Hej! Idag skulle jag vilja ta upp ämnet spolspiltor. För er som inte känner till detta så är en spolspilta detsamma som en hästdusch. Oftast utrustad med betonggolv och brunn för vattenavrinning och så någon slags vattenslang, kran för varm- och kallvatten samt ett duschmunstycke.

 

När jag var liten så var inte spolspiltan uppfunnen ännu. Oftast hade man en hink med vatten och en svamp. Så tvättade och sköljde man sin häst ute på stallplanen. I lite lyxigare utföranden kunde det hända att man hade en trädgårdsslang med kallvatten att tillgå.

 

Att bada hästen under vinterhalvåret var uteslutet. Bad överhuvudtaget var inget man gjorde nu och då. Vi borstade och ryktade våra hästar i stället.

 

Så under året 1987 färdigställdes byggnaden där vår nuvarande ridskola skulle inhysas. Stallet var otroligt modernt och längst bort i ena änden fanns den, duschspiltan. Till en början låg själva duschspiltan i dörröppningen längst bort. Men det blev ju rätt så opraktiskt när någon öppnade dörren och möttes av en blöt hästrumpa. Dessutom blev det halt på golvet vintertid. Så småningom fick den närmaste boxen byggas om till dusch i stället.

 

Nu började hästbadandets era!

 

I samma veva började också problemen med vattenslangen i duschspiltan. Från början hade vi bara en enda slang som man fick trixa runt hästen när man skulle byta sida. Så småningom satte vi upp två slangar. En på var sida av hästen. I båda dessa alternativ så hände det att slangen ramlade ner på golvet. Om en häst ser en slang som ligger på golvet så kan den naturligtvis inte låta bli att trampa på den om än så lite. En järnsko nedtyngd av en häst tillverkar i så gott som samtliga fall ett litet hål på slangen.

 

Under årens lopp tror jag att vi har dragits med hundratals sådana här små hål. Vilket inte är en katastrof i sig. Men ett stort hål på slangen ser man. Det lilla känner man bara och då är det redan för sent.

 

Jag menar att man allt som oftast har stått och spolat av sin häst. Man har börjat framtill och sedan arbetat sig bakåt över hästens rygg. Hela tiden har man hållit ett visst säkerhetsavstånd för att inte bli blöt. Och hur har det slutat? Jo det lilla hålet i slangen har i smyg sprutat en tunn stråle vatten som träffat en bakifrån. Gärna på något olämpligt ställe. När vattnet till sist tränger igenom byxorna så är liksom skadan redan skedd. Sen får man gå omkring i stallet med en stor blöt fläck och för varje människa man möter får man med ett stelt leende på läpparna förklara sig. – Nej, det har inte hänt någon olycka. Jag har bara badat hästen.

 

Så förra veckan gjorde vi slag i saken. Vi inhandlade en ställning som vi fäste upp i taket på duschspiltan. I den löper slangen för att inte hamna på golvet. Längst ut i ställningen kommer slangen ut och i änden sitter duschmunstycket som är prydligt upphängt på väggen. Kanske hade jag blivit beskjuten för sista gången!

 

Så igår skulle jag lägga betfor (hästmat) i blöt. Det är så smidigt för vi har två vattenutkast på samma ledning. Den ena slangen leder till duschen och den andra är kort och till för att fylla på hinkar och tvätta händer. Jag böjde mig framåt för att sikta med eden korta slangen i hinken. Så vred jag på vattnet. Bara en sekund senare så träffades jag av en rejäl vattenstråle (inget stril här inte) rakt i baken.

 

Förskräckt sprang jag ut ur vattenspiltan. Helt dyngsur kunde jag konstatera att den som använt duschen före mig hade lämnat handtaget på väggen i ”påläge”. Därmed försvann mina förhoppningar om torra byxor i stallet.

 

Den som känner sig skyldig gör bäst i att hålla sig undan!

Hej! Det är nog så att sommaren har dragit vidare någon annanstans. Förmodligen så får hästarna vara kvar på betet på nätterna till efter helgen för att sedan stallas in. Det blir ett tydligt sommaravslut när man kommer in i de vanliga rutinerna med fodringar och hagutsläpp på morgnarna. Alla som vill får naturligtvis dansa ”sommardans” hela veckoslutet så att hästarna kan få vara kvar på betesmarkerna ett tag till.

 

Replay har varit jättepigg sedan sin ”andra hemkomst”. Proverna såg fina ut så det hela verkar ha varit utmattning efter resa och omställning. Han går kvar på isolering tillsammans med Pedro som är sällskap. De båda trivs utmärkt med varandra och med att få gå i den stora hagen nere vid vägbommen. Två glada hästar och massvis med gräs! Idag red Karro och Ida båda hästarna en stund iklädda sina snygga blå isoleringsdräkter. Kanske kan det bli en ny trend att rida i blå Biltemaoverall?

 Så tillbaka till traktorhärvan. Idag har signaturen ”Omg” skrivit:”Haha, John Deeres är ju såna där gräsklippartraktors, haha :)”  

Men då känner jag att jag måste få försvara John Deere. Hjärnan och uppfinnaren bakom dessa traktorer hette såklart John Deere. Han var smed till yrket men också väldigt ordentlig och uppfinningsrik. Han började med att tillverka plogar åt pionjärerna i mellanvästern på 1800-talet. Så småningom tillverkades den första traktorn. Idag finns allt från åkgräsklippare till riktigt monstruösa maskiner och de är gröna förstås.

 

Jag antar att det är lite olika status beroende på om man sitter bakom ratten på en gräsklippare eller en gigantisk traktor. Som förare till en åkgräsklippare så kan man nog ikläda sig vilken reklamkeps som helst. I en medelstor traktor som vår och med ett mindre jordbruk därhemma så är det nog en gröngul keps från lantmännen som gäller. Gärna en solblekt.

 

Köper man en av John Deeres allra värsta giganter tror jag att man belönas med en riktig reklamkeps från företaget. Har man en sådan så tror jag att man bär den med stolthet både på arbetet och under julmiddagarna med släkten.

Kolla på bilderna nedanför så ser ni skillnaden på en gräsklippare och ett monster.

 

Fast nu är det ju så att klubben har en Massey Ferguson och en röd till råga på allt. Så därför lämnar jag diskussionen om John Deere därhän.

 

Här kommer en riktigt cool actionrulle med en traktor i huvudrollen. Varsågoda!

http://www.youtube.com/watch?v=kcGMT1AJsqI

Jag lovar och svär att det inte är Christer Sjögren den här gången!

Hej! 1986 gick jag Ridinstruktörskursen på Strömsholm. Det var dryga dagar med hårt arbete. Vi red och pluggade i ett. Pär Andersson, mer känd som ”Lurbo-Pelle” höll i ridundervisningen och det var inte lönt att leda ut en häst på stallplanen om inte allt var i topptrim. Pelle inspekterade var och en. Hittades ett halmstrå i svansen eller en smutsfläck på stövlarna så blev man straffkommenderad.

 

Duschen stod i stort sett oanvänd eftersom det inte var någon av oss som hann dit. Dessutom var vi så trötta att vi inte brydde oss om ifall vi luktade illa eller inte.

 

Någon gång mitt i kursen var det redan några som hade gett upp och åkt hem. Vi andra som var kvar och kämpade för våra betyg var vid det här laget utpumpade. Det var någon inre kraft som fick oss att kliva ur sängen vid sextiden varje morgon och sedan stupa i säng igen vid elvatiden nästa kväll. Förmodligen hade vi fortfarande ridstövlarna på fötterna. Hästarna var också trötta av det hårda arbetet.

 

Som genom ett under så sa Pelle en kväll att det var dags att ge hästarna en vilodag. Vi såg framför oss en riktigt lat dag då vi inte ens skulle behöva kliva ur sängen mer än för att fodra och göra rent i stallet.

 

Så fel vi hade…

 

Nästa morgon trumpetade Pelle som vanligt klockan sex. Oömma kläder på! Vi formligen flög ur sängarna och radade upp oss i givakt utanför Thottska villan. Bussen var framkörd och det var bara att kliva på. Vi hade blivit stationerade som banbyggarpersonal vid fälttävlansbanan i Skogstibble utanför Uppsala. Pelle basunerade ut att här skulle det byggas hinder hela dagen lång inför Nordiska Mästerskapen i Fälttävlan. Tävlingen skulle anordnas inom kort.

 

Framme på plats så delades vi in i arbetslag. Jag klämde in mig i en grön militärjeep och så bar det iväg längs skumpiga sumpmarker. Gröna militärfordon har inga vidare bra stötdämpare. Varje gång vi for över en grästuva slog jag huvudet hårt i taket. Detta gjorde att jag i flera veckor efter den här dagen hade ömma punkter i hela skallen vilket kändes tydligt varje gång ridhjälmen skulle på.

 

Jag har alltid tur i livet. Det hade jag också denna dag då jag blev stationerad vid ”Trappan”. Denna bestod av en mycket brant backe inne i skogen. Ryttarna skulle rida utför som i trappsteg. Längst ner var en kort anridning och sedan kom en vägbom som ryttarna skulle över för att efter det komma ut på öppen mark igen.

 

När vi kom bestod ”Trappan” endast av denna backe. Nedanför fanns en gigantisk hög med stenkross i varierande storlekar. Mest stora stenar… Som ni kanske förstår så fick vi Ridinstruktörsaspiranter ta varsin sten och jogga uppför backen. När vi lagt stenen högst upp så joggade vi ner och hämtade nästa. Efter några vändor så var själva joggingmomentet lite svagt.

 

Vi jobbade och slet som ni förstår. Till sist skulle allt täckas med jord och plattas till men detta kom en grävmaskin och hjälpte oss med. De elever som fallit under arbetets gång bakades in i jorden precis som man gjorde vid byggandet av den Kinesiska Muren. (Det där var ett skämt!)

 

När vi framåt kvällen bussades tillbaka till Strömsholm så var vi tröttare än någonsin. Vi hoppades att Pelle inte skulle ge oss fler vilodagar.

 

Under själva tävlingen så var vi ridinstruktörselever åter utposterade men nu som banpersonal. Jag fick se åtskilliga hästar från alla de Nordiska länderna galoppera utför vår ”Trappa”

 

För skojs skull kan jag nämna att Svenskarna skötte sig lysande under de Nordiska Mästerskapen 1986.

Sverige låg i topp! Individuellt vann Anna Swan - Sunny Girl och Tobias Grönberg- Dikki Dunder kom trea. Sveriges lag vann också med Tobias Grönberg - Dikki Dunder, Helen Persson - Sun Flower, Anna Swan - Sunny Girl och Malin Dahlberg – Skylab.

Så här framåt eftermiddagen måste jag göra en rättelse på mitt tidigare inlägg idag. Det var nämligen så att telefonen ringde. Det var pappa.

-Du måste ändra i bloggen,  sa han, Alla vet väl att en John Deere är grön. Vår traktor är en Massey Ferguson.

Jag bad honom stava till Massey Ferguson tre gånger i rad medan jag skrev ner det på ett papper som jag hade vid telefonen. Så nu måste jag meddela alla som läste den tidigar bloggen läsa den igen och att byta ut alla John Deere i texten till Massey Ferguson när ni läser.

Bilderna här ovan talar sitt tydliga språk!

Jag kan också meddela att Gabbi fick hämta hem Winston från veterinärhögskolan idag. Han var överlycklig över att få komma hem. Ronaldhino blev också glad och gjorde som vanligt inga försök att dölja sina känslor. Winston som är van att äta dryga tjugo kilo hö om dagen ska nu få äta några ynka kilo. Vi måste ju kolla att det vi stoppar in kommer ut. En hård och hungrig vecka väntar!

Hej! Här kommer ett inlägg angående gårdagens blogg:

"Silverdalens Skumbanan" är det fullständiga och mycket vackra namnet på Annas hamster. Och det är inte bara en vanlig hamster, det är en Rysk vintervit dvärghamster! Systrarna heter Gräddkola, Geléhallon, Sockerbit och Punschpralin... :-)

av Skumbanans "mormor" den 25 augusti 2008 kl 15:57

Så vet vi det! Finns det fler smådjur med stamtavlor och vackra namn därute så får ni höra av er.

Idag kan jag stolt säga att nu finns det bildbevis från Gröna Lund där vi vann förstapris i chokladhjulet. Vilket i och för sig var meningen med hela resan. Att se arbetskamraterna må illa var förstås också kul… Bilderna ser du på www.upk.pixbox.se .

 

Gabbi och jag vann mjölkchoklad och Sara och Elvira vann kexchoklad. Jag vet inte vilken av vinsterna som är onyttigast men jag hoppas att det var min. Jag gömde som vanligt min ranson av kartongen i tvättstugan hemma för att få en chans att äta upp alltihop själv. Alla som har barn gömmer godis för att få ha det i fred. Häromdagen ringde det i min mobil när jag var på jobbet. Det var min äldsta som Max.

 

– Mamma, jag vet var du gömde din chokladkartong som du vann på Grönan… Ja, efter det var jag naturligtvis tvungen att dela med mig : ) Nu får jag leta upp ett annat bra godisgömmarställe som inte redan blivit upptäckt.

 

Klubbens ”nya” traktor har i veckan kört sina första 1200 mil och blev därför inkallad på service för att få oljan bytt och lite annat. Det blev pappa som fick köra in traktorn till servicen fast jag antar att Tony blev aningens avundsjuk.

 

Tony, du får hålla koll på milräknaren så du hinner först till nästa service…

 

Pappa skrev i ordning en liten lapp med alla uppgifter om traktorn som är av märket John Deere. Det är ingen skillnad på traktorer och bilar. Det är en hel massa siffror och beteckningar som anger sorten. Pappa stoppade lappen i fickan och åkte till servicestället för att boka tid. Jodå, det skulle gå bra, men vilken sort var traktorn.

 

Pappa stack handen i fickan för att hala upp lappen. Den var borta! Han kollade alla fickor utan resultat.

–        Det är en John Deere, sa pappa. Vilket är som att säga att det är en Volvo när man står i Volvos verkstad eller en Ford när man står i Fords verkstad.

–        Jaha, det var ju intressant, verkade verkstadskillen tänka.

Pappa kände igenom fickorna en gång till. Så lös han upp och sa:

-         Den är röd!

Så fick killarna på verkstaden något att prata om på lunchen…

 

Traktorns bakgrund hittades dock ganska enkelt genom att verkstadskillen hämtade en pärm från något bakre rum. Där fanns köpekvitton på traktorn och tänka sig alla uppgifter om den också.

 

Igår morse tuffade ekipaget in mot staden. Om någon såg en snygg röd traktor med en nyligen pensionerad projektledare från vägverket vid spakarna så var det min far. Traktorn kommer att få komma hem till UPK idag vid lunch. Jag hoppas att det bara är oljan som är bytt och inte färgen…

 

Angående helgens tävlingar så var det inte bara på UPK som våra hemmaekipage var duktiga har jag hört via ryktesvägen. I Bälinge snodde vi hem första till tredje pris i hoppning LB. Jag ska genast gå in på Bälinges hemsida och kolla resultaten!

Hej! Efter inlägget om marsvin med konstiga namn så har det framkommit att det finns flera i personalen som har små djur av olika arter hemma. Men först en rättelse. Karolines marsvin Urban och hans vän Sander har minsann ett fint förnamn. De heter nämligen Dixies Urban och Dixies Sander eller hur det nu var. Med det tycker jag att Karrros båda marsvin stiger rejält i graderna!

Så finns det andra väldigt håriga djur med stora framtänder. Jag tänker på hamstrarna. Nu har jag fått reda på att även en hamster kan ha en fin stamtavla. Anna Östbergs hamster lystrar till namnet Skumbanan med ett fantastiskt fint förnamn från uppfödaren fast det har jag förstås glömt. Jag har också fått veta att hans bror hetet cocosprick vilket inte heller är att förakta.

En varning till dig bara Anna. Min bästis hade en guldhamster som försökte gå in genom dörren samtidigt som min kompis stängde den. Det gick inget vidare och där stod hon med stamtavlan i handen fast ingen hamster. Så kan det gå.

Man kan tycka att en liten hamster skulle vara oförarglig men ni minns väl den gången jag berättade om när jag sov över hos en annan vän som vi kan kalla hamsteruppfödaren.

Vi skulle vid det tillfället åka på ett stort hästhoppniingsmeeting i Rocklunda i Västerås. Som alltid på meeting så ösregnade det från torsdag till söndag. Men vid det här laget hade vi lärt oss det och jag hade packat ner mitt fina blåa regnställ.

Under natten rymde ett antal av hamsteruppfödarens hamstrar. (Var och en hade stamtavla och var döpta efter personer i TV-serien Macahans som var så populär på den tiden) De var uppenbarligen mycket hungriga för under natten satte dom i sig halva mitt lakan och i stort sett hela mitt regnställ.

Det var efter den tävlingen jag fick smeknamnet Schweizerosten. Jag vet ännu inte vilken hamster som åt mest. Kanske var det Zebulah Macahan eller så var det Luke Macahan. De var lika feta allihopa så det gick aldrig att avgöra. Naturligtvis stod regnet som spön i backen precis hela helgen!

För er som är intresserade kan jag också tala om att igår kväll bajsade Winston en hög!

Hej! Så blev det söndag denna långa helg. På hemmaplan arrangerades hopptävlingar för häst av vår suveräna tävlingskommitté. Allt flöt som vanligt på fint och de tävlande var mer än nöjda med arrangemanget. Resultatlistor läggs under kvällen ut på vår tävlingssida på www.uppsalaponnyklubb.se Ett stort tack till vår enormt duktiga funktionärsstab som jobbade idag! Däremot saknade vi ”nya ansikten” i funktionärsstaben. Ett problem som jag vet att alla ideella klubbar är vana vid. Därför skickar jag nu ut ett nödanrop!

 

I år arrangerar Uppsala ponnyklubb drygt tio tävlingar på lokal och regional nivå i grenarna hoppning och dressyr. Under en tävlingsdag går det år många funktionärer för att få maskineriet att rulla. Det skulle vara oss till stor hjälp om ni vuxna i form av föräldrar till träningselever ville ställa upp vid något av dessa tävlingstillfällen. Det är en fantastiskt bra stämning och rolig gemenskap under tävlingsdagen. Är vi många som jobbar orkar vi arrangera fler tävlingstillfällen vilket också gynnar era barn som får fler chanser att komma ut på tävling.

 

Vuxna som är ”en gång i veckan elever” eller föräldrar till barn som rider i verksamheten är naturligtvis också varmt välkomna att hjälpa oss. Det är kul för både vuxna och barn att vara med och se hur det går till på tävling och det kan ju också vara ett framtidsmål för en ryttare som är under utbildning att en dag vara med själv!

 

Hästryttare med egen häst och föräldrar till ponnyryttare med egen häst som tävlar för klubben är också några som vi ibland saknar i funktionärstaben.

 

I många föreningar blir medlemmarna listade för att till exempel stå i kiosken eller vara funktionärer på tävlingar och träningar. Det är ett system som vår klubb så här långt valt att inte ha. Vi önskar att man ställer upp av egen fri vilja då det känns trevligare.

 

Även om man är livrädd för hästar kan man vara till stor hjälp på en tävling. Det finns många ”hästfria” poster inom betryggande avstånd från de stora djuren.

 

Titta under länken tävling på vår hemsida www.uppsalaponnyklubb.se . Se efter om det inte finns något datum då du skulle kunna hjälpa oss. Det behöver naturligtvis inte vara hela dagen utan en förmiddag eller eftermiddag räcker. Vuxenelever, prata ihop er några stycken i gruppen och bestäm ett datum då ni kan tänka er att hjälpa till. Jag lovar att ni kommer att ha kul. Ni kan ta kontakt med vår tävlingskommitté (TK) upk_tavling@telia.com eller med ridskolan på upk@telia.com . Varmt välkomna till en stor och trivsam gemenskap!

 

Själv åkte jag till Hallstaviks Ryttarförening för att rida en LB och en LA i dressyr med Ronaldhino. Efter den minst sagt späckade helgen hittills så hade jag ändå laddat om för tävlingen idag. Det blev uppstigning strax före sex för att hinna göra klart till avfärden från stallet vid halvåtta.

 

Vi anlände till tävlingen strax efter halvnio och jag gick till sekretariatet för att anmäla mig. Efter fem minuter kom jag tillbaka till trailern och strax därpå blev läget minst sagt kaotiskt. Två getingar hade flugit in i trailern och den ena satte sig mellan bakbenen på Rolle som naturligtvis drabbades av ett hysteriskt anfall. Han är känslig för flygfän i vanliga fall och nu var han instängd i en transport med två elaka getingar.

 

För att inte min hysteriskt rädda häst skulle försöka klättra ut genom framdörren så fik vi lösa ut panikhakarna och slänga ner bakluckan så han kunde springa ut ur transporten. Som tur var gick allt bra och han hade bara några små skrapsår efter rodeon i trailern. Vi var alla uppskakade men glada över att det gick bra. Pappa fick leda Rolle ute på ängen istället. Det var massvis med getingar som stressade honom men utomhus kunde han åtminstone sparka efter dem eller springa ett varv för att bli av med dem.

 

Urladdningen i transporten tog rätt så hårt på Ronaldhino som ändå skötte sig jättefint under programmet. Men det kändes att han var rejält trött. Vi kom femma i klassen och kunde hämta ut en fin grön rosett och lite premier. Tävlingen var väl arrangerad med stora bra ytor för framridning och en bra tävlingsbana. Eftersom Ronaldhino presterat så fint i LB:n så strök jag honom i LA:n. Jag ville inte heller riskera att han skulle behöva stå i trailern och hamna i ett nytt getinganfall i väntan på nästa klass…

 

Under dagen så kom det täta rapporter från Gabbi som var på veterinärhögskolan för att följa utvecklingen med Winston och hans mage. Läget är fortfarande oförändrat dåligt och vi väntar och hoppas på en vändning till det bättre. Men det är också det enda vi kan göra just nu.

 

Efter tävlingshemkomsten så fick vi meddelande per telefon om att vår nya häst Replay nu mådde så bra att han kunde hämtas från kliniken. Det var bara att mocka ur transporten och åka vidare för att hämta honom. Det är inte ofta man kommer till veterinärhögskolan i full tävlingsmundering. Dom måste ha tyckt att jag var något alldeles extra. Pappa och jag passade på att hälsa på Winston innan vi hämtade ut Replay.

 

Winston blev glad när vi kom, men han var trött och ville inte ha någon sockerbit som han brukar. Han nosade länge på sockret som han brukar älska men vände sedan bort huvudet som om han var besviken att det inte luktade som det brukar. Han fick en massa klappar och kramar istället och tittade länge efter oss när vi gick.

 

Så hämtade vi ut Replay som stod i den andra stallängan. Han såg väldigt pigg ut och gick glatt upp på transporten för att åka hem igen. Efter avlämning i stallet kunde jag äntligen åka hem. Jag har inte träffat familjen speciellt mycket denna helgen efter allt som hänt.

Imorgon är det måndag igen och ny vecka.

Hej! Det blev en lång fredag, längsta möjliga. Under förmiddagen väntade vi in vår nya häst, Replay. Som jag berättade igår så kom han ur transporten, visserligen trött och hungrig efter resan men annars i fin form. Så långt verkade allt normalt men redan en halvtimme senare började han uppvisa tecken på att allt inte stod rätt till.

 

Replay blev hängig och huvudet hängde snart nästan ända nere vid marken. Tempen var något hög och han hade lite förhöjd puls. Inget direkt alarmerande med tanke på att han haft en jobbig resa kan man tycka. Men vi gick igenom symptomen och blev genast oroliga att han drabbats av något som heter transportsjuka vilket kan bli oerhört allvarligt på kort tid.

 

När det handlar om hästar och smärta ska man också veta att i djurvärlden så tjänar man inget på att visa om man har ont. Djur döljer snarare sin smärta så långt det är möjligt för att klara sig kvar i flocken. En apatisk häst kan alltså vara långt mer illa däran än man tror.

 

Vi ringde till Ambulatoriska kliniken och det var veterinär Arne Persson som svarade. Då kände vi oss genast lugna, nu skulle allt ordna sig. Arne har varit många, många år på ambulansen och är väldigt duktig med hästar. Han blev också orolig när vi berättade om symptomen och inom en halvtimme rullade hans bil in på stallplanen.

 

Replay undersöktes grundligt av Arne som ganska snart gjorde bedömningen att vi skulle köra upp hästen till djursjukhuset vid Ultuna för att kunna sätta in rätt behandling. Så det var bara att ringa in vikarie till lektionerna och lasta hästen och åka. Men jag tror att mina elever har förståelse för att hästarna alltid måste få komma i första hand. Dessutom fick de rida för Sara så det blev inte någon mildare behandling än vanligt…

 

Replay skötte sig så fint vid både undersökningarna och lastningen. På Ultuna ställdes han i ett isoleringsstall och undersöktes igen av veterinären Stefan. Han hade då börja repa sig något och för stunden blev han satt under observation över natten. Vi pustade ut något.

 

Så åkte jag tillbaka till stallet där det just blivit dags för utsläpp av lektionshästarna på betet. Mina elever i S9:an hade precis ridit klart för Sara och hade en snyggt röd färg i ansiktena. Efter utsläppet bytte jag snabbt kläder och slängde mig i bilen för att åka på ”Eketräff” borta vid Skeve. Det var Maggan som dragit ihop ett gäng gamla hästtjejer från Eketiden. Där bjöds det på jättegod mat och jag smög fram och tog om flera gånger eftersom jag var i det närmaste utsvulten efter dagens eskapader. (Tack Maggan, det var jättegott!!!) (Och till erandra eftersom jag vet att ni brukar läsa bloggen, det var jättekul att träffa er!!!)

 

Klockan var runt tio och det var precis dags för äppelkaka med vaniljsås när Gabbi ringde. Winston hade fått kolik. Så jag fick tacka för mig och åka i ilfart (fast inom hastighetsbegränsningarna) tillbaka till stallet. Så är det nämligen när man jobbar med hästar. Även om man sitter på Nobelmiddagen så reser man sig och åker till stallet om det behövs. Ens vänner utanför stallet lär sig det efter ett tag och när man blir bjuden på middag frågar de alltid först om man har någon tävling eller annat inplanerat då.

 

När jag kom till stallet var Arne där igen. Han var precis i farten med att fästa upp droppet i taket. En inte helt lätt uppgift då Winston mäter 180 centimeter över manken och påsarna måste hänga högt över hästen för att vätskan ska rinna neråt. Som tur var hade Carinas, för sin ålder vige man, Mats varit uppe i takstolarna och klättrat. Så nu har vi en perfekt ring att hänga droppåsarna i nästa gång någon häst blir sjuk. Tack för det Mats!

 

Gabbi och jag hjälptes åt att passa Winston ett par timmar medan droppet sakta droppade. Det är rätt så långtråkigt att passa dropp… Winston hade dessutom fått lite smärtstillande medicin och B-vitaminer för att pigga på sig. Han fick gå en kort promenad och sedan gå in i sin box för att vila. Nattpasset hade precis börjat.

 

Kolik är också lurigt eftersom hästar visar smärta väldigt olika. Har hästen problem med någon del av magen eller tarmen får det inte heller gå för lång tid eftersom tillståndet kan försämras snabbt och till och med få dödlig utgång.

 

Det blev koll och promenad varannan timme under natten. Winston höll sig ganska lugn men hade ändå små men tydliga symptom på att allt inte var bra. Vid halvsextiden tog min pappa ett pass med koll och promenad och då var Winston rätt så pigg.

 

Vid halvåtta var det min tur att gå på promenad, jag tyckte då att han var hyfsat pigg men han hade ännu varken bajsat eller varit intresserad av att äta ens en liten sockerbit. Jag red Ronaldhino en stund och tog sedan ytterligare en promenad med Winston. Vi beslutade oss för att han skulle få stå i rasthage en liten stund. Per telefon tyckte också Arne att vi skulle ge honom en liten hötuss att tugga på så det gjorde vi.

 

En timme senare hade hans onda ökat betydligt och med tanke på att det nu gått nästan femton timmar sedan den första behandlingen sattes in så beslutade vi oss för att det var dags för en resa till Ultunas djursjukhus.

 

Så vi lastade och åkte iväg och det hela kändes som en déjà vu. Vi togs emot av idel bekanta ansikten på djursjukhuset och efter en genomgång fick Winston gå direkt in i behandlingsrummet där man slangade i honom ordentligt med vätska genom en nässond. Sedan sattes han på dropp och övervakning. Nu är det bara att oroligt vänta och se åt vilket håll det går.

 

Positivt var i alla fall att Replay hela tiden verkar repa sig därinne i sin isoleringsbox och med lite tur får vi hämta honom i morgon.

 

Jag åkte hem för att äta lite frukost-lunch-middag och sedan ska jag bege mig tillbaka till stallet för att göra i ordning Ronaldhino inför morgondagens tävling. Som hästägare får man vara ständigt redo.