Den här sommaren fick mina och Ilses dressyrelever skriva ett teoriprov varje dag hela veckan. Skriva prov var kanske inte riktigt vad de hade tänkt sig. De är ju vana att äta kladdkaka och lyssna lite lagom medan jag har teorilektion. :) 

Det blev lite tyst första dagen när jag laddade upp proven och alla fick varsin penna. Men sen gick eleverna ”all in” för att göra sitt bästa.

Vi hade vanlig teori också men det här med provet var en extra grej. Skulle tro också att några elever var nöjda för att vi inte körde plankan innan varje fika som vi gjort några andra somrar.

Själva proven var inte så avancerade… En dag skulle de skriva 38 delar på hästen och en annan alla delar på sadel och träns. Värst var kanske den dagen de skulle plocka isär varsitt träns och sedan sätta ihop det igen, på tid! Fast den dagen fick Ilse ta. Hon har sånt fantastiskt tålamod! 

Sista dagen hade vi prisutdelning såklart! Första pris var en gummiskrapa vilket var en av de saker de flesta missade på onsdagsprovet ”Vad finns i ryktpåsen”. 

Å ena sidan kan man tycka att det var lite på skoj med de här proven. Men från min sida fanns det faktiskt också mycket allvar i det. 

Jag vet att dressyreleverna kan teorin för rörelserna som ett rinnande vatten. Men att intressera sig för hästens välmående är mycket viktigare än att veta hur man gör en bakdelsvändning. Om inte hästen mår bra kan vi inte heller be den att arbeta. 

Jag anser att oavsett om man rider en gång i veckan eller varje dag så måste man vilja lära sig mer än att  bara sitta på hästryggen. Man måste veta vad borsten man fiskar upp ur ryktpåsen kallas och vad den ska användas till. Det är inte okej att hoppa över att kratsa hovarna eller inte ha hästen ren under munderingen. 

Hästens utrustning är jag oerhört noggrann med. Det  får inte förekomma veck på vojlocken, för hårt eller för löst spända remmar, snurrade tyglar, eller en ojämnt åtdragen sadelgjord. För hur skulle man kunna be hästen göra ett bra jobb i obekväma ”kläder”?

Och om ridläraren pratar om kruppan, länden, ganaschen eller bogspetsen så måste man ju veta var den sitter för att förstå instruktionen.

Sommarens ”utsatta” dressyrelever klarade sig trots allt mycket bra under provskrivningarna och jag är stolt över dem! Vi hade en väldigt rolig vecka! 

När man väl klarat av att släta ut alla veck på vojlocken, visiterat sin häst, lett den på ett säkert sätt till ridhuset och suttit upp på rätt sätt så kan ridpasset börja. 

I torsdags när jag var på träning fick jag lite bassning för att jag slarvade med galoppombytena. Så den här veckan har jag gått in för att öva dem lite extra. Filmat har vi också gjort dagligen så att jag kunnat studera om det jag ser är detsamma som jag känner.

Eftersom jag fick en hel del filmmaterial så satte jag ihop en kort film från veckans ridpass. 

Det krävs många, många repetitioner innan något sitter i ryggmärgen :) 

The days between from Ulrika Pernler on Vimeo.

Idag har Lusen varit hos ”tandis”. Vi hade en liten incident i stallet i slutet av juni. Lusens bett hakade fast och han blev rädd och kastade sig bakåt och fick ett ordentligt ryck i munnen. 

Då när det hände var vi iväg en sväng till Ultunas klinik för att kolla status på slemhinnor, tänder och skelett i käke och halskotpelaren. Förutom några sårskador och svullnader så hade han klarat sig väldigt bra undan. 

I samband med det så fick vi också hjälp av Thea som är massör att mjuka upp den stelhet som uppstod i musklerna främst i käke, nacke och hals. Efter det så har han känts fin att rida och fungerat som vanligt.

Att kolla själva munhålan och tänderna mer noggrant kvarstod dock. Detta gjordes vid undersökningen på Ultuna då när det hände men jag ville också att Ultunas duktiga tandexpert Ove skulle ta en ordentlig titt så att det inte uppstått några frakturer eller annat på tänderna. 

Tiden vi fick hos Ove var idag på förmiddagen och jag såg fram emot att få den sista checken utförd för att kunna slappna av helt. 

Det var en härligt varm hästklinik som mötte oss. Ventilationssystemet på nya djursjukhuset var ur funktion och temperaturen ute denna dag uppgick till härliga tjugonio grader som i och för sig är mindre än trettiofyra men ändå mycket att jobba i en hel dag. Hoppas veterinärerna får i sig vätskeersättning så det räcker idag. De kanske sätter varsitt dropp på varandra under lunchen…?

