...och som alltid några som är en liten aning mindre fotogenique...

Idag har det kommit några riktiga regnskurar vilket var behövligt för banor och marker. Regnskurarna uppskattades inte bara av det som växer och gror utan också av hästarna. En skur på sommaren gör att det förhoppningsvis någonstans i hagen blir ett litet lager med lera som en häst absolut inte kan motstå. 

Det är i regniga tider våra vänner hästarna förvandlas från att vara ”bara” Equus Caballus till att gå under namnet Equus Caballus Rullus. Equus Caballus Rullus är inte en ras utan en art i vilken samtliga hästraser kan återfinnas. Åtminstone efter ett ordentligt bad. 

Arten Equus Caballus Rullus kan i sin tur delas in i undergrupper. Jag tror ni har träffat på de flesta av dem. Men här kommer en liten lathund i vilket fall. Ni som inte har häst- se och njut, ni som har häst- se och rys. 

Equus Caballus  Rullus Minimalis

Är mycket ovanlig. Det enda som avslöjar att man har med en ”Minimalis” att göra är en lerfläck uppe vid manken och möjligtvis någon enstaka lerfläck på flankerna. Står det en Equus Caballus  Rullus Minimalis i din box på eftermiddagen kan du skatta dig lycklig! 

Equus Caballus  Rullus Singulis

Är vanligt förekommande efter regn. Det vanligaste scenariot är att hästägaren går till hagen för att hämta sin häst som vid första anblicken ser helt normal ut. Då ägaren är framme vid grinden vänder hästen plötsligt andra sidan till och då står det klart, en Equus Caballus  Rullus Singulis uppenbarar sig. På svenska kallar vi dem gärna ”Halvrullare”. 

Equus Caballus Rullus Maximus

”Dubbelrullaren” är också mycket vanligt förekommande. Förvandlingen kan dock gå lite olika till. En del hästar gör först klart den ena sidan och lite senare den andra medan lite mer rörliga individer kör hela paketet på en och samma gång. Ibland upprepas proceduren och resultatet fördjupas avsevärt. 

Equus Caballus Rullus Skräckus

Detta är den minst populära sorten av ”Rullus”. Detta kan få vilken hästägare som helst att gråta. En ”Skräckus” visar sig oftast dagen före tävling, timmarna innan en viktig träning eller när man har som minst med tid. Det är bara att ta sig mot vattenspiltan... och... det är okej att gråta!

Hej! Vilket underbart väder och vilken fin sommar vi har!

Idag var det nästan outhärdligt varmt vid Gabbis och min stavgångspromenad. Men vi kämpade på, armarna brann och låren brann. Inte på grund av solen utan på grund av vårat fantastiska tempo vill jag tro! 

Det har varit en bra dag. I morse hade Lusen och jag stämt träff med en Lusitanokompis och hans ryttare på WE banan klockan åtta. WE blir dubbelt så roligt om man tränar tillsammans och båda "Lusarna" var så duktiga. Vi avslutade med en liten sväng på ridvägarna. 

Klockan tio var det dags för lektion för fina Friesern Kadde och hans ryttare och klockan ett för duktiga ponnyn Maja och  hennes ryttarinna. 

Tänk så olika hästar kan vara och alla så fina och duktiga på sitt eget vis. 

Ikväll har jag haft två grupper som tränat WE. Så dagen slutade liksom där den började :) Alla var jätteduktiga såklart och hästarna blir så nöjda när de förstår hur hindren ska utföras och när de lyckas.  Solen gick i moln vid halvsextiden och efter det var det riktigt behagligt både att hålla lektion och att rida. 

Isa som var med på lektionen hade fått nya skor för dagen och Ann Marie som red berättade att hon var lite torr om hovarna just nu.

Torrt och varmt väder torkar ut hovarna och gör dem hårda och lite mer stumma. När Ann Marie sa det där om hovarna kom jag på en grej som jag använde på en häst jag hade som hade väldiga problem med torra hovar som sprack och gick sönder, speciellt på sommaren.

