Hej! Förutom det traditionella ”tävlingsovädret” som jag vädrade här på bloggen igår, så skulle jag vilja ta upp en del konstigheter som vi hästfolk har för oss på väg till tävlingen och under själva tävlingsdagen.

När det är dags för tävling så stiger vi gladeligen (nåja…) upp klockan 04.30 för att åka till stallet och ordna med alla förberedelser. Att hästarna ibland så gott som får frukosten före kvällsmaten är inget som de verkar bry sig om.

 För att åka på tävling så behövs det för övrigt en hel armé av folk som vant rör sig runt tävlingspersonen och dess häst. Det ska packas hönät, sadlar, träns, borstar, glansspray och en hel massa andra grejor.

Eftersom det mesta kan (och brukar) gå sönder under en tävlingsdag så måste man ha två av allting. Att ha två par tyglar, två par ridstövlar, två par vita ridbyxor och så vidare är något jag varmt rekommenderar. Har man glömt att ha två av en enda sak så kommer den att gå sönder! 

I precis utsatt tid rullar tävlingsekipaget med sin stab ut från stallplanen och mot destination tävling. På radion spelas ”Skivor från Vetlanda”. Det är ett radioprogram som skulle kunna användas i terrorsyfte vid eventuellt krig eller liknande.

Det är alltid tomt ute på vägarna så där dags. Möjligtvis blir man stoppad i någon poliskontroll och alltid med kommentaren: - Ja, det är då bara hästfolk som är tokiga nog att vara ute så här tidigt på söndagsmorgonen.

Efter ett tag så åker man förbi en golfbana. Alla i bilen tittar ut genom rutan.

Så säger man: - Vilka galningar! Ute på golfbanan redan klockan sex på söndagsmorgon!

De andra i bilen nickar instämmande och ingen har en tanke på att den sitter i bilen på väg till hästtävling, att de fodrade i stallet klockan fem, packade bilen och lastade hästen. Vilken tid de klev ur sängen därhemma har samtliga redan förträngt…

I exakt utsatt tid rullar bilen in på tävlingsplatsen och ryttaren springer till sekretariatet för att göra sin startanmälan och visa pappren. De övriga i bilen är helt och hållet inställda på sina uppgifter och inställer sig vant på sina positioner.

Folket som rör sig runt tävlingsekipaget måste vara utrustade med en stor dos av tålamod eftersom de får räkna med att allt som kommer gå åt pipan under dagen kommer att vara deras fel. Oftast består dock tävlingsstaben av nära och kära (läs föräldrar och en syster om man har en sådan).

Jag måste få inflika en sak där och det är att när man har kommit upp i min aktningsvärda ålder så har ens konkurrenter också kommit upp i samma ålder och vi åker alla fortfarande på samma tävlingar. Det bästa av allt är att vi fortfarande har våra föräldrar med oss till tävlingsplatsen. Det är som en stor familjeträff skulle man kunna säga.

De allra skröpligaste föräldrarna brukar baxas till någon bänk i söderläge. Där sitter de och prata gamla minnen från forna tävlingdagar. De som fortfarande är vid god vigör springer (…) omkring med trasor, dricka, nosremmar och dressyrprotokoll. Precis som de alltid har gjort. Jag undrar om hockeyspelare har samma uppbackning?

När ryttaren kallas in på banan får staben en välbehövlig paus. De sätter sig på läktaren och biter på naglarna i ungefär sex minuter. Går det bra så förflyter resten av dagen i solsken. Går det sämre så får staben bereda sig på moln.

När tävlingen är slut så rullar ekipaget hem mot stallet igen. Alla är trötta, smutsiga och hungriga. Framme i stallet så lastas hästen ur, sköts om och får sitt välförtjänta foder. Alla grejor packas upp och läggs på sin plats.

När ryttaren och staben anländer till sina hem sitter resten av folket och äter frukost efter en lång och skön sovmorgon.