Hej! Igår fick jag ett SMS från Lena och Picador som gjorde mig så glad. Lena berättade att de varit ute på en lång skogspromenad och Picador hade i vanlig ordning med stora, pigga steg frustat sig runt i naturen. ”Den dagen det går långsamt har han väl gått i pension” skriver Lena om sin nu tjugofyraåriga häst.

Jag antar att hon har rätt. Picador har bestämt över det mesta i sitt liv så nog kommer han själv att bestämma när det är dags att bli pensionär.

På våren 1987 hade det blivit dags att ta itu med inridningen av Picador på allvar. Vi stod i ett stall utan tillgång till ridhus. En liten grusvolt fanns men den låg drygt en kilometer bort och man var tvungen att korsa gamla Stockholmsvägen för att komma dit.

Picador var sedan länge van vid att ha sadeln på ryggen. Jag hade låtit honom vara sadlad vid både tömkörning och skogspromenader under det senaste året och han hade aldrig protesterat eller tyckt att det var konstigt.

Under någon månads tid så hade jag hängt över hans rygg för att vänja honom vid tyngden från mig. Vi brukade leda ut honom på stallplanen. Pappa höll i och jag stod på en bänk vid husväggen. Så lutade jag mig över hans rygg och la mig försiktigt i sadeln.

De första gångerna spände han halsen och lyfte upp huvudet i luften. Men redan efter ett par ”hängningar” så hade han slappnat av och pappa kunde leda oss runt på stallplanen medan jag låg över sadeln och samtidigt klappade honom försiktigt på sidan av magen.

Efter några veckor så satt jag för första gången upp på hans rygg. Vi började som vanligt med att hänga vilket han var van vid. Sedan tog jag försiktigt benet över hans bak och satt mig lätt i sadeln. Överlivet var framåtlutat över hans hals eftersom det är i just det momentet när ryttaren ska sätta sig upp som hästen kan bli skrämd av att den uppfattar rörelsen i ögonvrån.

Pappa ledde mig runt på stallplanen och snart vågade jag räta upp mig lite grand. Jag kände mig ganska stolt när jag red runt på min häst och jag tror att Picador var stolt han med.

Eftersom jag haft Picador sedan han var knappt två år så hade jag haft gott om tid att hantera honom från marken. Han var både longerad, tömkörd och löshoppad inför inridningen. Det var en stor fördel då han var säker på mina kommandon och det i sin tur gjorde att vi förstod varandra bra.

Inför inridningen så hade jag också valt ut en slinga stigar i skogen som var cirka tio minuter lång från det att man lämnade stallplanen.

Jag hade under vinterhalvåret tömkört eller promenerat med min häst på den där stigen. Åt samma håll och exakt samma väg massvis med gånger.

Planen var att Picador skulle känna till vägen så bra att han hittade där med mig på ryggen även om han ännu inte förstod ryttarhjälperna fullt ut.

De första gångerna följde pappa med och ledde oss. Picador knallade på med stora steg och lyft hals. Det här var något nytt och mycket roligt tyckte han som redan då uppskattade ett äventyr.

Vi övade på att göra halt och sätta igång till skritt. Att stanna var väl inte riktigt lika kul som att gå men det var ett nödvändigt ont tyckte jag som pilot.

Snart kunde jag sitta upp själv på stallplanen och rida den där slingan. Så småningom utökade vi med ytterligare en liten bit. Under den sommaren blev min unghäst en ridhäst och vårt äventyr hade börjat.

Att Picador efter några månader fann sin styrka och balans och blev en riktig buse var inte oväntat med tanke på hans personlighet.

Det är nu tjugoett år sedan där våren 1987 när jag satt upp på Picador för första gången.

Igår fick jag Lenas SMS och fylldes av lycka över att äventyret fortsätter ett tag till!

Hej! Inställningen till sin häst är bland det viktigaste att fundera över när man rider. Man kan bara avancera genom att ha en rättvis inställning till den häst man ska arbeta med. Vare sig det gäller hoppning eller dressyr.

För mig är det så självklart att alla hästar är olika. De skiljer sig i exteriör (byggnaden), temperament och kondition och är också individer med skiftande dagsform.

Det är också dessa faktorer som avgör vad som är ett bra arbete för varje enskild häst och vilket som är det önskade slutresultatet.

En arbetsform som är ultimat för en häst behöver inte alls vara det för en annan. Därför går det inte att arbeta alla hästar enligt samma mall.

Ridpasset på banan går ut på att göra hästen gymnastiserad och både fysiskt och psykiskt avspänd. Slutresultatet måste alltid vara att hästen har fått ett roligt och omväxlande arbete som gjort den vänligt inställd till att vilja bli riden igen.

Som ryttare måste man både lära sig att se och känna vilka faktorer som kommer att påverka det resultat man kommer att få med sin häst.

Några exempel:

En häst eller ponny av kallblodstyp är i sin kroppsbyggnad gjord för att vara stark men inte särskilt explosiv. Den kompakta och starka kroppen gör att hästen lätt bär upp en ryttare. Däremot kan den korta, stabbiga kroppen och kraftiga halsen göra att hästen inte har så lätt att vara ”gymnastisk”.  Målet med en sån häst kan vara att göra den lyhörd och lätt för hjälperna.

”Som man vill att hästen ska vara måste man också vara själv”. Jag kan bli ledsen när jag hör att folk använder vissa metoder för att ”segra” över sin häst. Att till exempel styra in en stark häst i väggen för att den ska stanna är ingen lösning utan allt arbete måste få ta tid.

En häst med fin härstamning åt dressyrhållet kanske ändå aldrig kommer att kunna utföra de svårare dressyrrörelserna eftersom den fötts med en felaktig vinkel i sina bakben och därför inte orkar bära sig fullt ut.

En het hopphäst av huntermodell kommer förmodligen aldrig att vara helt lugn och avspänd vid dressyr ridningen. Den kommer aldrig att ”gå på tygeln” i den mening vi tänker på en dressyrhästs form. Ryttare och tränare kommer att lägga upp markarbetet för att arbeta med hästens lydnad och spänst. Att spänna in hästen till exempel med en gramantygel för förmodligen inte ridningen framåt över huvud taget utan skapar bara motstånd.

Tänk er att denna häst sedan går grand Prix hoppningar och fungerar utmärkt!

Sedan finns det ju alltid hästar som faller utanför mallarna och som förvånar en med vad de kan utföra. Tänk bara på alla dessa ”små” stora hästar som hoppar hinder höga som hus eller när det kommer in en ”arbetshäst” på dressyrbanan som sedan bländar domarna och vinner hela klassen.

Ryttare som till varje pris ska ha sin häst att gå på ett visst sätt har antingen inte förstått vad ridning går ut på eller så har de fel inställning till sin häst.

Att till exempel få hästen att ”gå på tygeln” får aldrig vara ett självändamål för ryttaren. Det kan gå oerhört fort att förvandla en arbetsglad häst till en häst med dåligt självförtroende som tycker att allt arbete är av ondo.

Om man vill tävla i hoppning så kan man inte köpa en ponny som inte tycker om att hoppa. Det är ganska enkel matematik.

Man ska också veta att det fullt möjligt att rida sönder sin häst genom att ge den ett felaktigt avpassat arbete!

Det finns hästar som aldrig kommer att ”gå på tygeln”, kunna fatta galopp eller starta i en tävling. Det vore orättvist att kräva det av den hästen.

Hästar som ändå är oerhört värdefulla eller till och med ovärderliga för att de hamnat hos rätt ryttare som nyttjar hästen på sin nivå.

Själv har jag lärt mig att uppskatta varje hästs egna kvaliteter. Det är roligt att rida en liten rund ponny när jag efter ridpasset känner att den lyssnar fint på hjälperna och är mjuk i kroppen även om den inte tagit ett steg på tygeln. Det är roligt att fatta galopp för första gången på den unga hästen även om det bara blir fyra galoppsprång innan hästen bryter av igen. Eftersom mitt mål med min ridning och den egna hästen är att tävla så har jag valt att köpa hästar med de förutsättningarna.

Några slutord: Att ha hästen med sig i ridningen är den bästa känslan man kan ha som ryttare. Det är när både häst och ryttare känner att de utför ett arbete som de klarar av och tycker är roligt som ridningen är som allra bäst!

Hej! Vi kom hem! Helgen på Scandinavium har varit fantastiskt rolig, världscupfinal i hoppning och allt. Jag ska berätta lite kort om resan som tog sin början i fredags morse.

Fredag 10.00: Pappa skjutsar mig, mamma och Gabbi till stationen. Vi har så här långt följt planen till punkt och pricka. Min resväska är tom så när på tandborsten och tandkrämen som skvalpar runt längst ned på botten. Gabbi har tagit med sig en skvätt med schampoo. Men bara lite så att vi kan lämna kvar flaskorna på hotellet. Det ger ytterligare plats åt våra inköp.

Mamma fick ju nys om vår plan att tömma hennes resväska och packa inköp i den också. Det har gjort att även hon reser med tomt bagage. Med andra ord: mässproffsen är på väg!

Tåget avgår som det ska från Uppsala med Stockholm som första stopp för tågbyte.

Fredag 11.49: Ankomst till Stockholms station vi har 21 minuter på oss att hitta tåg 433. Mamma är lätt stressad men vi andra är mycket lugna. I god tid hittar vi vår perrong och träffar där de första UPK:arna så här långt. (Lisa och Åsa!)

Fredag 12.08: Tåget kommer in till stationen men på fel spår! Hela folkmassan på 400 personer ger sig i samlad tropp av för att byta spår. Ner för trapporna, under jorden och upp för trapporna. Det är nu jag för första gången inser att människor i klump inte alls är olika boskap. Folkmassan är så kompakt att jag lyfter upp mina fötter och åker med. Tåget avgår i tid och vi är på!

Snett emot oss på tåget sitter en dam som vi blir mycket intresserade av. Hon har en väldigt intressant frisyr. Allt håret är kammat nedåt förutom en stor lock mitt på huvudet som hon förmodligen tillverkat genom att rulla upp en del av håret på en stor papiljott. Sedan har hon använt sig av superstarkt hårspray från 80-talet för att fixera frisyren.

Frisyren håller sig hela resan trots att damen sover i de mest omöjliga sovställningar. Vi är imponerade!

Fredag 15.17: Vi anländer till Göteborg och åker spårvagn samt checkar in på hotellet. Provligger sängarna och kollar om det finns några bra kanaler på TV:n. Går en stund på staden och käkar på Papa Joe’s. Vinkar åt en hel hög med UPK:are som går förbi.

Mamma beställer en pizza med kött, kräftstjärtar, sparris och bearnaisesås. Påstår dessutom att den är god…

Fredag 18.06: Jag får mitt första skavsår. Får ett plåster och sen känns det bättre.

Proffs som vi är så har vi inte köpt några biljetter till kvällens föreställning. Vi går istället på mässan och ser vad som finns att köpa. Gabbi har gjort en inköpslista med saker som hon behöver. Själv har jag ingen lista men litar på min intuition.

Fredag 18.54: Gabbi köper ett par ridbyxor. Helt enligt listan. Vi träffar en kompis som har monter på mässan. Hej Catherine! Hennes hemsida har adressen www.filippasridsport.se (kompisreklam!) Så snart plånboken öppnat sig en gång så är shoppingen igång. Senare på kvällen efter att ha släpat hem våra inköp kryper vi i säng på hotellet och somnar snart. Gabbi måste dock först plåstra om sina fötter på grund av skavsår.

Lördag 07.30: Vi har ställt klockan för att hinna äta riktigt mycket innan föreställningen börjar. Naturligtvis så vill vi också gå på mässan en stund innan.

Frukosten är mycket god och vi smugglar ner några frukter i väskan. Vi är inte ensamma. Vid nästan varje bord sitter människor med frukt bredvid sig. De ser sig nervöst omkring, gör en svepande rörelse med handen och frukten är försvunnen…

Lördag 08.57: Mamma inser för sent att det inte bara är en mekanisk svängdörr utan två i ingången till Scandinavium. Hon undgår med en hårsmån att bli klippt i två delar och klarar sig undan med en något utdragen figur. Vi pustar ut eftersom detta kunde ha orsakat oss en försening som hade gjort att vi inte hunnit med mässan som vi tänkt.

Lördag dag och kväll: Vi shoppar samt ser på hoppning och dressyr. Träffar Karro och Sandra. Den senare har valt ett par mycket hala skor (orutinerat!) och halkar omkring som Bambi på hal is inne på mässan. Det slutar med att hon får låna ett par skor av Karro. Detta i sin tur gör att Sandra är den tredje UPK:aren att få skavsår på Scandinavium 2008.

Gabbi och jag tycker att de spelar väldigt hög musik på Scandinavium och undrar om detta är ett faktum eller ett ålderstecken.

Under kvällen överger Gabbi sin lista och efter det börjar vi helt enkelt att spontanshoppa!

Söndag 10.01: Sista dagen. Vi snor lite mer frukt. Sedan packar vi våra väskor. Gabbi måste naturligtvis sitta på sin för att den ska gå igen. -Jag behöver bara pressa ur lite överskottsluft!” förkunnar hon för mig och mamma. Så jobbar ett proffs!

Jag packar ner våra nyinköpta plastronger med ett litet sting. Jag blev nämligen förolämpad av damen som sålde dem. Hon granskade Gabbi och mig noga. Sedan tittade hon på Gabbi och sade: -Ja, du är ju förstås en small. Men din kompis drar ju minst en medium. Hon ägnade mig inte en blick.

Sedan provade hon länge och väl plastronger på Gabbi medan jag stod bredvid och kände mig som Peter Harrysson (som jag inte har något alls emot, det var bara ett exempel).

Jag vill också förtydliga att Gabbi och jag till sist gick ut ur montern med varsin plastrong i exakt samma storlek!

Inne på mässan hittar Gabbi ett mycket smart bevattningssystem att fästa bakpå traktorn. Hon skriver ner hemsideadressen till företaget på en lapp. Hon känner sig dock lite osäker på om det är något för oss. På tanken står nämligen ”Achtung! och något annat på ett språk som kan vara från ett annat land. Vi tycker båda att det kanske inte är idé att köpa något som det till och med står ”as-tung” på eftersom det är tungt som det är att jobba i stall.

Söndag 14.32: Lotteri! Vi har köpt många lotter för att vinna den fina hästen Acrobat som är årets lotterihäst. Vi känner oss väldigt säkra för att inte säga övertygade om att vi ska få ta med oss hästen hem på tåget. –Vi gömmer honom på toa när konduktören kommer, sa jag. De andra nickar instämmande.

Typiskt nog blir det något fel på själva dragningen varvid ett helt annat nummer kommer att läsas upp i högtalaren. Klantigt av ledningen för Gothenburg Horse Show. Vi känner oss snuvade på hästen och säger några väl valda ord som jag inte tänker skriva här.

Söndag 16.02: Världscupen är avslutad. Meredith vinner och jublet stiger upp i taket på Scandinavium. Vi går och hämtar vårt bagage på hotellet, träffar Räkan och beger oss sedan till stationen för att resa hem till Uppsala. Träffar Marianne och Mita och jämför inköp! Alla verkar nöjda.

Nu sticker jag till tåget mot Scandinavium. Väskan är som planerat tom. En tandborste och rena underkläder (om man skulle bli tvungen att gå till doktorn...) är allt som finns däri. Massor av plats för mässinköpen med andra ord. UPK:are och annat folk som jag känner på väg mot Göteborg, vi ses i Scandianavium.

Ni andra som stannar hemma får tåla er till på måndag då jag redogör för helgen som jag helt säkert vet kommer att innebära en massa olika missöden. 

Ta hand om alla hästarna och rid fint!

Hej! En gång på sommaren skulle Gabbi och jag rida ut. Jag själv satt på min fyraåring Tornado som var under inridning. En väldigt söt men ganska egensinnig häst.

Gabbi red på min andra häst Picador.

När jag räknar tillbaka måste det ha varit sommaren 1994. Det var vackert väder och vi bestämde oss för att rida en bit bort i omgivningarna.

Att rida bortåt var aldrig några problem. Picador som älskade att upptäcka nya stigar och vägar tog sig an uppgiften med stort allvar där han traskade framåt med stora steg.

Tornado hade fullt sjå att både hålla jämn fart och ha reda på sina långa unghästben.

Då och då stannade Picador till för att äta nypon från någon buske som han gick förbi. Picador missade aldrig en bra nyponbuske. Han stannade och plockade försiktigt nyponen med sina läppar utan att sticka sig på de vassa taggarna.

Picadors nyponpauser gav Tornado en chans att komma ifatt och vila några sekunder.

Efter att ha pratat och skrattat och haft ett antal nyponpauser var det dags att rida hemåt igen. Exakt samma väg som vi ridit bortåt.

Vi vände hästarna och skrittade tillbaka längs stigen. Picador stannade till några gånger för att se efter så han inte hade lämnat några extra fina nypon på sina buskar.

Snart kunde vi se hagarna på UPK och jag konstaterade att det inte var långt kvar till stallet. 

Picador passerade över ett mycket litet dike och traskade lugnt vidare. För mig och Tornado tog det tvärstopp där vid diket.

Tornado total vägrade att ta det lilla klivet som behövdes för att komma över. Jag försökte övertala honom med långa tyglar, med korta tyglar, med fast sits och med lätt sits men det var som han hade frusit fast i marken.

Gabbi och Picador klev tillbaka till min sida för att ge oss draghjälp. Tornado hängde på efter Picador. Han sträckte sig över dikeskanten men alla fyra benen stod fortfarande kvar på fel sida. Han svajade framåt för ett tag men återfick balansen och blev kvar på sin sida om diket,. Det vill säga fel sida.

Gabbi och Picador red fram och tillbaka över diket eftersom draghjälp brukar vara den bästa medicinen för en unghäst. Men Tornado hade bestämt sig för att göra en viljekamp av situationen.

Vi beslutade att det var dags att prova nästa metod. Gabbi red iväg med Picador och gömde sig bakom en stor buske längre bort. Detta var mer en skrämselteknik. Vi tänkte att när Tornado blev ensam så skulle han vilja springa ifatt Picador för att få sällskap igen.

Det var en bra plan. Men den fungerade naturligtvis inte.

Nu hade vi hållit på en bra stund för att övervinna diket. Gabbi och jag böt hästar eftersom en ny inverkan ibland kan göra underverk. Det gjorde det inte…

Vad skulle vi göra? Att gå över diket var den enda vägen för att komma hem till stallet utan att behöva rida ut på den stora vägen. Det var inte heller något alternativ eftersom vi hade en så ung häst med oss.

Vi stod bredvid hästarna och kliade oss i huvudet. Vi hade slutat skratta åt den först lite ”gulliga” reaktionen som vi nu tyckte hade gått överstyr. Vi ville komma hem!

Plötsligt kom Gabbi på den geniala idén att plocka en grästuva från marken och sträcka fram den mot Tornado. Han spetsade öronen och sträckte sig fram mot gräset. Med ett enda stort steg klev han över diket och tuggade sedan nöjt i sig gräset.

Så klart! Vägen till hästens hjärta går genom magen. Det vet ju alla. Det som vi inte kunde lösa med vår rutin, kunskap och erfarenhet löste vi med en näve gräs.

Man ska aldrig underskatta effekten av en liten muta! Vi satt upp på hästarna och red den sista biten hem.

Hej! I morgon bär det av till tåget mot Scandinavium. Mamma hade naturligtvis läst bloggen och sett vad vi tänkte göra med hennes resväska. Där sprack den planen.

Det verkar som det är många UPK:are som tar sig till Göteborg denna helgen. Vi lär ses för på något konstigt sätt så träffar man alltid på varandra. Antingen inne på mässan där alla springer runt och handlar som galningar. I annat fall träffas man på pizzerian eller hamburgerrestaurangen där man intar ett nyttigt mål mat.

Idag på förmiddagen har vi ridit för Uffe. Det var så vackert väder så vi passade på att rida ute på den stora dressyrbanan. Man märkte på hästarna att de verkligen uppskattade uteluften och den stora rörelseytan.

Som vanligt så satt vi både rakare och snyggare än någonsin förr. Redan en kvart efter att vi avslutat passet så kände vi allihop att den här lektionen kommer att vara kännbar minst hela helgen.

Gabbi gick runt som Pomperipossa, Sara såg ut som Zeb Macahan och själv kände jag mig som Toxic Avenger, ett monster som jag såg i en fruktansvärt dålig skräckfilm en gång.

Vi ajade och ojade oss medan vi släpade oss runt i stallet för att ta hand om hästarna efter avslutat arbete. Hästarna går alltid först! Avspolning, svettäcke och utfodring. Så kunde vi till sist slå oss ner vid dressyrbanan (för att fömodligen aldrig mer kunna resa oss) och titta på när den andra gruppen kämpade med sina sitsar och svettades.

Inom ridsporten finns ett hemligt kodex. Man talar aldrig högt om sina smärtor. Att vara ryttare gör ont. Man får träningsvärk, sträckningar och har någon gammal skada som gör sig påmind. Jag är säker på att detta förekommer i alla sporter.

Ibland får vi dock ett behov av att utrycka våra smärtor för varandra. Så var det i morse. Vi jämförde smärtor och skrattade åt varandra. Vilket kamratskap!

Anna berättade om när hennes tå kom i kläm under Poppes hov när hon skulle lasta. Hon bet ihop och höll god min tills blodet började rinna ut ur skon...

Gabbi berättade om när hon fick en stor bit hud på ytterörat bortbiten då hon kom mellan två hästar som var mitt i en diskussion. Doktorn berättade att hon var i riskzonen för att utveckla ett blomkålsöra. Jag fnissar bara jag tänker på det. Detta skulle ha roat oss andra mycket. Tyvärr läkte det fint och inget syns idag av ärret.

Själv har jag en favorit och det var när jag red en tvådagarstävling med ett brutet finger som jag hade tejpat ihop lite egenhändigt. Sedan fick jag en rejäl utskällning av doktorn. Men det var det värt.

Fotbollspelare tejpar sina stukade vrister, gymnaster tejpar hela sin stukade kropp, ishockeyspelare syr ihop ögonbynen i pausen och ryttare trillar av, sopar bort spånet och hoppar upp igen.

Det är något speciellt med sportutövare. Något hårt och målmedvetet.  Det tror jag är bra. Man kommer långt på viljan!

Hej! I morse när vi red så kom vi in på ämnet gymnastiklärare. Själv har jag ända sedan barnsben lidit av bollallergi. Det verkar som om jag har en sjuklig dragningskraft vad det gäller bollar. Om en boll är på väg mot mig så spelar det ingen roll att jag sträcker ut både armar och ben. Jag vet redan i förväg att den kommer att träffa mig hårt i huvudet och då helst på näsan. Detta gör att så fort jag ser en boll så känner jag smärta redan innan jag har träffats.

Att ha bollallergi rimmar väldigt dåligt med skolgymnnastik eftersom bollsport verkar räknas till den allra viktigaste grenen inom skolidrotten. I låg och mellanstadiet utövade jag gymnastik och tränade med Uppsalaflickornas elittrupp. (Jag testade även gymnastik modern ett tag men ni vet där kommer bollen in igen. De andra i truppen snurrade sina band och studsade sina bollar i takt medan jag sprang i sick sack över planen för att fånga min förrymda boll…) Så småningom gick jag över mer till ridningen och tävlade under högstadiet i Elitallsvenskan på ponny.

Men sådant dravel som gymnastik och ridning räknas inte allt in i skolidrotten. Där är det bollarna som gäller! Detta gör att jag aldrig lyckats få mer än en trea (G) i gymnastik.

Mitt första minne från skolidrotten är från första klass. Vi fick en gammal dam till lärare. Att säga att hon var gammal är snällt eftersom hon såg ut att vara den enda mirakulöst överlevande efter att kometen störtade mot jorden och alla dinosaurierna dog ut.  

Denna dam med kritvitt hår och så många rynkor att man inte längre såg några anletsdrag visade sig vara en riktig slavdrivare. Hon hade en visselpipa i ett snöre runt halsen i vilken hon mer än gärna blåste både högt och gällt.

Vi fick springa i raka rader och gärna i takt runt fotbollsplanen medan fröken blåste i visselpipan.

Efter lektionen var det dags att duscha. Vi stod i en lång kö vid duschrummet med varsin duschhuva över skallen. Så blåste fröken i visselpipan och vi fick springa i en rad genom duscharna. -Ett, två, tre, ett, två ,tre, räknade fröken och vi små sjuåringar sprang.  

Naturligtvis berättade jag för mamma om den läskiga tanten när jag kom hem.

Hon skrattade lite och sa att det var annat på hennes tid. Då fick man minsann stå givakt och gjorde man inte det blev man buren i örat till rektorn.

Men mamma blev ändå lite nyfiken på läraren och följde med mig till nästa gymnastiklektion. Jag kommer ihåg att vi klev in genom dörren och min mamma blev helt blek när hon såg fröken. Min fröken från urtiden var hennes fröken också!

Så kom mellan- och högstadiet. Rakt igenom var det endast bollsport som gällde. Jag minns dessa lektioner med fasa eftersom magistern rullade ut ”bollvagnen” varenda gång.

Innan jag gick ut från omklädningsrummet så gjorde jag korstecknet och bad för att jag skulle överleva lektionen.  Det gjorde inte saken bättre att jag på grund av bollallergin alltid blev vald sist!

Så en dag var det äntligen avslutning i nionde klass. Jag hade överlevt alla dessa bolltimmar med endast små blessyrer som blåtiror, tappade stortånaglar och bakåtbrutna fingrar.

Gymnasiet… I gymnasiet blev det en rejäl vändning vad det gäller gymnastiken. Vi fick inte längre ha gymnastik med killarna. Vår lärare ”Eva” var av den äldre skolan och ansåg att det var mycket okvinnligt att svettas.

I gymnasiet blev jag bekant med ”husmorsgymnastiken” en sedan länge utdöd art av rörelse som Eva önskade återuppliva. Vi stod än en gång på led och fick nu utöva små knäböj, långsamt vevande armrörelser och på sin höjd ett litet skutt ovan jord. Men vi fick för guds skull inte ta i så att vi transpirerade.

I läroplanen ingick även i gymnasiet en viss dos av bollsport. Men Eva ansåg att det var onödigt med så stor plan att spela på så hon ställde ut koner i en liten fyrkant som vi fick hålla oss inom. Detta gjorde att man fick bollen på sig oftare än någonsin. Som tur var fick vi bara sparka löst för att inte riskera att svettas. Så jag kom att överleva även gymnasiets idrottstimmar.

Som vuxen kan jag nu välja att undvika bollarna och göra det jag är bra på i stället. Men problemet med allergin kvarstår. Jag kan till exempel inte stå vid kanten av en fotbollsplan utan att garanterat blir träffad och då helst i huvudet. Likadant är det med bandy, tennis och golf. Jag får helt enkelt behålla ridhjälmen på då jag ska besöka något sportevenemang.

Hej! I söndags när Elvira skulle rida på Lemans så var han halt på sitt ena bakben. Han fick vila över dagen och sedan tittade vi på honom igen på måndagmorgon. Hältan var kvar och han rörde sig precis som hästar gör  när dom fått en hovböld. Det vill säga att hästen helst inte vill belasta sin hov eftersom det gör ont när trycket ökar.

Idag på förmiddagen kommer vår hovslagare och en veterinär till stallet för att öppna upp Lemans förmodade hovböld.

Jag har hört att det denna vinter har varit många hästar som drabbats av bölder förmodligen till följd av det underliga vädret. Vi har som tur var varit förskonade och inte haft en enda tills nu. Vi har ändå femtio hästar i stallet.

Lemans hovböld kan man misstänka kommer av att det har  varit så blött och lerigt ute precis hela vintern. Hovarna blir lite uppluckrade av allt det blöta och sedan är det lätt för någon av de elaka bakterierna som ligger i leran och lurar att krypa upp i hoven och orsaka en inflammation.

Hovbölden behöver inte vara stor för att göra ont. Eftersom hornkapslen som ligger runt kötthoven är så pass hård så kan även en pytteliten varböld orsaka en betydlig smärta. Det är som att få in en sticka under nageln och sedan få en liten varkula.

Det är relativt lätt för hovslagaren att göra hål på bölden så att varet får komma ut. Sedan gör man rent och eventuellt lägger man i en decinfincerande tuss av något slag för att hålla bakterien borta. Man brukar kunna se hur hästen  andas ut så fort varet har försvunnit och trycket lättar.

Vi brukar säga att om hästen blivit halt så är hovböld en av de bästa orsakerna. Lätt att åtgärda och snabb utläkning. Så nu håller jag tummarna för att Tina kan lokalisera och ta bort det onda.

I helgen som var så gick Distriktsfinalen i "Vi i stallet". Årets tema var "Krya Kusar" och vårt lag kom på andra plats. Endast en halv poäng skiljde efter utslagsfrågorna. Det segrande laget kom från Lagga.

Laget bestod av Julia, Tova, Frida, Ellen och Tilde som alla hade pluggat stenhårt. Evelina, Linda, Rebecca och  Vanja från US hade verkligen legat i för att lära laget så mycket som möjligt. "Vi lärde oss mycket själva också" sa Vanja efter avslutad tävling.

Så nästa gång vi får problem med sjukdomar eller sår på någon av våra hästar så skyndar jag mig till någon av våra "Krya Kusar" tävlande och frågar om råd!