Jag försökte förklara lite snabbt hur jag gjorde hemmatillverkade tofflor som jag blötte och använde för att tillföra fukt i hovarna. Men jag tror inte att jag förklarade så bra för alla tittade så konstigt på mig. Jag gör ett "dagens tips" i bloggen istället sa jag. Så här kommer det:

Dagens tips! 

Tofflor för torra hovar

(Nu finns/fanns det faktiskt filttofflor att köpa som man kan/kunde blöta och sätta på hästens hovar, men då många hästar har en förmåga att tugga sönder saker som går att tugga sönder så är nedanstående ett mycket prisvärt alternativ!)

Du behöver:

Nosremmar (1-4 st beroende på antal tofflor) Finns att köpa på t ex Hööks för en lagom peng. 

Disktrasor (finns på rulle)

Klipp till en lagom bit disktrasa. Den ska gärna vara vikt ett par gånger för att hålla kvar mer vatten. Gör snitt  med jämna mellanrum upptill och trä igenom nosremmen. Dränk tofflorna i vatten och sätt en på varje ben som är utrustat med en torr hov.

Klåfingriga hästar kan stå med tofflorna medan man är i stallet.

Välartade hästar kan behålla tofflorna på hela natten för lång effekt! 

De klåfingriga hästarna är rätt så vanligt förekommande...

Hej! I en av kvällstidningarnas söndagsbilaga fanns det i helgen ett reportage om 85-åriga "Gurre". Hon är ridelev på en ridskola i Stockholm och har varit så sedan mitten av sjuttiotalet. Gurre berättar om hur "tantgruppen" träffas och rider varje vecka och om hur gruppen turas om att ta med sig lunch och att eleverna alltid sitter ner tillsammans och äter efter ridlektionen. Det roligaste i artikeln är när Gurre säger att det går inte alltid bra på lektionen. Man måste vara fokuserad. Om man varit ute och festat om dagen före till exempel så känner hästen det direkt!

Jag skulle tro att många av oss som jobbar eller rider på ridskola känner igen sig. Rida på ridskola är något man kan göra precis så länge man själv önskar och tycker det är roligt.

När reportern frågar Gurre om hon verkligen lär sig något fortfarande så blir hon nästan förolämpad och svarar att varenda lektion är unik.

Visst är det fantastiskt med ridning att det egentligen inte finns någon övre gräns för att sätta sig i sadeln. Ulla Håkansson, 76 år, red SM i dressyr vid Strömsholmstävlingarna för några veckor sedan. Nu har jag ju alltid hävdat att Ulla är ridsportens Ingemar Stenmark. Men även om man inte har för avsikt att hålla sig i den absoluta toppen som sjuttioåring så kan man rida på den nivå som man själv tycker är lagom.

Själv hoppas jag på att jag kan behålla min plats på hästryggen länge än. 

Ett sätt att behålla förmågan att klättra upp i sadeln är att träna varierat. Förutom det dagliga rid- och stallpasset så försöker jag röra mig på andra sätt också.  Gabbi och jag brukar ägna lunchen åt en promenad så ofta vi hinner. Det är skönt att komma ut och gå och man hinner prata och se naturen. När man går får man bra rörelse i hela kroppen och övar upp flåset också. För att sporra oss lite extra så har Gabbi laddat ner en app där vi kan se gånghastigheten och längden på rundan bland annat. Cykla gillar jag också. 

Nu ska jag inte sticka under stol med att ”ålderskrämporna” redan börjat smyga sig på... För tio dagar sedan var jag hos min läkare för att kolla upp en ond höft som vägrar ge med sig. Det blev kortisoninjektioner och så rådet att korta ner promenaderna till hälften. Inte populärt. Jag funderade en stund och så frågade jag om det inte var möjligt att få en del avlastning genom att använda stavar istället. Det nappade läkaren på. 

Igår fick jag ett SMS från min syster som också har så där lite lagom utdelning av krämpor. -Stavar inköpta! 

Idag var det dags för stavinvigning! Innan det begav sig så måste vi montera ihop våra stavar. Gabbi och jag packade upp paketen och fixade med längd och satte fast alla små tillbehör där vi trodde de hörde hemma. En fot för asfalt och en annan för grus. Själva monteringen tog ungefär lika lång tid som en promenad bukar göra totalt. Men skam den som ger sig! 

Handskar på! Jajamen, det gäller att ha rätt utrustning. Till saken hör att jag också hade på mig ett par sprillans nya gåskor så jag kände mig rätt så proffsig. Mindre proffsig kände jag mig när det var dags att stoppa i händerna på rätt sätt och spänna fast öglorna på handtaget. Det tog sin stund och precis när jag var klar så sa Gabbi; Det står ju höger på din vänstra stav. Jaha, det var visst en vänster och en högerstav. Bara att börja om. 

Vi övade en del fram och tillbaka på parkeringen innan vi kom iväg. (ingen såg oss...) Armarna i 90 grader, vänster ben fram, höger stav, tryck ifrån. Ibland hamnade man i passgång och det var kanske inte så effektivt men det såg väldigt roligt ut. 

Så gav vi oss iväg. Vi passerade Kenneth och traktorn vid hoppbanan.

-Nu måste jag säga att det där är väldigt nära tantvarning, ropade han. 

Ha! Han skulle bara veta hur vältränade vi kommer att bli! Stavar ger en hel del bättre kondis än en traktor! 

Vänster- höger, vänster- höger...

Armarna började brinna redan under den första kilometern, baksidan av låren stramade och det blev inte så värst mycket pratat. Andra kilometern så domnade båda armarna bort och det kändes lite ”bättre”.  -Jag tror jag ska köpa ett sånt där bälte med vattenflaska på, flåsade Gabbi under den tredje kilometern. Det finns annars en ryggsäck med ett långt sugrör , sade hon i nästa andetag. Undrar vilket som är bäst? 

Jag kunde inte svara, tungan satt klistrad mot gomen. Det kan kvitta, tänkte jag, flaska eller sugrörsrygga, bara jag får något att dricka. 

Vi staplade sista biten tillbaka mot stallet och lade tillbaka stavarna i bilen. Vi tar den långa rundan när  vi har övat ett tag, sa Gabbi och jag höll genast med. 

Det här kommer få oss att tycka att ett dressyrprogram är lätt som en plätt när vi tävlar framöver, flåsade Gabbi medan hon hängde över motorhuven på bilen. Jag nickade medhållande medan jag tänkte att vi nog inte får se den effekten redan på fredag då vi tävlar båda två. Snarare tvärtom... Vi får nog räkna med en del träningsvärk innan vi ser resultatet. 

I morgon tar vi fram stavarna igen! Nu ska vi bara få med oss resten av tantlaget också! 

Jag säger bara -Respekt! 

Respekt till alla stavgångare.

Lägerdagar

Första morgonen, stallplanen fylls av förväntansfulla.

Pirr i magen och någon håller pappa hårt i handen.

Samling och sedan slår sig alla ner i gräset för att leka namnlekar.

Redan där har någon fått en alldeles ny kompis.

Snart får alla veta namnet på sin alldeles egna lägerhäst.

Sommarväder och uteritt barbacka. 

En lång rad med hästar som lunkar. 

Barn som sitter på breda ponnyryggar i gungande skritt.

Flugor som surrar kring hästarna och svansar som viftar.

Barn som glider hit och dit men sitter kvar.

För det mesta. 

En regnig dag har alla ridit i ridhuset på förmiddagen.

Hästarna står i stallet och äter sitt hö.

Barnen har precis ätit lunch.

Sitter bänkade och ser en hästfilm på stora vita bioväggen.

Dom har sett den många gånger nu och kan alla rader av repliker. 

Det är ändå spännande och filmen är lite sorglig. 

Ridpass och dagar flyter i varandra.

Små ben hamrar mot en sadelkåpa för att få trav på sommartjock ponny

Stora barn går bredvid små, hjälps åt att hissa upp en sadel högt.

I stallet blandas åldrar och barn får lov att vara barn.

Sista dagens eftermiddag, spretiga flätor och nyputsat träns.

Farmor och farfar på läktaren och nytt pirr i magen.

Samma morgon har de tränat på banan

och nu kommer de ihåg ända till mål. 

En fin rosett, blå och röd, hängs i tränset 

och sedan många klappar på hästhalsen och en kram. 

Alla samlas efteråt för att få diplom och sedan massor av glass och prat

Lägerhästarna släpps i hagen på eftermiddagen och barnen skingras.

Det är långt kvar på sommarlovet ännu.  

Den här veckan som man längtat efter så länge gick så fort.

Rosetten kommer att hänga på en vägg länge framöver.

Bokstäver på baksidan med ett hästnamn och ett hjärta. 

Senare när vuxenlivet är här läggs den i en låda 

bland andra barndomssaker och varma minnen.

Om det vuxna barnet tar upp den och håller den nära kinden

kan man känna doften av häst på sommaren som är så speciell.

Att lära hästen olika rörelser är egentligen en bagatell. Hästar är läraktiga och förstår ofta fort vad de ska göra om de bara får en positiv respons så fort de gör rätt. 

Det som är svårare är att ha tålamodet att vänta på det starka som kommer med enträget arbete och framförallt tid. Tiden måste jobba i sin egen takt. 

Det går inte att rusa framåt som ett lokomotiv för att snabbt nå ett mål. Även om hästen vet vad det är vi ber om så hjälper det inte om den inte orkar också. 

Det man som tränare har i åtanke när man står och håller lektion för ett ekipage kanske inte syns förrän ett år senare. Styrka går inte att forcera fram. 

Ryttare måste tänka långsiktigt och framförallt ha tålamod för att visa rättvisa mot sin häst. 

Så plötslig märker man skillnad- hästen har äntligen hittat rätt styrka för det den ska göra. För dressyrekipaget kanske det betyder att man höjer sig flera procent i en viss klass på tävling och för hoppekipaget att hästen klarar att hålla bärigheten hela banan och går i mål utan ett enda nedpetat hinder.  

Titta inte bara tillbaka en dag utan hellre månader eller varför inte ett år. Då ser du resultat.

Dagens ord- tålamod!

Hej! Jag har lite svårt att hålla fingrarna i styr när det gäller getingbon...

Igår så skulle jag ställa upp fållan inför kvällens WE träning och när jag lyft av den första hälften av stakethögen så visade det sig att ett getingbobygge var påbörjat mitt i högen. Jag tog ett steg tillbaka och beskådade boet på lte avstånd. Det var rätt så litet. Inte många getingar kan bo i ett sånt  bo tänkte jag.

Skulle jag peta bort det eller skulle jag bara ställa upp staketet och låta det sitta kvar? Jag såg några olika scenarion framför mig.

Det är ju ändå så att jag har viss erfarenhet av nedpetade bon och getingar i skon och så vidare. Jag har också ett antal getingstick i bagaget. Som tur är så är jag inte allergisk. Men jag blir varje gång lika överraskad över hur ont det gör att bli stungen.

Halmsläpet har stått för minst två av tillfällena. En gång blev jag som jag själv tycker oskyldigt anklagad av en geting då jag bara var ute efter att hämta en halmbal till min häst. Men getingen kände sig tydligen förnärmad och stack mig mitt i skallen. Där finns det inte mycket fett som skyddar så gadden gick väl rakt mot skallbenet... AJ, vad det gjorde ont. Gabbi hade den käcka iden om att lägga en sockerbit mot sticket för att dra ut giftet. Någon ättika hade vi inte däremot. Så det fick bli bara socker. Funkar inget vidare kan jag meddela.

En annan gång skulle jag utföra någon slags hjältedåd genom att peta ner ett stort bålgetingbo i en påse. Den idén verkade så himla smart tills jag utförde den... Om man ska peta ner ett bo i en påse är det bra att ha koll på att alla getingar är hemma när man gör det. Det är nog väldigt sällan som alla getingar är hemma på en och samma gång och bålgetingar är stora och har lång gadd.

Jag tog påsen, trädde den över boet och knöt till. Ha där satt den. Sekunden efter började det surra väldigt ilsket i påsen. Lät som en miljon getinga ungefär. Ännu några sekuder förstod jag vad surret stod för. Inkallningssignal för öviga getingar som varit ute på raid. Tre stick i rad på handen som höll i påsen. Ni anar inte hur ont Det gjorde.

Ännu ett problem uppstod, vad gör man med en påse full av arga bålgetingar. Jag säger bara, prova inte detta, jag har gjort det!

Detta var dessutom samma dag som jag skulle åka med familjen på en trevlig dag på Gröna Lund. Armen svällde upp tredubbelt och jag vandrade runt på grönan med en utväxt från axeln som såg ut som något skämtpris jag vunnit vid femkampen.

Bålgetingar är annars rätt så fredliga. Oftast! Om man inte råkar ha två stycken i skon när man stoppar ner foten. Det har jag också provat på väg till jobbet. Det tar några sekunder innan man fattar vad som händer. Sen så!

I vilket fall så satte jag upp hela fållan igår kväll. Boet fick sitta kvar. En enda vilsen geting surrade runt och letade efter det. Jag fick känslan av att det var ett singelboende. Kanske en precis separerad drönare i ett rum och kök. Boet tänkte jag att jag skulle ta ner när lektionen var slut. Planen var att hästarna skulle få gå från banan först och sedan skulle jag ge det en rundspark och springa så fort jag kunde.

Men det glömde jag....

Så om någon annan känner sig manad, var så god!

Hej! På förmiddagen idag fick vi fint besök från Irland. Tre hästar som ska utbildas och sedan arbeta i ridskoleverksamheten anlände vid tiotiden.

Tidigare i vår har vi ju pensionerat ett par ponnys samt sålt en häst. Så planen har ju hela tiden varit att fylla på med några nya förmågor. Det passar så bra att göra detta inför sommarlovet. Då får hästarna acklimatisera sig i lung och ro och vi har gott om tid att rida och lära känna dem. 

Denna gången var det två C-ponnys och en stor häst. Alla tre valacker och födda 2007 vilket vill säga sex år gamla eller unga om man så vill. 

Den bruna C-ponnyn heter Munsboro Humle och den vita C-ponnyn Munsboro Dumle :) I sann Irlandsanda så har de okänd härstamning. Skäcken som är stor häst heter Golden Joy och hans pappa heter Cavalier Jump for joy och mamman Gold Autumn. Han är en Irländsk Cob av lite lättare modell. 

Eftersom det är så spännande med nya hästar så tog jag några bilder, så varsågoda och spana in våra nya förmågor. 

Har ni förresten hört historien om bonden som inte kunde se skillnad på sina hästar?

Det var två bönder som stod och samtalade. Då sade den ena:

- Jag har 2 hästar som jag inte kan skilja på. Hur ska jag göra?

- Enkelt. Märk den ena i örat.

Då gjorde bonden det men den andra hästen fastnade i ett träd och fick ett exakt likadant märke.

- Vad gör jag nu?

- Enkelt. Klipp svansen på den ena.

Då gjorde bonden det. Så gick den andra hästen och fastnade i en rävsax och de fick klippa svansen exakt likadant som den andra

.

- Vad gör jag nu? frågade bonden.

- Enkelt. Mät hästarna.

- Ok.

Nästa dag när de samtalade undrade han som gett råden hur det hade gått med mätningen och fick svaret:

- Jodå, jag har upptäckt att den vita hästen är 10 cm högre än den svarta!