Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under september 2010

Av Ulrika Pernler - 29 september 2010 18:30

 

Vissa hästar "talar" tyst

Andra uttrycker sig tydligare

Alla hästar har något att säga

Vi måste bara lära oss hur man "lyssnar"

 

 

  

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 28 september 2010 21:20

          

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 27 september 2010 18:10

Hej! Så roligt att ni var många som uppskattade och reagerade på inlägget om sockiplast! Sockiplastens vara eller icke vara! Fick höra att barnen bestämt påstår att sockiplast heter mockasiner. Fast för mig är mockasiner absolut sådan där strumpor med skinnsula och stora stygn på sidorna. Jag kanske gör ett separat inlägg om mockasiner någon dag. 

 

Annars skriver jag mest om hästar eftersom detta är en "ridskoleblogg".

 

I helgen som var kom vår veterinär ut till stallet och kollade vi upp Whisper och han var ohalt igen vilket känns skönt. Däremot är vi mycket tveksamma till att han kommer att hålla som lektionshäst vilket gör att vi har bestämt att han på onsdag kommer att flytta till Erica och Jennifer:-)! Då får han en chans till lång rehabilitering och omväxlande arbete och förhoppningsvis kommer han då att hålla för ridning framöver!

Den nya utbyggda sadelkammaren är snart klar. Kenneth och Erica snickrar och hamrar för fullt! Väggar rivs och andra byggs och än så länge har ingen snickrats in eller försvunnit i röran.
 
Det kommer att bli jättebra med en enda stor sadelkammare där alla våra sadlar och träns får plats. Det blir också utrymme för sadel- och tränsvård på den stora golvytan på mitten.
 
Det kan vara lite rörigt under kommande vecka men de flesta sadel- och tränshängare är redan på plats!

I den gamla "storhästsadelkammaren" ska det bli lite hyllor och krokar där ni elever och skötare kan hänga av er kläder och ställa ryktlådornär ni är i stallet.

 

Igår var det hemmatävlingar på UPK. Division III laget häst Dressyr gjorde upp i den andra deltävlingen i årets allsvenska. Vi hade med oss en andraplacering från den första omgången.

 

Det var rafflande jämnt mellan lagen även denna gång och inte förrän den sista ryttaren ridit klart visste vi hur det skulle gå. Men vi låg bra till och det var spännande.

 

Jag, Ulrika, var lagledare och hade som uppgift att jaga mellan stall, framridning och tävlingsbana.

 

I den första klassen LC:1 var det många UPK:are med och de red fint! Karolina Engström och Candy klämde i med hela 72% och tog en tredjeplacering i klassen. Sara Husén och Lili Marlene fick 69% och knep femteplatsen. Sjundeplatsen i klassen delades av UPK:arna Emilie Wass på Onina och Rebecca Angeldahl på Kalle. De red ihop exakt samma procent, 67,4. 

 

Den andra klassen var lagklass, LB:1 men ryttarna tävlade också individuellt.

Först ut i laget var Anna Jernlund och Lotos som debuterade på tävlingsbanandagen till ära. De gjorde en jättefin ritt och laget fick hela 64 %. Laget hurrade!

 

Andra ryttare i laget var Karolina och Candy som höll sig i skinnet och genomförde ett fint program med några avslutande glädjeskutt på den sista galoppdiagonalen. 64,8%. Laget hurrade igen!

 

Tredje ryttare i laget var Rebecca Angeldahl och Goliath som gjorde en kanomrunda. Även Goliath visade att han kan sätta fart genom att stoltsera med en spurt och ett byte på den sista diagonalen. Vem sa att dressyr är trist? 65,8% och en individuell åttondeplats i klassen blev det för den ritten.