Som tur var så kunde Ove lämna de stora dörrarna in mot gården öppna under undersökningen så lite syre kom in i lokalen ändå. Lusen fick lite ”sovamedicin” och lutade sen upp huvudet mot den sköna mjuka kudden som hästarna får vila sig mot när de är trötta. Sen kom munstegen på. Men då sov redan Lusen sött. 

Först stack Ove in huvudet i Lusens gap med en lång munspegel i handen. Jag hörde hur det ekade därinne när han pratade men jag kunde inte riktigt höra vad han sa.  Sen fick jag sticka in huvudet i gapet. Det satt lite frukosthö kvar längst in såg jag. Och så en massa tänder förstås. Vissa sämre borstade än andra… 

-Han har underbett, sa Ove. Så de första tänderna i över- och underkäken måste hållas efter lite för att inte nötas ojämnt. -En gång om året måste de kollas. 

Jo, men det visste jag redan. Jag har till och med fått reservation på försäkringen för hans underbett. 

-Men jag tänkte att lite underbett har ingen dött av, sa jag.  

Nej, det trodde inte Ove heller. 

Ove satt på sin stol iklädd plastförkläde och fnissade lite över att det stod en PRE-häst i hans undersökningsrum och att den hade PRE-normalt bett, vilket på ”vardagssvenska” är detsamma som underbett. 

-Det är rätt så roligt, sa Ove. 

Det var i den vevan jag blev lite stött. Inte för att Ove skojade om underbettet utan för att han kallade Lusen för PRE. 

-Det står Lusitano här, sa jag och pekade på identitetslappen som satt på Lusens grimma. Lusitano! 

Jag tänkte att det hade passat med ett ”faktiskt” också. Men jag utelämnade det eftersom jag är väldigt väluppfostrad och artig. 

Om det är något jag har lärt mig under min korta tid i Lusitanovärlden så är det att man skiljer på PRE och Lusitano. PRE är från Spanien och Lusitano från Portugal. En gång i tiden var det samma ras så rent genetiskt är raserna identiska men sedan blev det någon slags konflikt eller liknande och aveln har gått lite åt två olika håll. Jag är inte så insatt men jag vill ju vara en äkta Lusitanoperson så det är bäst att reagera och påpeka fakta om någon insuinerar att ens Lusitano är en PRE. Och det är naturligtvis lika viktigt om det är tvärtom, det vill säga att någon råkar säga Lusitano om en PRE. 

Mycket, mycket viktiga saker! 

-Men om det hade varit en PRE så hade det varit roligt, sa Ove. 

-PRE- Pre-normal. Visste du att trettio procent av PRE-hästarna har underbett? frågade han, och trettio procent av Islandshästarna! 

-Vad är det förresten för skillnad på Lusitano och PRE? 

Pytt, lär sig inte veterinärer någonting på sin utbildning? 

Nedan en bild som talar sitt tydliga språk. Alltså, vem skulle kunna ta fel?

(Förresten så var Lusens skador från traumat så gott som läkta och munnen jättefin!)

Hej! 

Jag har varit iväg på tre dagars träning tillsammans med min häst. Jag har lärt mig massor och fått en hel del att tänka på. Hemkomst skedde idag söndag. Jag har ridit väldigt givande ridpass men jag har också tillbringat många timmar med att sitta vid sidan och titta på de andra och lyssnat. Att vara bänkad är också väldigt givande. 

En av dagarna satt en åhörare på bänken bredvid mig. En make som förmodligen tvingats att följa med som chaufför och ”bajsplockare”. Det ingår nämligen i den moderna ridhusvärlden att man plockar upp allt som hästarna lämnar efter sig under ett ridpass. Vilket enkelt sagt är bajshögar. Förr plöjde man ner hästbajset med traktorn när man harvade och underlagen blev därefter. Idag tänker man mer på både hästarnas hållbarhet och plånboken och därför gör man rent efter sin häst. När man sitter till häst är det inte så lätt att plocka upp bajshögarna så om man har möjlighet låter man sin medföljare göra det. 

Medföljaren är ofta en närstående familjemedlem och efter några gånger så brukar de börja förstå sin uppgift och man behöver inte längre säga till utan kan bara ge en uppfordrande blick och så lommar de iväg med skottkärran. 

En bekant till mig, Li som också var på kursen och hennes sambo kom på en riktigt bra idé som vi kanske ska göra verklighet av. Man vill ju ändå att medföljaren ska känna sig behövd och viktig. Så vi tänkte att man skulle kunna trycka upp T-shirts med en snygg text på. 

Men att skriva ”bajsplockare” på T-shirten kändes väl lite sådär. Det är ett ganska långt ord och bröstkorgen/magen svänger ju mer eller mindre så om det vill sig illa så kan man missa hela budskapet. Så vi tänkte att det får bli en förkortning. T-shirten måste också signalera om man arbetat länge i branschen eller om man är ny. 

Vi kläckte följande idé, eller det var nog mest Jesper- inbiten bajsplockare som gjorde det. 

”P2” får bli loggan på den första nivån, vilket står för ”Poop Picker". 

För den erfarna så uppgraderas man till ”P3” vilket står för ”Professional Poop Picker”. 

Det känns ju alltid bra att kunna avancera oavsett yrke. 

Om medföljaren av nån konstig anledning skulle vägra att hjälpa till med sin uppgift så ska vi också ha en T-shirt med loggan ”P1” och det står bara för ”Poop” vilket är direkt riktat till den som arbetsvägrar. 

Nog om bajs men håll utkik efter T-shirtarna. Jag tror det kommer bli strykande åtgång! 

Tillbaka till åhöraren som satt bredvid mig. Han satt lite framåtlutad med hakan i händerna och tittade på ekipaget som red och sen startade vi någon slags konversation. 

- Jag kan inte förstå det här med att ni ska åka iväg och träna med hästen, sa han.

Jag tänkte direkt att det här är ett stort och farligt område att ge sig in på att diskutera med någon som uppenbarligen inte är från ”hästvärlden”. Jag har försökt förr och det tenderar till att bli väldigt långa diskussioner som man ofta går ur utan att ha vunnit någon mark. Men det var den första dagen på kursen och jag var fortfarande ganska pigg. 

Så jag sa,

-Vad menar du?

-Ja, men ni kan ju uppenbarligen redan rida, sa maken, Så varför behöver ni träna? 

Ja, nånstans där så fick jag en sån där flashback-känsla av att ”det här har jag gjort så många gånger förr” och ångrade att jag inte hade pratat om vädret vilket är ett aldrig sinande ämne där man i alla fall kan vara överens i slutet. 

Jag drog det där om att man aldrig blir fullärd, att varje häst är en ny resa och att man behöver träna för inspiration och utveckling. Men jag tror inte att han köpte en enda bit av det. 

Vad jag däremot tror är att han var en bajsvägrare eller en som borde få en T-shirt med ”P1” på bröstet.

Det är vad jag tror! 

I morgon får det bli en lång skrittur i skogen. Rekreation är också viktigt och i skogen behöver man ingen medföljare så där uppstår inga knäppa diskussioner.

Bara träden, fåglarna, hästen och den stora tystnaden!

En del dagar är roligare än andra, och i dag blev det en riktigt rolig dag! Vaknade strax efter klockan 06:00 med århundradets sendrag i högervaden. Inte roligt!  Högra hälen satt någonstans i jämnhöjd med knävecket när jag klev ur sängen… Men skam den som ger sig! I dag skulle ju Ulrika och jag ut och ha kul! 

Ulrika hämtade upp mig på Gränby C. Jag började äntligen kunna stödja lite på högerhälen, om än hjälpligt. Hade ju förstått att den här dagen skulle bli smärtsam och hade därför bunkrat upp med stor-pack Iprén hemma, men inte hade jag trott att plågorna skulle börja så här tidigt...?! Redan INNAN vårt äventyr…?!

Hade funderat på om jag skulle ta Iprén redan till frukosten, i förebyggande syfte, men då blev det ju ingen sport av det hela… Och man är ju liksom ingen mes, eller hur…?! Det var klart att sån´t fick vänta till kvällen, eller till nästa dag till och med! Det hette ju ändå rid-sport!

På slaget 09:45 klev jag in i Ulrika Pernlers vrålåk. Det är lätt att förstå varifrån sönerna hennes har fått sina köra-fort-gener!!! För i ett huj befann vi oss ute på Uppsala ponnyklubb. Där bytte jag raskt om till mina favorit-ridbyxor. De inhandlades någon gång i mitten av 1980-talet, när jag själv var ung, vacker och hopp-galen. De satt fortfarande perfekt! Nästan som nya faktiskt, med bra resår, snygg ärtgrön färg och perfekt passform. Ja, på den gamla goda tiden var det kvalitet på ridkläderna ska ni veta! 

Något värre var det med ridstövlarna, även de av samma årsmodell (d v s 1980 talets mitt ca…). Ja, det var väl inte själva ridstövlarna det var fel på, men närmare 20 års träning på Friskis & Svettis hade fått vadmusklerna att svälla upp… Ja, alla som känner Ulrika vet ju att hon är van vid att fixa det mesta. Snabbt letade hon fram en sax så att jag kunde uppgradera ridstövlarna till 2014-års modell. Det räckte med ett klipp på 1 cm ungefär på varje stövel, sedan satt de perfekt! Jag kände mig mer eller mindre som 14 igen!!! 

Nästa grej var att leta upp en lämplig häst! Inte helt lätt med tanke på att hästarna från 1980-talets mitt inte längre fanns kvar på ridskolan… Jag fick ta en mer modern. Läskigt! Nästan som att byta från fast telefoni till mobiltelefoni... För alla vet ju att det har hänt en del sedan 1980 talets mitt…

Barichello hette pållen som väntade på mig. En brun D-ponny med strimbläs. Han kändes rätt hög faktiskt, redan när jag borstade honom. Jag kom att tänka på min första ridlägerhäst, Duffman. Han var också VÄLDIGT hög. 1,25 över manken om jag minns rätt.

Mycket har som sagt förändras på ridskolor under de senaste typ 30 åren. Numera använder man pall (!!!) för att ta sig upp på hästen! Ja, inte mig emot, det passade mig perfekt kort sagt! Enkelt som bara den att ta sig upp på hästryggen. Jag drog mig till minnes mina somrars ridläger där vi med ett enda hopp svingade oss upp på hästryggen, precis som den snygga killen i den svart-vita filmen ”Indianpojken”. Det var tider det!

Väl uppe på Barichello fick jag nästan svindel. Shit, så höga D-ponnyer är nu för tiden! Men vad hade jag förväntat mig, hamburgarna och läskflaskorna är större än någonsin, svenskarna likaså, så varför inte D-ponnyerna?

Vild verkade han vara också. Lade öronen på sned. Sprattlade med benen under magen. Slängde med huvudet åt alla möjliga håll. Herre Jösses, och det här skulle vara en ridskolehäst!!!??? 

Själv har jag ridit typ 2 ggr under de senaste 15 åren. Ena gången skenade jag runt på en svart Islandsvalack på turridning och andra gången red jag en pigg Islandshingst, även det på turridning. Men de hästarna hade i alla fall bara varit hälften så stora som den här… Mer i samma höjd som russen jag växte upp på… 

Ulrika red framför mig. Det var något som inte stämde. Hennes häst var jämnstor med min. Och det vet jag ju att Lusen INTE är en D-ponny! Utan en ”riktig” häst!

”Säg till om du är rädd!”, sa Ulrika vänligt. Som om jag ens skulle komma på tanken att erkänna något sådant! Nej, nej, gammal är äldst! Aldrig att jag skulle erkänna en sådan svaghet för min kusin!

Pålle studsade ystert fram i det 35 gradiga solskenet. 

”Det är bara bromsarna”, sa Ulrika lugnt. 

Ja, sån´t måste man ju ha förståelse för. Bromsarna var stora som helikoptrar och for fram och tillbaka under Pålles mage. Självklart måste han få akta sig lite. Inombords anade jag dock att det bara handlade om sekunder innan Pålle skulle ta saken i egna händer och ge sig iväg… med eller utan mig ombord på ryggen…

Ulrika hade varit ute tidigt på morgonen och spärrat av ridvägarna med el-stängsel så att Pålle inte skulle kunna springa för långt bort när jag föll av (jaa, Ulrika vet att det händer ibland… hon har ridit med mig förr…). Hon sa visserligen att de alltid stängde för med elstängsel på det här sättet när hästarna skulle tas ut i hagarna på morgnarna, men jag anade att det inte var HELA sanningen… Men att rida är som att cykla, det sitter liksom i ryggmärgen (även om det verkar sitta rätt långt inne i ryggmärgen ibland…). Klart jag inte skulle ramla av! Jag hade ju gjort mina 100 avtrillningar flera gånger om redan som barn! För på den tiden skulle man ju ramla av för att bli en duktig ryttare!

I full trav dånade vi nu fram genom skogarna. Pålle slängde vilt med huvudet och fortsatte att sprattla med benen under magen allt medan de helikopter-stora bromsarna surrade i svarta moln runt omkring oss. Det var tur att han hade lite man som jag kunde hålla fast mig i, även om ungarna verkade ha dragit av det mesta under sina ridlektioner. Men jag höll hårt i de få strån jag fick tag i!

”Ska vi galoppera?!”, sa Ulrika. Dum fråga, det var väl klart att vi skulle galoppera. Men inte riktigt än väl…?! Jag skyllde ursäktande på att mina knän behövde få vila lite först. Det är sån´t som man får säga i min ålder. Folk förväntar sig inget annat. Det är s a s en godtagbar ursäkt.

Nu red vi in på hoppbanan! Äntligen var jag i mitt rätta element! I snart 30 år hade jag längtat tillbaka till hoppbanan! Jag kände hur lycko-hormonerna och adrenalinet rusade till. 

Det stod tre hinder framme. Pålle tittade på dem och jag kände suget inom mig…! Men först måste vi klara av galoppen! Pålle satte iväg i en väldig fart! Jag försökte stå i lätt sits, men insåg snart att det var omöjligt med Pålles sommarrunda mage under mig. Mina ben stod liksom rakt ut åt sidorna, det fanns ingen chans att hålla om med några skänklar. 

En hel långsida klarade jag av att galoppera, sedan dog hastigt alla mina benmuskler, knäna skrek, musklerna hade fått punktering och nervsystemet hade fullt upp med att klara av koordinationen. 

Tur att Ulrika är ridlärare och FÖRSTÅR sån´t! Hon talade varmt om sina ”tantgrupper” och jag slets mellan känslan av att vara 14 år gammal och känslan av att vara ”tanten” som Ulrika beskrev.

Nu kom ytterligare en ridlärare gåendes. Jag tror nästan att jag red för henne någon gång i min barndom?

”Visst ser det bra ut!” sa Ulrika hurtfriskt till ridläraren och fiskade efter medhåll. 

”Absolut”, sa hon. ”Men jag tror att du har lite olika långa stigläder” tillade hon och tittade granskande på mig. 

Det är sånt som ridlärare alltid säger. De har sagt samma sak i alla tider. Min naprapat säger i sin tur att jag har olika långa ben. Borde jag inte ha olika långa stigläder då?

”Vilket ser bäst ut då?”, undrade jag, och visste svaret redan innan det kom. Det längsta förstås! Ridlärare tycker jämt att man har för korta stigläder, trots att det är mycket lättare att rida med benen i nittio graders vinkel…!

Jag tittade längtansfullt mot hindren. Ulrika hade redan hoppat några språng med sin vita springare. Tänk om jag också kunde få prova… Det var rätt länge sedan sist… 1999 eller nå´t…  Då på en liten grå vacker b-ponny och hinder motsvarande LC-höjd.

Jag förstod ju om Ulrika inte ville låta mig hoppa i mitt ringrostiga skick… Men tänk om…

”Skulle du vilja prova att hoppa något språng?” 

Jag trodde knappt mina öron!!! Hade jag verkligen hört rätt?! Det var väl klart att jag ville!!!! Mest av allt i hela världen!!!

Sedan hoppade vi! 

Knäna satt högt uppe under hakan någonstans. Hälarna pekade upp emot himlen i 180 graders vinkel, armbågarna pekade rakt ut åt sidorna och jag hade minst 3 decimeter luft mellan händerna.

Ja, det var helt enkelt som förr i tiden! 

Vartenda fel och alla brister satt kvar i ryggmärgen som en smäck! Borta var alla år av tålmodig drillning på ridskolor, alla hoppträningar, alla dressyrträningar, alla ridläger. Kvar var bara ur-ryttaren som for fram på ett russ i skogarna på Gotland. Över stock och sten, över diken och ängar i rasande tempo. Äntligen hade hjärnan fått det den ville!!!

Pålle frustade och njöt av att få rusa ifrån helikopter-bromsarna.

Själv hade jag mungiporna uppe vid öronen av lycka allt medan vi for fram över allt högre höjder. Inom mig hörde jag en gammal ridkompis yttra ur det förgångna: ”Du skulle kunna gå hur långt som helst inom hoppningen”.

Shit – varför hade jag inte tagit vara på det?! Vad hade jag gjort av mitt liv och min talang?! 

Jag klappade om min glada fina häst och vi skrittade tillbaka ner mot stallet. Jag insåg plötsligt att han hade krympt, säkert ett par decimeter sedan ridturens början! Moderna D-ponnyer var kanske inte så höga trots allt!? Lyckan sken ur mina ögon. 

Snabbt gjorde vi iordning hästarna, släppte ut dem i hagen och sedan skyndade vi tillbaka upp mot ridbanan för att mäta det högsta hindret som jag hade hoppat. 

Det var ett stort ögonblick! 

”Femtio centimeter!”, sa Ulrika imponerat. ”Lätt D minus” för B-ponnyer!” 

Jag var både stolt och imponerad över min egen insats! Jag hade alltså hoppat på tävlingshöjd trots att jag inte hade hoppat på 15 år! 

Och när jag tänkte efter så nog var det väl en B-ponny som jag nyss hade suttit på?! B som i Big!

TACK Ulrika och fina Barichello för en härlig dag där jag fick vara både 14 år och tant - samtidigt! 

Nu återstår bara att se om jag tar mig ur sängen i morgon… Annars ringer jag dig Ulrika!

Jag satt och plockade bland lite olika dokument och sökte information inför ett möte på eftermiddagen och öppnade beskrivningen som gäller Yrkesprovet för Hästskötare på SvRF:s hemsida. 

Själv tog jag min Hästskötarexamen vid Strömsholms Ridskola den sista helgen i oktober1995. Det var iskallt som alltid när man gör examen på Strömsholm (kanske min egen uppfattning) och vad jag kan minnas var vi en av de första årgångarna eller till och med den första som tog den examen. Det var Mats Mellberg som var huvudexaminator och hans bok Hästhållning i praktiken hade vi lusläst gång efter annan från pärm till pärm. 

Den där dagen när vi skulle göra examen så packade vi en Chevrolet van full med tjejer från Uppsala. Upplänningar till examen det året var bland annat, Gabbi, Annso Jansson, Lisa Pettersson, Liz Högdahl och Lottie Mattson och kanske någon mer. Jag är osäker. Men det jag minns säkert var att vi var sjukt nervösa och att vi satt och pluggade hästens tecken enligt Mats Mellberg hysteriskt. Det var inte tal om Strumpa och halvstrumpa utan det var kvartsstrumpor, sjättedelsstrumpor och åttondels halvstrumpor. 

Vissa delar av provet hade vi redan avlagt under utbildningens gång som tappskokompetens, första hjälpenkurs och körning. Men den där examensdagen skulle bli allt annat än kort då många prov kvarstod. 

Jag tror vi var klara med strumporna vid Örsundsbro och då gick vi vidare med foderlära. Hästskötarexamen innehöll en ganska omfattande foderbit och vi kunde fodersmältningsapparaten ner i minsta molekyl. Visste alla enzymer och kunde räkna ut en foderstat i sömnen. Vi hade alltid några grässtrån redo och rätt vad det var så ryckte vi upp ett ur fickan och frågade varandra vad det var för sort. 

Mellan Enköping och Västerås gick vi loss på exteriör och rabblade skelettets delar, inre organ och åldersbestämning och när vi till sist närmade oss Kolbäck så var vi inne på hästens sjukdomar. Sedan hann vi inte mer utan det var bara att kliva ur bilen och bita i det sura äpplet. 

Efter en kort samling där vi delades in i grupper och man naturligtvis inte hamnade i en grupp där man kände någon (så det där teckenspråket man övat in för att kunna fuska var bortkastat…) så körde det intensiva schemat igång.  Vi sprang som tättingar mellan stationerna och gjorde våra delprov. På vägen kunde man springa om nån annan grupp och hinna vinka till ett blekt ansikte som man tyckte sig känna igen. Och kallt var det också! 

Det var flera praktiska prov. Vår första station var i vita ridhuset och där fick vi göra vår uppridning. Till hästskötarexamen ska man kunna uppvisa att man på ett säkert sätt kan motionsrida en häst i korrekt balans och form. Jag kommer ihåg att jag blev tilldelad ett litet piggt fuxsto som passade mig perfekt och att det kändes bra. Så det var en bra start och efter det kände jag mig lite lugnare. 

Vi sprang vidare till gula ridhuset där det skulle longeras. Att snurra runt en häst på lina kan tyckas enkelt men här sorterades lärjungarna i raks takt. Perfektion var det som gällde.  Någon doppade spöets ände i spånet och en annan hade inte ordning på linan medan en tredje vände huvudet från hästen några sekunder. Att dessa skulle komma att underkännas blev vi alla varse om senare under dagen. 

I rask takt sprang vi vidare mot det lilla stallet mellan gula ridhuset och markan. Där stod Jens Fredricssons hästar på den tiden. Därinne fick vi först till uppgift att lägga ett visst antal kilo hö i några olika påsar och sedan vägdes dessa av examination och han antecknade hur vi hade lyckats. Sen fick vi under hans överinsyn ta på och av täcke på en häst, linda benen och sist fläta och knoppa en häst. Alla de sista sakerna skulle vi få gjort på tjugo minuter och vi klockades. Jag blev tilldelad Isac, den lilla hopphästen med det stora hjärtat. Stora tänder och arga öron hade han också kan jag lova.

När vi skulle visa häst vid hand blev jag återigen tilldelad det lilla söta fuxstoet och jag ställde mig för att göra i ordning henne inför visningen medan jag nötte stamtavlan i huvudet om och om igen. Det var inte bara pappa och mamma som skulle med utan flera led bakåt. Hästen skulle också signalementsbeskrivas inför examinatorn och sedan visas uppställd, i skritt och i trav. 

Jag kommer ihåg att jag tyckte allt gick perfekt. Jag hade visat flera hästar tidigare på premiering och kvalitetstävlan så jag tyckte jag kunde min sak och att det här var ett moment där jag skulle få Väl Godkänt. Men pyttsan det blev bara Godkänt eftersom min häst hade trampat i en bajshög på vägen ut ur stallet och ett halmstrå stack ut bak i hoven. Åh, vad jag skämdes när examinatorn pekade på halmstrået. Det kändes så onödigt. 

Foderprovet var rätt så omfattande vad jag vill minnas. Vi fick gå in i ett rum och beskriva en mängd fodersorter som låg uppradade. vi fick skilja på olika halmsorter och genom okulärbesiktning avgöra ville hö som var lämpligast att utfodra med. Vi fick också i uppgift att räkna ut lämpliga foderstater till ett par olika fiktiva hästar. 

Det sista provet vi sprang till var det skriftliga. Anläggningsskötsel, hästskötsel, exteriör, gångarter, skelett, fodersmältning, avel, sjukvård, lagstiftning. Allt vi hade pluggat snurrade runt i en röra inne i huvudet och jag tror det enda jag riktigt tyckte jag kom ihåg var Mats Mellbergs indelning av benets tecken. Arton olika höjder på en strumpa… 

Alla de olika grupperna började bli klara med sina delprov och vi tjejer från Chevrolet vanen träffade på varandra utanför samlingslokalen nere vid lerladugårdarna. Vi var trötta och bleka och håret stod på ända. 

Sedan fick vi alla sätta oss i lektionssalen och examinatorerna läste upp delproven ett och ett och talade om i bokstavsordning vilka som klarat delprovet och vilka som blivit underkända eller som skulle få göra omprov. 

Sent på eftermiddagen satte vi oss i Chevan för att åka hemåt. Böckerna och alla papper som vi läst ur på morgonen låg slängda i en hög längst in i vanen inre. Vi sjönk ner i de djupa sätena och började bilresan hemåt. Jag höll hårt i mitt hästskötardiplom och somnade någonstans nära Västerås. Nitton år senare kan jag fortfarande felfritt rabbla hästens matsmältningskanal ”från tugga till träck” från läppar och munhåla till rektalampullen som avslutar det hela, även om jag blir väckt mitt i natten.

Idag är Hästskötarexamen obligatorisk inför de flesta av SvRF:s utbildningar och jag tycker att oavsett om man tänker läsa vidare eller inte så är det en bra grund att stå på som hästägare, tävlingsryttare eller yrkesverksam inom hästnäringen. Läs mer om hur man blir Diplomerad Hästskötare på Svenska Ridsportförbundets hemsida... om ni inte blev helt avskräckta av den här berättelsen vill säga.

Hej! Idag har det varit en otroligt varm och fin dag och jag har varit ledig och legat hemma vid poolen och till och med doppat mig en gång. Eller några ridlektioner hade jag på morgonen och så tömkörde jag Sandras häst och det var varmt och skönt att springa runt på hennes grusbana kan jag lova. Innan dess hade jag också hunnit rida min häst. Jag går gärna upp vid sextiden för att kunna rida runt sju när det är sommar och värme. 

Igår var det en jättefin och viktig artikel i Uppsala Nya Tidning skriven av duktiga Lotta Frithiof. Om ni läste den kanske ni också kände igen Hanna, mamma till flickan som det handlade om. Hanna jobbar som ridlärare på UPK och är en glad, noggrann och väldigt omtyckt ridlärare. Förra sommaren var Hanna och hennes familj med om något som ingen borde behöva uppleva. 

Själv glömmer jag aldrig känslan för ett år sedan när Cissi ringde mig och berättade att Hannas dotter varit med i en drunkningsolycka. Det kändes som att jag föll fritt och när jag lade på luren så var det så mycket känslor. Hur en sån händelse känns för barnets mamma, pappa och andra nära i familjen kan jag aldrig ens föreställa mig. 

Nu har det gått ett år och jag tycker det är så starkt och viktigt av Hanna att berätta om händelsen.

Malwa är en frisk och viljestark tjej och ett mirakel. 

Malwa bjöd på en fantastisk och minnesvärd fest när hon kom hem från sjukhuset och hela trädgården var full av människor och barn. Den eftermiddagen var en härlig blandning av skratt och tårfyllda ögon. En sån fin fest! 

Till alla er vill jag bara säga att ni ska  vara rädda om varandra. 

Och till Hanna och hennes fina familj skickar jag många kramar.

Läs artikeln här om ni missade den: 

http://www.unt.se/uppland/uppsala/malwa-var-en-harman-ifran-att-drunkna-3234526.aspx

Hej! Idag är det söndag och en lång men rolig vecka är slut. På ridskolan har det varit rätt så lugnt. Efter två veckor med ridläger och sedan den stora stallskurningen så var det skönt med en vecka där de flesta hästarna bara gått ute och haft ledigt. Fast i och för sig har pesonalen jobbat hårt med en annan sak. I tisdags kom det hem kontainers och alla gamla skåp slängdes ut för att ge plats åt nya fräscha förvaringsskåp som bars in i torsdags. Däremellan var det storstäd av ytorna där skåpen står. Nu finns runt 170 skåp i raka rader och väntar på att få bebos.

I måndags och tisdags så var jag på Kulla Vreta där det anordnades ungdomssatsning för juniorer som vill rida WE.

Tio duktiga ponnyekipage fanns på plats. Intresset för WE har vuxit snabbt men på tävlingsbanorna är det än så länge rätt så få juniorer. Jag är säker på att många ponnyryttare skulle tycka det var jätteroligt att tävla i grenen. Men då måste de också få tillfälle att upptäcka den.

Åsa Tinnerholm var initiativtagare till den här träffen och det kommer säkerligen bli flera. Så här långt har det hållits två kurser för juniorer på Kulla Vreta och en blåbärstävling speciellt riktad till juniorer hos oss på UPK. Hör av er om ni rider ponny/häst och är i juniorålder så får ni hjälp med hur ni kan komma igång och träna.

Några bilder från kursen;

I ondags var det nån slags vilodag. Jag passade på att ha lite egna elever och rida.

Torsdag och fredag var det lägerdags igen. Denna gång hos Enköpings Fältrittklubb där jag hade WE läger för andra året i rad. Då borde det nästan kunna kallas tradition? Lägret började vid lunchtid på torsdagen så jag hann dessutom åka till Kulla Vreta och rida ett pass för Paulo med Lusen innan.

Tolv ryttare hade slutit upp till EFRK och vi hade två riktigt roliga dagar ute på den stora gräsbanan bland alla WE-hinder. Många  av ekipagen stannade  dessutom kvar till lördagen för att vara med på tävlingen som anordnades då.

Jag dömde LB klassen och red själv i den medelsvåra klassen. Det är riktigt roligt att få rida på en så väl tilltagen bana där man får stora möjligheter till egna vägval och med härliga transportsträckor. Lusen tyckte det var jättekul och blev väl het till Speeden. Men det höll i alla fall för en seger och han vann ett snygg täcke som han ska få använda när han vill vara extra fin.

Jag blev förstås pyntad till prisutdelningen. Fjäderboa och kaninöron. Fast jag hade nog förtjänat det på grund av tidigare pranks så det var ingen ide att protestera.

Det enda som blivit lidande dessa dagar är mina matvanor... Det känns som om jag har levt på kanelbullar och chookladmuffins. Så när jag kom hem igårkväll så var riktig mat det enda jag kunde tänka på och idag har jag ätit massor så nu är jag nog i fas igen.

Här kommer ett par filmer från tävlingen.

Teknik

EFRK 5 juli 14 Teknik from Ulrika Pernler on Vimeo.

Speed

EFRK 5 juli 14 Speed from Ulrika Pernler on Vimeo.

Och eftersom jag ändå är inne på ämnet så har jag lagt ut lite nya tider för träningar på UPK. De finns på wepg.html 

Ha det fint och hoppas den varma somamren forstätter nu. 

Hej! Det här inlägget kommer kanske vid första anblicken verka vara sponsrat. Jag vill bara säga att det är det inte. Så bortse från dryckerna vars namn jag inte kommer nämna i texten och se budskapet istället! 

Jag har kört ett litet tema genom att regelbundet lägga ut bilder från domarbordet på ett känt socialt medium. En bild från nästan varje tävlingsplats. 

Nedan kommer ett axplock från några olika tävlingsplatser där jag suttit bakom bordet under året. Tjatigt och upprepande, jag vet! Många glada tillrop har det blivit och några andra som blir lite retade. För några tydligen lika provocerande som såna där fotbilder. Glad att jag har skapat känslor.  Varsågoda att rulla ner en bit och se på mästerverken.

Vi skulle också kunna ha en "gissa-tävlingsplats-tävling"...  Några är lätta och några är riktigt svåra. Vill ni vara med på den så skicka svaren till mig i turordningen uppifrån och ner. Vinnaren kan få en burk av "livets dryck". Kanske...om jag kan avvara en. 

Ja men så där kan man hålla på. Så en dag bestämmer jag mig för att bryta mönstret och överraska och så lägger jag ut den här:

Det är då det plötsligt händer något. Inom loppet av ett dygn kommer två bilder ut på det kända sociala mediet med en  vad jag tror liten hint till mig.

Här är bilderna. Kollegornas namn lägger jag inte ut. Men de vet vika de är. 

Det är så intressant och nu undrar jag om jag möjligtvis kan ha startat en trend.

Framtiden får utvisa! 

Det här kanske blir lika stort som smileys eller bakmaskinen. 

Förresten är det fantastiskt roligt och utvecklande att vara dressyrdomare! Oavsett vilka grejor man dukar upp på bordet. Fast när det gäller Sara Husén kan man ju ibland fundera på om hon ser ekipagen bakom godisberget...?