Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under februari 2012

Av Ulrika Pernler - 29 februari 2012 15:47

Hej! Jag är ridlärare och dirigent!


En ridlärare är en dirigent över en hel häst- och ryttarorkester! En tränare med ett ekipage är också en dirigent. Ser till att ekipaget rör sig i takt, är överens och strävar åt samma håll. Skillnaden är att tränaren ofta bara har det där enda ekipaget att stämma av medan ridläraren har en hel grupp med hästar och människor av olika karaktär. Två olika utmaningar.


Tio ryttare, tio hästar, tjugo skänklar, tjugo händer, fyrtio hästben, tjugo viljor eller rättare sagt tjugoen med ridläraren på manegens botten som ska få alla att vända seglen efter samma vind.


Man måste ha tentaklerna ute. Se en ryttare, höra en annan, känna den tredje som är ur synfältet bakom ryggen och samtidigt påpeka för den fjärde att traven går lite för fort.


Se vilken häst som behöver lite hjälp med sin ryttare och vilken som är hel nöjd med sin. Någon häst önskar få längre tyglar en annan kortare och den tredje vill att dens ryttare ska lätta lite på skänkeln.


Det krävs ett helhjärtat engagemang!


Låta alla göra sitt bästa på sin nivå, både ryttare och hästar. Känna att de duger och att det går framåt. Vara nöjd över sin prestation och framförallt ha roligt.


Ni har säkert hört uttrycket att hästen ska ”dansa” i dressyren. Eller rättare sagt är det ju hela ekipaget som ska dansa tillsammans. Det gäller för övrigt i hoppning också. Tillfredsställelse är att se ett ekipage komma mot en hinderserie och redan på kortsidan ser man att allt kommer att stämma perfekt. Sekunden efter så hoppar ekipaget fina mjuka språng med rätt avstamp och så landar de i balans och både häst och ryttare ser så omedelbart nöjda ut över sin prestation. Det är också musik!


Så nöjd en ridlärare blir när hela gruppen spelar tillsammans, inte nödvändigtvis i samma tonart men i alla fall samma melodi. Att se en hel grupp med ryttare och hästar som travar runt spåret, samspelta och tillfreds och man kan knappt höra hovarna röra vid marken.


Det var ridläraren som dirigerade hela hästorkestern. Men det var ryttarna som red och hästarna som bjöd till dans. Vilken show!

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 27 februari 2012 14:49

 

Hej! I förra veckan tittade vårsolen fram och trots att det är februari fortfarande så kikade vi efter om vi hittade vårjackan i hallen. För när solen tittar fram så ska några lager vinter av! Precis detsamma tycker hästarna! Så fort solen skickade några vårstrålar så började vinterpälsen att släppa sitt grepp. Pälsfällningen var ett faktum!


Hästens pälssättning och pälsfällning styrs utav ljuset och inte av årstiden och det är inte själva tappandet av hår som är jobbigt för hästen utan det är de nya håren som ska växa fram som tar kraft och ork. 


När pälsen faller av så kan hästen upplevas bli glanslös och tuffsig och många hästägare upplever också att hästen blir håglös och trött. En del hästar blir också väldigt känsliga i huden och kan till och med få svårt att tåla skänkeltryck eller att bli borstade. 


Själv tycker jag det brukar hjälpa lite om hästen kan få ett ordentligt bad med schamponering och massage för att bli av med gammal päls och irritation i huden. 


För att hjälpa hästen den här perioden kan man också behöva se över foderstaten. Dels kan man behöva höja stråfodergivan då höet kan ha tappat en del av sitt näringsinnehåll efter att ha lagrats över vintern. Det går också åt en hel del protein och energi för att sätta den nya pälsen. Eventuellt kan man behöva komplettera med något mer fodermedel. 


Jag har fått lära mig att foderjäst hjälper hästar med pälssättningen så jag brukar ge mina hästar foderjäst under hårfällningsperioderna. Det är lätt att fodra med och hästarna brukar inte  ha något emot att äta det. Jästen innehåller förutom B-vitamin även proteiner vilket är positivt. Vissa rön säger att det inte finns några bevis på att B-vitamin skulle hjälpa just för pälsfällning. Var och en får bilda sin egen uppfattning. 


Vill också sända ut en varning och ge ett tips! Först varningen; undvik nu alla fleecekläder och stickade tröjor. Dessa tillsammans med en häst som hårar är dödsstöten för vilken tvättmaskin som helst. Gå in till hästen som en välklädd ryttare- kom ut som en hårboll... Vill också varna för att rida barbacka under pälsfällningssäsongen! Det kommer sluta med en ridbyxrumpa hårigare än ett oklippt får... Pappor brukar inte gilla att ha dessa i sin bil... 


Tipset får bli att köpa en kartong eller varför inte en pall med såna där tejprollers som man gör rent kläder med. De kommer att gå åt! 


Hur som helst! Nu börjar aktion "bort med vinterpälsen". Fram med skraporna och sätt igång!

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 23 februari 2012 15:16

Sportlov och hela stallet är fullt av ungar.

Hela veckan!

Glada ungar som skrattar och har roligt.

Kan det bli bättre?


 


Av Ulrika Pernler - 22 februari 2012 16:00



Hej! När ens häst gnäggar av att den hör sin ägare hosta så har man varit förkyld för länge. Hästar har ett väldigt gott öra när det gäller att känna igen rösten på den som tar hand om den. Och visst är det härligt att mötas av en gnäggande häst. Man känner sig sedd och omtyckt. Men när man har rethosta och måste stå dubbelvikt och hosta sådär varannan minut så blir det väldigt tjatigt. Host-gnägg, host-gnägg, host-gnägg...


När halva stallet gnäggar och tror det är dags för kvällsfodring bara för att man drar av en nysning mitt i  stallgången, då har det verkligen gått för långt! Jag måste nog hyra in någon slags medicinman som dansar bort den här bacillen så hästarna kan börja gnägga åt min ljuvare stämma igen.


Runt om börjar det pratas om tävlingar och det dräller ut propostitioner och anmälningsdatum. Men om jag ska vara ärlig så har jag inte haft en tanke på att åka och tävla ännu. Titta på bilden ovan och försök att föreställa er känslan av att stå där i tunna vita ridbyxor och en alldeles för trång kavaj. Nä, jag har gjort det alldeles för många gånger och jag inväntar bra väder även om det gör själva tävlingsäsongen kortare. Jag överlämnar med glädje snöstormarna åt dem som inte genomlidit så många tävlingar i busväder ännu.


Jag tror jag låter min lilla gröna stallbil bestämma när vintern är över. Hur då? tänker ni kanske. Jo,min gröna bil är bättre än alla vädertjänster i hela världen. Om det är minsta lilla minusgrad  så går det nämligen inte att använda radion/ CD spelaren. Vare sig man vrider volymknappen till höger eller vänster så blir det mindre och mindre ljud tills radion inte hörs alls. Det är rätt så irriterande eftersom jag gillar att lyssna på musik i bilen. Men samtidigt så vet jag ju att det är minusgrader när radion inte funkar och så kör jag lite försiktigare. Är det upp till tio minusgrader så går inte dörrarna att stänga utan man får binda fast dem med säkerhetsbältet eller något annat olämpligt. Och är det mer än tjugo minusgrader så startar bilen helt enkelt inte alls. Så när bilen startar, dörrarna går att stänga och radion fungerar, då börjar min tävlingssäsong. Tills dess håller jag mig hemma. 


I morgon är det Pay and Jump på ridskolan med rätt så många starter. Till er som kommer utifrån så säger jag bara - HALT! Inte halt som i att stå stilla utan halt som i halkigt. Gå och kör försiktigt och ha det så roligt på banan! 

Av Ulrika Pernler - 21 februari 2012 21:13

Hej! I dagens UNT så finns följande artikel att läsa angående de fortsatta orättvisorna mellan idrotterna vad gäller stöd från kommunen. Gå gärna in och kommentera artikeln på www.unt.se 

Ridsporten missgynnas

Ridning missgynnas konsekvent av Uppsala kommun. Traditionellt manliga idrotter får kommunala större bidrag som täcker en mycket större andel av deras kostnader, skriver Lars Pernler i dagens unt debatt.

Politiker kommer och går men orättvisorna vad gäller stöd till olika fritidsaktiviteter består. Idrott är fortfarande manligt kodat. Hur bidragen fördelas beror på vem som sitter i beslutande positioner i kommunen. Ju närmare beslutande organ, desto fler män.

Ett färskt exempel visar att i Region Gotland svarar ridsporten för 14 procent av regionens samlade idrottsutövande medan ishockeyn bara har 5 procent. Trots det fick ishockeyn cirka åtta miljoner kronor i driftbidrag medan ridningen fick nöja sig med 600 000 kronor.

Den anläggningsansvarige på kultur- och fritidskontoret på Gotland är uppgiven: ”Vi är inte jämlika. Det är vårt dåliga samvete att det ser ut på det här sättet. Men ishockeyn har starka företrädare i toppen som inte vill att bidragen skall omfördelas. En ishall i regionen kostar 1 800 kronor i timmen att driva och ett hockeylag betalar 65 kronor i timmen. Det är inte rimligt att kommunen skall betala 96 procent av kostnaden”.


Exemplet från Gotland gäller också för Uppsala kommun. Även här är man medveten om situationen men ointresserad av att rätta till missförhållandena. Ett års utredande av ett nytt bidragssystem initierat av ridsportens företrädare resulterade i en rapport som konstaterade att ridsporten fortfarande är missgynnad vad gäller ekonomiskt stöd.


Chefen på dåvarande fritids- och naturkontoret skrev i förslaget till beslut att ”de förslag som utredningen presenterar endast i mycket begränsad omfattning påverkar de upplevda obalanser som främst gäller anläggningsfrågan. För att lösa denna fråga föreslås att ett framtida fritidspolitiskt program bör slå fast de övergripande principer, som i sin förlängning ger nämnden de resurser som behövs”.

Beslutet i nämnden följde förslaget från fritids- och naturkontoret – och ridsporten fortsatte att missgynnas. Beslutet var enhälligt och ingen partiföreträdare ifrågasatte om beslutet harmoniserade med kommunens grundläggande princip att ”all verksamhet som bedrivs av kommunen ska ta sin utgångspunkt i allas lika värde och vikten av att så långt möjligt skapa likvärdiga villkor”.


Men det är inte av ekonomiska skäl som kommunen inte förmår rätta till orättvisorna. Mindre än en månad efter att beslutet fattats om att en satsning på ridsporten inte var aktuell beslutade idrotts- och fritidsnämnden att satsa drygt 40 miljoner kronor under en tioårsperiod för att stödja basketens barn- och ungdomsverksamhet.

Det sker genom att man ger ett driftbidrag till Studenternas IF Hall AB till den nya Rosendalsanläggningen på drygt 40 miljoner kronor vilket samtidigt innebär en direkt subvention till basketen på motsvarande belopp. Timkostnaden landar på 875 kronor vilket är av ungefär samma storleksordning som kommunen subventionerar innebandyalliansens lokaler med.


Andra exempel är driftbidrag till bandyalliansens hall motsvarande 2,3 miljoner kronor om året i 25 år. Ett kommande driftbidrag uppgående till 14 miljoner kronor årligen under 25 år kommer att utbetalas till hall för innebandy och friidrott. Listan visar med all önskvärd tydlighet att pengarna finns men förmågan eller viljan att fördela dessa på ett rättvist sätt saknas.


Samtidigt visar ovanstående exempel med Studenternas IF Hall AB hur enkelt och praktiskt problemen skulle kunna lösas. Uppsala Ponnyklubb, vilken jag representerar, äger sin ridanläggning och våra medlemmar står i princip för alla kostnader för anläggningen bortsett från ett kommunalt anläggningsstöd motsvarande cirka 200 000 kronor. Det är bland annat det här som gör ridsporten dyr.


Vi får i dag ingen kommunal subvention på 90 - 95 procent av lokalkostnaden som de flesta andra föreningar får. Men vi erbjuder nu kommunen att köpa 100 timmar i veckan under 46 veckor per år, vilka vi sedan hyr tillbaka för en summa motsvarande markeringsavgiften på 40 eller 80 kronor.


Preliminärt behöver vi ta ut en hyra av kommunen som inte ens är hälften av vad Studenternas IF Hall AB får av kommunen. Svårare behöver det inte vara att skapa rättvisa och då behöver man inte ”gömma” frågan i en långtidsutredning.