 

Sist ut i laget var Sara och Lili Marlene. Det var ytterst tätt mellan lagen nu och vad som helst kunde hända. Sara hade laddat upp med att rida hela två gånger på den lånade hästen och lyckades rida ett nästintill felfritt program. När poängen kom stod det genast klart att laget segrade totalt i denna omgång, 71,7%! Sara och Lili Marlene tog också den individuella segern i klassen. Även Emilie och Onina klämde in sig i resultatlistan med sina 66,2% och en sjundeplats.

 

Bilder och mer rapporter från helgens tävlingar kommer på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se  

l  

Av Ulrika Pernler - 26 september 2010 19:30

Idag blev det seger för UPK:s division III lag i dressyr. Grattis!

Grattis också till alla andra duktiga deltagare!

Stort tack till alla UPK:s duktiga funktionärer.

Närmare rapport fråpn tävlingen kommer imorgon.

Ingen kan skriva dem idag idag för alla ligger i

varsit badkar och försöker få upp värmen!

Av Ulrika Pernler - 24 september 2010 14:22

Hej! Igår var det plötsligt vackert väder igen och jag beslutade mig för att även torsdagens grupper skulle få sig en dos i "WE". Först ut var träningsgruppen vilka snappade upp övningarna direkt och sedan körde igång. De hann till och med rida hela banan ett par gånger var. Dock utan tidtagning denna första gång.


Klockan halvsju var det Dressyrgruppens tur att traska iväg på äventyr. Gruppen tyckte det skulle bli jättespännande att prova övningarna men några spridda "knorr" hördes också. Jag var dock stärkt i min tro på detta sedan förra måndagens pass!


Kameran var med eftersom det är flera stycken som visat intresse för att prova på "WE-light". Så nu ska ni få se närmare på de "hinder" (fast jag vill hellre kalla dem för möjligheter!) som vi byggde upp.


Nummer 1.

Slalom mellan koner. På WE banan rider man mellan pinnar i galopp med byten mellan. Men vi nöjde oss med att börja i de lite långsammare gångarterna. Fast jag är övertygad om att man kan öva upp sin häst till att speeda upp farten i just det här momentet.

  


      


Dagens nummer 2.

Repgrinden. Som gick väldigt bra denna gång. Det gäller att få hästen att inte bli skrämd för repet och sedan tråckla sig igenom öppningen och till sist stänga efter sig.


         


Nummer 3.

Korridoren. Man ska rida in mellan bommarna i korridoren. Där inne sitter en bjällra som man ska ringa i och sedan ska man rida ut. Vi började i skritt för att hästarna skulle vänja sig vid ljudet. Men sedan gick det att rida med mera fart också. Tidsstraff till den som missade att ringa i klockan på vägen bara!

  

      


Nummer 4.

Skänkelvikning över bommar. Detta var och är fortfarande den station som kräver mest övning. Jag tror det är för att hästarna är vana att de ska kliva över bommarna. Men med lite tålamod och lugn så gick det riktigt bra för alla!


       


Nummer 5.

Fållan. Här skulle eleverna rida in genom den lilla öppningen och göra en bakdelsvändning och sedan rida ut.


       


Nummer 6.

Tunnorna (ja, vi använde block för jag har fortfarande inte skaffat några tunnor. Men man tar ju vad man har!) Runt alla fyra tunnorna. Som ni ser så vart det lite fart på träningsgruppen.


       


Det var kul att hinna prova på att rida igenom hela banan som vi gjorde denna gång. Det kräver både koncentration, balans och lydighet för att komma runt på ett snyggt sätt.


Bra jobbat båda grupperna igår!


Undrar om jag ska snickra ihop en sån där liten bro som man ska gå över...? :)

Av Ulrika Pernler - 22 september 2010 20:58

  


Hej! Det trodde man väl aldrig! Jag har precis kommit hem från föräldramöte och all info som jag fick var helt vad jag hade förväntat mig utom en sak...


Den på 70-talet så populära Sockiplasten är tydligen på återinkommande och det med besked!!!


Jag trodde sockiplasten var utdöd sedan länge. Men tydligen så tycker ungarna att det är alldeles för tungt att bära runt på gympaskor. Så någon rotade rätt på ett par sockiplast och nu har det blivit en fluga.


