Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under maj 2014

Av Ulrika Pernler - 28 maj 2014 09:33

Hej!


Att hästarna får gå ut i stora hagar där de kan rasa av sig, leka, rulla sig och bara vara hästar är en viktig sak för mig och för hästarna förstås. När någon av hästarna måste bli kvar i en rastruta för att den har gjort sig illa eller för att hovslagaren ska komma på fömiddagen så svider det alltid lite och jag får dåligt samvete. Hästarna visar tydligt hur mycket de uppskattar att få vara i hagen. 


Nu är det bara dagar kvar tills vi kan släppa ridskolans hästar på bete "på riktigt" för den här säsongen och jag vet att hästarna också vet. Det är fantastiskt hur hästar kan känna på sig! 


                                                               

Av Ulrika Pernler - 23 maj 2014 15:38

Hej! I måndags åkte jag till Röda Korsets butik "Kupan" för att inhandla lite grönt som hinderdekoration till helgens WE-tävling. Det var Elinor som hade tipsat mig om att så fort en gammal tant dör så lämnar man in alla hennes plastblommor till Kupan. Jag må säga att det måste ha varit en och annan tant som donerat sin konstgjorda gröda dit. 


Jag packade ihop hela grönsaksavdelningen och gick till tanten i kassan för att betala. 

-Jag tog alltihop! sa jag

-Ja, jag ser det, sa hon 

Det var väl hela konversationen. Ibland blir det inte mer än så och man får titta i taket en stund eller kolla om skosnörena är knutna. Jag betalade och lastade in blommorna i bilen. 


Undrar föresten om man kan kalla tanten i kassan för tant när man inte vill höra talas om att man själv är en och man liksom är nästan lika gamla...? Det där är en sån där sak jag helst inte funderar någon längre stund på. 


För er kännedom så är jag lyckligt lottad och har aldrig haft några poblem med allergier av något slag. Men i måndags fick jag prova på hur det känns att ha astma och det var inget vidare. I samma veva som jag startade bilen så började djungeln i baksätet släppa ifrån sig årtionden av insamlat damm och luften tätnade och blev sträv och svår att andas. Jag vevade ner rutorna och körde bilens airkondition på full fart. Min nya bil har faktiskt både airkondition och rutor som går att veva ner! Den förra hade ingetdera. Så där är jag ytterligare lyckligt lottad.


Trots det så drog jag på mig en dammlunga och gubbhosta som satt i resten av den dagen. Men redan på tisdagsmorgonen hade jag tillfrisknat igen och bilen var då utvädrad och blommorna nedpackade i en stor lufttätplastlåda med en överkryssad dödskalle på och texten "Får endast öppnas utomhus"!


 


Under veckan har förberedelserna till tävlingen pågått. Jag har skrivit i ordning 120 protokoll, gjort startlistor, gjutit cement i däck, fått fem stickor på vänsterhanden och tre i den högra, ritat banor och haft massor av WE träningar.


Nu på morgonen så skulle själva WE-banan byggas upp. Så vid åtta så lastade vi massor av olika pinaler i skopan på traktorn och körde upp till  banan. Där mötte vIngrid, Micaela och Lena upp. Världens snällaste elever som ville hjälpa till. Tur det för tänk om det bara varit Gabbi och jag... det var 27 grader ute redan vid nio. 


 


Under tiden vi byggde så förberedde sig Lusen för helgens tävling genom att rulla sig i hagen. Han är något av en expert på just den biten.


 


Så började vi bygga. Det gäller att börja i ena änden och jobba sig framåt. De hindren som tar mycket plats måste ut först och så får man se vad man har kvar för ytor efter det. Men jag hade ritat banorna skalenligt och det blev faktiskt väldigt bra på riktigt också. Blommorna från Röda Korset åkte fram ur lådan och blev hinderdekorationer. 



 


Det var varmt och svettigt och alla knotade på. Jag tror faktiskt Micaela drog det kortaste strået när hon blev tilldelad att rulla ett av de gjutna däcken från bortre änden av framridningsbanan upp till tävlingsbanan. En sträcka på runt åttio meter och däcket med cement väger runt trettio kilo. De övriga däcken hade vi tagit på traktorn men det där blev av nån anledning bortglömt. 


Micaela rullade däcket en liten bit i taget. Det såg bra ut och jag funderar starkt på om jag inte ska anmäla henne till en sån där världens starkaste man tävling. Där rullar de däck och lyfter stenar. Ska fråga henne vad hon säger om det. 


 


Jag måste erkänna att  i slutet på banbyggnaden blev vi lite trötta och tappade fokus en stund. Det kan vara tråkigt att bygga bana och det kan vara roligt. Så vi bestämde oss för att det skulle vara roligt. 


   


Vid kvart i elva så var vi klara. Två timmar och rätt så många Pepsi Max tog det. Nu är dressyrbanan och WE banan stängda fram till efter tävlingarna på söndag. 


För er som vill komma och titta eller hjälpa till så finns tidschema på vår hemsida under  Tävlingar


 

Av Ulrika Pernler - 20 maj 2014 20:19

Hej! Det börjar dra ihop sig till betessläpp. Under ett par veckor kommer våra hästar att vänjas in på mer grönt i hagarna. Något av det bästa som finns är årstiden när ridskolans hästar kan gå och äta gräs och sova ute. Även om våra hästar alltid går i stora flockar och i stora hagar så är det speciellt med sommaren och att se dem gå och beta. Rofyllt.


 


Många  av er har kanske sett under året vad som hänt med sommarhagarna på bilden ovan. Numera ser de ut så här: 

 

Lindbacken är ett stort bostadsområde som byggts upp på de marker där vi under årtionden disponerat mark för sommarbeten. Det är cirka 400 bostäder på platsen nu och vi har minst sagt fått många nya grannar. 


Det är trevligt med grannar och som vi försöker se det också potentiella kunder till ridskolan. Så det kommer säkert bli bra och om något år kommer det kännas som om bostadsområdet alltid funnits där. 


Men visst känns det också lite sorgligt att vi blivit av med så mycket av den mark som vi tidigare hade tillgång till. 

Kvarvarande mark räcker gott till att ha vinter och sommarhagar till våra 50 hästar och ridskolans hästar kan fortfarande gå ute i två stora flockar. Däremot kommer inte betet att räcka som föda åt våra hästar under hela sommaren utan vi får gå in och stödutfodra dem i hagarna. Det började vi med redan förra sommaren då bygget startade och det har fungerat bra med foderhäckar och fri tillgång till hösilage i hagarna. Ökade foderkostnader är förstås också en baksida av det hela. 


Hur som helst blir det härligt att kunna släppa ut hästarna på grönt och jag återkommer med lite glada bilder från betssläppet. 


                 

 

Annars så är det full rulle på ridskolan som vanligt. I helgen så var det övernattning för skötarna och det var sånt ståhej på anläggningen så jag tror det hördes ända in till stan. Jag hade lektioner i fredagskväll och vi valde att vara på ridbanan som är allra längst bort från anläggningen för att mina elever skulle höra mig.

 

Man blir så glad av att höra skratt och stoj från glada barn! 

Det är precis var ridskolan handlar om.

Ett ställe där alla kan vara med och framförallt där man kan släppa masken och vara barn. 

 

 

 

Vi åkte också iväg och deltog på barnridning i Wasaparken. Kön ringlade sig lång redan en halvtimme innan start och vi hann knappt lasta ut hästarna och salda dem förrän första barnet satt på hästryggen. Hästarna knallade på och fick beta en liten stund efter varje vända. 

 

   

 

Lusen har rullat sig  varenda dag hela veckan...

 

 

Dat roligaste som hänt var nog ändå att Kenneth fastnade i liften idag när han skulle måla vindskivorna på ridhuset. Han åkte allra högst upp men inte ned. Alla som var på jobbet försökte trycka på knapparna men det hände ingenting. Vi tyckte det var jätteroligt och filmade och tog kort. Men Kenneth tyckte inte det var lika roligt. Till sist fick det komma en från uthyrningsfirman och rädda honom. Så nu är han nere på marken igen! 

   

 

Jag själv- mer känd som dressyrtant utmanade mina arbetskamrater att vara med på WE tävling den 25:e maj. Om fem stycken ställde upp så lovade jag att hoppa en bana. Fem stycken har ställt upp och jag återkommer med datum för mitt framträdande. 

 

 

Bara så att ni vet så är jag bättre på att hoppa än ni tror! 

 

 

 

Avslutningsvis några väldigt kloka ord från en väldigt klok före detta "UPK:are" Jens Fredricson:

 

Av Ulrika Pernler - 13 maj 2014 12:48

 


Hej! Kommer ni ihåg att jag skrev om Blueprint och hans skallfraktur för några veckor sedan. Om inte kommer här en kort resumé. 


Blueprint fick en fraktur i pannan efter en spark. Det är sånt som händer någon gång ibland när hästarna gör upp eller leker i hagen. Han kom in med lite näsblod och vi avvaktade enligt veterinärens inrådan med behandling då han var pigg och åt och drack som vanligt. Han fick smärtlindring och penicillin.


En vecka senare åkte han in och röntgade pannan för att se hur det såg ut därinne.  Pannbensfrakturer brukar läka bra och veterinärerna var övertygade om att det skulle vara så även med denna fraktur. De kunde inte se några separerade benflisor som behövde plockas ut och hästens allmänstillstånd var fortfarande gott. En månads vila i hage men utan sällskap var ordinationen. 


Så vi avvaktade och BP såg ut att må fint och fortsatte äta och dricka och vara intresserad av omvärlden. Penicillinkuren avslutades också. 

Så plötslig en dag såg vi att svullnaden ändrats och att han började bli knölig mer än svullen i pannan. Det såg faktiskt ut som ett horn hade börjat växa ut fast på en helt annan plats än där veterinärerna sett frakturen. Han började också få svullnad som sträckte sig ut under ögonen på båda sidor. 


Vi funderade och diskuterade om det kunde vara så att han fått en infektion som gått in i bihålorna eller om det var så ändå att någon liten benbit var loss och hade börjat flytta på sig och kanske till och med var på väg att stötas bort av kroppen. 


Det är alltid svårt att bedöma frakturer i första stadiet eftersom en färsk fraktur kan  vara så svår att se på röntgen. Det tar en tid innan skelettet kalkar ur vid skadan så att den syns när man tar en bild. 


Det blev återfärd till kliniken i fredags för ny röntgen och den här gången var veterinärerna säkrare på att det faktiskt fanns en lös benbit. Men den kunde de kanske plocka ut polikliniskt. Så BP fick bo kvar på kliniken över helgen inför operation. 


Vi hörde ingenting varken lördag eller söndag vilket var ett gott tecken. Så länge man inte hör något så brukar allt vara fint med hästen. 


På måndagen ringde man och berättade att det inte blivit någon operation och att man överlagt med expertis då det nog inte var en benbit i alla fall. 


Den nya diagnosen är att sparken tagit så tokigt att frakturen sitter precis i en av sömmarna på skallbenet. En skalle sitter ihop med flera ”sömmar” eftersom skallbenet alltid är delat på nyfödda för att man ska få plats att passera födelsekanalen. Dessa växer ihop när hästen blir äldre. Det är likadant på människor.


Så det som hänt är att sömmen gått upp och att delarna skaver mot varandra och då försvarar sig kroppen med att bilda nytt ben. Så länge delarna inte ligger helt still så fortsätter benbildningen. Det är väldigt ovanligt att detta händer så veterinärerna var tvungna att fundera ett tag på hur det ska åtgärdas. Men nu är det bestämt att det blir en större operation där det pålagrade benet ska mejslas bort och sedan skruvas de trasiga bitarna ihop med en platta och skruvar. 


Det blir nog snyggt och bra till slut även om det alltid är väldigt oroligt med att behöva söva och lägga omkull en häst. När det gäller Blueprint så är han en riktigt tapper häst som verkar ta det hela med ro. Han är hemma igen i väntan på operationen som blir nästa tisdag. Så länge tar han det soft och äter och dricker och blir gärna lite klappad i väntan på att bli av med sitt enhörningshorn. 


När det gäller horn så kom jag att tänka på en annan episod med en häst som hade haft en skada i pannan. När hästar råkar träffa varandra i huvudet under lek och stök så brukar som sagt pannbenet stå emot. Däremot så är huden i pannan väldigt spänd så den spricker lätt och delar sig. 


Ridskolehästen Bard kom in en gång med ett rätt så långt och öppet sår i pannan och vi fick lov att sy ihop honom. Ett  drängage sattes längst ned i såret så att sårvätska kunde rinna ut under läkningen. Ett drängage är helt enkelt en slang som ser till att sådant som behöver komma ut från ett sår kommer ut. 


När pannan var läkt så skulle jag ta bort suturerna (stygnen) och dränaget. Det brukar inte vara några problem. Rätt klippta suturer ser ut som små spindlar och dränaget som ett tjockt sugrör. Jag tog suturerna först. Det är viktigt att veta hur många stygn som satts så att man tar bort alla. De försvinner lätt bland hästhår. 


Efter det så skulle jag ta ur dränaget. Det brukar bara sticka ut en liten bit och den längsta delen ligger under huden. Man blir alltid förvånad över hur långt det är när det väl kommer ut. Men den här gången var det inte alls sås långt som jag förväntat mig och jag blev lite orolig att en del blivit kvar inne i hästen panna. Så jag kollade med veterinären som inte tyckte att jag skulle oroa mig. Det som vill ut kommer ut, sa hon. 


Det gick några veckor och jag tänkte inte så mycket mer på dränaget förrän en dag när en liten tjej kom springande med andan i halsen och berättade att Bard hade ett sugrör som stack ut i pannan. Jag förstod direkt vad det var och hämtade handskar och lite verktyg. 


Dränaget stack ut som ett litet horn och det var väldigt lätt att få tag på och plocka bort det.  Bard brydde sig inte det minsta och med det så var alla främmande kroppar ute från honom för den gången. 


Nu får ni hålla tummarna för en snabb återhämtning för Blueprint. Jag återkommer efter operationen och berättar hur den gick.

Av Ulrika Pernler - 9 maj 2014 12:18

Hej! Att fotografera hästar är verkligen spännande. Man vet liksom aldrig riktigt vad dom ska göra för min eller hur de tänker stå. Hästars öron är det mest oförutsägbara. De har en förmåga att alltid ändra läge när man trycker på avtryckarknappen. 


Ni som växte upp ungefär samtidigt som mig känner säkert igen skolfotografen från ARGO:s foto som kom varje år och tog kort på klassen. Det var alltid samma man som fotograferade. Man fick sätta sig på en stol och sedan tog han upp en stålkam ur bakfickan och kammade snedbena och luggen till höger på varenda unge. Förhoppningsvis var problemet med löss inte lika utbrett då som nu. Men jag klarade mig från det alla år trots kammen i alla fall.


När alla ungar var färdigkammade med snedlugg så fick vi ställa upp oss för klassfotot. Sen fick vi säga "Indisk kamelskit" i kör. Vi skrek så högt vi kunde och kortet knäpptes alltid av precis på betoningen "i" i skit. Enhetligt och bra med trettio snedbenekammade ungar och ett brettt "i-grin" till mun. 


Men tillbaka till hästarna så kan man ju inte bara be om ett smajl när det gäller en häst. Eller förresten när det gäller Lusen så kan man tydligen det. Igårkväll  ville han ta några "selfies" i boxen och han spexade till det ordentligt och provade många olika poser. Det blev många riktigt snygga bilder tyckte Lusen! 

 

  

       


Annars knäpper jag hellre lite mer oförberedda bilder. De brukar bli naturligast. 


Att fotografera hästar är roligt men svårt. Nuförtiden med digitalkamerans intåg så är det dock väldigt mycket lättare. Tänk hur det  var förr när man hade en rulle med 24 bilder som man dessutom måste skicka iväg för framkallning i två veckor. När bilderna väl kom tillbka så upptäckte man att två av de där 24 blev bra och övriga fick man använda till att få fyr på brasan med. 


När det gäller att fotografera en häst under ryttare kan man lära sig ungefär i vilket moment man ska trycka av. Men man kan nästan ge sig sjutton på att det istället är ryttaren som ställer till det genom att göra nån konstig min eller flaxa med armarna. 


Hästar i frihet är intressant men kräver att man har tid att vänta på tillfället. Så ha tålamod! 


Sen är det ju nuförtiden så turligt att man kan knäppa av åttahundra bilder, kasta bort 764 stycken och stolt visa upp de sista trettiosex bilderna och få höra att man är en fantastisk fotograf! 


Just nu längtar jag efter grönska och hästar på bete. För det är rogivande att ta sig tiden att sätta sig i en skogsdunge och vänta på att hästarna ska hitta på något som är värt att få på bild. 


Här kommer några av de bilderna som sluppit kastas i datorns papperskorg:


                                           

Av Ulrika Pernler - 6 maj 2014 20:23

 

 

Hej! 

 

Lusen har blivit fet… igen. 


Jag såg det plötsligt för ett par dagar sedan hur magen liksom svällt ut och de där små kuddarna på bakdelen fyllts på. Det var väl en sån där ”det bara smög sig på grej”. 


Jag misstänkte också att jag skulle få höra det på dagens träning och mycket riktigt tog det bara några minuter innan vi fick en granskande blick. -Jag tror att han blivit väl rund om magen igen. 


Vad säger man när man står där i fullt solsken och klar himmel? 

-Jag tror du ser fel? 

Nej, det är bara att krypa till korset. 


Jag hade trots allt gjort ett seriöst försök att minska magomfånget under måndagen genom att galoppera friskt runt våra ridvägar. Men jag antar att det tar lite mer än en dag att komma i form så galopprundorna får fortsätta ett tag framöver. 


Tydligen är jag född med öga för hästar som är billiga i drift. Jag har ännu aldrig haft någon svårfödd häst och det gynnar ju plånboken. Men hästar mår inte bra av att vara överviktiga så det behöver jobbas på. Jag tror inte på att svälta hästen för att få ner vikten för hästar behöver få sitt tuggbehov tillgodosett för att må bra. Så det får bli mer motion och lagom portioner. 


För den som undrar så är dagens foderstat åtta- nio kilo hösilage fördelat på fyra fodringar  och en liten näve kraftfoder vid varje sådan utfodring för att  det ska skramla i krubban och herrn inte ska bli avundsjuk. 


Lurbo-Pelle, en Uppländsk hästkarl av stora mått lärde mig för många, många år sedan att man vid hästköp alltid skulle lägga en handlflata vid hästens flank för att se om den är svårfödd eller lättfödd. Om utrymmet mellan sista revbenet och virveln är större än en handflata så faller hästen under rubriken ”foderlada”. 


-Äääääh, det där är en foderlada, brukade Pelle säga med sin ljudliga stämma. Den ska du inte ha!


Jag kanske har utvecklat ett bra öga för att undvika foderlador. Tack för det i så fall Pelle! 


Lusen är ingen foderlada. Han är så kort att man knappt får in en handflata mellan bogbladet och höftknölen. Han är nästan som en sån där huvudfoting som småbarn brukar rita. Fast som en häst förstås. Det  förklarar nog en del av övervikten… 


Min mest lättfödda häst, Picador var ett halvblod och han födde sig på sex kilo hö om dagen långt upp i åldern. Att han inte skulle ha så mycket mat fick jag tydligt nedskrivet på papper när jag var in till veterinärhögskolan med honom som fyraåring. 


Han hade fått en sårskada som skulle ses över och han var kanske inte direkt samarbetsvillig… Han vred på sig, snurrade runt, stampade, drog åt sig benet, ruskade på sig, tuggade på veterinären och så vidare. Jag kommer ihåg hur veterinären svettades, vände bort huvudet och mumlade saker som jag inte hörde (var nog tur det). 


Innan vi skulle åka hem så gick veterinären iväg för att skriva hemgångspapper med instruktioner om skötseln av såret. Journalen låg vidöppen på ett bord i rummet och jag kunde inte låta bli att läsa vad han skrivit. 


Först var det en beskrivning av sårskadan och de åtgärder som gjorts. Men jag glömmer aldrig den avslutande raden. Skriven med stora bokstäver: HÄSTEN ÄR FET OCH ENVIS! 


Ja, vad vet jag. Kanske är sådant viktigt att skriva i en journal eller så behövde han avreagera sig. Däremot kan fet och envis mycket  väl hänga ihop när det gäller hästen eftersom det påverkar konditionen. 


Vill ni mig något framöver så hittar ni mig och Lusen på galoppslingan!


Nedan en film från gårdagens seriösa försök att strama åt midjemåttet. Även om det inte gav omedelbart resultat så hade vi roligt:

  

Måndagar from Ulrika Pernler on Vimeo.

Av Ulrika Pernler - 2 maj 2014 13:59


 

I min gupp på ridskolan suckades det alltid lite när det var dags för dressyrlektion. Vi var ett gäng tjejer i tonåren (inte lätta att handskas med skulle jag tro) och att hoppa höga hinder i stil med dåtidens stora idoler bröderna Whitaker och Hugo Simon lockade mer än att rida fina hörnpasseringar.  


Alla suckade utom en- jag. Jag hade ju längtat hela dagen efter dressyrlektionen och kunde knappt vänta tills det var dags att sitta upp. Vi brukade rida fram själva och medan de andra red i par om två och pratade om ditt och datt som hänt under dagen så satt jag och räknade skrittakten och drömde om att min häst skulle gå på tygeln precis lika fint som några av hästarna som jag sett uppifrån läktaren.


Jag kan faktiskt inte minnas riktigt vad det var som fick mig att välja dressyren så pass tidigt. Förmodligen var det bara ett av alla mina infall att alltid göra tvärtemot alla andra och gå min egen väg.


Min allra största idol var Lars Andersson och hingsten med jättehalsen – Flyinge Herkules 504. Bara det var tydligen en anledning till fniss bakom ryggen. Men jag brydde mig faktiskt inte det minsta.


Herkules 

 

Egentligen skulle detta inte handla om mig som ensam dressyrryttare mot alla hoppryttarna på ridskolan eller att jag hade fåniga idoler som inte hoppade hinder utan om att jag på den tiden inte hade den blekaste aning om att det fanns olika sorters sadlar till en häst. 


När vi skulle hoppa så hämtade jag min hästs sadel i sadelkammaren och lade på den. 

När vi skulle rida dressyr så lade jag på samma sadel.

När vi skulle rida ut så lade jag på samma sadel eller så red jag helt enkelt barbacka. 

Antingen hade vi sadel eller så hade vi inte. Det gjorde det hela ganska enkelt. 


På ridskolan så hade hästarna Stübbensadlar för det hade man då. Stübbensadlar med evigt liv, stenhårt säte och repgjord runt hästens mage. Punkt.


Jag blev nog smittad av Stübbensjukan för den dagen det äntligen uppdagades för mig att det fanns dressyrsadlar så gick jag och köpte mig en alldeles egen Stübben dressyr. Stenhård att sitta i förstås men odödlig! 


Nu vill jag inte alls anklaga Stübben för att tillverka stenhårda sadlar. Jag skulle tro att alla sadlar var så på den tiden. Jag antar att folk dessutom måste ha fått känsligare bakdelar nu för tiden för sadlarna verkar ha mjukare stoppning på både hästens och ryttarens sidor och ändå går alla och gnäller om att de får ont i baken. Jag minns inte att vi klagade då. Vi vågade nog inte…


På tal om hårda sadlar så fanns det en sorts sadel där man satt direkt på träbommen- manskapssadeln. Alla som har suttit i en vet vad jag pratar om. Ett par av de hästar jag red hade en tvättäkta manskapssadel. Samma sadel förstås och inte varsin. Undersidan var av pressad filt och ovansidan var trä med ett tunt läderöverdrag. Stoppning tror jag inte existerade eller så hade det funnits men förmultnat nån gång på 1800talet. Pina! Ändå red jag bara en timme per häst i den sadeln. Tänk på de stackars militärerna som satt där hela dagarna. 


Manskapssadlar kom vi in på häromdagen när vi hade Sadeldoktorn på besök. För övrigt så fick han ta en titt på en häst i stallet som har en kort och rak rygg. Ryggar finns av alla modeller och det gör sadlar också. Sadlarna är vida ,smala, raka, svängda och så vidare och det är hästarna också. Ja men då är det ju bara att hitta en "perfect match". Lätt som en plätt! 


Äkta manskapssadel

 

Tillbaka till manskapssadlarna som hade en stor anläggningsyta och bred luftspalt. Kanske behövde man inte ens prova ut dem utan de låg liksom som de låg på alla sorters hästar. Jag har ingen aning. 

Det skulle ändå förklara det som hände en gång i början på 90-talet. Klubben skulle arrangera ett EM-kval i femkamp- riddelen, på vår anläggning. Kvällen innan tävlingen levererades hästarna som egentligen var hemmahörande på K1 i Stockholm. Det var rätt och slätt tjugo fuxar med eller utan bläs som lastades av och ställdes i varsin box. 


Tjugo sadlar av manskapsmodell lastades av och ”hälldes” i en hög på golvet i en tom box och bredvid lades tränsen i en annan hög. Något mindre men lika oorganiserad. 


Sen körde transportören därifrån och vi stod kvar och gapade. 


En stund senare skulle hästarna provhoppas inför tävlingen. Banan var uppbyggd och några ”avlagda” femkampare från Uppsala tog sig an att testa hästmaterialet. Vi hjälpte till med att göra iordning nya hästar inför varje runda. 


Det var liksom principen- ta en fux- ta en sadel ur högen- ta ett träns ur andra högen- hoppa. De som gick runt fick klartecken för att vara med dagen därpå och de som inte gick runt fick se det hela som en liten semestertripp. 


Tillbaka till sadlarna- Sedan min allra första stolthet Stübben Sigfried Dressyr ”Sigge” så har jag haft så många sadlar så jag tappat räkningen för länge sen. Jag kan bara konstatera att för varje sadel jag köpt så har det nog varit lite mjukare säte. Det är väl som med allt annat att kraven på komfort höjts eller så har hetl enkelt min tolerans mot smärta sänkts.




Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards