Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under april 2009

Av Ulrika Pernler - 30 april 2009 10:49

En sak som jag tycker är väldigt rolig är att det verkar finnas en väldigt stor grupp träningselever, skötare och  "vanliga elever" som verkligen är hängivna sin klubb just nu!


Det märktes särskilt på den sista tävlingen vi hade...


Man hade pysslat och fixat ihop en gigantisk hög med pannband, vimplar och banderoller för att heja på hemmaryttarna. Tävlingen var en lokal hopptävling.


Förutom att de alla hjälpte till med själva tävlingsarrangemanget så fanns de också på tävlingsplatsen hela långa dagen. Varje gång någon av våra hemmaryttare var på banan så fyllde de upp nästan hela området i slänten vid kortsidan. Pannbanden var på förstås!


Hejaklack!


Det har vi saknat ett tag. På 80- och 90-talen var det nästan givet att en hejaklack följde med så fort det var allsvenskor. Det var förstås ett jättebra stät att få gemenskap bland alla i klubben. Man träffades och skrev ramsor och fnissade i största allmänhet.


Både den 31 maj och den 7 juni har vi finaler här hemma i division III för ponny. Den nya "hejaklacken" är tillfrågad och har svarat positivt på att ropa och sjunga fram våra lag.


Det kanske finns fler som vill vara med? Någon som vågar ta ton eller nån som är bra på att skriva hejarramsor?


Jag undrar om det finns någon åldersgräns?


För dom som inte redan gissat det så är det jag själv på bilden ovan. Jodå, jag fick också ett pannband. Hejaklacken är väldigt vidsynt och alla får vara med.


Någon tyckte att jag såg ut som karatekid! Jag vet inte vad dom menar... Hoppas att min mamma blir stolt i alla fall!

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 29 april 2009 16:35

Hej! Häromdagen såg jag en ung tjej som red på en häst längs den tungt trafikerade Östhammarsvägen. Hon var iklädd jeans och gymnastikskor och som grädden på moset hade hon hoppat över att ta på sig ridhjälmen.

 

Inte bra alls, tänkte jag. Men man kan inte göra något eftersom det inte är lag på att ha hjälm när man rider. Dålig reklam för ridsporten är det ändå. Speciellt med tanke på hur många av våra elever på väg till ridskolan som kanske åkte förbi det där ekipaget i vägrenen.

 

På ridskolorna ligger säkerhetstänkandet på en hög nivå. Eleverna får lära sig från början att alltid rida med rätt klädsel. Det gäller inte bara ridhjälm på huvudet utan också rätt fotbeklädnad för att undvika att fastna med foten i stigbygeln vid eventuell avfallning. Att alltid bära tröja med ärm (gärna lång) för att undvika fula sår vid avfallning på grus. Även en tunn tröja med lång ärm skyddar bra om man skulle bli nafsad av hästen. Att bära säkerhetsväst vid ridning och då framförallt vid hoppning där man riskerar att slå sig på hindermaterial. I skog och mark skyddar västen om man skulle falla av på en stenig och ojämn stig.

 

Därtill rider eleverna på välutbildade och lugna hästar under översikt av utbildad personal.

 

Allt det där är självklart för ridskoleeleverna. Ryttarens utrustning vid ridning ifrågasätts inte en gång av eleverna och vi instruktörer jobbar hårt för att få fram vårt budskap om säker ridning.

 

Socialstyrelsen har räknat ut att det händer en olycka per tusen ridtimmar vid lektionsridning på ridskola. Därmed räknar man ridning på ridskola som en säker aktivitet.

 

Om man ser till vad som har föregått ridolyckor så är det två saker som återkommer. Den ena är okunskap. I mina öron låter det helt korrekt. Om man inte är van vid hästar så är det väldigt svårt att förstå och förutse hur hästen ska reagera i olika situationer. Därför är det så viktigt att vi ryttare aldrig överskattar vår förmåga! Den andra orsaken som återkommer är slarv. När det gäller slarv så tror jag det är när hästvana personer underlåter att göra som de borde, och som de egentligen vet att de borde!

 

Slarv med grimskaft vid utsläpp, att sitta upp fast inte hästen står still, rida full galopp hemåt över åkern. Så onödigt!


Så den här tjejen som rider utan hjälm i kanten av en tungt trafikerad och olycksdrabbad väg. Var lärde hon sig rida? Har hon gått på en ridskola och fått lära sig alla säkerhetsrutinerna? Vad hände sedan? Glömde hon bara bort allt? När hon fick en egen häst upphörde tydligen alla regler att gälla.


Jag tänker i alla fall fortsätta att sitta av när jag tar av mig jackan. Jag tänker ta på mig ridstövlarna inför varje ridtur. Jag tänker fortsätta ha hjälmen på fast jag bara ska longera. Jag har ridit i trettio år och vägrar att b li hemmablind! Men så har jag också sett vad slarv kan orsaka.

 

Det här med hjälm förresten. Jag läste en gång någonstans att av de huvudskador som uppkommit vid ridolyckor under ett antal år så hade nästan nittio procent av ryttarna ridit utan hjälm!

 

Minderåriga  måste ha hjälm när de cyklar. Mopedåkare och motorcykelåkare måste bära hjälm. Ska det vara så svårt att stifta en lag om att man måste använda hjälm vid ridning?

 

Jag kan inte förstå!

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 28 april 2009 15:02

Hej! Det är vår och för varje vecka närmar sig sommaren. Några ston har fölat och går ute med sina nya avkommor. Uppfödarna tittar noga på sina nya föl och kanske funderar över vad det ska bli av dem. Man drömmer men vet ännu inget.

Fölet har just börjat sitt liv. Den här sommaren får han tillbringa med mamma. Men redan nästa år är det dags att bli självständig. På lösdriften med likasinnade får han lära sig livets regler på hästars eget vis.


Några år förflyter och fölet har vuxit upp till en stor men ännu valpig treåring.


I höstas då han var två och ett halvt satt hans egen människa upp..  Lärde honom att stanna, gå och svänga. Provade lite trav och galopp. Sedan fick han vila och växa i fred över vintern.

 

Nu är tvååringen plötsligt tre år och det är dags att rida den en period igen. Över sommaren får hästen ömsom jobba och ömsom växa och vila i fred. Det som är så viktigt för den unga hästen för att den ska få tid att utvecklas.


Hösten är spännande. Det tränas inför premierningen och allt går bra. De får en gulblå rosett och får gå först i utställningsringen. Sedan får han vila igen för att smälta allt det nya.


 

Hästen rids över vintern och sent på våren som fyraåring är det dags för hans första dressyrtävling. Knoppar och puts känner han igen från premieringen.

Han blir så trött av tävlingen och sover med huvudet nedstoppat i den gula halmen i sin box. Utanför hänger en röd rosett.


Allt eftersom tiden går blir det fler tävlingar. Han gillar att kliva upp i transporten och ge sig ut på äventyr. Det blir många tävlingar mellan den där första...

...och den sista.


De har vuxit ifrån varandra. Inte i hjärtat. Men han har verkligen givit det han har och hon vill mera. Det är svårt för inte kan man bara göra sig av med sin bästa vän.


Så en dag är det någon, nära, som säger; men jag vill gärna ta honom! Någon som man känner och litar på! Då kommer äntligen känslan av att det är rätt. Det bästa.


Det är mer än tolv år sedan jag var hans människa. I tolv år nu har det varit Lena som han betraktar som sin egen människa. När hon kommer spetsar han öronen som hästar gör när de ser sin egen människa komma gående.

Nästa vecka ska jag försöka hälsa på i deras stall. Se om han är lika nyfiken som vanligt. Känna om den lilla urgröpningen i nosryggen finns kvar.


I år är det 25 år sedan den där bilden togs, där han står bredvid sin mamma i hagen.


När en häst är 25 år är varje ny dag något alldeles speciellt.

Av Ulrika Pernler - 27 april 2009 15:10

Hej! Idag var skolbussen lite sen och jag satte mig på kanten av ett staket för att vänta. Jag hämtar barnen varje dag eftersom jag inte vill att de ska gå över stora vägen själva. Det är mycket trafik och vägen svänger precis vid busshållplatsen så det är dålig sikt. Då jag inte hade värst mycket att göra under tiden jag väntade så räknade jag ut att jag stått vid busshållplatsen ungefär 1600 gånger sedan barnen började i skolan. Det är mycket stående det!

 

Det är inte speciellt roligt att vänta på bussen. Men det är roligt när barnen kommer hem.

 

Bussen hade inte kommit när jag var klar med min lilla uträkning. Så jag började fundera på hur många ridpass jag gjort sedan jag köpte min första egna häst. Jag tänkte så det knakade och lade till och drog ifrån.  Efter mycket plus och minus så kom jag fram till runt 7000 ridpass bara efter det att jag började rida stor häst. Inte konstigt att man har ont i musklerna ibland!

 

Undrar hur många gånger jag har borstat tänderna, funderade jag. Ett snabbt överslag i huvudet visade på ungefär 30 000 gånger. Undrar hur många tandborstar det är, eller hur många tuber tandkräm. Alla tandläkare till trots så funderade jag däremot INTE över hur många gånger jag använt tandtråd.

 

Hur många gånger har jag ätit då? Funderade jag vidare. Det började lukta bränt ur öronen vid det här laget…

 

Då kom bussen! Rasmus klev av och vi gick tillsammans över vägen för ungefär 1601:a gången.

 

Igår var det hopptävlingar på hemmaplan. Tre klasser med totalt 175 starter. Det var ett stort gäng med funktionärer som arbetade under hela tävlingsdagen. Vår tävlingskommitté hade verkligen gjort ett jättebra jobb med arrangemanget!  Stort tack för hjälpen och hoppas alla funktionärer vill komma tillbaka och hjälpa till fler gånger!

 

Alla som tävlade var jätteduktiga! Det finns en del bilder i vår Pixbox på http://www.pixbox.se/usr_show_id44112_page0_order1.html Då jag såg många fotografer i omlopp så kommer det förmodligen fler bilder de närmaste dagarna. Fullständiga resultat finns också på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se

Av Ulrika Pernler - 24 april 2009 12:11

Hej! Jag har ju stolt berättat för er att jag är utbildad Voltigeledare. Jag har inte gått bara en utan hela två utbildningar förlagda på Strömsholm för att få denna prestigefyllda titel.


Voltige är en sport där man iförd färgglada trikåer och sockeplast på fötterna försöker hinna ifatt en galopperande häst och få tag i ett handtag för att sedan graciöst svinga sig upp på hästryggen.


Om man kommer upp så kan man sedan utföra en mängd olika konster på hästryggen. Det finns exempelvis upphopp, grundsits, fana, kvarn, sax, stå och sidhopp. Sedan när man kan det där så kan man också uppfinna en del egna konstillationer. Gärna med många människor uppe på hästen och gärna högt upp i luften.

Häromdagen städade Gabbi på sitt kontor och plötsligt dyker mina diplom från voltigelederutbildningarna upp från ingenstanns. Vilket kärt återseende!

Tills jag fick se årtalet som stod längst ner...

1987!

- Det kan inte vara möjligt, tänkte jag. Jag menar 1987; det var fyra år innan Briar ens var född, ett år innan Hasse Telemar gick i pension, samma år som Patrik Sjöberg satte sitt världsrekord i höjdhoppning...

Det var alltså inte igår...

Det är så konstigt med sånt där. Förra sommaren berättade jag käckt för mina barn att jag tävlat i Uppsalaflickornas elittrupp i gymnastik. Sedan skulle jag hjula på gräsmattan och allt gick åt pipan... Tur att jag hade semester just då.

Jag tittade igen på diplomet och insåg att jag satt mig rejält i klistret. Jag har nämligen lovat Torun och Lisa, (som är voltigeexperter) att jag ska göra fanan på någon av lektionshästarna.

Hittills har jag lyckats skjuta på det hela genom att säga attt jag har fel skor på mig. Men jag kan ju inte gå omkring i mina vinterrridstövlar hur länge som helst.

Jag måste se över mina försäkringar...

Av Ulrika Pernler - 23 april 2009 10:50

Hej! Som ni kanske sett så håller vi på att bygga en del staket längs vägen mellan lilla banan och hoppbanan inför helgens tävlingar. Det är för att vi ska kunna skilja tydligt mellan ridande människor och gående människor. Förut har vi delat av vägen med plastband men nu gör vi en permanent lösning i stället.

 

Det kan bli väldigt mycket folk, hästar, hundar, trailers och annat som ska samsas om platsen när det är tävling. Speciellt vid hopptävlingar är det mycket som är i rörelse. Enligt tävlingsreglementet så ska publik och ridande skiljas åt så långt det är möjligt. Det är jättebra för det vore katastrofalt om det skulle inträffa någon onödig olycka i trängseln och stundens hetta.

 

Det blir runt 175 starter under söndagens hopptävlingar för ponny! Tävlingen kommer att hållas utomhus och vi hoppas på lagom varmt och soligt väder. (Var beredda med solskyddsfaktorn!) Runt 35 starter görs av ekipage från hemmaklubben. Kom gärna och heja fram dem! Det är roligt och fartfyllt att vara på hopptävling. Men kom ihåg att gå på rätt sida om staketet! J

 

Så till Bloggens senaste omröstning vilken var FÖR LÄTT den här gången. Hela 53 % gissade på rätt svar. Jag tycker det är mycket skojigare när ni gissar fel. Så därför avslutar jag omröstningen och startar upp en ny istället.

 

Bakgrunden till omröstningen var att jag ville upplysa om våra ”gamla” hästars ”bedrifter”. Vi är ju så vana vid att se gamlingarna som ”alltid” har funnits i stallet.

 

Se här bara:

Akilles; har bott på ridskolan i femton år. Han var således fem år när vi köpte honom. Idag, femton år senare tycker han fortfarande att det är lika roligt att bli riden. Han är alltid pigg och glad och snäll att rida på. Att han dessutom varit frisk i hela sitt liv förutom några få dagars vila ett par gånger är fantastiskt. För mig har han riktig stjärnglans!

 

Sorbits; var en riktig fegis när han kom till oss. Han vågade inte vara själv i ridhuset och när han hade sällskap vågade han i vilket fall inte vara själv på den ena halvan av ridhuset J . Men Sorbits har vuxit med åren och vågar nu vid tjugo års ålder vara själv till och med på tävlingsbanan. Där har han tagit många fina priser, framförallt i dressyr som han är väldigt duktig på!

 

Dutch; har många fina tävlingsmeriter. Fast som unghäst gick han mest under namnet ”skutt och prutthästen” eftersom han bockade och busade så mycket! Han har tävlat i både hoppning och dressyr. Bland annat så ingick han en gång i tävlingstruppen som red femkamps VM i mitten på 90-talet. Den gången hoppade han banor som gick över femton språng på 1.20 höjd. Han har också tävlat i dressyr ända upp till regional LA:5 med fina resultat. Dutch är väldigt säker på allt han gör i ridningen och han har otroligt mycket att lära ut! Han är en häst med mycket stort hjärta!

 

Rafael; har förstås aldrig hetat Jåppe! Däremot var också Rafael en riktig buse som unghäst. Men idag är han en klippa som inte bryr sig om barn som drar i fel tygel eller rider i otakt. Lugn bara lugn, tänker Rafael. Det här fixar jag!

 

Calippo; var faktiskt väldigt pigg och nästan het som unghäst. Han fick ridas på pelhamstång för att gå att kontrollera. Han tog även lång tid på sig att bli riktigt ”tam”. Bland annat kunde vi inte fånga honom i hagen på de två första veckorna sedan han kommit till oss… Calippo har också fina meriter i bagaget. Han har tävlat LA i både hoppning och dressyr!

 

Putte; har varit en väldigt duktig tävlingsponny i hoppning. Han har hoppat upp till LA och ingått i klubbens division 1 lag. Han älskar fortfarande att tävla i hoppning men numer får han bara gå på hemmaplan eftersom han inte längre tycker om att åka transport.

 

Bard; är en korsning mellan Amerikansk Quarterhäst och Connemara. Det syns inte så mycket förutom på hans ganska kraftiga bakdel och korta travsteg. Bard är en ponny med mycket stora kunskaper och när man hittar de rätta knapparna är han mycket rolig att rida framför allt i dressyren eftersom han kan så mycket! Han har tävlat i klubbens division 1 lag i dressyr.

 

Avslutar med den ödmjuk bugning för alla gamla hästar som har så mycket bra saker i bagaget!

Av Ulrika Pernler - 22 april 2009 16:46

Hej! Tänk vad ungdomssektionen ordnar många roliga och välbesökta aktiviteter. Förutom alla klubbtävlingar så är det saker som Halloweenkvällar, frossarfest och nu närmast skötarläger.

 

Jag satt själv i ungdomssektionen när jag hade åldern inne… Vi hade inte några lokaler att använda på ridskolan där den låg då. I stället brukade vi hyra in oss på olika ställen för att ha medlemsträffar av olika slag.

 

På den tiden hade vi en ridskolekör som sjöng förskräckligt illa och i lika många stämmor som det var medlemmar. Men vi uppträdde gärna!

 

Vi brukade också ha teaterföreställningar när vi anordnade klubbafton. En föreställning minns jag särskilt väl. Vi hade under många och långa kvällar övat in ett mycket tjockt manus. Alla kunde sina repliker perfekt utantill!

 

Ensemblen bestod av fem- sex personer plus en människa av mindre storlek som skulle få rum i en kartong som stod på ett bord. Efter att vi tänkt igenom vilka som var lämpliga att stoppa i lådan kom vi fram till att det fick bli Gabbi.

 

Vi var lite osäkra på om hon skulle sitta kvar i lådan tills det blev dags för hennes replik, som för övrigt bara bestod av en enda rad; ”Hej!”

 

Men vi tog chansen!

 

Kvällen för vår klubbafton kom och lokalen fylldes av barn som kommit för att fiska i fiskdammen, fika, leka och inte minst se den bejublade showen.

 

Ridån gick upp och vi i teatern gick helt in i våra roller. Mitt på scenen stod den mystiska kartongen och bara vi visste vad den innehöll.

 

Teaterensemblen snubblade runt på scenen och sa sina repliker. Barnen skrattade och klappade i händerna. (Åtminstone vill jag minnas att det var så)

 

Så i slutet av showen var det någon av oss på scenen som sa;

-Grattis! Du får en gubbe i lådan!

 

Inget hände…

 

Jag gled obemärkt fram mot kartongen och sparkade till den i ena sidan samtidigt som jag vände mig mot publiken och visade upp ett stort oskyldigt leende.

 

I nästa sekund for locket av och Gabbi stack upp huvudet med narrmössan neddragen över ögonen och skrek sitt ”Hej!”

 

Puh, vi andra andades ut.

 

Publiken jublade och jag vill beskriva händelsen som Gabbis ”fem minuter i rampljuset”. Vi fick aldrig ner henne i en kartong igen så nästa klubbafton var vi tvungna att byta manus.

 

Avslutningsvis något helt annat; Jag håller på att sätta ihop en ”pysselpärm” som vi ska använda vid teoriundervisning för mindre barn. Det ska vara roliga saker som att måla, klippa ut, sätta ihop saker som har med hästar att göra. Det kan vara papper, flirtkulor och annat. Har ni några bra pyssel i bakfickan? Skicka dem gärna till mig på 018500749@telia.com

Av Ulrika Pernler - 21 april 2009 15:32

Hej! Frost, det var frost inatt. Det kändes i luften igår kväll när vi hade lektionerna ute. Men hästarna gillade den friska luften och var extra pigga men som vanligt snälla. Jag hade krängt på mig vinterjackan och fleecevantarna och klarade mig riktigt bra.

 

Det är härligt med vår i alla dess former. Häromdagen var ponnyerna faktiskt så pigga att de smet ur hagen och tog sig ett varv på ridvägarna. Det började med att någon av dem sprängde tråden vid utsläppet och sedan galopperade de snyggt på rad uppåt skogsbrynet. Fast några tyckte det verkade jobbigt att springa så tätt på frukosten så de stannade i hagen.

 

De som smitit galopperade rutinerat på rad såsom ridskolehästar gör längs den uppgrusade ridvägen. De knaggliga stigarna i skogen med rötter och stenar var de inte intresserade av. Efter att galopprundan avslutats sprang de snällt in i den fålla som personalen satt upp genom att stänga av mellan hagarna. Så fick de liksom börja om från stallet igen med att springa ut i hagen. Efter en stund var allt precis som vanligt igen.

 

Mindre välordnat var det på den tiden jag hade Picador uppstallad i närheten av där jag bodde då. I det stallet öppnade man bara boxdörrarna när hästarna ätit sin frukost och så fick de springa ut i hagen. När det var dags för insläpp gjorde man likadant. Öppnade grinden och lät hästarna springa in själva till krubban och eftermiddagshagen.

 

Det fungerade- nästan- jämt.

 

Det vill säga tills Picador flyttade in i stallet. Picador var ju inte ett dugg intresserad av att springa till sin hage eller hem till boxen heller för den delen. Livet var ju äventyret! För kort för att slösas bort på rutiner.

 

Stallägaren försökte släppa honom ett antal gånger och det slutade alltid med att vi fick baxa ut honom ur fårhuset, vagnslidret eller ner från gödselstacken. Ganska snart gick man på min linje att använda grimma och grimskaft vid utsläpp. Det var jag tacksam för.

 

Den där rutinen med lösa hästar på stallplanen mellan stall och hagar var aldrig någon höjdare tycker jag. När man släpper hästar direkt ur boxen får de ofta vanan att tränga sig ut så fort någon öppnar dörren och det är lätt att komma i kläm och kan sluta med att någon skadar sig.

 

Hästar mår bäst av att ledas i grimma och grimskaft och följa den som leder.


 Allt är möjligt!

I fredags pratade mina elever om den där videon på Youtube med Susan Boyle, Englands senaste ”stjärnskott” från serien Britains most talented.  Jag hade faktiskt redan sett den och det kanske ni också har gjort. Men för er som ännu inte sett den så lägger jag ut länken.


 I ögonblick efter ögonblick

Sekund efter sekund

Gör jag valet mellan att vara offer

Eller skapare av min egen verklighet 


Här kommer videolänken till Susan Boyles framträdande:

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY 

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4
5
6 7 8 9 10
11
12
13 14 15 16 17 18
19
20 21 22 23 24
25
26
27 28 29 30
<<< April 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se