Till gympalärarens förtret! Han dissade nämligen sockiplasten totalt inför ett helt klassrum fyllt av föräldrar födda på 60- och 70talen och samtliga uppväxta i varsitt par svettdoftande sockiplast.


Att han vågade....


Men handeln var tydligen inte sen att haka på trenden och de gamla sockiplastmaskinerna går förmodligen för fullt.


Till min stora glädje..

Egentligen är sockiplast inte speciellt praktiskt att använda i stallet men å andra sidan vad vore en voltigeuppvisning utan ett par rejält insvettade sockiplast!!!


Imorgon blir det shoppingtur för inköp av ett par sprillans nya sockiplast. Sedan ska de svettas in härhemma. Kanske ska jag köpa ett par till min trettonåriga som också... Till gymnastiken. Eller så vill han hellre ha sin gympaskor...?


Ett annat problem som gympaläraren hade var att eleverna skippar duschen efter lektionen. De bara skuttar ur sina gympakläder inklusive sockiplasten och sedan skuttar de direkt i skolkläderna. Blä!


Då skulle de ha varit med på min tid. Min fröken som var minst trehundrafyrtioåtta år och hade en stram vit knut uppe på hjäsan såg till att vi barn ställde oss på ett rakt led efter gympalektionen.


Sedan satte hon visselpipan i munnen och blåste takten medan vi barn fick springa på led genom duscharna. På huvudet hade vi alla naturligtvis den obligatoriska duschmössan med fönster ifram.


Efter att hon räknat in att vi sprungit rätt antal varv så avslutade hon med ett gällt långt blåsande i visselpipan och vi sprang fram och grabbade våra handdukar. Lediga!


Det var tider det!

Efter den uppfostran tog det många år innan jag slutade springa runt i duschen!

Av Ulrika Pernler - 21 september 2010 17:01

  

Hej! Ett bra träns måste sitta som ”handsken”, precis som en bra sadel. När man har passat ut tränset åt sin häst och hittat bettet som hästen vill ha så ska man vara väldigt rädd om konceptet. För min del så är det inte ”mode” som styr vad jag väljer åt (eller för all del tillsammans med) min häst utan det är vad som fungerar bäst eller helt enkelt vad min häst trivs bäst med.


När tränset är utpassat som hästen vill ha det så blir det en viktig komponent i det dagliga arbetet.


Ärligt talat så skulle jag aldrig komma på tanken att byta en endaste liten del i min hästs utrustning till exempel inför en tävling. Det skulle verkligen kunna äventyra utfallet.


Överdrivet? Nej, jag tycker inte det. Av den orsaken så ratar jag helt ”tävlingsträns” och rider på mitt ”vardagsträns” för bästa resultat!


Så nu till dagens stora händelse som handlar om mitt kära kandar ”Baines”, en trogen vän som varit med mig över en ålder av tre hästar. När man har kommit upp en bit i klasserna så är kandaret (ett träns med dubbla bett och tyglar) obligatoriskt. Alla som letat kandar vet att ett bra kandar inte är det lättaste att hitta. Det är alltid något som inte stämmer riktigt.


”Baines” som egentligen är av märket Frank Baines kom till mig då jag hade en häst som hette Windstorm fast han kallades rätt och slätt för Victor. Så då måste ju också kandaret få ett enklare namn så Frank Baines blev ”Baines”.


Baines och Victor blev ett radarpar och tränade och tävlade tillsammans under många år. Ja, jag var ju också med på en kant. Så en dag blev Victor gammal och efter en liten tid lämnade han över både Baines och mig till vår nya kompanjon John Smith. Fast han kallades rätt och slätt för ”Jonnis”.


