Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under februari 2009

Av Ulrika Pernler - 27 februari 2009 12:58

Hej! idag tänkte jag inte skriva något om hästar eftersom det som tagit upp mina tankar sedan i morse mer har rört sig om slöjd, och då särskilt träslöjd. Det började i morse när jag skulle packa sonens skolväska. Dags att tömma, tänkte jag när jag lyfte väskan och kände att den vägde runt tjugofem kilo.


Jag öppnade dragkedjan och stack ner handen och drog upp det ena fyndet efter det andra.


Oj, jag måste ha hamnat på en utställning på Bror Hjorts hus, tänkte jag medan jag radade upp föremålen på köksbordet. Sonen hade tagit hem sina alster från träslöjden.


Vilken talang! Brås på sin mor, tänkte jag och ropade på sonen för att få en närmare beskrivning av föremålen.


Alster nummer 1:

 

-Är det en båt? frågade jag.

-Nä, jag vet inte riktigt vad det är, svarade sonen.

-Har du sågat själv? frågade jag.

-Nä, jag hittade bitarna i soptunnan, svarade sonen, men spikat har jag gjort själv.

Det blir en bra dörrstopp till sommaren, tänkte jag och övergick till nästa alster i samlingen.


Alster nummer 2:

 

Jag vände och vred på denna ett tag innan jag vågade gissa.

-Har du byggt ett bord till Stampe?

-Nä, jag vet inte riktigt vad det är, svarade sonen.

-Har du sågat själv? frågade jag.

-Nä, jag hittade bitarna i soptunnan, svarade sonen. Men limmat har jag gjort själv.

-Fin! svarade jag och tänkte att vi kan ju alltid ha den som ostbricka.


Alster nummer 3

 

Herre Jösses, tänkte jag då jag såg denna. Vad ska jag gissa på nu då. Att gissa slöjdföremål är näst intill lika känsligt som att fråga vad ett barn har ritat när de håller upp ett papper fullklottrat med kritstreck.

Kan det vara en stoppskylt, tänkte jag, eller å andra sidan kanske det är en sån där spade man lägger pizzan på när man bakar den i en stenugn.

Jag tog det säkra före det osäkra och sa; -Den här var fin. Har du sågat till bitarna själv?

-Nä, dem hittade jag i soptunnan svarade sonen.

Åh, sa jag, har du funderat vad vi ska använda den till?

-Har ingen aning, svarade sonen och ryckte på axlarna.

-Undrar vad det kostar att bygga en stenugn, tänkte jag.


Jag kände mig mycket stolt över sonen som inte låter något gå till spillo i skolans slöjdsal. Hoppas bara att de framöver får lära sig att såga också istället för att bara göra fynd i soptunnorna! Såga tycker jag är viktigt!


I morgon är det melodifestival igen. Det är nu det gäller för Thorleifs! Susanne Alfvengren ska vara med också så det kan bli hårt.

Men det är inte lätt för någon att komma upp i samma kvalitet som musikerna på 70-talet. Vilken musik, vilka kläder, vilken stil! Se här nedan bara:

Av Ulrika Pernler - 26 februari 2009 14:16

Hej! Tänkte bara skicka ut en påminnelse till alla våra privatmedlemmar och tävlingsryttare från lokal nivå och uppåt (både privata och på ridskolan) om "Kick Off" på lördag den 28 februair klockan 14.00 Vi håller till i cafeterian på ridskolan och alla är hjärtligt välkomna!


Sidan "våra ekipage" är under uppbyggnad och ligger än så länge länkad från tävlingssidan och under nyheter. Gå gärna in och läs om dem som redan fått sina presentationer publicerade.

Övriga är välkomna att skicka sin presentation direkt till mig på 018500749@telia.com. skriv gärna i ett worddokument och lägg bilderna direkt i dokumentet. Det går också bra att lägga textmassan för sig i mailet och bifoga bilderna som JPG filer.

För alla som ännu inte trätt in i dataåldern så går det för all del att lämna sin presentation på papper och med pappersbilder.


Vi ses på lördag!

Av Ulrika Pernler - 25 februari 2009 14:09

Hej! Nu är det bara sex dagar och tjugoen timmar kvar till nästa träning. Sex dagar och tjugoen timmar att komma över den värsta träningsvärken och öva på sin hemläxa.

 

Idag fick vi öva mycket på att hitta en bra balans i våra sitsar och framför allt att vara medvetna om vad vi gjorde för fel när hästarna sa till oss.

 

Som ni vet så är jag ju inte så värst skrytsam av mig men jag tror faktiskt att jag aldrig har ridit så bra hörn som jag gjorde idag. Bra hörnpasseringar är faktiskt bland det svåraste som finns. Det är svårare än alla öppnor, slutor och galoppombyten tillsammans! Så jag hoppas ni blir imponerade!

 

För att beskriva det hela enkelt; Ett hörn är en tvär böj i slutet på en långsida. Där slutar långsideväggen plötsligt och en annan vägg som pekar åt ett helt annat håll tar vid. Ett hörn är en konstilation av väggar eller staket i 90 graders böj.


Under några korta sekunder ska hästen ta sig genom hörnet och byta riktning utan att vare sig takt eller tempo går förlorat. Samtidigt ska den bära med sig en motsträvig ryttare som i de flesta fall lutar åt fel håll, drar i fel tygel och trycker med fel skänkel.

 

Sex skrittsteg, fem travsteg eller tre galoppsprång. Det är ungefär vad man har på sig för att prestera en bra hörnpassering. Inte konstigt att man får prestationsångest!

 

Tänk er att ni ska köra bil på slirigt underlag och göra en tvär sväng. Bromsa mjukt och i tid, lägg om ratten och sväng med känsla, gasa försiktigt ur svängen.

 

Fast ändå inte. Visst måste man ha känsla i en bil. Fast man kan ändå sitta lite slappt, sjunga till nån bra låt och till och med hänga ut armbågen genom en öppen fönsterruta. I alla fall om man är Taxichaufför.

 

Sånt går inte för sig om man sitter till häst. Där är det full koncentration som gäller. Varenda sekund.

 

Där kom jag längs långsidan, vänster varv i bärig trav. Hörnet tornade upp sig men jag koncentrerade mig på takten och mina ”mjuka skinkor”. Det där med skinkorna låter kanske något konstigt men är inte att förakta, försök själva så får ni se! Några meter kvar, böjen till rätta och så vikten mot höger bak.

 

Ronaldhino svävade genom hörnet alldeles nära väggen och så vidare ut på kortsidan. WOW!

 

Jag provade igen i det där läskiga hörnet vid handikapprampen som vi allt som oftast brukar avsluta i några bocksprång. Ronaldhino svävade än en gång genom hörnet alldeles nära väggen och så vidare ut på kortsidan. Inga bockar… Jag väntade… Nej.

 

Känslan! Jag fick känslan och jag kände att min häst blev nöjd över att jag förstått.  Det är vad vi ryttare strävar efter.


 May the force be with you! 


Idag en liten film om hur det kan kännas för våra fyrbenta vänner när deras ägare/ ryttare inte har lagt vikten till rätta.

Av Ulrika Pernler - 24 februari 2009 15:57

Hej! Tycker ni att det finns hästar som är hårda i munnen, obekväma att rida eller besvärliga att ha att göra med i största allmänhet?

 

Idag ska jag göra er mycket glada! Dessa hästar finns inte…

 

Har ni tänkt på att bakom varje uttalande vi ryttare gör efter vår ridtur så avslöjar vi lite av sanningen om vår ridning och likaså vår självkritik!

 

Klagar någon på en hård hästmun kan jag lova att det i andra änden av tygeln sitter en hård hand.

 

Klagar någon på en obekväm och studsig hästrygg kan jag lova att på den ryggen sitter en obalanserad och spänd ryttare.

 

Har ni hört någon klaga på att hästen inte vill hoppa, inte vill fatta galopp eller inte vill vända över spåret?

 

För mig går gränsen mellan nybörjare och erfaren ryttare när man börjar säga:

”-Idag var jag hård i handen” i stället för ”-Idag var han hård i munnen”.

”-Idag var jag spänd i sitsen” i stället för ”-Idag var han studsig och obekväm att sitta på”.

 

Med ett enda enkelt ord kan man säga INSIKT.

Det är en väldigt bra egenskap om man vill bli en bättre ryttare.

 

Vad ryttaren beskriver efter sitt ridpass säger mycket om hur långt ryttaren har kommit i sin insikt om hästar och ridning och inte minst sig själv. Ridning handlar om självkännedom och kroppskoordination. Timing och Känsla!

 

Så plötsligt en dag hör man ryttaren beskriva:

-Idag sprang vi förbi ett hinder för jag glömde att rama in min häst!

-Idag rev vi ett hinder för jag rätade upp mig för snabbt i språnget!

-Idag missade vi en galoppfattning för jag blev för otydlig i halvhalten!

 

Och ganska snart hör man samma ryttare säga:

-Idag kunde jag verkligen behålla mina armar mjuka genom hela passet och han blev så fin i munnen!

-Idag hittade jag en perfekt rytm i galoppen och vi hoppade hela banan utan en enda miss!

-Idag slappnade jag av i hela kroppen och min häst travade så fint som han aldrig gjort förut!

 

WOW!

Av Ulrika Pernler - 23 februari 2009 11:38

Hej! I min undersökning om vilket väder som är det bästa vädret för hästtävlingar så vann alternativet "Gassande Ökensol" stort på över 45 % av rösterna.

Nu kanske ni tycker att alternativet "Lagomväder" saknades. Men sanningen är den att det inte finns något "lagomväder" när det är tävlingsdags.

De fem alternativ som jag presenterat är också de enda vädertillstånd jag har upplevt när jag varit på tävling.


Frågan var således: Vilket väder föredrar du då du ska ut på hästtävling?

Så här föll sig röstfördelningen:


Snöstorm    5.5 %Himlen har öppnat sig regn    18.2 %Gassande ökensol    45.5 %0 grader och regnar småspik    9.1 %Stå med svansen mot blåsten storm    21.8 %

Nu ska jag försöka meka ihop en ny undersökning och jag förväntar mig att ni röstar med handen på hjärtat!


I helgen har det varit TV-sändningar från Hästtävlingarna på Scandinavium i Göteborg. Jag trillade näst intill av stolen när jag såg att TV skulle visa sammandrag från hästtävlingarna flera dagar i rad och dessutom med start klockan 22 på kvällen både fredag och lördag. Före midnatt till och med! Det är man ju inte van vid. TACK!!! till TV som äntligen förstår att även hästfolk blir trötta efter midnatt.


Söndagens världscupomgång visades klockan halv tre på eftermiddagen men den missade jag tyvärr eftersom jag var tvungen att sitta inlindad bland sladdar, kontakter och programvara i sonens rum. Han skulle ha diverse program inlagda på sin dator, helst redan igår... och naturligtvis så strulade det sådär lite lagom.


Efter ett besök av datakunnige brorsonen och ett annat besök på en av  stadens databutiker så löste det sig dock.


I vilket fall så blev det trots mina dataproblem Svensk seger i Scandinavium. Svante Johansson vann! Vilket var väldigt roligt eftersom han hållit på länge och alltid varit duktig men "fallit på målsnöret" på grund av olika omständigheter.


Ett av nöjena med TV:s hästsportsändningar är att lyssna på kommentatorerna. Jan Svanlund pratar på som en kvarn och Lotta Björe gör sitt bästa för att städa upp efter alla hans felsägningar. De matchar verkligen varandra. Tänk om Lotta fick sitta själv i rutan och bara säga rätt, då skulle det bli rätt så trist...


Till sist: Helgens melodifestivalomgång! Jag antar att jag var den enda som tittade eftersom det som vanligt "inte var någon som såg på programmet" när man frågar.


Till alla er som inte tittade; Ni missade verkligen något! En kollega till mig var med i tävlingen. Jag visste inte ens att vi var kollegor förrän jag såg honom i ridkläder.


Jag menar förstås Alexander Bard! Ingen rymddräkt denna gång, inte klädd i cellofan eller frigolit. Inga plymer, inga raketer utan bara ridstövlar och ridhjälm?...


Jag undrar bara varför?

Av Ulrika Pernler - 20 februari 2009 14:26

Hej! När man har bestämt sig för att köpa häst så börjar man oftast läsa "hästar till salu" annonser i någon av alla de tidningar som finns för det ändamålet. Ute på webben finns också en uppsjö av sidor med hästannonser på både längden och tvären.


Det finns mååååånga hästar till salu!


Dessutom beskrivs alla hästarna som lovande inför framtiden så det är inte lätt att göra sitt val.

Man kan ju förstås gå till väga på några olika sätt för att sortera ut och välja den rätta hästen.


* Man kan bestämma sig för en färg som man tycker är snygg. Väljer man en riktigt ovanlig färg som skäck så blir utvalet genast mycket mer begränsat såvida det inte är en Shetlandsponny man är ute efter...


* Man kan bestämma sig för en ovanlig ras på hästen. Varför inte en Shirehäst. Dem finns det inte många av.


* Man kan bestämma sig för en udda storlek på sin häst. Ett tips då är att välja att leta efter en häst som är 153 centimeter. Hittar man en sådan så är det förmodligen tryckfel i annonsen.


Eller så går man på magkänslan. Man kan ta en penna, blunda och snurra några gånger på armen. Så stöter man ner pennan i tidningen. Eller så bestämmer man sig för att ringa på den tredje annonsen på den fyrtiosjunde sidan i det första tidningsnumret för året. Se där har man sin drömhäst.


Hur det än är så åker man till sist för att provrida (eller köra, ifall man nödvändigtvis måste ha en skäck och tvingas köpa en Shetlandsponny).


Provridningsdagen är en stor dag med mycket ont i magen. Ganska ofta åker man hem igen eftersom man insåg att den "lovande" hästen nog får bli "lovande" åt någon annan.


Men rätt vad det är så hittar man sin drömhäst och det ska bli affär!

det är då man ska ringa till Gabbi! The master of prutning!!!


Det är nämligen så att i nästan alla hästpriser så ligger något som kallas för prutmån. Det vill säga att en del av priset går att pruta bort. Om hästägaren har tänkt sig 85 000 kronor för sin häst så sätter man ut den för 100 000 kronor i annonsen. (Har säljaren tur så är köparen dessutom för blyg för att pruta.)


Själv är jag "The dissaster of prutning". Säljaren skulle kunna höja priset med 20 000 kronor ytterligare och jag skulle bocka, niga, tacka och ta i hand.


Man är olika...


Gabbis bästa prutaffär utspelade sig nere i Skåne då hon var och tittade på lite hästar för egen räkning. Hon skulle titta på en sjuårig valack som varit bästa dressyrtalang på kvalitetstävlan som fyraåring. Efter det hade hästen inte gjort så mycket.


Gabbi provred hästen och tyckte den var trevlig men kanske inte så utbildad som hon tänkt sig.


Efter ridturen var det dags att diskutera priset.

- Jag tycker nog inte den är värd 100 000 med tanke på att den inte är prövad på tävlingsbanan, sa Gabbi.

- Vad tycker du att den är värd då, sa ägaren.

-65 000 , sa Gabbi utan att blinka.

Svaret kom direkt.

-Okej, du får den för 65 000! 

- Då vill jag inte ha den! sa Gabbi

Hon åkte därifrån och den förvånade hästägaren stod gapande kvar på parkeringen.


Det var den där magkänslan. Kan man pruta så mycket på ett bräde är det något som är skumt...


Hästig helg på er alla!

Av Ulrika Pernler - 19 februari 2009 15:36

Hej! Stampe har blivit ödmjuk inför livet efter att han varit och sniffat på gräset på andra sidan. Han följer efter mig vart jag går i huset. Vart man än vänder sig så sitter han på golvet och plirar med sina små svarta ögon.

 

Han har också utvidgat sitt revir och går numer även in i tvättstugan. När man har skådat ljuset så blir man än mer tacksam inför livet.

 

Inatt gjorde Stampe ett ”utbrott” (motsats till inbrott) från buren. Det händer ibland men för det mesta så sker inte utbrotten ljudlöst. Sedan trippade han mycket tyst in i mitt sovrum. Klorna var nyklippta och inte ett ljud hördes från hans små pälsbeklädda tassar.

 

Jag hade somnat för länge sedan och hade dessutom gjort den stora missen att ha fötterna utanför täcket, vilket är oförlåtligt. Fötter utanför täcket betyder att man är helt utlämnad till spökena under sängen eller i garderoben.

 

Rätt vad det var så landade något hårigt med en duns rakt på mina fötter. Jag tror hjärtat stannade och sedan flög jag upp med ett ryck och ställde mig i värsta karatepositionen. Efter 40 års väntan så var spöket här!

 

Det var bara Stampe… Han skuttade och klättrade sig framåt genom havet av täcken. Han skulle bara veta vilken tur han hade. Jag har annars en väldigt bra reaktionsförmåga i mina ben. Till exempel har jag sparkat en sköterska i magen så hon flög genom hela rummet efter att hon satt en gammaglobulin spruta i baken på mig. Stampe kunde ha fått sig en rejäl flygtur om det velat sig illa.

 

Vidare hade Gabbi och jag ett spännande samtal i morse. Vi hade båda för en tid sedan sett ett avsnitt av Oprah Winfreys show. Hon hade bjudit in en man som bland annat skulle försöka förklara hur ett E-mail kan åka över halva jordklotet på bara två sekunder.

 

Sånt där känns stort!

 

Man kan bli helt snurrig av att tänka på allt som åker runt i luften. E-mail, telfonsamtal, TV-program och så alla flugor som faktiskt bor där.

 

Efter att mannen förklarat hur det gick till så kände jag mig inte ett dugg klokare men var däremot tvungen att gå ut i köket och dricka ett glas vatten.

 

Jag tycker de där frågorna är lika obegripliga som att tänka på var rymden tar slut. Det kan göra en knäpp.

 

-Jag tycker det är tillräckligt jobbigt att tänka på vad man ska ha till middag, sa Gabbi.

Jag nickade instämmande och så var diskussionen över.

 

Till kvällsmat åt jag spagetti och köttfärssås.

Av Ulrika Pernler - 18 februari 2009 16:25

Eke ponnystall hösten 1982


-Alla som ska rida!

Räkans röst ekade mot stenväggarna i lektionsstallet på Eke Ponnystall. Jag spände sadelgjorden på Sirro och gick ut ur spiltan och bort genom den vindlande stallgången mot fönstret utanför Myrans box.


Där satt Räkan med den lilla svarta anteckningsboken i handen. De andra eleverna stod redan i en halvcirkel runtomkring och väntade ivrigt på sin tur att välja häst till dagens lektion.


I boken stod alla elevernas namn i tur och ordning. Då vi bytte häst varje gång så fick vi turas om att välja först. När man hade valt först så flyttades man längst ned på listan och så där rullade det på.


Idag skulle jag få välja trea från slutet och jag kände mig lite nervös. Inte för att det var någon häst jag absolut inte ville rida på utan för att jag så gärna ville att Sirro skulle finnas kvar när det var min tur att välja.


-          Lyssna nu så säger jag vilka hästar som finns, sa Räkan och så räknade hon upp Skajan, Manna, Nasser, Monne, Mazurka, Sirro, Rockie, Rommy, Jasmine och Bestman.


Det var Gabbis tur att välja först. Hon tänkte i högst två sekunder innan hon sa –Monne! Så skuttade hon glatt bortåt genom stallgången iklädd sina blå och vinröda benvärmare för att tränsa sin häst.


Rommy, Jasmine, Nasser, Rockie och Bestman valdes därefter.

Så var det bara en elev före mig. Jag trampade nervöst i stövlarna och höll tummarna hårt för att hon inte skulle välja Sirro.


-Vilka fanns kvar nu då? Frågade hon.

Räkan suckade och räknade upp Skajan, Manna, Mazurka och Sirro.

Eleven tänkte en lång stund och Räkan suckade igen.

-Manna, sa eleven plötsligt och  Räkan gjorde en anteckning bredvid hennes namn i boken.


Så var det min tur.

-Sirro! Sa jag utan att tveka.

Räkan spände ögonen i mig.

-Ullis, du har ridit Sirro sju gånger i rad redan. Nu får du nog välja någon annan häst.

Någon annan häst, tänkte jag. Men det var ju Sirro jag ville ha.


-Sirro, sa jag igen och tänkte på den lilla fina svettfuxen som redan stod sadlad där borta i sin spilta.

-Någon annan som vill ha Sirro? Frågade Räkan och tittade på de övriga två eleverna som stod kvar för att välja häst. Ingen sa något.

-Okej då, du får väl rida Sirro idag också. Men nästa gång blir det en annan häst.


-Tack, ropade jag samtidigt som jag med långa steg gick bort mot spiltraden och Sirro. Tränset hängde redan på kroken utanför spiltan och jag smackade lite tyst innan jag klev in till världens finaste svettfux. Sirro vände huvudet mot mig och tittade med sina svarta ögon under den långa pannluggen.


 

Den terminen lyckades jag övertala räkan om att få rida Sirro tio gånger i rad. Antingen tyckte hon att jag var väldigt besvärlig eller så hade hon helt enkelt ett gott hjärta.

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5 6 7
8
9 10 11 12 13 14
15
16
17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27
28
<<< Februari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards