Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ulrika Pernler - 1 maj 2015 11:55

Att sitta till häst kan på grund av yttre eller inre omständigheter kännas som att man sitter på en bomb som är sekunder från att brisera. Jag tror många känner igen känslan. Ibland briserar bomben och det är om det handlar dagens funderingar eller ska man kanske säga att det är påståenden.


 

Fakta är att hästar är flyktdjur och skapta för att vara uppmärksamma på sin omgivning. Det är helt enkelt deras strategi för att överleva. Om hästen aldrig någonsin reagerar så bör man nog ta pulsen på den och se efter så att man inte har fått ett exemplar med hjul eller medar  istället för hovar eller en sån där hålighet på manken som man stoppar en femkrona i och som man får en två minuters stillsam åktur för. Saknar hästen allt av ovanstående så är det förmodligen en riktig häst och att hästar reagerar är naturligt.

Den större frågan är HUR de reagerar. Om det pratade jag och Gabbi en morgon när vi red och våra hästar varit lite extra reaktiva.

Hästar kommer i ”paket”. Det kan vara lite som att köpa en sån där färdigblandad godispåse. Det finns säkert en massa godisar där i som man gillar. Men det finns alltid några riktigt äckliga också. Om det är en godispåse vi pratar om kan man alltid ge de äckliga godisarna till brorsan. Men så funkar det ju inte med en häst.
Det där kanske  var en dålig liknelse…? Fattar inte varför jag drog in brorsan, han rider ju inte ens och hästar är ju inte äckliga som en äcklig godis. Vad jag menar är att om man gillar pigga, vakna hästar som reagerar kvickt på hjälperna så får man oftast lite andra reaktioner på köpet.

Efter ponnytiden gick både Gabbi och jag vidare upp på stor häst. De flesta hästar vi haft har varit Svenska Halvblod men sedan några år tillbaka svängde jag om och köpte en Lusitano som är en hästras härstammande från från Portugal. I februari fick jag hem min andra Lusitano i raden och Gabbi köpte sin första i december förra året. Förutom de karakteristiska långa manarna så är dessa hästar också annorlunda i sitt temperament och alltihop har varit en ny, rolig och annorlunda resa. Med ett larvigt leende så säger jag numera som de flesta andra Lusitanoägare att jag aldrig mer byter hästras igen.

Okej, tillbaka till ämnet. Med Gabbis medhåll vill jag hävda att Halvblodshästar och Lusitanohästar briserar på olika sätt. Idag drar jag alla över en kam trots att det säkert retar upp någon. Det kan vara bra att få ut sin ilska då och då så varsågod!


 


Hur en Halvblodsbomb briserar kan enligt min erfarenhet vara som den gången Ronaldhino och jag var på tävling och den stackars funktionären som skulle bära upp ett flak med läskburkar till cafeterian råkade tappa hela flaket på översta läktarsteget. Burkarna rullade och flög nerför hela läktaren med en inledande stor plåtskräll i fallet, pysljud när burkarna sprängdes av kolsyreövertryck och skrammel och mer pys varje gång de landade på nästa läktarsteg. Många läktarsteg var det på den läktaren och ännu fler steg  eller snarare okontrollerade galoppsprång blev det för mig i ridhuset.

Det är konstigt när man far runt däruppe på hästryggen så mycket man hinner uppfatta. En lite surrealistisk känsla var det iallafall att iaktta publiken mellan vändorna fram och tillbaka genom ridhuset. De tittade ömsom åt höger och ömsom åt vänster och deras huvuden vändes helt i takt. Jag tänkte med lite ironi att de mer såg ut att vara på en tennismatch än en dressyrtävling. Sen kom jag på att jag också var på dressyrtävling, att det var jag som var inne på banan och att domaren förmodligen inte var lika road som jag själv.

Känslan var typ som att befinna sig i ett flipperspel förutom att det inte kom något sånt där pling varje gång vi stötte mot något och slutpoängen vart ju dessutom klart sämre än det brukar bli i en omgång flipper.


 


Eller varför inte beskrvia det som med Picador som helt oväntat kunde explodera med sån kraft att man for halvvägs till månen. Jag kommer ihåg en gång när jag hann ha huvudet nedåt två gånger och fötterna nedåt två gånger innan jag landade. Hade jag haft fallskärm så hade det funnits gott om tid att dra i snöret och veckla ut den innan jag nådde marken.


Eller som när man ofrivilligt galopperade om en grön stadsbuss och hann vinka till passagerarna av nån konstig anledning som jag fortfarande inte förstår.

Hur som helst. efter att jag skrev på Facebook om att Gabbi och jag haft ett lite mer än energiskt ridpass så var det någon (som lite på skoj) svarade att hon trodde  att Lusitanos var tanthästar som mer piafferade på stället än exploderade. Nja, så långt som att kalla dem tanthäst vill jag faktiskt inte gå för jag upplever att det är massor av energi, power, uppmärksamhet och känslighet i Lusitanon. (Så klart finns det tanthästlusitanos likaväl som det finns tanthästhalvblod, så gå inte i taket nu) Men så rätt hon hade på samma gång.


Sen vill jag påmonna om också att tant är ett tillstånd och inte en ålder!

Första gången Lusen blev en Lusitanobomb var på en uteritt. En hel flock hästar kom galopperande genom sommarhagen mot oss samtidigt som en färggrann joggare utan avsikter att sakta ner på farten dök upp från bakom en buske bredvid stigen. Vilken power (inte joggaren utan hästen)! Det kändes som att vi var bara sekunder från att förvandlas till en Supernova! Jag lindade in båda händerna hårt i manen, trampade ner hälarna lite extra och väntade på en ”takeoff” i ljusets hastighet.

…Men takeoff uteblev...

Istället presterade vi nån slags luftig piaff på stället medan han blåste hårt ut näsborrarna och sen red vi piaff hela vägen tillbaka till stallet och så var det inte mer med det. Jag funderade en lång stund över vad som hänt eller rättare sagt vad som inte hade hänt.

Efter den här gången så skulle jag få uppleva precis samma sak många gånger. För reaktionerna finns och är nog ännu snabbare än hos halvblodet. Men självbehärskningen eller uppmärksamheten på ryttaren finns där också och den är jag så otroligt tacksam över. Hellre en spänd piaff än entrehundrasextiogradersvänding, hellre en spänd piaff än en femhundrameters bockserie, hellre en spänd piaff än en flygtur över trädtopparna. Så visst är det skillnad på hästexplosioner. Det hävdar jag bestämt.


ANNONS
Av Ulrika Pernler - 21 april 2015 20:27

Jag minns hur en gammal bekant till mig ofta sa: Tiden går och jag med den.

Jag tyckte det lät så sorgligt. Men det är nog precis så det är. Nu har det gått flera veckor sen jag fick ner några ord på den här bloggen. Ändå har jag fått upprepat skäll för att jag inte skrivit utan att skräpa mig. Kanske lyckades mina föräldrar inget vidare med min uppfostran trots allt.


Men okej, här kommer en liten spridd update om vad jag har sysslat med sista tiden. Inom snar framtid ska jag updatera om lite grejor på ridskolan också :)


Tävlingssäsongen närmar sig och jag längtar väldigt efter att få göra årets första start! Tävla är så kul! Lite som julafton och att gå till tandläkaren samtidigt. Om man ska tävla så måste man träna och jag har tränat mycket och duktigt.


Förutom att träna måste man variera arbetet för sina hästar och en dag tänkte jag att jag skulle hoppa med min nya häst Dartagnan. Hindren stod framme på hoppbanan och när jag slipper bära hinder tycker jag det är roligt med dem. När jag måste bära fram hindren så står jag hellre över. Ni kan kalla det för att  vara lat om ni vill för det är förmodligen sant.

Jag har tittat runt lite på uppfödarens sida för att se vad Dartagnan sysslade med innan han bestämde sig för att flytta till Sverige. Dartagnan- den hoppande Lusitanon stod det på en sida. Wow, tänkte jag. Då är det ju liksom bara att hoppa då.


 


Som ni känner till så är jag ju både rutinerad och framgångsrik på hoppbanorna. Inte bara på gamla meriter utan också för min minnesvärda runda på Lusen förra sommaren. Men jag är också ridlärare och en ridlärare gör alltid allt i rätt ordning. Innan man hoppar ska man värma upp och vad värmer man upp på om inte cavaletti!

Lämpligt nog så fanns det en cavalettiserie på banan så jag kortade lädren och red an i frisk trav med min hoppande Lusitano. När det var tio meter kvar så fick jag en tanke- tänk om man inte värmer upp med cavaletti i Portugal… Kanske skulle ha kollat. Men då var det försent och inom några sekunder så fick jag svaret.

I Portugal hoppar man helt enkelt direkt. Där är man inte alls så omständlig som en ridlärare på Uppsala Ponnyklubb är! Så Dartagnan hoppade. För säkerhets skull tog han avstampet några meter innan serien och med gott om luft så flög vi över alla bommarna på en och samma gång.

Wiooh, faktiskt lite som uppskjutet på Gröna Lund och med fin utsikt över skogen också. Vi landade lämpligt nog tillsammans en bra bit senare och jag kände mig väldigt nöjd över dagens hopplektion och avslutade med en liten tur i skogen istället.


 


Omväxling i arbetet är extra viktigt för Lusen. Han har så bra självförtroende och tycker att han redan kan det mesta. Det gäller att roa honom med olika saker så tycker han det är hur kul som helst att jobba. Jag rider ut mycket. Det går utmärkt att arbeta ute och dessutom får han i sig en hel del näring på vägen vilket sparar på matkostnaderna. Han kan utan problem sätta i sig delar av buskar, träd och gräsmattor i alla gångarter.


Lusen älskar att hoppa men vi brukar hoppa lite kortare föremål än fyra cavalettibommar på rad eftersom han är lite begränsad i sin förmåga att räcka långt. Han har kort rygg och aningen rund mage så vi hoppar hellre fyra bommar på höjden än på längden. På det viset är mina hästar rätt så olika.


Ibland gör vi allt på en och samma dag. Galopperar ut på ridvägen, galopperar förbi WE-banan och kollar på hindren, galopperar vidare över  deressyrbanan, kortar några av sprången som det ska vara i dressyr och bränner sen vidare, korsar hoppbanan och tar ett par hinder på vägen och sen ut på ridvägen igen. Det kan man kalla variation och fulländad förberedelse!


En dag hade Lusen och jag turen att få delta i en utmaning, något som vi älskar. Vi blev utmanade att göra "jorden runt". Den här gången visste jag var det var för något jag skulle göra så jag blev inte lika upprörd som den gången när jag var liten och ridläraren bad mig göra en volt med hästen. För mig som bara sysslat med gymnastik tidigare var det inte lockande att volta tillsammans med en häst och jag lade armarna i kors och vägrade! Det var på den tiden jag fortfarande vägrade att göra det mesta som andra sa åt mig. Som att vara i vattnet på simskolan till exempel. Jag tror jag är rätt så unik eftersom jag har genomfört en hel termin på simskola utan att blöta ner mig.


Jag bad Sandra att filma Jorden Runt eftersom jag vet att ingen tror på vad jag säger om jag inte har det på film. (Är väldigt sur att jag inte har cavalettiserien på film, men Linnea såg!) Så här kommer filmen på min jorden runt och med en egen avslutning. Med tights och sockeplast hade jag  varit mycket smidigare. Men jag hade inget ombyte med mig den här gången.


 Ja det var väl i stort sett det hela. Annars har jag väl knappt gjort nåt utom att jobba litegrand.




ANNONS
Av Ulrika Pernler - 27 mars 2015 15:40

När jag var liten hade min pappa dille på att köpa ärtgröna Volvos. Min mamma hatade färgen och pappa påstod att han inte köpte bil efter vilken färg den  hade utan att det var en slump och att det viktigaste var att den hade dragkrok så vi kunde åka alla vändor med våra hästar.

Jag kommer ihåg när han åkte iväg för att köpa ny bil en gång och hur min mamma satt i köket och sa: Bara han inte kommer körandes i en grön bil. Då blir jag galen. Bara en sekund senare rullade pappa in på garageinfarten med vår nya och ärtgröna Volvo. Visserligen en kombi med dragkrok men grönare kunde den inte bli. 


 


Nåja, alla visste ju vilka vi var när vår gröna bil kom körandes. Det var inte så att var och varannan familj rullade omkring i en ärtgrön Volvo 240 utan det  var lite specifikt för oss. Jag tänkte väl inte så mycket på det. Inte lika mycket som mamma i alla fall. 


Bakom vår ärtgöna Volvo så rullade nästan jämt ett väl använt exemplar av Dalavagnen. Den var av brun nött plyfa med gult plasttak och jag var jättestolt att vi hade en alldeles egen hästtransport. 


 


På den tiden visste jag ingenting om hästtransporter med sadelkammare, övervakningskameror eller bakluckor som vägde mindre än ett ton. Jag var glad över en trälåda med två hjul och en ring där man kunde binda fast hästen. 


Den där dalavagnen skrev sin egen historia under årens lopp.


Det var någonting som inte var normalt med dörren… 


En gång var jag på dressyrtävlingar vid Sigtuna Ridskola. Parkeringen låg lite avsides från tävlingsbanan och jag skulle bara gå ner och titta så min häst stod fint i transporten. Jag hann inte mer än in så slog dörren igen bakom mig och jag var inlåst. 


Till saken hör att det tidigare hade suttit ett litet snöre som man skulle dra i för att öppna dörren. Men min häst lärde sig såklart hur man skulle dra i det med tänderna för att öppna dörren. Det gick väl an om man stod parkerad. Men det var mindre lämpligt ute på motorvägen när man tittade bakåt och plötslig såg Picador med hela huvudet utanför transporten i åttio kilometer i timmen. Luggen stod som en plym, läpparna hade blåst isär så det såg ut som han gapskrattade och jag svär på att hans ögon tårades i vinden. 


Tillbaka till parkeringen på Sigtuna. Man kan tycka att man inte skulle behöva vara ensam på en parkering på en tävling. Men det var jag uppenbarligen. Kanske var det lunchuppehåll eller något. Men det dröjde i alla fall nästan fyrtio minuter innan någon hörde mina uppgivna rop på hjälp och räddade mig ur transporten. 


Det var inte enda gången den transporten låste in en person på flit. Vid ett annat tillfälle åkte min pappa själv med en av våra hästar till Ultuna för att besöka hovslagaren. Exakt samma sak hände honom. Han skulle bara gå in och lossa hästen för att sedan kunna fälla luckan. Pang så slog dörren igen och han var inlåst. Stället var helt öde så efter en stund fick pappa trycka ut det lilla fönstret i fram och sticka ut armen för att låsa upp utifrån. Så den dagen fick hästen åka hem med lite extra ventilation i vagnen. 


Jag tror kanske att dörren gav igen för en tidigare händelse. Vi lånade ut trailern till en bekant som skulle på tävling. Hon beslöt sig för att knyta fast sin häst i dörrhandtaget när hon skulle sadla och det slutade med att hennes häst sprang lös på tävlingsplatsen med en transportdörr släpandes efter sig i grimskaftet. Det var en fartfylld historia och dörren blev sig aldrig lik.


Det var förresten inte bara dörren som spökade. Däcken hittade på ett och annat också. En gång låste sig ett av hjulen och började brinna, Jädrar vad med rök det kommer från ett brinnande däck. Jag fick kräla in i den rökfyllda trailern  och lasta ur hästen. Rökpelaren syntes nog över hela uppland och själv luktade jag bränt gummi i över en vecka och fick leka själv i skolan.


En annan gång tappade vi ett av hjulen under färd med en häst i släpet. Bultarna hade gängat loss Men som tur var så ställde sig hjulet på sned under släpet och vi kunde lasta ur hästen utan större problem. Gabbi och jag tillbringade eftermiddagen med hästen betandes i en lånad hage medan pappa gick fem kilometer längs med vägen och letade hjulbultar. 


Ja den transporten lämnade många fina minnen efter sig. När den tjänat ut köpte pappa en vit Volvo istället. Jag tror det blev någon slags brytpunkt för honom. Däremot kom han en dag hemkörandes med en ärtgrön Värmlandsvagn. Men det är en helt annan historia. 

Av Ulrika Pernler - 13 mars 2015 12:02

Vilken vacker morgon det var idag. Frost och ändå på nåt sätt milt väder, helt vindstilla och vid niotiden kom solen fram. Då en i stallpersonalen var sjuk idag så fick jag rycka in och hjälpa till med utsläppet av våra skolhästar. Jag mår bra ända in i själen varje gång jag ser dem gå ut. Vi är så lyckligt lottade som har så pass generösa marker att våra hästar kan få gå tillsammans  i två stora flockar på mellan 20 och 25 hästar i varje. 


Men det är klart, det är lite arbete med att täcka på och släppa ut så pass många som femtio hästar varje dag. Då underlättar det mycket att hästarna själva går från stalldörren och fram till sina hagar genom att följa de grusade och  inhägnade  "gångar" som vi byggt åt dem. 

   

Jag får rätt så ofta frågor från elever om rangordningen i flockarna, vilken häst som bestämmer och om det är någon som blir utanför. Men jag pratar inte så gärna om rangordning. Kanske blir sådan tydligare om man inte har så många hästar ihop. I dessa stora flockar talar jag hellre om att hästarna fungerar i lite olika grupperingar. Vilka individer som ingår i de olika grupperna kan dessutom skilja sig beroende på vilken situation det gäller. Leka, klia varandra eller i vilken ordning de dricker vatten till exempel. 


Hästarna har så olika personligheter. Några springer ofta runt och drar i varandras täcken, står på bakbenen och utmanar varandra medan andra hellre ser på lite från sidan. Det som är härligt är att alla har utrymme att vara som dom vill och att de andra tillåter det.


Så frågan om vem som är ranghögst måste jag avstå från att svara på. Ingen häst är heller utanför. Det händer att vi sorterar om lite i flockarna om vi ser att något inte fungerar fullt ut. Speciellt på sommaren då vi delar hästarna i fler grupper beroende på vilken sorts bete de ska gå på. De kan tex gå på skogsbete, ogödslat bete eller gödslat bete beroende på sin ras eller läggning när det gäller att tillgodogöra sig gräset.  


                   


Det kan se roligt ut att se hästarna gå på rad på väg ut till hagen men också inne i hagen och där kommer kanske också tanken på rangordningen in. Men faktum är att det är naturligt för hästarna att hålla sig på sina "växlar." En växel är en stig som hästarna använder för att spara på betet likadant som de inte gödslar hur som helst i hagen. Växlarna går inte den kortaste vägen utan kan liksom gå som en meanderbåge genom hagen och där går hästarna på en slingrande rad när de ska gå ut och in. 


  

       


Under den del av året som hästarna går ute dygnet runt så stödutfodrar vi dem under vissa perioder. Speciellt under slutet på sommaren och in på hösten om det varit torrt och dålig återväxt på våra beten. Vi använder foderburar för att inte fodret ska ligga direkt på marken och bli dåligt. 


Vi började med foderburarna för runt fem år sedan eftersom vi blev av med en hel del av våra sommarbeten på grund av att det skulle byggas hus där. Då undrade vi om det skulle bli så att vissa av hästana skulle roffa åt sig och äta hur mycket som helst medan andra skulle bli utan. Men vi hade inte behövt oroa oss. Det råder total frid runt burarna. Jag tror kanske det beror på att vi ser till att ha så många burar att det finns bra med plats åt alla som vill äta och att vi har så stora  hagar att hästarna aldrig behöver känna sig trängda. 


Hur som helst och oavsett vad allt beror på så gör det själagott att se hästarna må bra. Jag tror minsann att jag har världens i särklass bästa jobb! 



 




Av Ulrika Pernler - 6 mars 2015 14:49

Idag vill jag vädra några väl valda tankar om hoppning. Först vill jag bara säga att hoppning är en färskvara och just idag är inte min hoppförmåga speciellt färsk. Men jag hoppar då och då, mest på sommarhalvåret och det är av ren lathet eftersom vi alltid har hinder uppställda på hoppbanan under utesäsongen. Det är roligt att hoppa men otroligt jobbigt att plocka fram hinder. Nästan i klass med att vika tvätt eller rensa ogräs. 


Jag har ju om jag  får säga det själv en gedigen meritlista vad det gäller hoppning och hopptävling. Jag har till exempel hoppat hinder på både längden och höjden både med och utan häst och ibland har jag inte hoppat dem alls. Jag tror faktiskt också att jag kan vara en av få som varit en hel dag till häst på en fälttävlansträning utan att komma över ett enda hinder. Rätta mig om jag har fel. Inte angående om jag kom över något hinder eller inte utan om det finns någon mer som varit i samma sits. 


Ni som känner oss vet att Gabbi och jag alltid tävlar mot varandra oavsett det är ridning, matlagning eller att ligga först på lunchpromenaden. Men när det kommer till hoppningen så måste jag nog säga att vi har turats om att  ha ledningen. 


I tidig ålder så var det hoppning som gällde. Hoppning var roligt och att galoppera var roligt. Resten var sånt man gjorde enbart för att man inte vågade säga nej till sin ridlärare. Vi längtade till hopplektionerna och ville gärna ha en av de nya  hästarna som man dessutom aldrig ridit på. Jag undrar vad man tänkte på… ? Fast å andra sidan har jag inget minne av att det någonsin gjorde ont att ramla av förr.


 


Jag ska väl inte säga att jag var någon stor hopptalang för jag har klara minnen av hur ridläraren gång efter annan sprang efter mig och hästen med ett långt spö för att liksom fösa oss över hindret. Jag hoppas ändå hon kände det som en ynnest att både få jobba och motionera på en och samma gång. I vilket fall så kunde hon med tiden sluta jaga mig och jag tog mig både mot och över hindren av egen maskin. Detsamma gällde för Gabbi men hon hade under en kvarstående tid vanan att sitta av på huvudet precis i landningarna eller ibland redan före hindren. Men hon blev väl omhändertagen och brukade avsluta sin hopplektion på sidan av ridbanan istället inlindad i en filt och med en kopp choklad i handen. 


 



Pappa brukade filma våra bravader på hoppbanan. En sån där tre minuters smalfilm räckte nästan alltid till både min hopprunda och till Gabbis också eftersom hon ändå ramlade av på första eller andra hindret. Det sparade nog en hel del pengar åt mina föräldrar för film var dyrt på den tiden.

 

Jag har en idé om att sätta mig och redigera alla de där filmerna och klippa ihop alla Gabbis vurpor och lägga på nån bra musik. Det finns ett TV-program dit man kan skicka in roliga videos och vinna pengar. Ni kanske har hört talas om det. I vilket fall är jag säker på att min film skulle ha en stor chans att kamma hem högsta vinsten! 

 

 

 

Sen plötsligt en dag hände något. Jag halkade liksom in på dressyrbanan. Jag vann en tävling och tänkte att det var rätt skoj och så fortsatte det. Jag hade äntligen försått att dressyr var mer än att rida runt i ett ridhus. Samtidigt satt Gabbi plötsligt  som klistrad i sadeln (nåja, en del undantag fanns) och började med fälttävlan. Mamma sydde en otroligt snygg rödvit dräkt åt henne och sen den dagen for hon runt som ett skållat troll i vattengravar, jordkällare och över stora stockar.

 

Kontrasten blev precis så stor som ni ser på bilderna nedan. Gabbi flög genom vattenhindret och min häst stannade för att dricka istället… Fast även om det såg ut som hon just då ledde över mig i ämnet hoppning så fick hon sig några rejäla blötor. Inte att förglömma den gången i Vetlanda när hon i överljudshastighet dök utan häst i vattengraven med sina nya läderridstövlar och landade på betongbotten inför en stor publik. 


 


 

Efter det tävlade jag hoppning mer sporadiskt. Jag tyckte absolut att mina hästar skulle kunna både gå dressyr och hoppning så jag hoppade unghästarna under utbildningen även om de snart fick inrikta sig mer på dressyren. Gabbi däremot fortsatte tävla hoppning och fälttävlan mer regelbundet även om hon också börjat svänga in mer på dressyrspåret. Även hon råkade nämligen vinna några tävlingar och upptäckte att här fanns mer att hämta. 


Ja och då kan man ju fundera vem av oss som var i  ledningen när det gällde ämnet hoppning under de åren. Om jag bara skulle titta på bilderna nedan så vet jag vad jag skulle svara. Men det är ju dock så att det fanns mer bakom än vad som syns nedan. Så vi får väl säga att Gabbi var i  knapp ledning under denna period även om jag själv tycker att jag hade mer stil! 


 


 



På sista tiden har det väl börjat sjunka in att jag inte kommer bli någon ny Malin Baryard även om hoppet inte lämnat mig alldeles. Den interna hopptävlingen mellan Gabbi och mig pågår såklart fortfarande och just nu är jag i klar ledning. Speciellt sedan mitt minnesvärda framträdande förra sommaren. Jag är dessutom den enda i familjen eller till och med den enda i släkten som hoppat en hel bana i Spindelmannendräkt. Än så länge ska jag väl tillägga.

 

 



Av Ulrika Pernler - 1 februari 2015 18:24

Jag har funderat lite över det här med skimlar och framförallt om hur det förhåller sig mellan skimlar och hästar med lite mer färg i avseendet att hålla sig rena. Det finns grunder till mina funderingar i form av kissfläckar, gräsfläckar, bajsfläckar och lerinpackningar. Fast jag tror jag borstar mer än jag funderar och ibland funderar jag medan jag borstar.


Det är inte ovanligt att folk som ska köpa häst säger - Jag ska inte ha en skimmel! Eftersom alla är väl medvetna om att det innebär en avsevärt ökad arbetsinsats i förhållande till att äga en brun häst. 


Men ibland så åker man iväg och köper sig en fin treåring som är blyertsgrå. Kunde liksom inte stå emot och tänker att det tar ju ändå några år innan han bleknar. Det hände mig med Ronaldhino. Det var första gången jag råkade köpa en häst som skulle bli vit. 


 


Men blyerts är inte beständig och redan efter ett par säsonger hade en hel del av färgen trillat av med hårfällningen och ett begynnande bajsfläcksproblem började uppenbara sig. 

 

Det var inte bara fläckarna som gav mig extra arbete utan han hade också en sån fantastiskt tjock och fin svans. Jag kommer ihåg att jag nära på blev besatt av att hålla den i trim. Inte minst eftersom den här hästen hade en förmåga att få spel inne på dressyrbanorna och de gånger han spann loss så fick domaren mest se den änden där svansen satt och som alla som rider dressyr vet så vill man ju visa upp sitt finaste på banan. 


 

Så jag jobbade på med glansspray, redde ut taglet med fingrarna, strå efter strå. Det tog timmar.

Med tanke på det så glömmer jag aldrig den ödesdigra dagen under lersäsongen då han hade haft ett oavbrutet race i blötlera under förmiddagen. Det skick han kom in i den gången föranledde en omedelbar depression, en hel eftermiddag i spolspiltan och minst två kilo lösgodis i soffan på kvällen. 

 

Varning för obehagliga känslor inför nedanstående bild. 

 


Eftersom det är så komplext att hålla en skimmel ren så har många kapitel i faktaböcker om hästar avhandlat  ämnet. 

I hästhållning i praktiken står tex på sidan 74 att en häst som har gula fläckar ger sin innehavare dåligt rykte! 

Ja efter det där med svansen kan man tycka att jag skulle ha varit avskräckt. Men jag åkte iväg och köpte en skimmel till. En som inte ens hade ett grått strå utan var helvit. Jag har många gånger funderat hur det kunde gå till men det måste ju ha något att göra med att jag gillar utmaningar. 


Oj vad vackert det är med en kritvit häst!

 


Och... oj vad mycket jobb det är med en kritvit häst... 

           


I och med detta fick jag som total novis på kritvita hästar fördjupa mig i hur man kan göra rent dem. Det finns hur mycket tips som helst på nätet. 


* Man kan använda allt som bleker. Väteperoxid eller andra blekmedel. Men om det gör ont på händerna så gör det  förmodligen ont i hästens hud också :O

Nä, det tipset lade jag åt sidan direkt. 


* Diskmedel fungerar bra men kan ge hästen torr hud och klåda. 

Men hallå, vem vill ha en vit häst med kissfläckar osm har kliat av sig hela hårremmen. 

Nä, det tipset fick också anstå. 


* Potatismjöl, ja vem har inte minnen av potatsimjöl. Själv kunde jag stå och skratta åt mina kompisar som stod och gned in potatismjöl på sina vita ponnysar när vi skulle åka på tävling. Men eftersom jag aldrig hade en vit ponny själv så förstod jag inte deras slit. Potatismjöl finns fortfarande. Men om det förr fanns på var kvinnas stallhylla så är det nog tvärtom idag. Jag  har inte sett några förpackningar med potatismjöl i stallet så det kanske får räknas till utelistan.


* En uppsjö av skimmelschampon finns att köpa i hästsportbutikerna. Själv brukar jag använda ett med lila pigment i. Nyss läste jag på nätet att om man låter det sitta i för länge så kan hästen bli blåskimrande och det vore ju just snyggt. Hur som helst så kan de där medlen vara starka för hästen så man bör använda dem sparsamt. 


* Krita har ju länge använts för att förstärka vita tecken inför tävling. Men med en helvit häst blir det rätt så omfattande att måla med krita över hela kroppen. Man får väl börja kvällen innan kan jag tro. 


Jag har två egna idéer om hur man ska stå ut när man kommer till stallet och hästen ser ut som en världskarta. En bajsfläck som ser ut som både Sydamerika på baken, Australien på magen och Grekiska övärlden på ganaschen.

Den ena idén är att ha heltäckande ögonbindel och den andra att släcka taklampan. 


Hur som helst så har ju vi ägare av vita hästar gott om tid att fundera på hur vi ska få dem rena medan vi gör rent dem. 

Om man är på tävling kan man låta nån annan sköta rengöringen. Man bara sitter däruppe och pekar på vilka ställen de ska gno. Jag gillar tävlingar! 


 


Det finns ändå en sak som jag gillar skarpt med skimlar och det är när någon annan har en som skitar ner sig värre än ens egen. Det kan kännas otroligt tillfredsställande när syrrans häst är skitigare än min! Som idag. Jag måste säga att idag var en bra skimmeldag! 

 








Av Ulrika Pernler - 26 januari 2015 16:15


 


Hej och hå, det var ett litet slag sen jag uppdaterade om vad som händer på ridskolan. Det beror inte på att det inte hänt nåt utan på att det hela tiden händer så mycket att det liksom inte blir mycket tid över :) 


Först var det jullov och när andra går på ledighet så jobbar vi för högtryck. Under julledigheten är det bara några korta veckor då vi ska strukturera upp vårterminen på ridskolan och så vill vi ju se till att alla som önskar gå en kurs under julen ska få göra det. 

Alla elever ska sorteras in i rätt grupp eller byta tid om de önskat och så är det många ny a som vill börja. De sista två terminerna har vi märkt att barngrupperna blivit större igen och att trycket på nybörjargrupper ökat. Så till våren har vi till och med satt in ett par nya tider. 


Så började vårterminen. Det känns alltid skönt på nåt vis att komma in i de vanliga rutinerna och så känns det kul med ny termin. Hästarna är roliga. På jullovet var de lite extra pigga och busig. Men på nåt sätt så märker de direkt när det är ”som vanligt”. Från dag ett var de inne i lunket. Inte för att våra hästar är trötta på något sätt. De är friska, pigga, glada och arbetssugna. Men de är också som klockor! Helt fantastiska arbetskamrater har vi!


Vi har köpt en D-ponny. Han heter Aleks och är en Connemara på sju år. Aleks är en sötnos, han är jättesnäll och just nu väldigt lurvig och långhårig till skillnad från de andra hästarna i stallet. Han svallande hårman tycks dock tilltala de ridskolans yngre besökare och han har redan fått en kö av barn som vill bli hans skötare. :) På bilden här nedan ser ni hur han ser ut. 



 


Det kommer bli en del föreläsningar under våren. Först ut är en foderföreläsning den 2 februari. Den är gratis och öppen för vem som helst. Man behöver föranmäla att man kommer så vi vet att det finns plats för alla. Läs mer här.


Vi har fått en ny tävlingskommitté bestående av ett gäng medlemmar som verkar riktigt taggade på att greppa tag i tävlingsbiten tillsammans med oss. Som vanligt behöver man inte sitta med i TK för att hjälpa till på våra tävlingar. Vi blir jätteglada för att man vill ställa upp ett par timmar, en halv dag eller vid några tillfällen under året. Har man frågor om detta så kan man bara höra av sig till kontoret på upk@telia.com 


Under året så har vi fjorton klubbtävlingar och ett antal officiella tävlingar och så en del andra arrangemang då vi vill hålla vår cafeteria öppen. Att stå en stund i cafeterian är något som vem som helst klarar av och vi är tacksamma för alla hjälp vi kan få från er medlemmar där också. Samma adress som ovan om ni undrar något. På hemsidan finns också en rubrik på nyhetssidan som heter just cafeteria. Där kan man klicka för att se vilka datum som är aktuella. 

  

För alla er med egen häst som avser att tävla under året som kommer vi ha en träff den 14 februari på UPK:s anläggning. Vi hoppas ni vill komma och träffa era klubbkamrater. Alltid kul att få ett ansikte på varandra. Läs mer här!


Och snart är det lov igen. Vecka 8 är det sportlov för skolorna i Uppsala. Vi håller ridskolan igång som vanligt med ett utökat utbud i form av dagläger och teoirkurser. Läs mer om det på hemsidan.


Kom ihåg att vi också har en facebookgrupp som heter Uppsala Ponnyklubb. Gruppen och hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se  uppdateras hela tiden flera gånger i veckan. Så se  själva till att hänga med på allt som händer! 


En spännande sak som hänt är att vi vi ”ingrodda” UPK:are Marie Pettersson och jag själv fick resultaten från landslagsmönstringen i Working Equitation som vi var på i oktober. Marie och Stöcksjö Piraten kom med i träningsgrupp C som består av ekipage som under året eller nästkommande år kan vara aktuella för internationella tävlingar. Unico (Lusen) och jag kom med i träningsgrupp A som består av ekipage som är aktuella för internationella tävlingar och mästerskap. Vi är totalt fem stycken som är uttagna till grupp A. De finns också en grupp B och en Observationsgrupp. Deltagarna i de olika grupperna kommer alltifrån Kalix till Skåne. 


För er som går och våntar på extra WE träningar på ridskolan så kommer det snart komma några enstaka datum. Det är mycket bokat på helgerna just nu då vi kör alla  våra klubbtävlingar under den första delen av terminen. Men rätt vad det är så kan vi nyttja utebanorna igen och då blir det något lättare att hitta tider :) 



Förra året såg jag till att  bli filmad ofta under träningar och tävlingar. Det är väldigt nyttigt att se hur saker och ting ser ut i ett annat perspektiv än när man sitter på hästen. Det ger en möjlighet att förbättra sig ytterligare. Jag satte ihop en film med korta klipp från en del av 2014 års filmer på mig och Unico. Titta om ni vill :) 



Unico 2014 from Ulrika Pernler on Vimeo.



Av Ulrika Pernler - 13 januari 2015 19:52

 


Här kommer en drös ord och tankar kring ridutbildning som skrivits ner i samma ordning som de precis trillade ut från min hjärna. 


Jag har en användbar skala i tre steg som jag fått av en mentor och jag använder den när jag bestämmer hur jag ska lägga upp den röda tråden för den ryttare till häst som jag ska hålla lektion för. Tre steg som alltid följer i samma ordning.


Steg 1 är utbildningen av ryttaren

Steg 2 är utbildning av ekipaget, ryttaren och hästen

Steg 3 är uppnått när ryttaren har kunskap nog att vidareutbilda hästen.


Jag tycker skalan är viktigt att tänka på för att vara rättvis mot både ryttare och häst. 


Vägen till att bli ryttare är lång och krokig. Till häst finns det inte några genvägar utan allt måste få ta den tid det behöver ta. Det går helt enkelt inte att fuska när man har med hästar att göra. Då kanske nån tänker att ryttare är man väl så fort man sätter sig på en häst. Ja, men inte på det sätt jag tänker. Utan att linda in det så är det väldigt mycket man har att lära innan man på riktigt kan kan titulera sig ryttare.


I början det allra mest grundläggande- att närma sig hästen, sadla den, sitta upp och styra runt spåret. Men det handlar inte bara om ridning utan mer om hästen i allmänhet. Att förstå hur den fungerar och vad den säger. Den som bara inriktar sig på ridbiten och glömmer bort själva hästen kommer förlora mark i sin utveckling. 


Det är faktiskt något jag kan känna att jag har svårt att nå ut med till alla som kommer till ridskolan. Hur viktigt det är  att den som ska rida kommer riktigt i god tid innan sin lektion och verkligen hinner sköta om och knyta band med hästen. Eller att man om hästen går på lektionen innan, istället sätter sig på läktaren och bara tittar och lyssnar. Att man efter lektionen stannar kvar en god stund och tar hand om hästen, ser till att den är ren och hovarna är kratsade. Att tränset putsas av och bettet sköljs så att det är behagligt nästa gång det används. Respekten för hästen är en stor och viktig del i att förtjäna sitt namn som ryttare. 


Det är nog så att det inte bara är på ridskolan som många av människorna skyndar både dit och hem. Kanske är det likadant för en vissa hästar som har en egen människa. I dagens samhälle är man alltid på väg. Kanske återspeglas det även i stallet. Om det är så så hoppas jag att människorna kommer på vad de håller på med och stannar upp och tänker efter. Ett sånt sätt funkar inte med hästar.


Hur som helst tillbaka till skalan. Att klättra från steg 1 till steg 2 är svårt och tar tid. I början av vår ridutbildning kan vi tycka att hästen är olydig när den inte alls gör vad vi hade tänkt oss. Som lärare på en ridskola så har man förmånen att regelbundet träffa på de olika stadierna hos människor till häst under utveckling. Det gör att man känner igen dem och snabbt kan sätta dem i rätt kategori och sedan leda dem vidare.


Men insikten måste nog  komma själv till var och en. Man kan bara vägleda men inte bestämma. Det tar helt enkelt lång tid innan den som sitter till häst själv inser hur mycket av jobbet hästen gjorde för oss medan vi gav våra otydliga signaler. En härlig sak med hästar är att de inte är långsinta och att de också oftast är förlåtande. Så när vi väl börjar göra rätt så svarar hästen direkt. När man både uppsuttet och till fots kan börja sortera sina signaler och bara be om det man menar då kan man också börja kommunicera med hästen och där nånstans blir vi ett ekipage.


Sammanfattningen av ovanstående svammel får väl vara att jag önskar att var och en som har en önskan att få kalla sig ryttare också får insikt i att man är skyldig att ta sig tid att lyssna på varje häst som man avser att begära något av och att man ska vara ödmjuk inför att varje häst är en ny lärare.


Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se