Lars Pernler

ordförande Uppsala Ponnyklubb


Länk till artikeln 

Av Ulrika Pernler - 19 februari 2012 17:50

 

Hej! Sedan vinterns influensa slog till för en dryg vecka sedan så har jag inte rört mig särskilt fort. Energinivån är lika med noll och mjukisbyxorna sitter på dygnet runt. När man blir svettig av att ta på sig en strumpa så är det inte ens någon idé att tro att man ska kunna klättra upp på en hästrygg, hur mycket man än vill. Hästfolk grämer sig till döds över uteblivna ridturer så det känns hårt!  Alla som räknar sig under den kategorin vet vad jag talar om!


Idag och igår har dock Emilie Wass varit så snäll och ridit Rolle åt mig medan jag har suttit på en pall i ridhuset och tittat på. Att få sitta på pallen och titta har liksom fått duga som ridsubstitut. Det känns tryggt att slänga upp Emilie. Hon är vad jag kallar sadelfast och det berör henne inte direkt att hästen hon sitter på inte alltid följer den tänkta vägen. Efter dagens pass rullade sig Rolle tre gånger i boxen och ställde sig sedan och åt sitt hö med en trött och nöjd blick. Skönt! När hästen mår bra så mår hästägaren bra och förmodligen tvärt om också.


Dressyrtävlingar på ridskolan var det också idag och man blir så mäkta stolt när man ser att ens elever tar efter sin fröken! Jag vidhåller fortfarande att "Freestyle" är en dressyrklass även om många domare ännu inte anammat stilen. Titta bara vad Elinor och Tiffy presterade idag i den ökade traven. Är inte det en tia eller? En trea blev siffran i protokollet på just den lilla konsten. Men jag tycker det är en klar tia! Sällan har man sett en sån hög och luftig sits!

Ja, och så ser ni mig på bilden under. Visst ser man vem som varit med och lagt grunden. Go Elinor!


   


Imorgon börjar sportlovet och stallet lär krylla av barn i alla åldrar. Vi kör på som vanligt med lektioner på kvällstid men vi har också en hel del olika aktiviteter på gång under veckan. Måndag till och med onsdag så är det dagridläger. På torsdag kör vi Pay and Jump och på fredag blir det extra WE-träningar. På förmiddagarna så är det teoriundervisning för alla som vill lära sig mer om hästar.

Av Ulrika Pernler - 17 februari 2012 16:29

Hej! Den här veckan är det lite sjukstuga bland personalen. Vi är flera som legat hemma med olika åkommor och det har jobbats hårt för att fylla upp passen. Men som tur är så ställer alla upp fantastiskt fint för varandra och för eleverna kan det kanske till och med vara kul att testa en "ny" ridlärare någon gång ibland. 


Igår vart det dessutom lite sjukstuga i stallet. Så här var det;


En bra dag i hagen definieras med massor av galopp, mycket lek och stoj och så få ben i backen som möjligt men desto fler i luften. Några saknade hårtussar är inte hela världen! Det tycker man i alla fall om man heter Sammy och är en trettonårig ridskolehäst också känd som världens snällaste Sammy.


Men kanske kan man få lägga till en liten, liten suck här... I alla fall om man jobbar i stallet och får ta hand om alla de små hålen som uppstår där hårtussarna satt...


Världens snällaste Sammy och världens finaste. Men också världens busigaste! Var får han all energi ifrån? Han är ju medelålders i hästvärlden. Inte springer vi fyrtio- femtioåringar omkring och svänger benen i luften och lattjar hela dagarna. Vi orkar ju knappt gå upp ur sängen på morgonen...


Igår vart det pyspunka på ett av Sammys fyra ben. Egentligen var det en "gammal lagning" som gick upp. Ett sår som vi tejpade ihop innan jul på insidan av ett framben fick sig en törn och så sprack den nya tunna huden upp. Sammy verkade inte det minsta berörd och inte jag heller. För jag låg ju hemma i influensa och slapp sitta och vänta påveterinären. Det fick Gabbi göra istället. 


Gabbi fick en sån där härlig kväll med pågående lektioner och väntan på veterinären och så när de äntligen kom pusslande med att finnas till hands lite överallt. Lugnt och skönt... 

Tre små stygn blev det för att hålla ihop sårkanterna och så ett gigantiskt bandage på det. Eller rättare sagt Megabandage! Jag såg det idag och man kan ju tro att benet har trillat av allra minst.


Det är omöjligt att lägga höga bandage på hästben. Ni som har sett en häst vet att ett hästben är bredast upptill och sedan smalnar av nedåt. Lite som en kon. Försök att linda på något och få det att sitta kvar den som kan! Veterinären och hennes studenter hade gjort ett mycket tappert försök. De hade nog använt all bomull de kunde uppbåda och sedan alla gasbindor de fick tag på. Ändå så tittade det lilla sydda såret fram ovanför bandagekanten imorse... :)


En kvart efter att veterinären hade åkt så fick Bard kolik...


Gabbi fick ringa igen för ett "återbesök". Fast då var det en kviga som behövde kalva emellan så det blev till att vänta igen. Vid halveleva sisådär hade kalven kommit ut och veterinärgänget var tillbaka. Det hade de inget emot eftersom det är så trevligt hos oss med varmvatten, toaletter och kaffeautomat. Jag undrar om Gabbi tyckte det var lika trevligt efter att ha jobbat sedan tidig morgon? 


Bard piggade på sig med lite behandling och fick vätskedropp för säkerhets skull. Så kunde veterinärerna åka vidare. Gabbi däremot fick sitta kvar och vänta på att de sista dropparna skulle rinna ur påsen. Det droppar väldigt sakta ur dropp. Speciellt när man längtar hem. Halvtre låste hon tillsist vägbommen och avslutade sitt arbetspass. 


I morse var det en väldigt hungrig och pigg Bard som bankade med frambenet på boxdörren och talade om att hans mage var synneligen tom! 


Här kommer en bildserie på Världens snällaste men busigaste Sammy i aktion i hagen. Om ni tittar noga på bilderna nedan så ser ni att det sitter redan ett och annat litet plåster där. 


               

Av Ulrika Pernler - 15 februari 2012 12:59


Hej! Idag tycker jag riktigt synd om mig själv. Min förkylning har nämligen uppgraderat sig till högsta nivån och jag känner mig riktigt eländig. Nåja, förhoppningsvis är det toppen jag rundar idag och sedan ser jag ljuset igen. Tills dess får det bli Alvedon och näsdukar. 


Igår hade jag varken röst eller ork till stå i manegen och ha lektioner men Gabbi och jag packade in oss i bilen på kvällen och åkte till Sigtuna för att titta på lite hoppträningar. Vi har fortfarande några pass kvar att utvärdera och skriva in i våra loggböcker inför Dressyrtränarexamen. Det är kul att blanda dressyr- och hoppträningar för att se hur tränarna jobbar med sina ekipage.  Efter den första timmen hade jag snytit upp ett helt paket med engångsnäsdukar och de som red måste verkligen ha undrat vad det var för miffo som satt på läktaren och trumpetade.


På hemvägen började det snöa rejält och bilarna körde i karavan i 40 kilometer i timmen. Det var bara att slappna av och följa strömmen. Trots att det snöade ymnigt så tyckte varken Gabbi eller jag att det var särskilt besvärligt. Vi har nämligen varit med om värre. 


Det var den gången vi packade bilen full av stalltjejer och åkte till Enköping för att se sagohästen Miltons avskedsturné. Vi tillbringade ett par magiska timmar på läktaren i Enköping till musik, hoppning utan träns och sadlar och galna Engelsmän. 


När vi kom ut från ridhuset hade vädret slagit om och det var ett så tätt snöfall att det inte gick att se handen framför sig. Tjejerna från Uppsala ville dock åka hemåt och vi satte oss i bilen och började sakta rulla längs vad  vi trodde var vägen. Jag kommer ihåg att vi körde en liten bit och sedan fick vi stanna för att gå ut och undersöka varvägkanten var om vi nu fortfarande körde på vägen... Det var kolsvart natt och där lyktorna lyste upp var en massiv vit vägg av yrande snö.  Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog oss att komma tillbaka till Uppsala men det var ett bra tag. 


När vi kom hem fick vi höra på radio och TV att man utlyst undantagstillstånd och alla beordrades att hålla sig inomhus. Folk satt fast i snödrivorna och militären fick skicka ut bandvagnar för att undsätta dem...


Vi brukar alltid jämföra vädret med det tillfället och plötsligt känns det så mycket bättre. 

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se