Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under mars 2011

Av Ulrika Pernler - 31 mars 2011 14:36

Hej! Nu har tävlingssäsongen rullat igång på riktigt.  Vi har redan erbjudit sex olika tävlingstillfällen på klubbtävlingsnivå i hoppning och dressyr. Dessutom har vi arrangerat en inbjudningstävling i hoppning och Distriktsmästerskapen i hoppning för lektionsekipage.


Nästkommande tävlingsarrangemang är den 8 maj då vi arrangerar en lokal hopptävling för häst med div III. Därefter har vi närmast hemmatävlingar  den 22 maj, 18 juni samt 19 juni.


Vi kommer också att under sen vår och under sommaren arrangera ett antal "Pay and Jump" vilket är en möjlighet att få rida en hinderbana på olika höjder som träningsform.


Vi tror att det finns fler av våra medlemmar som skulle kunna tänka sig att delta i våra arrangemang på funktionärsnivå. Så under hela nästa vecka, det vill säga den 4 till och med den 10 april kan du träffa Uppsala Ponnyklubbs Tävlingskommitté i stallet varje dag.


På vardagarna kommer det att finnas representanter på plats från klockan 17-19.30, på lördag klockan 10-12 och 13-15 samt på söndag klockan 15-18.


Vi har alltid ett stort behov av funktionärer till våra tävlingar- DU behövs.

Passa på att ställa frågor till "TK". De kommer att berätta om UPK:s tävlingsverksamhet under 2011. 


* Vem kan vara funktionär?

* Kan en hästrädd vara funktionär?

* Vilka olika funktionärer behövs?

* När behövs det funktionärer?


Passa på att ställa dina egna frågor till TK. Du vet vilka de är eftersom de har gula reflexvästar på sig!


Lämna din mailadress så får du regelbundet information via mail när det närmar sig tävling eller annan info till alla som berör tävlingsfunktionärer.


Har du inte möjlighet att komma till stallet på någon av ovanstående tider så kan du skicka din mailadress och eventuella tävlingsfrågor direkt till TK via tävlingsmailen

upk_tavling@telia.com  


För allas kännedom så vill jag också tala om att denna dag inte bara är solig utan också viktig! Picador fyller tjugosju år!

 

Avslutningsvis i dag så ville jag bara säga: Nu är det verkligen vår!

             

Av Ulrika Pernler - 30 mars 2011 15:05

 

Hej! Idag har jag börjat att lägga upp en del av alla de teorimaterial som jag har tillverkat under åren i Powerpoint presentationer.  Anledningen är att ridskolan tack vare de föreläsningar som vi hållit under vinterhalvåret kunnat köpa en projektor. Därmed kan den gamla overheadapparaten med den spruckna glasskivan få flytta ännu längre in i sitt hörn. Men den blir förmodligen kvar för det är aldrig fel med en pålitlig backup.


Nu ska det bli ännu skojigare att lära sig mer om hästar! Allra först lägger jag över materialet från de olika märkesteorihäftena. Det vill säga "Vitahästen" till "Guldhästen" och så ryttarmärke ett till tre.


Detta teorimaterial ligger alltid ute under länken som heter just "teorimaterial" på hemsidan. Där kan du alltid gå in och läsa på lite när du har lust.


När jag är klar med ovanstående ska jag ta tag i lite andra ämnen tänkte jag. Något material till påskkurserna bland annat. Jag tänkte mig sits, rörelser, hinder, tävling, sjukdomar och så vidare.


Finns det fler idéer om vad ni vill lära er i ämnet häst och alltomkring?  Eller bra idéer på ämnen till mina fina Powerpointpresentationer?

Lämna gärna en liten kommentar i såfall. :)


Idag har jag varit och köpt ett rutigt, grönt och fint vårtäcke till Rolle-Rally. Nu börjar det bli härligt varmt på dagarna och hästarna har varit utan täcke en hel del för att få sol i kroppen. Men som vi alla vet så kommer ett par veckor med lera och då är det bra att ha ett tunt men skyddande täcke för att inte alldeles jobba ihjäl sig för att få hästen tillräckligt ren för en ridtur.

Å andra sidan går det nog fort med snösmältningen i år. Dels har vi haft tur med mycket sol och sedan är det inte heller någon tjäle vilket gör att vattnet tar sig snabbt ned i marken.


Nu är det vår!

Av Ulrika Pernler - 28 mars 2011 16:45

 

Hej! Igår var jag lagledare för vårt Division II lag Dressyr för häst. Laget kom tvåa och fick posera tillsammans på bilden ovan. Ögonblick av stolthet ska förevigas! Själv kunde jag inte  vara med på bilden eftersom jag tog kortet. Men jag ville inte heller ta fokus från ryttarna eftersom de trots allt gjorde en hel del av jobbet under dagen, tillsammans med sina hästar förstås.


Lagledare är ett mycket viktigt jobb och kräver rätt person på posten. Man kan tycka att lagbilden ovan ser idyllisk ut. Lugn och ro och nerverna fullständigt under kontroll. Ni skulle bara veta.


Det jobbigaste på hela dagen inträffade vid elvatiden då jag var tvungen att gå in på ICA Maxi iklädd ridbyxor. Jag hatar att gå in i affärer i ridkläder och undviker det så långt det bara är möjligt. Den första och viktigaste orsaken är förstås att jag inte vill göra livet svårt för någon som kanske är allergisk. Den andra orsaken är att det finns ingenstans häst luktar så mycket häst som när man vistas på en plats där inget annat luktar häst utom en själv.


Men jag var tvungen att köpa något att äta eftersom jag var hungrig. Jag tror inte laget hade velat ha en hungrig lagledare och speciellt inte mig eftersom jag inte är ett dugg skojig när jag är hungrig.


Sedan var det dags att leda laget. Idag var det bara ett lag på plats från UPK till skillnad från förra helgen då det var två lag att hålla reda på. Men fyra ryttare räcker. Man kan ju tycka att dressyr tar lång tid och att man borde kunna lägga sig i en sovsäck och ta det lugnt medan de andra lagens ryttare rider. Men så är det inte alls.


Jag fann mig själv springandes mellan framridning, parkering och trailers, resultattavla och läktare. Jag måste därmed få rikta ett speciellt tack till UVFK som har en gigantisk stallplan med goda möjligheter till motion mellan de olika stationerna. Hade jag haft en stegräknare skulle jag fömodligen blivit mäkta imponerad över mig själv.


Ulla kom på i första klassen att det inte är så lätt att vara själv med hästen på tävlingsplatsen eftersom bilar och trailers är så tätt parkerade att man inte kan komma fram till skuffen och få ut sin sadel samtidigt som man håller i hästen. Vi löste det genom att hjälpas åt till klass nummer två.


Vår "nya" Sara tog med sin tvillingsyster Elina och jag blev kallsvettig eftersom jag hatar att råka kalla personer för fel fel namn. Att lära sig namn är viktigt tycker jag. Det löste sig dock smidigt efter någon timme när jag insåg att Elina hade sitt namn broderat på jackan...


Emilie skjutsade hem sin häst efter sin ritt eftersom den inte behagar att kissa någon annanstans än hemma i sin box. Det kändes bäst så eftersom vi inte ville ha någon kissolycka i laget.


Sara och Candy var som rutinerat ekipage sist ut i laget då vi var säkra på att de sklle klara pressen. Det gjorde de också och laget kunde bara bita på naglarna och invänta de sista ryttarnas resultat.


I slutet på lagklassen var det så där kaotiskt och spännande som det bör vara på lagtävlingar. Datorn strulade självklart också för sekretariatet som slet hårt för att få ut alla siffror i rätt ordning.


Under tiden räknade jag igenom dagens resultat för hand. Med ett vitt papper, en penna och ett bra huvud så kommer man långt. Dessutom hjälper jag just nu min son som går i femman med matteläxorna rätt så ofta så jag är väldigt haj på att räkna. Jag stod lutad mot husväggen och summerade alltihop och så stod det klart för oss att laget hade slutat som tvåa.


Bara för lagdeltagarna att dra på sig stövlar och kavajer igen. På prisutdelning har man alltid reglementsenlig klädsel. Värst var det för Emilie som har sådana där stövlar som krymper ju längre dagen går. Sara var dessutom tvungen att ha med sig häst till den individuella prisutdelningen och hade fullt sjå med att göra sig av med denna då lagpriset skulle tas emot till fots. Till slut fick Elina offra sig och hålla i Candy i snålblåsten.


Under tiden laddade Candy upp för sitt ärevarv och hur det gick kan ni se på de suddiga bilderna längst ner. Själv var jag just då extra glad för att jag hade den viktiga rollen som lagledare. Ärevarvet var jag inte det minsta sugen på.


Grattis till laget!

 

Emilie och Onina 

Ulla och Helena 

Sara och Leroy 

   

Sara och Candy

   

Prisutdelning för laget 

 

Prisutdelning för Sara och Ulla som kom trea och sexa

   

Tja, ärevarv så som det brukar te sig...

Av Ulrika Pernler - 27 mars 2011 10:14

  

Hej! Rolle, min häst, har en underbar inställning till livet.

Varendaste morgon så står han förväntansfull i boxen efter att ha ätit färdigt sin frukost. Han får på sig grimman och ibland täcket och så går vi ut.

Några meter utanför dörren så tjuter han till, gör ett glädjeskutt upp i luften och sedan skakar han förnöjsamt på hela kroppen.

Han bryr sig aldrig om ifall det är sol eller moln, regn eller snö.

För en häst är livet härligt vilket som.

Det vi kan lära oss av djuren är att leva i nuet!


Från och med idag är det sommartid och vi får chansen att njuta av ljuset lite till. Söndagen bjuder på lagtävling för Dvision III laget i ponnyhoppning hos Tierps Ridklubb och Division II Hästdressyr hos Uppland Västmalands Fältrittklubb.

Gabbi och jag åker till varsitt ställe och peppar våra lagdeltagare.


Hemma på ridskolan är det Skogsbärsdressyr och jag träffade på ett stort gäng allvarliga ryttare i morse. Det är svårt att memorera och komma ihåg ett helt dressyrprogram. Men jag tror det kommer gå jättebra för allihop!


Lycka till och glöm inte att börja dagen med ett välkommenskutt!

Av Ulrika Pernler - 25 mars 2011 10:50

  

Hej! I dagens UNT så kan ni läsa uppföljaren till klubbens förra insändare angående bidragssystemen för olika föreningar. Den här gången hoppas vi att någon i Kommunen tar sitt ansvar och besvarar de frågeställningar som vi har. Direktlänk till UNT på nätet har ni här: http://www.unt.se/debattspecial/rattvisa-at-ridande-ungdomar-1294213.aspx

Här nedan kan ni läsa texten ur artikeln.

Rättvisa åt ridande ungdomar

Uppsala Ponnyklubbs ordförande Lars Pernler upprepar sitt krav på att all fritidsverksamhet för ungdomar ska likabehandlas av kommunen.

 

Jag förväntar mig ett svar från Uppsala kommun om varför ungdomar inte likabehandlas!


Kommunen subventionerar de ungdomar/föreningar som utövar sin idrott i kommunala anläggningar jämfört med de som är hänvisade till föreningsägda anläggningar. Det rör sig om ett stort antal miljoner kronor varje år.


För två månader sedan skrev jag ett inlägg på insändarsidan där jag redovisade min syn på kommunens bidragssystem vad gäller obalansen mellan föreningsägda anläggningar och anläggningar som hyrs ut av kommunen.


Som ordförande i Uppsala Ponnyklubb sedan tjugo år kan jag konstatera att de stora förlorarna i ”bidragskarusellen” så här långt är de ungdomar som är medlemmar i föreningar som bedriver verksamheten i egen anläggning.


Trots att fritids- och naturvårdsnämnden under lång tid diskuterat kommunens bidragssystem har ingen företrädare för våra förtroendevalda valt att kommentera min insändare och redovisat var man står i frågan.


Det är tråkigt med tanke på att såväl kommunfullmäktige som nämnden producerat ett antal ”policydokument” där man lyfter fram vikten av att barn- och ungdomars aktiviteter blir likabehandlade. Därför gör jag ett nytt försök där jag vinklar frågan på ett annat sätt.


Kommunens stöd till föreningslivet sker i princip på två sätt nämligen genom bidrag och subventioner. Subventionerna tror jag inte många tänker på men det är dessa som skapar den stora ekonomiska obalansen.

Beroende på vilken kommunal idrottsanläggning som avses bidrar föreningslivet med 5-10 procent av kommunens totala kostnad i form av markeringsavgifter (hyror). Resterande 90-95 procent betalar kommuninnevånarna över skattsedeln.

Jämför man detta med vår situation, som innehavare av en föreningsägd ridanläggning, så är situationen den motsatta. Vi får ett bidrag i form av ett anläggningsstöd från kommunen som uppgår till 5 procent av våra lokalkostnader. Resterande 95 procent måste våra ridande ungdomar stå för! För Uppsala Ponnyklubbs del handlar det om miljonbelopp.

Obalansen är givetvis helt oacceptabel och som jag ser det strider det också mot tidigare nämnda ”policydokument”.


För att bli konkret vill jag redovisa följande exempel:
Behov finns av tid i sporthallar för barn- och ungdomsidrott och då fram för allt inom basketen. Kommunen hyr tid i Svettis motsvarande 1 850 timmar till en kostnad av 850 000 kronor totalt eller 450 kronor per timme. Aktuella föreningar får betala 40 kronor i timmen i markeringsavgift (hyra). Resten subventioneras. Kostnaden per deltagare torde då bli 2-3 kronor. Utan skattesubvention skulle kostnaden ligga på 25–35 kronor per deltagare.
Det vore hutlöst, skulle säkert många basketfrälsta säga. Jag delar den uppfattningen.


Samtidigt måste jag säga att våra ungdomar betalar 60-80 kronor i ”markeringsavgift” varje gång de sitter upp på en häst därför att fören­ingsdrivna anläggningar inte är skattesubventionerade.


Jag är inte ute efter några försämringar för andra ideella föreningar som arbetar med barn och ungdomar. Mitt syfte är enbart att få kommunen att kompensera de ideella föreningar som till stora kostnader driver egna anläggningar utan skattesubventioner. Kostnaderna för våra ungdomar att bedriva sin fritidsverksamhet bör vara neutral, åtminstone vad gäller lokalkostnaden.


Mitt förslag är att vi som har föreningsägda anläggningar erbjuds att boka upp all ”tillgänglig” tid i anläggningen till en kostnad av ”normal” markeringsavgift på 40 kronor i timmen. Då får kommunen en hundraprocentig beläggning vid anläggningen, vilket är ovanligt. Drift- och underhållskostnader därutöver subventioneras av kommunen.

För vår del skulle det innebära att vi betalar in drygt 200 000 kronor till kommunen i form av markeringsavgifter och kommunen subventionerar våra drift- och underhållskostnader med 2 miljoner kronor. Tid vi inte själva behöver kan andra intressenter hyra för 40 kronor i timmen.


Genom det här arrangemanget blir våra ungdomar i viss mån likabehandlade med andra ungdomar.


Min förhoppning är att någon ansvarig politiker eller ledande tjänsteman tar sig tid att förklara för våra ungdomar varför de inte kommer i åtnjutande av de skattesubventioner som ungdomar inom andra idrotter får.

Varför ska det kosta tjugo gånger mer att få tillgång till en uppsandad manege i ett ridhus jämfört med en konstfrusen isbana i en ishall bara för att rid-huset ägs av en ideell förening och ishallen av kommunen?

Under åren har tusen och åter tusen timmar lagts ned i ideellt arbete för att hålla vår anläggning i ett bra skick.

Jag förväntar mig ett svar från kommunen.

Lars Pernler
ordförande i Uppsala Ponnyklubb

Av Ulrika Pernler - 24 mars 2011 15:07

 

Hej! Ännu en solig dag och våra hästar passar på att gå utan täcke i hagarna för att få lapa i sig så mycket närande solljus som möjligt. Faktiskt så var inte alla hästar ens färdigsolade idag när de gick in för att äta. Oboy smet ur grimman, slank ut genom dörren och sprang ett bonusvarv runt stallet med fyra jagande personer hack i häl. Men sen var det slut på det roliga för idag och han fick gå hem till sig och käka hö istället.


I morse fick vi hem en ny ponny som ska provas till ridskolan. Han heter Doughmore Grey och är en Irländsk ponny, född 2004 och 148 centimeter i mankhöjd. Han står i vårt isoleringsstall tillsammans med Bingo och på dagarna går de i en av sommarhagarna som ligger bakom dressyrbanan.


Jag tog några inte så smickrande bilder med mobilkameran idag så ni inte skulle behöva vara så nyfikna. Samt en bild från när han hoppar ett hinder hos Jan.


Bingo var inte nåt vidare glad att behöva flytta ut i det lilla stallet. Han är ju så kontaktsökande och älskar att prata med alla elever som hälsar på om kvällarna. Men nu fick han offra sig ett par veckor. Det är stora fina boxar och fri tillgång på käk i alla fall så det går ingen nöd på honom även om han känner sig lite åsidosatt.


Här är Doughmore Grey  i alla fall i ett alldeles för stort täcke:

   

Av Ulrika Pernler - 23 mars 2011 15:32

 

Sorbits


Hej! Idag tycker jag det är dags att berätta om ytterligare en av mina fantastiska arbetskamrater, Sorbits. Vi har nu tagit oss förbi hästarna som föddes på 80-talet och tar oss in på 90-talet. Med det får Sorits bli först eftersom han är född exakt 1990. Det betyder att han är tjugoett år i år. Sorbits är en liten häst (153 cm) med en stor personlighet.


 

Trots att även Sorbits föddes i en av de stora hagarna hos Jan Johannesson på Gotland så var han inte en av de hästar vi valde på någon av våra resor dit. Möjligtvis träffade vi på honom där men det är inget som jag minns då man kunde vara omgiven av ungefär fyrtio unghästar på en och samma gång där man stod i någon av Jans stora hagar och skulle peka på de hästar man ville ha. Kanske var han en av de skimmlar vi såg som hade manen full av rödbetor vilket var en av de saker som hästarna utfodrades med förutom bete och hö.


 

Istället kom Sorbits till oss på omvägar och det är vi väldigt glada för idag. Sorbits var av den "gamla" stammen Gotlandshästar. Det vill säga att hans pappa var halvblodshästen Gimmic som verkade under många år hos Jan. Gimmic i sin tur var efter  Immer 359 som var en välkänd hingst på 159 cm i mankhöjd som föddes 1951 och under sitt liv tillhörde Flyinges Hingstdepå. Immer är en hingst som man hittar lite varstanns i stamtavlorna på Svenskfödda hästar.


 

Immer


Som sagt kom Sorbits till oss på omvägar. Han köptes av en privatperson till dottern som ville ha en D-ponny. Det visade sig dock vid mätningarna att han var flera centimeter för stor. Det var inte det enda problemet med honom. Han var också helt enkelt omöjlig att rida på. Inte så att han var dum och kastade av sin ryttare utan han vägrade att gå någonstanns utan stod still på en fläck och ville inte röra sig.


Året var 1995 och ridskolan Uppsala Ponnyklubb kämpade fortfarande med att försöka vända ett enormt underskott för att slippa konkurs. Vi hade tvingats sälja många av ridskolehästarna och hade lånat eller hyrt hästar till ridskolan. Nu hade trenden börjat vända och det var dags att börja införskaffa lite egna nya hästar igen. Vi fick ett bra pris på Sorbits och eftersom vi redan hade ett flertal av hans bröder på ridskolan som vi gillade så trodde vi stenhårt på den lilla vita hästen med de svarta fläckarna på rumpan.


Sorbits fick flytta in! Efter att ha försökt rida honom ett par gånger hade vi fått rätt så bra pejl på problemet. Att rida honom själv i ridhuset gick inte över huvudtaget. Han frös fast på en fläck och vägrade gå någonstanns. Om man var flera i ridhuset så mjuknade han något och kunde tänka sig att spatsera runt lite om han fick vara i närheten av de andra. Men om man red över på den andra sidan av ridhuset och han kände sig det minsta ensam så tvärvände han och sprang upp till de andra hästarna. Där lugnade han sig i gen.


Inte var det något konstigt med honom. Han var uppfödd i en mycket stor flock med hästar och var helt enkelt "flockbunden". Det vill säga att han kände sig som lugnast och tryggast i sällskap med andra hästar. När vi satte Sorbits i en grupp så trivdes han som fisken i vattnet. Att jobba på ridskola var det ultimata arbetet för honom och snart fungerade han perfekt!


Sitt "ensamhetsproblem" har han dock behållit mer eller mindre i hela sitt liv även om det har blivit långt bättre med åren. Han har ju varit på ridskolan i sexton år nu. Efter några år kunde han börja tävla lite smått och det har han sedan gjort i båda hoppning och dressyr.


Jag minns en av hans första starter som var en klubbtävling på ridskolan med Sara Grandin i sadeln. Sorbits och Sara fick startsignal och traskade in på banan och lämnade kompisarna bakom skynket där vi hade collectingring. Sorbits var mycket, mycket skeptisk. Men Sara var envis och övertalade honom att åtminstone försöka komma längst bort i ridhuset där startflaggen stod.


Så gick flaggen ned och ekipaget startade. De två första hindren var vända mot collectingring och Sorbits flög över dem med god marginal, han har alltid varit en god hoppare! Så fick han syn på en liten glipa mellan väggen och skynket precis i svängen efter hindren. Han såg sin chans och sprängde fram mot kortsidan och slank som en pil igenom mellan vägg och skynke. Men Sara lämnade han kvar på banan. Fast envis som Sara var så var det inte den sista gången de startade och snart gick det bättre och bättre.


Glad i hoppning har han som sagt alltid varit men duktig på dressyr också. Emilie Wass är en av dem som tävlat flitigast på honom där och de har ridit i allsvenskan både i dressyr och hoppning och startat Distriktsmästerskapen i dressyr tillsammans med en hel del placeringar i bagaget.

 

Emilie och Sorbits på DM i dressyr

 

I år är Sorbits som sagt tjugoett år och jag hoppas han blir kvar länge hos oss på ridskolan där han trivs så bra. Ni kanske undrar över dagens överskrift. Men jag tycker att när man är så gammal och har så stor värdighet som Sorbits så förtjänar man att "adlas" och därför brukar jag kalla honom Silverpilen vilket är ett namn som han förtjänar! Men ni får kalla honom för vad ni vill.

Av Ulrika Pernler - 22 mars 2011 12:17

 

Idag måste jag få säga ”Fy skäms” åt Moki. Man kan ju vid en första anblick tycka att han verkar totalt beskedlig. Dessutom försöker han ofta se lite småkorkad ut, speciellt på bild och lyckas med det också. Men ni skulle bara veta! Han är slug som få…


Inatt hade han lyckats ta sig loss från grimman och spatserat ut i stallgången. Slug som han är så hade han inte ägnat alltför lång tid åt att gå igenom påsar och sopkorgar i lektionsstallet eftersom han vet att godsakerna finns på ”privathästsidan”. I och för sig öppnade han en kvarglömd ryktlåda som stod i stallgången och klämde i sig en hel påse hästgodis som låg i den. Men sedan gick han målmedvetet vidare.


Man kunde följa bajshögarna genom stallet för att se hans framfart. Ska det i en massa i ena änden så behöver det ut i den andra…


Moki pressade sig under avspärrningen mellan de två stallen och gick loss i ”paradiset”. Alla täcken och grimmor skulle ner på golvet och gås igenom noggrant genom att tuggas på.


Korgarna som hästarna har borstar och annat i på boxen gick han också igenom minutiöst. De rensades ut och allt som var ointressant slängde han på marken och sedan åt han upp det som kunde tänkas ätas på ett eller annat sätt.


Papperskorgarna var han tvungen att vända upp och ned på. Man vet ju aldrig om det gömmer sig några godsaker i botten.


Så var det morötternas tur! Antar att det var därför han hade kommit. Själv hade jag precis fått morotslagret påfyllt av mina snälla föräldrar. Moki tycker nog också att de är snälla efter inatt!


Längst ned i påsen som låg på golvet i morse hittade dock Gabbi en kvarglömd morot vilken våra två hästar fick dela på som tröst för att en fläckig odåga stått utanför deras boxar och tuggat halva natten.


Som avslutning på festen så kissade Moki en stor pöl i stallgången. Därefter var det morgon och dags att gå hem till sig med en mycket nöjd känsla antar jag.


Visste ni att ”Moki” betyder kärlek på indianspråk. Det är tur för honom det! ;)

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3
4
5 6
7 8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23 24 25
26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards