Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under juli 2008

Av Ulrika Pernler - 31 juli 2008 17:09

Hej! I våras tog vi beslutet att inte låna ut ridhjälmar längre. Därför får var och en numera införskaffa sin egna ridhjälm. Fördelarna är många. Bland annat kände vi att vi inte kunde garantera vad våra lånehjälmar fått utstå i form av att bli tappade i golvet till exempel. Dessutom är det så vikigt att hjälmen passar användaren.

 

En ridhjälm måste sitta perfekt. Den få inte vara för stor eftersom den inte kommer att sitta stilla på huvudet vid ridningen eller ännu värre vid avfallning kanske ramlar av. Att ha en för liten hjälm är bland det mest obekväma som finns. Det vet alla som provat. Man får klaustrofobi, det gör ont och när andra försöker prata med en låter det som man satt instängd i en plåtburk

 

Några hjälmar kommer att finnas för nödbruk om man till exempel glömt sin hjälm hemma eller om man tappat skåpnyckeln. Bra ridhjälmar kan du hitta på Sporren www.sporren.nu och Granngården. Där kan man också få hjälp med utprovningen av kunnig personal. Både Rusta och ÖB säljer också godkända hjälmar till väldigt bra pris men då måste du prova ut den själv.

 

Det är inte så många decennier sedan man kom på att det är bra att vara rädd om huvudet i ridsporten. De häftigaste och snyggaste hjälmarna var för bara tjugo år sedan gjorda av någon slags hårdpressad papp. Hjälmen var väldigt tunn och lätt och hakbandet fäste man upp över skärmen eftersom det var så obekvämt att ha det där det skulle vara. Så red man in på banan och hoppade sitt varv eller gjorde sitt träningspass. Vad som hade hänt med huvudet om man ramlade av hade man inte en tanke på.

 

En sådan hjälm har jag tyvärr haft eftersom man inte visste bättre men eftersom jag var så rädd om den på grund av den tjusiga sammetsbeklädnaden så användes den enbart vid tävling. Vid vardagsridningen hade jag en klumpigare men betydligt säkrare hjälm som tur var.

 

Det har figurerat många olika typer av hjälmar under årens lopp. På sjuttiotalet gjorde Jofa en hjälm som var utformad som en ”mick”. Där var öronen helt täckta vilket gjorde att man slapp höra instruktörens tjat. Det var bara att titta rakt fram och rida som man ville.

 

Sedan kom Boeri med en efterföljare till mickhjälmen. Den var också utformad som en mick fast med små hålformiga uttag för öronen. Den gick också fram en bit över kinderna och klämde åt vilket gjorde att man såg ut som en hamster. Dessutom hörde man fortfarande ingenting.

 

Vid det här laget hade redan Jofa kommit med sin efterföljare. Den traditionella Jofahjälmen i svart plast blev en riktig långkörare och finns att köpa än idag. Det är den modellen som vi har haft på ridskolan eftersom den är både säker och relativt lätt att göra ren. Åtminstone på utsidan.

 

Snart kom även plasthjälmarna i utförande med sammet på ytan vilket förskönade dem utan att försämra nyttan. Säkerheten hade som tur var blivit en allt viktigare fråga även inom ridsporten som tur var. Idag finns det säkra och bekväma ridhjälmar i alla möjliga färger och utföranden. En godkänd ridhjälm kan kosta allt från några hundralappar till femtontusen kronor. Var och en kan välja något som både passar både huvud och plånbok bra, känns bekvämt och är snyggt.

 

Men kom ihåg att även om man har en godkänd och säker hjälm på huvudet så är man inte försäkrad från olyckor. Uttrycket "Att rida säkert"  innebär att man aldrig får överskatta sin förmåga, slarva eller chansa.

Av Ulrika Pernler - 30 juli 2008 17:35

Hej! Idag har jag hälsat på Picador i hans underbara stall som ligger i Skärfälten utanför Uppsala. Där mår han som en kung i vackra omgivningar med öppet landskap och böljande åkrar. I stallet är det ljus och högt till tak och boxarna pryds av vackra knoppar i guld längst upp mot taket. Jag blir så glad när jag kommer dit och ser hur bra han har det och att han inte saknar mig det minsta.

 

Picador stod på gången och väntade när jag kom. Han tittade upp lite grand under sitt flugpannband, så vände han demonstrativt blicken mot dörren och tittade ut mot hagen där hans kompis redan gick. Han har alltid varit väldigt bestämd med att man håller tiderna för hage, mat och motion. Picador visade måttligt intresse för mig tills jag drog fram mitt trumfkort, morotspåsen! Då blev det plötsligt lite med intressant med besöket.

 

Efter att ha tuggat i sig sina morötter så spatserade Picador med bestämda steg mot hagen. Lena släppte in honom och jag ryckte upp kameran för att några kort. Picador gav mig inte en blick utan gick bort till sitt favorithörn av hagen och spanade ut över nejden.

 

Lena och jag pratade en liten stund till innan jag satte mig i bilen och styrde hem mot UPK igen. Här nedanför får ni lite bilder på en mycket fräsch häst i sina bästa år. Blank och fin i hårremmen och med humorn i behåll.

 

På kvällsvisten var det dags för en tur till stallet. Veterinären skulle komma och ta ett blodprov på Tiffy efter hennes förmodade ormbett. Om alla värden är bra så är hon helt frisk.

Familjens kanin Stampe fick följa med eftersom även han behövde en liten veterinärkoll. Således la jag en handduk på passagerarsätet och satt Stampe på plats. Jag provade bältet flera gånger men hittade inget sätt att få det att passa. Det slutade med att Stampe fick åka bil obältad vilket naturligtvis inte var bra alls. Men vad gör man.

 

Stampe satt på passagerarsidan och jag satt bakom ratten. Vi vred upp Magnus Uggla på radion och åkte iväg. Efter några hundra meter hade Stampe tröttnat på att vara bisittare och skuttade över till förarsätet. Där var utsikten så mycket bättre.


Framme i stallet fick Stampe husera i boxen bredvid Ronaldhino vilket passade honom utmärkt. Han skuttade runt i halmen och gjorde små sprätt och hopp därinne. Efter en stund sträckte han ut sig i kanten av boxen och tog rast i väntan på veterinären. Ronaldhino stod i sin box och gjorde stora ögon över sin nya och mycket underliga granne.


Blodprov och kaninkoll avlöpte finfint och jag satt mig på kontoret frör att jobba en stund. När jag kom ut i stallet igen så skulle jag bara hämta kaninen för att åka hem. Då var han plötsligt borta!


Boxen var helt tom. Min första tanke var att mina snälla stallkamrater släppt in honom i en annan box för att skoja så jag tog en tur runt i stallet för att leta. Jag hann tänka ut vad jag skulle säga till mina barn när jag kom hem utan deras älskade Stampe. Jag hann också fundera över om jag skulle kunna hitta en likadan kanin att smyga in i buren och huruvida ingen skulle märka nåt.


Jag gick in i Stampeboxen en gång till och tittade mig runt noga. Då såg jag ett litet litet hål i halmen. Jag började gräva i halmberget och där längst under låg han och mös.


Hemresan i framsätet gick super. Stampe stannade kvar på passagerarsätet även om han fortfarande var obältad. Funderar på att ta patent på ett kaninbälte. Vad tror ni?

Av Ulrika Pernler - 29 juli 2008 21:27

Hej! I morgon ska jag hälsa på en alldeles speciell häst, Picador. I sommar är det 22 år sedan jag såg honom för första gången. Den dagen var det också vackert väder precis som det är nu. Picador gick på sommarbete med sin kompis Pralin och livet hade precis börjat.


Jag gick ner i hagen och fångade honom i grimman. Så ledde jag honom till det gamla stenstallet. Därinne var det svalt och Picador tyckte det var skönt att komma undan flugorna en stund. Jag borstade honom noga och kratsade hovarna. Så mycket mer fanns det inte att göra med en så ung häst. När han var färdigborstad ledde jag honom tillbaka till hagen och på vägen hem förkunnade jag för min pappa att jag hade bestämt mig.


Picador anlände till sitt nya stall någon vecka senare och livet som ridhäst tog sin början. Några  av historierna har ni redan hört och flera kommer att komma för den som är intresserad att ta del.


För många år sedan nu var det Lenas tur att ta över som Picadors följeslagare och hos henne finns han fortfarande idag, 24 år gammal. Den här sommaren går han i sin gräshage precis som den där första sommaren jag såg honom.


I morgon ska jag göra visit i hans nuvarande hemoch kameran ska med. Så till eftermiddagen får ni förhoppningsvis se några bilder på en gammal man i sina bästa år som fortfarande lever livet varje dag!


Av Ulrika Pernler - 28 juli 2008 20:50

Hej! Inatt åskade det ordentligt. Tror inte att det undgick någon. Själv vaknade jag till av att jag trodde någon hade byggt en järnväg precis vid huvudkudden. I nästa sekund undrade jag om taket höll på att rasa in. När jag hade vaknat till så insåg jag att det var åskan som rullade över himlen. Jag satt mig i köket en stund och lyssnade till mullret och tittade på blixtarna.

 

I morse var det varmt igen. Jag gick upp och red tidigt och satt mig sen och jobbade vidare med att pussla ihop höstens alla ridgrupper. Listan över dem som velat byta tid eller rida en gång till i veckan börjar nu nå sin ände. Många har blivit uppringda av mig och andra får besked via brev. Hur som helst ska vi nu stoppa i alla papper med info om hösten och posta dem. Helst redan inom ett par dagar. Jag är så glad att frimärkena och kuverten är förklistrade nu för tiden. Så var det inte för ett par år sedan…

 

Jag har även börjat ringa till dem som står på kö. Det märks att folk börjar komma hem från semestern nu. Tidigare veckor har jag fått leka detektiv. Som tur är så finns det bra sidor på Internet där man kan hitta diverse olika telefonnummer till allt och alla.

 

En stund mitt på dagen tog jag ledigt från allt ringande och tog med familjen på en liten golfrunda. Då menar jag minigolf eller som det så fint heter bangolf. Jag måste få säga att jag är rätt så bra på den mindre varianten av golf och så fort man får klubban i handen så är det blodigt allvar. Nu hade vi ju visserligen barnen med oss så jag var tvungen att hålla igen lite grand.

 

Vi spelade borta vid studenternas och på grund av att det var spel med familjen så valde vi den barnvänligaste banan vilken också är den omöjligaste. Det är ett virrvarr av domkyrkomodeller, elefanter och biljardbollar i de mest omöjliga kombinationer.

 

Jag gick ut först och dundrade iväg bollen mot domkyrkan som för övrigt hade blivit av med ett av sina torn. Bollen rullade rakt och fint igenom hålet och studsade mot sargen längst bort. Jag försökte bara se lite halvt nöjd ut när jag gick bort och satte putten. En hyfsad start.

 

Det var mycket folk på banan och vi fick sitta och vänta en stund mellan varje bana. Men det var bara trevligt att se på andra som spelade. En tjej fick till ett praktskott som fick hennes boll att landa en bra bit ut på parkeringen. Som tur var på en ledig plats. –Ska jag skjuta bollen härifrån? Skrek hon till sitt sällskap som stod kvar inne på banområdet och bestämt skakade på sina huvuden.

 

Efter min starka start så gick det utför med spelet. Efter bana fem så insåg jag att min klubba nog varit utsatt för ett och annat vredesutbrott. Den fick därefter namnet ”bananen”. På en bana var man tvungen att ta lite sats eftersom det var uppförsbacke. Så jag drog i lite extra och såg min boll studsa iväg över en liten gräsbevuxen kulle för att sedan rulla över en grusad gångväg och till sist stanna i en rabatt.

 

En bana var som en labyrint av små silverfärgade skålar. Längst bort var en stor skål där bollen skulle stanna istället för i det vanliga lilla hålet. Jag satt bollen i skålen direkt. Jag hann precis höja armarna i en segergest när bollen studsade ut på marken bredvid banan. –Det där gills inte! Sa jag till resten av familjen. De stod där alla tre och nickade i rad. Jodå, det var bara att spela om. Sju gånger ramlade den lilla bollen ur silverskålen… Övriga medlemmar i familjen såg mycket nöjda ut. Det är lite skadeglädje i golf också vill jag påstå.

 

Hur slutade matchen då? Björn slog mig med hästlängder. Men han hade bara tur! –Ingemar Stenmark fick också ofta höra att han hade haft tur, sa Björn. Det är konstigt, hade Ingemar sagt, att ju mer jag tränar desto mer tur får jag.

 

Min yngsta son gav upp efter bana elva och gick och köpte glass istället. Den äldre sonen som är elva år slog sin mor. Men det var också bara tur! Jag bryr mig inte om vad Stenmark säger.

 

Det är mycket trevligt med bangolf !

Av Ulrika Pernler - 27 juli 2008 18:02

Hej! Ronaldhino är sex år. Enligt statistiken så är det sexåriga hästar som orsakar flest avfallningar. Hur kommer det sig då undrar man kanske? Det är ganska enkelt. En tre-, fyra- eller femårig häst har fortfarande fullt upp med att hålla balansen med en ryttare på ryggen. Så plötsligt när hästen blir sex år så har den vuxit i stort sett färdigt, den har hunnit muskla sig under ryttare och den har hittat sin balans!

 

Det är då det börjar på allvar. Från att möjligtvis ha fått till några små bockar, tvärvändningar och spurter längs långsidan så har ens häst plötsligt börja jobba genom ryggen på ett fantastiskt sätt. Det är mycket positivt eftersom det också börjar komma schvung ur traven och samling i galoppen. Men det är inte allt. En mjuk och rörlig rygg skapar också mycket bättre förutsättningar att kunna utföra stiliga bockserier.

 

Det har Ronaldhino upptäckt. Med en mjuk rygg så får man otroligt mycket bättre fjong på bockarna. Han blir mycket lycklig då han har gjort en riktigt bra bockserie. Han ruskar på huvudet och spetsar öronen. Så jobbar han på en stund tills det infaller ett nytt oemotståndligt tillfälle att kröka ryggen i en båge uppåt.

 

Som ryttare får man försöka att bara slappna av och följa rörelsen uppåt och framåt. För samtidigt som min häst har blivit rörligare så är allting fortfarande mycket skört. Som ryttare till en ung häst har man en stor uppgift. Det är nu min häst får sin utbildning och det är nu jag måste rida honom på ett sätt som gör att han tycker att ridturerna vi gör är jätteroliga. Varenda dag! Vi får inte misslyckas, inte trötta ut, inte tråka ut.

 

Ronaldhino är jätterolig att rida. Han är som en utombordsmotor som har råkat i sken. Ju varmare han blir desto piggare blir han. Samtidigt är han en "sytrådshäst" det vill säga väldigt mjuk och känslig i munnen. Mycket av arbetet just nu går ut på att lugna takten utan att bromsa vilket kräver att jag som ryttare är fullständigt fokuserad på vad jag gör. Det är svettigt, svårt och som sagt skört!

 

Att vara ryttare innebär att man har ansvar för att hjälpa hästen att komma till en punkt där den kan utföra det man ber om. Jag brukar säga att det inte finns hästar som inte vill bara hästar som inte fått tillräckligt med hjälp från ryttaren för att lyckas. Om jag varje dag kan få min häst att känna sig nöjd när vi har jobbat klart så har jag lyckats och då kan jag själv vara nöjd! Det måste vara målet.


Jag jobbar hårt för att överföra det tänkandet till alla mina elever på ridskolan och jag tror och hoppas att jag lycksa ganska bra. :)

Av Ulrika Pernler - 26 juli 2008 22:01

Hej! Jaha, då kom värmen och man ska inte klaga! Ni vet väl att man ska spara på vattnet på grund av lite grundvatten just nu. Det betyder att man med gott samvete kan låta gräsmattan vara gul och knastrig. Blommorna kan få vissna i sina krukor och barnen får vara skitiga hela sommarlovet. Härligt!

 

När det blir så här varmt så går allt mycket långsammare. Det är som att röra sig i tjock sirap. Bara att ta ett steg är arbetsamt och man blir toksvettig. När man känner av det här långsamma så långt norrut som i Sverige så förstår man bättre varför det i varmare länder finns något som heter siesta.

 

Idag var jag tvungen att ta siesta mitt på dagen. Det betydde att jag gjorde ett avbrott i altanbygget och klädde på mig ridbyxor och tröja och åkte till stallet i 33 graders värme. Det är väl det siesta betyder, avbrott... Jag svettades något kopiöst under mitt avbrott och det bara för att jag inte orkade kliva upp och rida vid sjutiden som vanligt. Nä, siesta är inget för mig så imorgon kliver jag upp som jag brukar.

 

På sommaren händer det annars att vi ridlärare kliver ur ridbyxorna och beter oss som vanliga människor. Jag har fått indikationer på att till och med vår ridskolechef beger sig ut på okänd mark under semestern. Är det möjligt? Jodå, och jag har beviset i form av bilder. Här nedan kan ni se allas vår Gabbi på ”Segwaytur” runt djurgården. Segway är en slags åkdon på två hjul vilken går snabbare om man lutar sig framåt och saktar in då man rätar upp sig.

 

Säkra källor har berättat att man kunde se Gabbi skenande runt Djurgården i starkt framåtlutad stil med segwayguiden i hasorna ropandes och viftandes för att få henne att sakta ner. Bara hon inte byter hästen mot en tvåhjuling…

 

För att hon inte ska bli allt för arg över att jag publicerar bilderna så sätter jag in en bild på mig själv i Berg och Dalbanan på Gröna Lund. Då är det jämnt!

Av Ulrika Pernler - 24 juli 2008 17:12

Hej! Idag var jag ute och traskade runt våra hagmarker för att kolla av hur det stod till med antal grässtrån på betet. Hur mycket mat hästarna har satt i sig ser man på omfånget på deras magar. Hur mycket det finns kvar att sätta i sig ser man bara genom att dra på sig ett par rejäla skor och gå ut och titta själv.

 

Förutom våra egna hagar så arrenderar vi stora marker så det blev en rejäl promenad i värmen. Men jag hade flera burkar Cola Zero med mig för att inte förgås. På Discovery (TV) brukar dom visa ett överlevnadsprogram som jag tycker är spännande. Där får man lära sig diverse trix för att överleva i öknen, drivande i en eka på havet eller vilse i bergen. Jag måste säga att jag hade nytta av dessa tips idag när jag gick omkring alldeles själv med mina colaburkar.

 

Först gick jag igenom våra tre sommarhagar med namnet ”Hedman”. Det beror på att grannen som bodde bredvid hagarna när de byggdes hette Hedman. Det är inte alla som har tre ängar uppkallade efter sig! Efter denna inspektion så gick jag vidare ut på arrendet. Där finns fem stora hagar som alla har fått namn efter blommor. På det sättet ville vi hedra Carl von Linne som just firat sin födelsedag. Fast i vilken ordning har jag redan glömt.

 

Hagarna heter i alla fall Kattfoten, Vitsippan, Gullvivan, Nattviolen och Hästhoven. Snygga namn tycker jag själv eftersom det var jag som döpte hagarna. Så här i efterhand tycker jag kanske att det inte var så smart med blomnamn för jag kommer inte ihåg vilken som är vilken utan att kolla på vår hemma ritade hagkarta. Det är mycket smartare att döpa hagar till nåt man associerar med som stora trädet, spetsiga stenen eller kraschade bilen.

 

I Hästhoven träffade jag på våra semestrande ponnyer. De hade gått upp i en träddunge för att komma undan solen. Dom blev glada när jag kom och kollade noga ifall jag hade med mig några godsaker.

 

Efter att ha vandrat igenom dessa hagar så gick jag vidare till våra ”gamla” sommarbeten vilka vi har haft ända sedan 1987. Först var det inspektion av ”Vägbommen” som ligger vid väggbommen ifall någon undrar. Smart namn! Därefter var det koll av ”Stora Vallen” och ”Äppelträdet”. Där träffade jag på några semesterfirande stora hästar som blev glada när de såg mig och kom fram och kollade ifall jag hade med mig några godsaker. Känner ni igen det?

 

Till sist gick jag tillbaka till stallet genom ponnyhagen och storhästhagen vilka är namnen på hästarnas vinterhagar.  Båda dessa hagar vilar nu under sommaren.

 

Jag kunde i vilket fall konstatera att det fortfarande finns gott om gräs kvar till våra hästar och att de kommer att klara sig fint på betet i många veckor ännu. Det känns jättebra eftersom det är både tråkigt och dyrt att behöva stödutfodra hästarna med hö tidigt på säsongen.

 

Under min hagvandring tog jag en del kort på hästarna vilka ni kan hitta i pixboxen, www.upk.pixbox.se . Jag lägger in dem strax. Tack vare mina överlevnadskunskaper övervann jag äventyret utan vare sig uttorkning, skavsår eller bett från skorpioner så det lönar sig att titta på TV!

Av Ulrika Pernler - 23 juli 2008 18:50

Hej! Här kommer rapport från sommarbetet: Idag var ett gäng semesterfirande hästar inne och vilade upp sig i stallet. Deras magar har nu fått fyra hörn och hästarna får ta det lugnt i dörröppningen så att de inte fastnar. Rafael är värst. Han är så stoppad med gräs att det ser ut som skinnet ska spricka när som helst. Men han ser nöjd ut också, och mätt!

 

Putte har nog aldrig varit så tjock som den här sommaren. Det märks att han börjar bli ”gubbe” Han har antagit den kända ”globenformen”. Han består av fyra pinnsmala ben och en helt klotformad mage.

 

Moki har bättrat på sin hängbuk avsevärt. Han blir ju gärna en aning triangelformad med lite tunt upptill och desto mer undertill. Just nu så blir hans fläckar rejält uttänjda av sommarkäket.

 

Pepperoni ser ut som ett överstoppat mjukisdjur. Allra snyggast är han framifrån då man verkligen ser hur omfångsrik han är. Welshrasen trogen så kan hans rygg mest liknas vid en bekvämt nedsutten soffa.

 

Dutch behöver för tillfället inte spänna ut magen som han brukar för att inte sadelgjorden ska gå runt. Den skulle inte ens räcka halvvägs även om han höll andan i en hel minut. Vi befarar att vi får skarva ihop en tre fyra sadelgjordar när det är dags att rida honom nästa gång.

 

Ja som ni förstår så är läget ungefär likadant för samtliga våra trettionio hästar och ponnyer. Gräset försvinner i en rasande fart från våra marker och landar mjukt i en hästmage istället.

 

Jag tänkte jag ska kila ut i hagen någon dag och fotografera alla hästmagar så ni får se verkligheten. Håll ögonen öppna!

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14 15
16
17 18 19 20
21 22 23 24
25
26 27
28 29 30 31
<<< Juli 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards