Igår var det så äntligen dags att åka till Kulla Vretas fina anläggning för att träffa Charlotta Ingvarsdotter och öva på riktiga Working Equitation hinder. Klockan tjugo i fem rullade fem transporter upp på stallplanen och fem i fem var alla hästar lastade och vi åkte i karavan mot destinationen.

En halvtimme senare på ett ungefär var vi framme vid de vackra omgivningarna i Kulla Vreta som ligger alldeles vid vattnet. Vi hjälptes åt att lasta ur och göra iordning hästarna. Jag hade med kameran för att dokumentera kursen eftersom jag tänkte göra en manual till oss ridlärare som vi kan använda vid lektionshållningen sedan.

Det första kortet jag knäppte var också det bästa jag tog på hela kvällen. Inte för att det var något speciellt ur fotografisk synpunkt utan för att jag bara vände mig om höjde kameran och knäppte ett kort när Linnea, Rebecca och Emme lastade ur Daffe. Eftersom jag börjar bli "lite till åren" så är ju det här en generation tjejer som jag har följt sedan sjuårsåldern. Nu är ju dom vuxna och vi arbetar ihop. Men jag blir så glad när man ser hur proffsiga de är i alla situationer. Lastar ur lugnt och snyggt enligt alla konstens regler och naturligtvis med ridhjälmen på huvudet. Fanstastiska förebilder för de nya generationerna hästtjejer och killar.

Några mammor fanns också på plats för att assistera. Man blir aldrig för gammal för att ha mamma eller pappa med sig i hästsammanhang! Tack för hjälpen mammor! 

Det första "hindret" vi fick öva på var bron. Först var hästarna eller om det var ryttarna lite skeptiska. Men det gällde bara att välja ut den lugnaste hästen ur flocken och låta den gå först och snart följde de övriga efter. Om ni undrar vem som var "ledarhäst" över bron så kan jag tala om att det var Daffe.

Därefter var det "Fållan". Alla fick öva i skritt först. När man hade ett riktigt staket kändes det mycket mindre och svårare än ndet gjort när vi övat med bommar. Så småningom fick vi prova även i galopp. Kalle var en fena på det förstås!

Vi fick prova på båda sorterna "Slalom" med en enkel rad pinnar och en dubbel.  Det är mycket svårare än man tror att rida de snäva bågarna och ändå hålla hästens takt och balans.  Speciellt när man börjar prova i galopp!  

Det finns ju så otroligt många olika hinder att ta sig an i WE. vi jobbade lite med repgrinden, flytta konen, ta upp kaffekannan och rida sidvärtes över bommen.

Och så tunnorna förstås. Det är svårare än man tror eftersom alla bågarna ska vara symetriska och hästen ska vara i balans i den gångart man rider.  

Så till sist var det äntligen dags för lansen, tjuren och pricka ringen! Först hade hästarna fått "hälsa" på tjuren genom att gå förbi den. Därefter fick vi lite olika tips hur man vänjer hästen vid lansen, plockar upp den ur tunnan och hur den ska hållas. Lotta berättade också lite olika viktiga tekniker för hur man ska hantera lansen och fånga ringen utan att det blir farligt. Sen var det bara att rida an mot tjuren och försöka pricka ringen med lansen.

Det gick ruskigt bra!

Vi hade verkligen jätteroligt samtidigt som vi fick massor av värdefull hjälp om hur vi ska lägga upp träningar och övningar för våra elever. Klockan var närmare halvtio när vi anlände till stallet. Hästarna badades av och släpptes ut på betet och vi åkte hem för att smälta altihop som vi lärt oss.

Stort tack till Charlotta Ingvarsdotter!

Vad tänkte jag på när jag bokade dressyrträning för Jill Sandström klockan ett ”dagen då sommaren återvände”?

Min termometer på framsidan visade på femtioåtta grader vilket brukar kunna jämställas med ungefär tjugofem grader i verkligheten. Fast i solen brukar det vara någonting däremellan. Det var dessutom vindstilla och helt molnfritt. Dressyrbanan var som tagen rakt ur Saharaöknen en fruktansvärt stekande dag. Jag bara väntade på att en sån där torr buske skulle rulla förbi som det gör i cowboyfilmerna.

Det här var dagen då jag skulle slå rekord i att vara röd i ansiktet. Jag ska erkänna att jag brukar ha ganska roligt åt andra som blir röda i ansiktet när det tar i, dessutom brukar jag skryta med att jag för det mesta håller en lagom röd nyans i mitt eget ansikte.

Men inte denna gång…

Jag blev så röd i ansiktet att jag kunde höra hur folk i stallet fnissade bakom ryggen på mig. Jag var helt enkelt högröd- som en falu-rödfärg-ladugårdsvägg eller som en solmogen-tomat-på-en-tomatplanta-ute-i-solen eller i princip samma röda färg som Lenka hade i ansiktet den där gången när hon tappade draget till två hästarssläpet rakt på tån.

För att inte tala om hur svettig jag var. Att benämna svettringarna under armarna som LP-skivor skulle vara ett skämt. Nu är det väl inte så många av dagens generation som ens vet vad en LP-skiva är men tänk er då en tallriksstor ring. Här talar vi istället om formen av en mindre parabol! Den tröjan åkte rakt i tvättmaskinen. Tur att min gymnastiklärare från gymnasiet inte såg den. Hon som alltid talade om för oss tjejer hur okvinnligt det var att svettas.

Efter att ha badat Ronaldhino, låtit honom rulla sig tre gånger i boxen, tagit hand om hans hovar och utrustning så begav jag mig hemåt får att stoppa huvudet och resten av mig under kallvattenkranen. Jag lät vattnet rinna en lång stund

Sedan drack jag litervis av kallt vatten för att försöka återställa något av vätskebalansen som var allt annat än i balans. Jag kände en dov huvudvärk komma smygande.

Efter det så satte jag mig bara rakt upp och ner och satt där. Vem var det som sa att det inte är jobbigt att rida? Men kul var det ju som vanligt. Jag tror Rolle skärpte till sig lite extra efter det att han blev utvisad från ridbanan i söndags när vi tränade WE för detta ridpass var han som ett ljus. Eller nästan enligt hans mått i alla fall.

Till allas stora glädje utom min egen så kan jag tala om att den högröda färgen satt i hela eftermiddagen. Jag gick runt som ett vandrande stoppljus, ett övermoget körsbär, ett stånd med Svenska Jordgubbar i juni eller vad ni än vill tänka er.

Röd var ordet.

Söndag och dags för Working Equitation igen. Vi ridlärare har tränat stenhårt och idag var det generalrepetition inför kursen på Kulla Vreta på tisdag. Ni vet, man vill ju inte komma till en kurs utan att redan kunna det man ska lära sig!

Ronaldhino och jag skulle också vara med idag så någon annan fick ta jobbet som kameraman. Vi hade tränat lite under veckan och han hade varit såååå duktig.  

Det gick utmärkt tills att de andra hästarna började trava och Rolle upptäckte att det klaffsade om deras hovar eftersom det hade regnat. Då fick han "spunk" vilket i princip innebär att han fick gå ner till stallet och äta hö istället. Han blev helt enkelt utvisad. Så jag hamnade bakom kameran i vanlig ordning.

Här kommer några bilder från idag samt två "hemliga" bilder från förra träningen. De ligger sist och föreställer Linneas "fighting face" när hon tog sig an lansen och paralellslalomen med Lotos.

Hästarna har tagit semester hela helgen lång och tänker inte sätta sin hov i stallet. De tänker bara käka, lata sig, klia varandra och kanske leta upp någon bra lerpöl att rulla sig i!

Hej! På en ridskola är de bästa hästarna de som ”inte märks”. Hästarna som ”inte märks” är de som går in på sin lektion och gör sitt jobb med i stort sett vem som helst på ryggen. För en ridskola är dessa hästar är ovärderliga.

Bärnstenen betraktas som en ädelsten och för att få kallas bärnsten måste stenen vara äldre än 20 miljoner år. Inuti en bärnsten kan man finna fossiler av små djur eller växtdelar från det tidiga livet på jorden. Dessa fynd är förstås ovärderliga.

Om man slår upp ordet bärnsten i ordboken och översätter det till engelska så får man ordet amber till svar. Amber är också en av ridskolans ovärderliga hästar.

Amber är ett piggt femtonårigt sto med en bred fin bläs som gränsar mot en lykta och fyra höga vita strumpor. Hon har en djup gulröd färg och ljusare man och svans. Hon köptes in till ridskolan 2002 från en hästhandlare i Stockholmstrakten. Då var hon åtta år gammal. Hon är en Irländsk import och liksom för många andra Irländska hästar saknas det uppgifter på hennes bakgrund. Hon hade heller inget namn när hon kom så vi fick sätta oss och överlägga i personalgruppen.

Namnet Amber valde vi för att det vid den tiden gick ett populärt program som hette ”Gladiatorerna” på TV och där fanns en kvinnlig gladiator som bar samma namn. Så fick det bli. Att hon också är bärnstensfärgad gjorde ju att namnet passade än bättre.

Amber är en fantastisk ponny i stort format. Hon är maxad D-ponny vilket innebär att hon med nöd och näppe faller under ponnygränsen. Att hon dessutom är kraftig och stark gör att även mindre vuxna kan rida henne utan problem.  

Jag önskar att det fanns något roligt skvaller att berätta om henne men hon är en sån som aldrig gör något bus. Inte på det vis i alla fall som jag-äter –upp-allt-jag-hittar-och–som-går-att-tugga-på-Moki eller jag-kryper-ur-grimman-och-rymmer-till-gräsmattan-O’boy eller jag-sätte-upp-huvudet-i-taket-när–dom-tränsar-Uniek..

Amber är en ponny som är bra på det mesta. Hon är pigg och hon hoppar gärna. En jättebra ponny att ha den första gången man ska rida sin blåbärshoppning eller LD dressyr. Hon har varit ute och tävlat en del i både hoppning och dressyr bland annat med Martina Kaponen i sadeln. Men hon är inte jätteförtjust i att delta i riktiga hopptävlingar med pompa och ståt. Det blir för mycket uppståndelse tycker hon. Dressyr däremot går fint. Kanske tycker hon att hon är en dressyrhäst med tanke på att hon är lika fint tecknad som Briar.

Amber är inte bang för att leka. Hon älskar att göra gymkhanabanor med konslalom och annat. Under våren har hon också varit med en del på Working Equitation och det tycker hon är minst lika kul. Så man kan kanske säga att under den lugna och alltid trygga ytan finns en riktigt lekfull gladiator. Därför är hon också en av de självklara kandidaterna när det vankas show. Att klä ut sig och göra konstiga grejor är väl ett roligt inslag i vardagen på ridskolan!

Hej! Den här perioden är det galet mycket att göra på ridskolan. Vi har ridläger, kurser, tävlingar och Pay and Jump. Alla anmälningar till höstens ridkurser kommer in och nära sexhundra elever ska sorteras in på rätt grupper. Vi pusslar och pysslar och ringer till alla som vill byta tid.

Om jag inte minns helt fel så är det vid den här tiden som datorn ofta bestämmer sig för att sluta fungera. Bara så där! När datorn krånglar så brukar jag få ett halvt hysteriskt samtal från Gabbi eller den som sitter på kontoret när det händer.

Då är det bara att göra en snabb utryckning. Jag kastar mig ner för stången och hoppar rakt i stövlarna, på med sirenerna och rakt över vägen så är jag framme. En utryckning brukar ta ungefär 38 sekunder från larm tills att jag är på plats.

Ofta kan jag lösa problemet. Inte för att jag vill skryta utan för att jag råkar trycka på rätt knapp eller så har jag bara tur.

Igår gick larmet och katastrofen var ett faktum.

Om dataskärmen bara visar grå streck så är det ofta inget bra... Jag gjorde några misslyckade försök att starta om systemet.

Det blir verstan! sa jag till Gabbi.

Det var bara att dra ur sladdarna, packa in hårddisken i bilen och åka till akutintaget på den datafirma vi brukar anlita.

Tio minuter senare langade Gabbi in hårddisken till de oförskämt unga datareparatörerna. Hon hade andan i halsen när hon förklarade att det var ett katastroftillstånd av prioritet ett! Jag betalar vad som helst, bara ni lagar den fort, sa hon.

Det där snabbt valda "jag betalar vad som helst" förföljde henne dock hela eftermiddagen och gjorde henne något orolig.

Imorse ringde spolingarna på datafirman och förklarade att datorn var lagad! Tjoho! Vi dansade omkring en stund på kontoret i ren glädje och sen åkte Gabbi för att hämta datorn. Hon var strax tillbaka och vi kunde koppla in sladdarna igen. Så tryckte vi på "On" och datorn surrade igång. Lyckan var total!

Vad var det för fel egentligen, sa jag. Har ingen aning sa Gabbi. Jag frågade inte för jag hade ändå aldrig förstått vad dom sa.

Nä, det var ju sant tänkte jag. Dessutom kostade det hela bara lagom mycket och då får man vara nöjd.

Min dator hemma fungerar tack och lov hyggligt och under dagen fick jag ett mail från vår EB i vår tävlingskommitté. Det var en länk till en sida som heter "Sportwire". Där kan ni läsa en text från helgens hopptävlingar samt se en massa roliga små filmklipp från tävlingsdagen. Kika gärna in där!

Bild: Sara Hägg och Kastanjette, foto:Anders Rodén

Hej!  Det blev som vi "önskade". Regnet började inte skvala förrän vid lunch den andra dagen på vår hopptävlingshelg. Sedan skvalade det på rätt bra... Men som sagt det känns bättre att bli dyngsur på slutet av en tävlingshelg än i början.

Våra funktionärer har varit fantastiska som vanligt. Även om de var något färre än de brukar denna helg. (Tror det kan bero på att sexton tjejer drog på ridläger tillsammans denna vecka, hoppas ni haft det roligt och att jag får en rapport till hemsidan). Tack funktionärerna för all hjälp!

Resultatlistorna kommer ut senare ikväll på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se

Jag själv började dagen med att åka till Håbo för att rida en dressyrklass. Klockan sex smög jag in i stallet och gav morgonmat till hästarna. De brydde sig inte om att det var tidigt. Jag tror de  äter lika gärna vilken tid som helst.

Efter morgonfodringen putsade jag det sista på Ronaldhino och sedan lastade jag honom på transporten. Halvåtta var vi framme i Håbo och strax därefter satt jag till häst. Han kändes riktigt fin på framridningen. Faktiskt ännu lite bättre än igår då jag också var där och red en klass.

Igår var planen att få honom lugn inne på banan och i en något lägre rundare form. Inte helt lätt eftersom han gillar att färdas genom livet i ett högt tempo. Jag höll mig till planen, andades djupt och lyckades få Rolle att springa så pass sakta att domaren till och med tyckte det saknades lite energi... (hon skulle bara veta).

Så imorse var den nya planen att rida lugnt, i en något lägre rundare form men med lite mer energi. Jag testade på framridningen och det kändes bra. In på banan och göra lite övergångar innan startsignalen. Då fick det vara nog tyckte Rolle. Här skulle det inte travas sakta nåt mer eller helst inte travas överhuvudtaget. Så vi körde en hel del av programmet i galopp. Tänk er till exempel bara det att hinna med fyra galoppfattningar på en mellantrav!

Det gillades inte helt av domaren så dagens ritt går väl inte till världshistorien.

Vi åkte hem och Rolle fick gå ut i hagen. Där får man galoppera hur mycket man vill!

Jag gick upp till hoppbanan för att titta på några ekipage. Precis när jag kom upp så red Sara Hägg på Kastanjette. De jobbade på riktigt bra i omhoppningen och tog ledningen i klassen. Så precis efter Sara kom Emilie Wass och Onina och satte en snygg dubbelnolla. Sedan red Rebecca Angeldahl på Kalle E. Hon hittade visst en ännu bättre väg för hon knep ledningen med några tiondelar före Sara. Jag tror det var drygt femtio ryttare i den klassen. Saras och Rebeccas resultat räckte till en andra och en tredjeplats.

Tävlingarna fortsatte sedan till långt in på eftermiddagen och som sagt började det regna rejält. Men jag hoppas ändå ryttare, hästar och medhjälpare trivdes på tävlingen! Jag återkommer med en närmare rapport från helgens tävlingar på hemsidan.

Känner ni er mer hoppsugna så blir det en ny Pay and Jump på onsdag! Läs mer här eller anmäl er via vår mail upk@telia.com

Hej! Till slut kom det välbehövliga regnet och förhoppningsvis så växer det på sig i alla hästhagar här runtom i Uppland. Jag har hört många som säger att det är dåligt med bete efter den torra försommaren.

Även om jag är glad över att det regnar så hoppas jag att det regnar lite försiktigare i helgen när vi ska ha drygt femhundra starter i hoppning. Men i nödfall får man väl modifiera banan och springa omkring med hindren allteftersom pölarna bildas. Sånt har gjorts förr.

Bästa funktionärsuppgiften vid regn torde vara i domartornet eller i restaurangtältet. Där har man tak över huvudet.

Apropå det så var det någon som vart lite besviken då det såg ut att vara fullt på alla funktionärsposter under helgen. Men misströsta inte! Såklart finns det rum för var och en som vill hjälpa till. Det är bara att anmäla er närvaro i domartornet så kan ni byta av någon av dem som har mycket att göra under dagen.

Själv åker jag till Håbos dressyrmeeting i helgen och även om Rolle inte är speciellt kinkig för regn så hoppas jag på en liten aning mindre droppande även där. Deras framridning ligger liksom i en liten gryta och jag skulle tro att det blir mer som en simbassäng än en ridbana om det vill sig illa.

Får ta med simfötter!

Nu går det förmodligen ändå inte att mäta med den gången jag tävlade på en annan tävlingsplats i Uppland och himlen liksom bara öppnade sig. Det verkade inte finnas något slut på vatten den gången. För att göra det hela ännu lite mer otrevligt så började det storma och på ridbanan gick stora vågor med vita gäss. Inte hade jag flytvästen med mig heller.

Hua!

Eller den gången jag satt på en stor utebana och red fram då det plötsligt drog ihop sig och blev kolsvart. Minuterna efter började det åska och blixtra och sedan kom ett slagregn. Alla medhjälpare samt publiken sprang in och tog skydd i ridhuset medan vi som var till häst blev sittande därute i åskknallarna.

Hästarna vägrade röra sig och egentligen var det nog rätt så idiotiskt att sitta mitt på ett stort fält uppepå ett stort djur med fyra järnskor i nedre änden...

När slagregnet upphörde var det min tur att gå in på banan och rida mitt program. Så var det med den uppvärmningen...

Jag kanske kan uppmana alla jag känner att ta med sig paraplyet om ni går ut imorgon. Det är vad jag vet det säkraste sättet att slippa regn. Inte för att man går under och slipper bli blöt utan för att det helt enkelt inte regnar om man har paraplyet med sig.

Hästarna som har semester är i vanlig ordning otroligt nöjda över regnet. Inte ett flygfä i sikte!