Baines satt som handsken på Jonnis också och arbetet fortskred. Baines ändrade med tiden färg från ljust brunt till den vackra färgen av använt brunt läder.  Jonnis fortsatte vara mörkbrun. Baines tyglar blev så där mjukt följsamma som fina lädertyglar blir och dom låg så bra mellan fingrarna.


Jonnis bestämde sig en dag för att byta jobb. Så han flyttade ut på landet för att följa naturens strömningar istället för storstadshetsen. Men Baines blev kvar hos mig.


Och så flyttade Ronaldhino in. Fast vi kallade honom för Rolle. Det blev lättare så! Jag provade ut Baines på Rolle som hade ett mycket mindre huvud än mina tidigare hästar. Det funkade med alla remmarna spända på det innersta hålet. Sedan dess har Baines och Rolle kamperat. Och ja, jag är fortfarande med på det där hörnet.


Under en tid har jag funderat en del på Rolle och på Baines. Rolle är kvar för att stanna en lång tid framöver har jag tänkt men hans huvud har inte riktigt vuxit i Baines. Så tankarna har vandrat mot ett nytt kandar…


För en vecka sedan bestämde jag mig. Jag gick in på affären och beställde ett brunt kandar i en mindre storlek. Idag på förmiddagen ringde affären och berättade att det nya kandaret hade kommit.


Jag satte mig i bilen och var där innan de knappt hade hunnit öppna det anlända paketet med varor. En stund senare knallade jag ut ur affären med en påse i handen. Jag åkte hem och packade upp Rolles nya fina kandar.


Fint!


Men det är ett vägskäl… Ett nytt kandar i vänstra handen och ett gammalt i den högra.


Det är så många timmars arbete invävda i Baines. Mycket känsla har lagts ned i tyglarna. Och många sockerbitar har delat plats med bettet i flera speciella hästars munnar.  


Ska Baines stanna kvar i min sadelkammare eller ska någon annan få ta del av ett jättefint kandar… Baines var inte direkt billigt i inköp… inte ens på sin tid. Men jag måste säga som man gör när man skriver annonser för något man gillar, att ett bra hem viktigare än priset…


Eller så behåller jag helt enkelt Baines som backup… Ifall det skulle bli några problem i samarbetet med Rolles nya kandar.


Jag har viktiga beslut att ta!

Av Ulrika Pernler - 19 september 2010 19:33

Hej! Idag när jag åkte förbi infarten till Jällaskolan så låg en rotviska (hästborste) mitt på vägen. Ja, här var det tävling, tänkte jag!


Att se tappade hästprytlar på vägen från tävlingsplatser är vardag. Vi ryttare lägger ifrån oss borstar, spön och annat på biltaken, trailerns hjulsidor eller på något annat utskjutande parti. Man får vara glad att vi kommer ihåg att stoppa hästen i trailern!


Efter några dagar så irrar vi runt i stallet och letar febrilt efter den där borsten som är så bra. Men den är och förblir borta! Liggandes intill diket nära en väg någonstans där vi nyss varit.


Så att tappa bort en viss del av utrustningen är inget konstigt.

Sporten ligger nog mer i att få sakerna att ligga kvar där man la dom.


Jag har tillexempel lyckats få en colaburk att stå kvar inkilad invid ena hjulhuset på trailern hela vägen från tävlingsplatsen och hem till stallet och Gabbi har åkt med videokameran på taket från UPK till Jälla!


Men visst har man fått offra ett par spön och en och annan borste för att nå framgång! Gabbi har dessutom offrat en hel nyckelknippa som hon lämnade på biltaket. Den ramlade av redan på den lilla kullen vid hoppbanan. Vi upptäckte det lite sent och då hade den redan blivit överkörd av en ansenlig mängd bilar. Vi fick roa oss med att gräva upp nycklar längs en hundra meter lång grussträcka.


Idag har någon förlorat en kär rotviska i svängen ut från Jällaskolan. Den var grön och är säkert saknad.


  

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4 5
6
7 8 9 10
11
12
13 14
15
16 17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27 28 29
30
<<< September 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se