Jag har ju lovat att rapportera från årets besök på Sweden International Horse Show eller SIHS som alla hippa personer skriver. I vilket fall så kommer här en väldigt mycket förkortad händelsedokumentation från Firends Arena, fredag. 

Varje år på fredagen så hålls något som heter Ridlärarnas VIP-dag i samband med de stora hästtävlingarna/showen. En VIP-dag vill ju ingen missa så vi hänger naturligtvis på låset år efter år. De hundra personer som anmäler sig först får dessutom gå backstage med en guide i olika grupper. Eftersom vi alla älskar att tävla så är detta med att vara först att anmäla en tävling att ta på största allvar. Gabbi är proffs! I år var hon nummer två att göra anmälan. Det måste nästan sägas vara historiskt eftersom det är första året i ny arena och vi hamnade i grupp ett att göra intrång bland de tävlande backstage.

Men nu gick jag händelserna i förväg. Vi började naturligtvis med bilresan mot den stora staden. Det var jag, Gabbi, Lisa, Therese, Erica och Åsa. Vi hade hört det ena ryktet efter det andra om hur omöjligt det skulle vara att parkera i närheten av Friends Arena. Men eftersom vi älskar att tävla så gjorde vi det till en tävling att hitta parekeringsplats och dessutom hinna i tid till vår rundvandring. 

Ett litet ororsmoment fanns i form av Åsa som än en gång lyckats sätta sin mobil ur spel och som därför reste i egen bil från Enköping utan att kunna nås. Lite som på åttiotalet. Man fick liksom hoppas att hon skulle dyka upp i tid och framförallt på rätt plats. I annat fall hade vi självklart gått på rundvandringen ändå och hoppats hennes namn blivit utropat i nån högtalare i alla fall framåt lunch. 

Vi hade ingen aning om hur man kör till friends men vi hoppades att vår GPS visste. Det gjorde den! Desutom var stället fullkomligt nedsölat med stora blå P-skyltar. Vi följde den största och hamnade i ett garage som minst sagt var färgglatt och dessutom tomt sånär som på ett par bilar till. Det där talesättet om att något är "som en piss i indiska oceanen" eller borde man säga "som en droppe i havet" beskriver ganska bra hur det kändes att parkera bilen mitt i ett tomt gigantiskt parkeringshus. 

Och bättre blev det för när vi steg ut genom garageporten så var det knappt tio meter till ingång B. Vilket  var den ingång där alla Ridlärarna skulle  göra sin entré. När också Åsa dök upp inom ett par minuter så började jag undra om jag var med i nån inspelning för dolda kameran. 

Innanför dörrarna fick vi göra vår anmälan och tilldelades våra backstagepass och VIP kort. Åsa började genast fantisera om i hur många sammanhang hon skulle kunna ha nytta av ett VIP-kort. I kassan på ICA, biokön och kanske för att få bästa platsen i soffan på ridlägret hos Anna. 

Nu började det bli tajt om tid för vår stund backstage så vi skyndade mot uppsamlingsplatsen. Väl där så fick vi veta att guiderna satt inlåsta på plan tre eftersom arenans låssystem inte var riktigt färdigkonstruerade ännu. Så med det hann vi pusta en stund i Ridlärarloungen. 

Rätt vad det  var dök guiderna upp och vi var snabbt på benen! Jag höll telefonen i ett fast grepp eftersom jag gjort upp en liten utamaning med ett par av träningseleverna i stallet. Den gick ut på att vara med på samma bild som så många kändisar från ryttarvärlden som möjligt. Mitt eget mål var åtminstone fyra stycken. Åsa hade bara en. Ni kommer förstå senare. 

Först gick vi förbi den nya mässan och vi stod alla och kisade över staketet för att se åt vilket håll vi skulle springa först när vi kom in där senare. Bredvid mässan låg framridningen och det var nästa anhalt för den guidade turen. 

På framridningen mötte vi Edward Gal, men jag var lite för långsam att få upp kameran och hann inte knäppa nån bild. Tog en på skottkärran med hästskit istället och det är mycket möjligt att hans häst gjort någon av högarna som låg i den. Men jag är inte säker på att det kan räknas som en kändisbild. Eller?..  

I stallarna lyste kändisarna med sin frånvaro. Men det vimlade av hästar istället och det får ju anses som lovande på en hästshow ändå. Vår guide pratade väldigt varmt om Blå Stjärnans organistation som är de som håller ordning i stallarna och vi fick till och med gå in på stallkontoret och vinka. 

Sen!!! På väg från stallet och ut till arenaområdet så träffade vi på Jan Brink och Åsa knäppte den här kanonbilden på mig och Janne! Ja, det är ju en solklart godkänd kändisbild!

Efter rundvandringen åt vi frukost i Ridlärarnas lounge och Åsa drack tre koppar kaffe. (Det var gratis) Sen var det raka vägen till Mässan för att shoppa. Gabbi tog täten. Hon är en erfaren shoppare och har dessutom lite lokalsinne vilket jag saknar totalt.  Hade jag vetat hur mycket glitter det skulle finnas på mässan hade jag tagit med mina solglasögon. Jag säger bara: Glittret är här för att stanna! 

På mässan träffade vi världens tjockaste och bästa Mulle och där satt idolfoto nummer två (eller tre om bajset räknas). 

Uppmärksamma också påsen som Åsa håller i handen- den är från Min Hästs monter och där träffade Åsa nämligen Lena Furberg- på riktigt!  Så var hennes dag fulländad. Vi fick äran att höra historien om när Åsa träffade Lena hundratals gånger under resten av dagen tills öronen blödde. Vi är så glada för din skull Åsa! 

Efter en omfattande shopping kände vi oss manade att  sitta på läktaren en stund och titta på lite dressyr och sen en clinic med Ingrid Klimke. Det skulle ju kännas lite fattigt att säga att man varit på SIHS utan att titta på showen. 

Plötsligt fick vi läge att ha både mig och Ingrid i linsen och där satt idolbild tre! (eller fyra om bajset räknas)

När clinicen var slut så åt vi lunch och därefter tog vi en sväng på mässan för att se att vi inte missat något. Åsa och jag smet in på området där utställarna visade alla Sveriges Hästraser. Så hade vi gissningstävling. Jag förlorade eftersom jag gissade Russ på Exmoorponnyn. Annars gissade vi ungeför lika mycket fel på resten av hästarna. 

Jag övade också Åsa på att shoppa rätt. Det är viktigt att ha många kassar och att alltid hänga kassen från det dyraste och mest kända märket längst ut så den syns bra. Jag tror hon lärde sig en del. 

Sen provade Åsa och jag på att vara travkuskar och att jag vann ser man tydligt på bilden. Vilket fokus! 

Rätt vad det var så kände vi att vi shoppat klart. Mitt bästa köp var en tröja från en provkollektion som var i fel storlek åt Gabbi. Så jag köpte den istället för att kunna ha den på mig varje dag. Då kommer hon se den och bli avundsjuk. Dessutom var det mycket glitter på ryggen! 

Plötsligt på väg från mässan fick jag min nästa chans till en idolbild. Där kom nämlligen Lars Andersson, min allra största dressyridol från barndomen, livs levande och i naturlig storlek!

Jag kunde inte hålla mig utan sprang fram och utbrast;

-Får jag ta ett kort av dig, du är min största idol!

Jag passade på att tindra lite med ögonen också och i bakgrunden såg jag Gabbi gå och gömma sig bakom en stolpe. Tänk att hon alltid gör det när jag beter mig underligt. 

Därmed fick jag i alla fall mitt fjärde kändisfoto. (femte om bajset räknas) Dessutom ville Lars sällskap också vara med på bild och det finns en möjlighet att han också är kändis. Men jag är inte helt säker. Jag sa att han var min idol också och då ville han gladeligen vara med på bilden. Så det kan mycket väl vara sex kändisbilder. Det där får jag reda ut när jag ser vad Elinor och Tova har att kontra med när det gäller den här utmaningen. 

Efter fotot med Lars Andersson så var jag i hamn och vi tog oss till garaget för att åka hemåt. Det var fortfarande näst intill tomt så vi bara gled ut därifrån och styrde mot Uppsala igen. Friends Arena höll måttet för bra arrangemang och vi kommer alldeles säkert tillbaka nästa år igen! 

Hej! Det var en liten tid sen jag skrev. Det beror inte på att jag inte haft något att skriva utan att det inte funnits någon tid. Det gör det inte nu heller men jag avsätter några minuter ändå. 

På fredag är det premiär för oss Ridlärare på Uppsala Ponnyklubb att besöka Sweden International Horse Show. Vilket man kan säga är före detta Stockholm International Horse Show som varit förlagt till Globen under många år.

I år är det premiär på Friends Arena istället. Det blir nya lokaler och självklart så kommer vi som alla andra år att gå backstage för att rapportera i bilder om livet bakom scenen. Jag hoppas till och med att det ska blir lite extra spännande just i år. Eftersom det är premiär så tror jag att det kan råda stor förvirring om hur allt kommer fungera praktiskt. Så vi hoppas på lite skönt kaos bakom kulisserna! 

Mässan kommer i år vara förlagd till själva arenaområdet. Friends Arena är så stor att man kommer att dela av området så att endast en del används för Showen och resterande för mässa och uppvisningsringar. 

Jag har dessutom hört att det möjligtvis ska gå att se lite från framridningen också och det vore i så fall jättekul. För mig är det otroligt mycket mer givande att få se hur ryttarna förbereder sina hästar inför en dressyr- eller hopprunda än att se själva tävlingsmomentet. 

Den största oron för oss nu är hur det kommer att gå på lunchen. Vi har ju ätit på samma ställe i mer än tio år. Detta var så viktigt att vi var tvungna att lufta det på förmiddagens personalmöte. Någon lösning kom vi dessvärre inte fram till eftersom vi inte vet hur det ser ut i området runt Friends. 

Så nu finns det ett par otäcka lunchscenarion som kan komma att uppstå. 

1. Vi får äta kokt korv som legat länge i ljummet vatten till lunch. 

2. Är vi jättehungriga så måste vi äta två kokta korvar som legat länge i ljummet vatten till lunch. 

3. Vi äter inget till lunch och då blir både Gabbi och jag jättesura, för vi blir det när vi är hungriga, och då blir det trist för de andra som är med. 

Ja vi får väl se när vi är på plats. En lunchrecension kommer också att ingå i rapporten med backstagebilderna.

Idag har jag redan hunnit med att rida min egen häst och att hålla några lektioner och ikväll blir det fler. En vanlig dag helt enkelt. 

Vid lunch hade jag stämt tid med Marie och hennes häst Piraten för lite sitsträning. Så jag släpade glad i hågen med mig longerlinan in i ridhuset och såg fram emot att få se Marie svettas med mig skrikandes i mitten. Vi körde på i en stund på linan och övade sits i skritt och trav i båda varven och Marie var så tålmodig som hon alltid är. 

I skrittpausen undrade hon om inte jag kunde sitta upp en stund och känna på hennes häst. Ja men det ville jag ju. Det är aldrig fel att få bilda sig en uppfattning uppifrån hästryggen istället för från sidan. Så jag red en stund i  stallskor och med korta strumpor som hasade ner så det blev en sån där skön glipa där kalluften letar sig in och hästhåren sticks mot benet. 

Maries häst Piraten är en Kallblodstravare som jag måste säga är outstanding när det gäller att vara allsidig. Han går framgångsrikt tornerspel, Working Equitation, Trab, hoppning och dressyr och säkert något mer som jag glömt. I vilket fall har Marie utbildat honom själv i allt det här och det hoppas och tror jag att hon känner sig stolt över. 

Som alltid när man sitter upp på en häst som är rolig och ridbar så vill man sitta kvar en stund och det var nästan så jag vägrade kliva av. Men till slut så fick Marie tillbaka sin häst. Motvilligt. Det finns en liten filmsnutt längre ner på sidan. 

Tänk vad det är roligt att rida. 

Iallafall nästan varenda dag. 

Nästan varenda dag skriver jag för självklart finns det dagar då det inte kändes topp efter ett ridpass. Men jag brukar inte göra så stor sak av det inte alltid blir precis vad jag hade önskat. Det är en ny dag i morn. 

Varför skulle inte en häst få variera i sin dagsform likaväl som vi gör det?

Ja det funderas ofta hit och dit. Men vet man att hästen är frisk och sadeln ligger bra så brukar jag helt enkelt säga till den som rider att så här är det idag och vi får rida efter det.

Ju mer man har ridit desto mer kan man också känna in hästens dagsform och lägga in det arbete som passar för dagen. Jag är övertygad om att det ger en hållbar och också mer arbetsvillig häst i längden.

De fjärde december klockan 18.00 är det en gratis föreläsning hos oss i ämnet hur man ska träna för att få en hållbar häst med Per Michanek, veterinär, forskare, föreläsare. Läs mer via länken och gör din anmälan innan den 27 november. Därefter kostar det 150 kronor per person. 

http://www.uppsalaponnyklubb.se/forelhallbarhast.pdf

Piraten och Ulrika from Ulrika Pernler on Vimeo.

Idag har Gabbi och jag varit på Ridskolan Strömsholm och fortbildning för dressyrtränare. Patrik Kittel kom på besök och underhöll oss hela dagen. Förutom underhållning så försökte han lära oss en del matnyttiga saker som vi kan omsätta när vi åker hem till våra elever och hjälper dem i deras vardagsridning. 

När man sitter på clinic en hel dag så blir man matad med så mycket info att hjärnan riskerar att börja koka. Så det gäller att plocka ut guldkornen och det har jag förstås gjort. Mestadels i from av citat ryckta ur sitt sammanhang. Men på så sätt kan ni tolka dem lite som ni vill. Som ett konstverk ungefär! 

Ridning är konst och att citera rätt är också en konst. Det är många som inte behärskar någotdera och andra som gör det. Till vilken kategori jag hör får ni själva avgöra. 

Innan jag kommer till själva citaten så vill jag delge ett tips som vi fick av Patrik. Nämligen att man lär sig som allra mest av att ta en stol och sätta sig vid framridningen på större tävlingar. Där kan man titta på ryttarna när de värmer sina hästar. Vad gör dom- hur gör dom- hur tänker dom? På så sätt kan man lära sig viktiga saker av dom bästa! 

Nu för tiden får man ofta titta på framridningar då de är öppna. Men förr var det inte så. Patrik berättade om en av de allra första föreställningarna på Globen då han hjälpte en utställare och därmed fick ett vitt armband som gav tillträde till utställarområdet. Senare på dagen fick han syn på Kyra och såg att hon hade ett rött armband. Så han sprang till tobaksaffären och köpte en röd spritpenna och målade sitt armband rött. Sen spatserade han in i ryttargången och slog sig ner på framridningen och tittade på Kyra och Klaus Balkenhol. 

Företagsam kille det där! 

Okej- här kommer en hög med citat och det bästa först. Slit dem med hälsan!

”Man ska vara happy med sin häst! - En glad ryttare förmedlar en glad position.”

”Man ska inte tro att slutet på gatan kommer för snabbt. Jobba framåt istället och se vart vägen leder!”

”Vi rider inte på stam, ras eller färg- Vi rider på det vi har och vi utvecklar det vi har.”

”Var alltid mentalt med hästen när du rider.”

”Hästarna ger alltid svaret.”

”Ge aldrig domaren en chans att sätta dåliga poäng!”

”Ridning är inte en bok det är en feeling.”

”Vi måste variera oss i vårt arbete med hästarna. Hästen ska hungra efter att få jobba.”

”Tränaren måste få eleven att använda kontoret!”

”Man får skumpa en stund tills man lärt sig att hålla magen där den ska vara.”

”När vi tränar ska vi visa fram våra svagheter- När vi tävlar ska vi visa våra styrkor.”

”Ridskolan är det första steget till att bli en OS-ryttare.”

”Vi måste våga erkänna våra problem för att förbättra dem.”

”Jag gillar lite Tuppolas. En del gillar det andra inte.” (om Totilas bakbensrörelser)

”Även om målet är att rida på framåt i 60 meter så är det ingen mening med att göra det förrän hästen är stark nog.”

”Det är inte värre än att åka av på fel avfart på motorvägen- man kan köra på vid nästa uppfart igen.” (om hur man hanterar en svacka i ridningen)

Ja, det känns toppen att jag fick ur mig alla de här citaten för imorgon är det domarkurs och då är det bra att jag gjort rent ett litet utrymme i hjärnan så jag inte missar nåt viktigt. 

Glöm nu inte att  vara happy med era hästar! 

Idag drog jag en vurpa från hästryggen. 

Lika bra att säga det så där rakt ut.    

För det är sånt som händer. 

Vore konstigt annars.

Jag käkade grus, kollade underlaget, dök, eller kalla det för vad ni vill. 

Men avkastad blev jag inte. Gillar inte ordet. 

Avkastad blir man när hästen vill bli av med en. 

Men oftast är det inte så utan det är vi själva som tappar balansen och gör vår egen färd mot marken. 

Egentligen är jag lite av stålmannen i sadeln eller rättare sagt spindelmannen. Superhjälte var ordet. Jag brukar sitta kvar högt och lågt och när det svänger. Jag tror det är många som avundas mig den talangen. speciellt min syster som alltid har saknat den. 

Jag har ju faktiskt till och med en gång i tiden slagit rekord i att vägra ramla av från den mekaniska tjuren på Gothenburg Horse Show. Glömmer aldrig repet som skär längre och längre in i handen och Scandinaviums arena som snurrar fortare och fortare. Allt under ett  väldigt jubel. Meriter som gör en stolt länge och minnen som möjligtvis förstorats en aning med tiden… 

Men så kommer de där tillfällena när det helt enkelt inte finns nåt val mellan att sitta kvar eller inte.  

Som idag. 

En klassiker tycker jag. Den där när ridpasset strax är slut och man bara ska ta lite mer galopp i vänster varv för att känna att man är klar. Så galopperar man ett, två tre, ett, två, tre, ett, två… 

Men när frambenen ska landa på trean… Så är dom inte där längre! Och i nästa sekund är inte hästen heller där och marken kommer rusande. 

Det kallas för att snubbla och det händer även hästar. 

Om man sitter på en snubblande häst så är man liksom i samma sekund inblandad i snubblet. 

Vare sig man vill eller inte. 

Jaha, så ligger man där i spånet med hästen bredvid. 

Litegrand som att ligga på stranden. 

Fast utan vatten. 

Båda tittar lika förvånat på varandra.

Sen reser vi oss upp och skakar av oss. 

Tittar runt- var det nån som såg? 

För att nån såg, det är det värsta av allt, i alla fall för människor…

Hej! 

För tio dagar sedan var Lusen och jag på Landslagsmönstring i Working Equitation. Man kan säga att mönstringen är ett sätt att samla upp alla intressanta ekipage som finns i ett land och också en chans för ekipagen att visa upp sin nivå för att kunna ansöka om en plats i en landslagstrupp. 

Det veckoslutet gjorde mönstringsnämnden en turné mellan tre platser i Sverige, Nyboda i Skåne, Ellesta i Nyköping och Kulla Vreta utanför Örsundsbro, dit vi WE-ryttare fick resa med våra hästar efter att vi fått besked om att vi fått en plats. Jag var med på Kulla Vreta. Det passade jättebra eftersom det är dit jag åker och tränar varje vecka. Så det känns lite som vår hemmaarena. Många av de andra ekipagen hade en betydligt längre resa. Längst bortifrån kom ett ekipage som åkt från Kalix. 

Mönstringen varade över två dagar. Hästarna och vi ryttare sov över på anläggningen och vi hade både ridpass i Dressyr och Teknik och avsuttna pass i lektionssal. Ridpassen tog det en hel del energi eftersom man verkligen vill göra sitt bästa när man får en sån chans. Så det var inte svårt att somna på kvällarna :) 

Innan mönstringen så hade vi fått fylla i dokument om bland annat vår ridnivå, tränings- och tävlingsdisciplin, tävlingsmentalitet, fysisk status, hästens hälsostatus, kondition, prestationsnivå på tävling och mycket annat. Vi fick beskriva våra styrkor och svagheter i olika situationer och våra tränare fick gradera var vi ligger i utbildningen. 

Under och efter ridpassen bedömdes vår prestation och förmåga i ett protokoll. Där det skrevs ner både våra styrkor och svagheter. Protokollen från dressyrpass och Teknikpass fick vi ta del av i efterhand. Jag tycker jag fick nedskrivet det som jag vet med mig att vi behöver stärka och som vi jobbar med redan idag. Det känns alltid bra att veta att man är på rätt spår. Konstruktiv kritik är värdefullt och precis vad man behöver för att komma vidare framåt i sin träning. 

Till sist sattes också ett nyckeltal på var och en av oss deltagare enligt samma skala som våra tränare gjort innan mönstringen. Lusen och jag fick 5/6 vilket översatt betyder ”Topp tre Svår Klass/ Internationell Klass”. 

I slutet på november ska alla papper vara genomgångna och då vet vi förhoppningsvis också hur långt vårt resultat räcker. Oavsett vad som händer så fick vi ännu en bra erfarenhet med oss för framtiden. Det är nyttigt att utsätta sig för situationer där man blir blir pressad för att öva sig på att hantera det och kunna prestera under olika förhållanden. 

Lusen och jag har haft en bra säsong. Vi har gjort sex starter i WE Svår Klass och Medelsvår Klass med fem segrar och en fjärdeplats. Vi har bara hunnit med några få starter i dressyr i år (hoppas jag hinner några fler nästa säsong) men de vi har gjort har gått bra med flera fina placeringar.  

Vi hade en dipp under säsongen och det var i augusti då Lusen råkade ut för en olycka i stallet. Han fastnade med bettet i boxdörren och gjorde sig illa i munnen när han kastade sig bakåt. Sviterna av det höll i sig längre än jag först förstod och var egentligen först i månadsskiftet till oktober som jag kände igen att det var helt ok. 

Vi hade så klart klartecken från veterinär att träna och tävla efter att han blivit undersökt och fått gå bettlöst ett par veckor. Men ibland sitter saker i hjärnan också. Bland annat blev  han rädd för att gå i trånga passager och det gjorde att han blev stressad vid vissa situationer som att gå ut och in i boxen och på banan bland annat vid grinden och mellan räckena på bron. Han blev också mer försiktigt i munnen och var under en period lite ostadig i stödet. Men sedan några veckor tillbaka känns det som de här sakerna gått över helt och han är precis som vanligt. Fina Lusen! 

En sak angående det här med att bli bedömd, vare sig det gäller en mönstring eller ett dressyrprogram är att komma ihåg att pappret man får med sig hem består av konstruktiv kritik som ger ekipaget en möjlighet till utveckling. Så läs protokollen noga. Kanske dyker samma sak upp vid flera tillfällen och då får man en hint om att man behöver jobba vidare på det. Det som står i kommentarsfältet är egentligen mer intressant än siffran. 

När jag är ute och dömer så är det lite synd om min skrivare för jag försöker verkligen få ner något i nästan varje kommentarsfält. Det känns viktigt att ryttarna får veta varför de fick en femma. Det finns väl inget så tråkigt som att  få ett nästan tomt protokoll. 

Just nu kör vi klubbtävlingar och Pay and Jump/ Pay and Ride på ridskolan i stort sett varje helg. Jättebra tillfällen att komma ut och öva på att tävla.  

För mig är tävling på ett sätt en avstämning eller ett kvitto på att vi övar på rätt saker på träningen och att det går framåt. 

Nedanför så finns det en massa bilder som Frida tog medan jag red. Massor av fina bilder, fast några var jag tvungen att sortera bort och får använda senare i en bildserie om fula miner till häst! 

Jag öppnade en extern hårddisk där jag har lite mer än trettiotusen hästbilder som jag har tagit.

Jag skulle använda en  speciell bild som jag visste lite någorlunda i vilken mapp den låg.

Jag tror att jag har koll på alla bilder jag har tagit.

Men det har jag förstås inte.

Jag hittar alltid nya bilder som jag tänker att jag aldrig sett.

Det värsta är att jag har fyra hårddiskar till med bilder.

Jag tänker att jag ska sortera dem lite bättre någongång.

Men jag behöver nog ytterligare ett helt liv till det.

Så de får nog fortsätta vara lite lätt osorterade... 

Eftersom det är grått och regnigt idag så passar det bra att återupptäcka några av sina egna bilder.

Hästar blir man aldrig trött på :) 

FOTO: Frida Engvall

Hi! 

Well, the short version of this is that I'm a riding instructor by profession. My colleagues often tease me because I jump around, waving my arms and legs and either shouts or whisper to my students.

During my education, I was taught that one should stand still in a corner with the hands folded behind ones back. Hands in your pockets or in the air, touching your nose or ears or go around was forbidden.

But I think movement it's a great way to keep my students interested and awake. I also believe that it makes it easier for them to understand what I mean. If nothing else, it amuses them…

This weekend I trained for Bruno Rodrigues da Silva from Portugal. 

He is truly a energetic teacher and I got him on tape this monday.

In the film you will see a one-hour movement compressed to two and a half minutes.

Here you are!

Dancing with horses from Ulrika Pernler on Vimeo.

Hej! Egentligen är skitstövel ett för fult ord för att skrivas här. Men idag gör jag det ändå. I dagens inlägg vill jag avhandla min ridklädespanik. Det är viktigt att möta sina rädslor för att bli kvitt dem och jag vet dessutom att det finns fler därute som är precis som jag. 

Till er vill jag säga; Ni är inte ensamma!

När jag säger ridklädespanik så tror ni direkt att ni vet vad jag syftar på. Den där känslan av att stå framför garderoben och inte veta vad man ska ta på sig. Men det här är något helt annat. Det här handlar om rädslan att fastna i sina kläder och det är inte alls så ovanligt när det kommer till de plagg och tillbehör som vi använder i vår sport. 

Jag antar att jag har en liten släng av klaustrofobi. Jag antar att jag också vet när det startade. Mina syskon och jag brukade turas om att rulla in varandra i den stora gröna vardagsrumsmattan hemma med armarna liggandes efter sidorna. Sen tog vi tid på varandra för att se hur länge vi kunde hålla undan paniken. Det var inte länge… Vad som däremot tog lång tid var att övertyga syskonen som stod och vred sig i skratt om att man verkligen, verkligen behövde bli ”upprullad NU” för att inte trilla helt över gränsen till kvarstående galenskap. Sånt där sätter taggar i själen. 

De där helt knäppa lekarna är förresten sånt som man inte gärna berättar för någon om. Typ som att gräva ner lillasyrran i sandlådan så bara huvudet och fötterna stack upp och sen gå hem och käka middag och glömma bort att hon behövde ett handtag. Eller spadtag kanske  det ska stå. 

Okej, tillbaka till paniken. Ibland får jag helt enkelt panik i ridkläderna. Befogad sådan om jag får säga det själv. 

Något som ofta händer mig är att mina dragkedjor går sönder. Antingen på tröjorna eller på jackorna. Det finns förmodligen en gräns för hur mycket halm, hö och annat smuts en dragkedja tål. I vilket fall går dragkedjorna alltid sönder i ett sånt läge att det varken går att dra dragkedjemojen uppåt eller nedåt. Plagget med den pajade dragkedjan är med hundra procents säkerhet figursytt för den perfekta passformen. 

Plötsligt har jag hamnat i en tvångströja istället för en snygg ”dagens outfit” och där slår det direkt om till panik för mig. Jag springer till omklädningsrummet medan jag drar och sliter i tröjan för att få den över huvudet. Ofta får jag också en del av den över huvudet medan den resterande tröjan fastnar någonstans under armarna och runt bröstkorgen. 

Så då är jag tillfälligt blind med panik zon röd. Jag springer rakt in i dörrkarmen och hyperventilerar samtidigt. Gabbi brukar springa efter mig och skratta så hon gråter. Precis som hon gjorde när jag som barn låg i vardagsrumsmattan och bönade om att få bli upprullad. Eller ska det stå utrullad?

I vilket fall så brukar jag till sist få hjälp att dra tröjan den sista skälvande biten innan friheten åter är min. Alltså varför är det så läskigt att fastna i tröjan?

Nästa panik är också dragkedjerelaterad och rör ridstövlarna. Just det här problemet existerade inte innan dragkejdestövlarna gjorde det. Eller på sätt och vis gjorde det det när jag tänker efter. 

Förr hade vi stenhårda, trånga, höga, skavsårsframkallande stövlar i kraftigt läder som man drog på med stövelpådragare. Blodstopp i benen var en vardagssak. Inte sällan svullnade benen en aning  under varma dagar och man var tvungen att kalla samman alla sina kamrater i stallet för stövelavtagning. Det innebar att man själv låg på golvet och höll i sig i något väggfast föremål medan de andra bildade kedja och under högljutt ”hej och hå” drog för allt de var värda. Till slut brukade stövlarna lossna med ett svettigt plopp och alla kunde andas ut. Inte minst den som låg på golvet. 

Nåja, nu för tiden har vi dragkedjor på stövlarna. Dessa brukar gå sönder vi olämpliga tillfällen. Precis innan en viktig träning eller på tävlingsplatsen. När en stöveldragkedja går sönder innebär det att den delar på sig på vadens bredaste del och att dragkedjemojen blir kvar precis ovanför där stövlarna smalnar av. Detta verkar vara det enda möjliga haveriet för denna typ av kedja. 

Det innebär att man inte har någon möjlighet att lirka av stöveln eftersom den muskulösa vaden inte går igenom den smala delen av stöveln. Surt och dyrt, javisst! Men vad som är värre är att även denna typ av instängdhet får mig att löpa amok. Trots att armarna är fria och jag inte har stöveln över ögonen. Det vore ju verkligen läskigt förresten. 

Svetten bryter fram och jag sliter som en besatt för att  tvinga benet ur stöveln. Gabbi brukar höra mig och kommer till undsättning. Givetvis under skratt och tårar. Att det här alltid händer under tidspress ökar givetvis panikkänslan. Det brukar sluta med att jag sliter itu dragkedjan och får skämmas när jag lämnar stövlarna till skomakaren för lagning. 

När detta händer på tävling är man tvungen att ta till silvertejpen. Jag har sett många silvertejpade stövlar på tävlingsplatser så jag vet att vi är flera med samma erfarenhet. 

Min sista skräck är att fastna i ridhjälmen. 

Jag har fog för rädslan eftersom det har hänt! 

Jag hade köpt en ny hjälm med ett lite underligt spänne som jag lyckades stänga innan jag lärt mig att öppna det. Big misstake! Jag hade helt enkelt inte en chans att komma ur hjälmen och det stora  lugnet som normalt kännetecknar mig briserade totalt och jag minns hur jag sprang mot omklädningsrummen för att hitta en spegel. Ni kan ju gissa vem som skrattande sprang efter…

Med lite hjälp så löste det sig. Vi behövde inte ens ta till sax eller skruvmejsel. Men det var några fruktansvärda minuter. De kommande dagarna av mitt liv passerade i revy med den ena bilden värre än den andra. Tänk er själva att gå runt i ridhjälm för kanske resten av sitt liv. Ridhjälm till jeans och skjorta eller ännu värre sommarklänning…. 

Så nu för tiden öppnar jag alltid spännet innan jag stänger det.

Man lär så länge man lever. 

Apropå kläder...

Den 31 oktober är det Halloweenfest på ridskolan förrresten.

Anmälningslistor sitter uppe i stallet.