjälper de hade och fokus på vart de skulle och varför hade de glömt helt. Jag sa till dem att så fort jag bara påbörjade ordet gal…opp så var det som om det tändes en stor neonskylt framför allas ögon, en röd med ordet ”GALOPP” skrivet med versaler och blinkandes som om det var i Las Vegas! 


Dom höll med :)


Vi fick backa tillbaka till avslappning, djupandning och renodling av hjälperna. Och så! Plötsligt var det inga problem alls med den där härliga galoppen .


Jo, vi människor stökar till det en hel del för hästarna när vi rider trots att vi oftast har en bra intention med det vi gör. 


En sak som ofta slår mig just i galoppfattningar är att den orutinerade ryttaren lätt kan komma efter redan i fattningen. Hästen rör sig framåt och uppåt i den första delen av galoppsprånget och om ryttaren blir efter så kommer den väga bakåt, ta balans i tygeln och omedvetet bromsa hästen. Och så kommer avbrottet som ett brev på posten inom tre fyra språng. 


Om vi ska kunna följa hästen i en gångart så måste vi också vara medvetna om rörelsemönstret. Är man orutinerad så har man fullt upp med att  hålla sin balans och man kan heller inte kräva att det ska finnas känsla i ridningen. Det är något som utvecklas och växer under lång tid medan man lär sig. 


Jag bara älskar dessa små handtag som man kan fästa i framvalvet eller varför inte använda det så funktionella mantaget eller några fingrar i framvalvet! Jag kan inte förstå att så många ryttare känner en prestige i att hålla sig fast i båda tyglarna när man istället borde lägga tid på att få en djupare och bättre sits genom att använda tidigare nämnda  hjälpmedel. För sin egen skull men också för hästen. Mina alldeles egna dressyrtanter har jag fostrat länge och många av dem har med sig sina egna små hjälpmedel till lektionen. Ett stigläder att sätta runt halsen eller ett handtag att fästa i sadeln. De använder dem flitigt för att sitta djupare och jag gör tummen upp! 


En annan fråga jag har angående galopp och till ryttare som kommit förbi nybörjarstadiet är denna: Galopperar du tills hästen bryter av eller bryter du av innan hästen förlorar förutsättningarna för att hålla igång? 


Den frågan är befogad för det är inte ovanligt att man lägger en massa fokus på själva galoppfattningen medan man mer sällan bryr sig om avbrottet. 


Ett avbrott från galopp ska komma innan hästen/ryttaren tappar sin balans och därmed innan förutsättningarna att fortsätta hålla en balanserad och god galopp går förlorade. Det spelar egentligen ingen roll om man galopperat tre eller trettio språng. Det är ryttarens uppgift att öva på att känna vad som är kvalitet och när det är dags att avsluta. 


Att alltid avsluta medan det man gör är bra anser jag är jätteviktigt för att behålla hästens glädje och förtroende i arbetet.

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards