Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under januari 2014

Av Ulrika Pernler - 28 januari 2014 21:22

 

 

Hej! Jag tänkte lite på det här med tävlingar igen. 


Förr i tiden kunde jag åka och tävla precis vilken årstid som helst. Jag glömmer aldrig när jag och Gabbi anmälde oss med fyra ponnyer till en och samma tävling mitt i kallaste januari. Det var dessutom dressyrtävling och som ni vet så tar dressyr sin lilla tid. Stackars pappa åkte skytteltrafik med trailer och ponnyer och Gabbi och jag turades om att rida. Det var så där bitande kallt så en rökpelare stod ut från munnen. Mellan starterna turades vi om att stå på parkeringen för att hålla i högen med hästar. 


Nu för tiden är jag så mycket mer bekväm och jag åker inte gärna iväg till tävling förrän vädret blivit behagligare. 


Men det är inte bara vädret som avgör. Det är det här med att starta eller inte också. Ibland är det helt enkelt inte rätt dag och måste man verkligen göra entré på banan om man märker redan på framridningen att känslan stannade kvar i stallet den här gången?


På det planet var jag nog också mycket envisare förr. Jag som alltid vill vara ute i god tid har varit med om att lasta ur hästen i samma stund som det varit dags att gå in på banan. Jag minns en gång när jag skulle iväg med en halvblodshingst som verkligen behövde tid att sniffa in nya platser för att slappna av. Hästägaren var av den lugnare typen och jag kommer ihåg att jag hörde mitt namn ropas upp i högtalaren samtidigt som hästen klev ner från luckan. Vi sadlade och tränsade alltid hemma eftersom han inte hade ro att stå still på nya platser. Så det var i och för sig bara att sitta upp. Men det går såklart inte att ge hästen någon rättvisa på det viset och jag kommer ihåg att jag var både arg och besviken på mig själv efter den ritten. 


En annan gång fick jag jordens sendrag i vaden redan under första halvan av travprogrammet. Jag bet ihop och red igenom hela programmet. Sendraget satt i ända tills jag vände upp på medellinjen för den sista hälsningen. Hela det programmet var bara en smärtupplevelse och jag kan tänka mig att jag såg rätt så sammanbiten ut. Jag undrar varför jag inte tackade för mig, gick ut och la mig på marken och vrålade tills sendraget släppte? 


Fast ibland kan det ändå bli succé även om det börjar skakigt. Som när jag skulle starta Clandestino i Frösåker. Domaren blåser i visselpipan och Cludden firar med en brall av den högre sorten… Jag dyker rätt ner i gruset på höger sida om hästen, studsar upp, springer runt till vänstersidan och sitter upp och rider in på medellinjen och hälsar. Allt inom maxtiden! Vi blev faktiskt placerade. Kanske imponerade den lite annorlunda starten trots allt på domaren. 


De senaste åren har jag blivit duktigare på att avbryta ritten om något inte känns bra. Om hästen till exempel är så laddad att den galopperar i skritten, traven och galoppen så kan man faktiskt tacka för sig och åka hem och analysera och komma tillbaka en annan gång. Det är inte hela världen. 


Fast jag ska erkänna att jag just nu är riktigt sugen på att få åka väg och tävla. Det blir jag alltid under vinteruppehållet. Jag sitter och surfar runt i TDB och letar tävlingar. Plötsligt hittar jag en och är nära att trycka på “anmäl”. Men klok som jag är så springer jag ut på trappan och känner vinterkylan slå emot ansiktet och ångrar mig direkt.

 

Jag tänker hålla mig till i mitten av mars. Mars är snart! 

Av Ulrika Pernler - 24 januari 2014 15:26

Hej! Igår var Lusen och jag iväg en sväng och tränade för Paulo Bastos. Den här gången tog vi oss till Täby Gård vilket var en ny bekantskap för oss  båda. Det är alltid kul att se sig lite omkring och testa olika ridhus och underlag. Nyttigt! Dessutom så körde min pappa och då vet man att man kommer rätt. Han är som en levande kartbok medan jag själv alltid litar på min magkänsla och kör fel istället. 


Träningen gick jättebra och jag tycker att jag lär mig så mycket nytt just nu även om mina gamla vanliga avarter sitter i. Lusen är en häst som alltid vill göra rätt och jag känner ju hur nöjd han blir när jag gör som jag ska. Jag undrar om det finns någon annan sport som är som ridning. Jag har ju ändå ridit i mer än trettiofem år och det finns fortfarande möjlighet för mig att lära mig ännu mer och bli ännu bättre på att göra vad jag ska. Ingen pension i sikte! 


Idag satt jag och funderade över hur olika hästar är. Inte bara i sin personlighet utan mer i sitt format. Tänk att alla hästar ändå har runt tvåhundrasju olika skelettdelar så på så vis är dom ju lika. Ändå kan de vara allt från 80 centimeter i mankhöjd till bjässar på närmare två meter i höjd. De kan vara korta och långa, breda och smala, lätta, tunga, långbenta, kortbenta och så vidare. 


Efter de här dryga trettiofem åren så vet jag idag ganska bra vilken modell av häst som passar just mig. Men när jag tänker tillbaka på några av de hästar som funnits i famlijen så inser jag att de alla har varit väldigt olika. 


Familjens största häst var utan tvekan Winston som mätte drygt 180 centimeter i manken. Han hade också en matchvikt som låg en bit över 800 kilo. Winston var Gabbis häst men jag red och tävlade honom en hel del en period och vi hade faktiskt en snygg svit där vi var placerade tolv dressyrtävlingar i rad. (Bara lite skryt) Att vara så stor var inte helt problemfritt förstås. Winston hade det riktigt jobbigt som fyraåring då det var dags för utbildning och ridning i större utsträckning. Han kunde helt enkelt  varken orka med eller kordinera sin stora kropp. Han krävde sitt utrymme och det fick helt enkelt ta sin tid för honom att bli färdig ridhäst. 


    


John Smith var också en häst av riktigt stor modell. Han var nog dryga 175 i manken och dessutom var det mycket häst både framför och bakom sadeln. Det är roligt, pampigt och kraftfullt att sitta på en så stor häst. Men det kräver också sin ryttare i from av sits och inverkan. 


    


En annan "storvuxen" häst jag haft var Windstorm, runt 172 cm i mankhöjd skulle jag tro. Men trots att han var hög så var han lite mer kompakt i sin kroppsbyggnad och hade rätt så lätt för att komma ihop som han skulle.  En bra egen bärighet hade han också och det är något som verkligen underlättar. 


    


När jag köpte Ronaldhino så visste jag att jag sökte, bärighet, lätthet och en lite kortare modell av häst. På det viset var han perfekt och lättriden. Däremot hade han ett temperament som gjorde att han lätt blev spänd och bjöd på lite resor vilket var en annan femma att ta itu med. :) Han var runt 167 cm i mankhöjd men upplevdes inte som så stor på grund av att han var kort. 


    


Gabbis Clandestino som jag också tillbringat en del tid med hade samma storlek och en liknande modell som Ronaldhino fast med ett lugnare temperament och mindre spänningar. Han hade oerhört lätt att hitta en bra form och var behaglig och trevlig att rida. Tyvärr fick vi inte veta hur han skulle ha utvecklats då han fick avlivas på grund av en blodsjukdom.


    


Den minsta häst jag någonsin haft (förutom ponnys) är Unico (Lusen) som endast mäter runt 157 cm i mankhöjd. Han är i och för sig en storhet med sin arbetsvilja och sitt krutiga energiska sätt. Men han är samtidigt behändigt liten att rida. Jag är ruskigt nöjd med min stora lilla häst. 


   


Tänk så olika alla  dessa hästar varit och hur det är fullständigt omöjligt att ens försöka jämföra dem med varandra. För de har alla varit fantastiska på sitt vis.


Att rida olika hästar är lärorikt. Om man sen lägger på varje människas olika egenskaper så förstår man varför vi kan ha så skiftande åsikter om hur vi trivs med varandra, häst och ryttare. 


Så hur summerar man? Kanske bara genom att säga att vi ska uppskatta och lära oss av olikheter. På en ridskola är det som att man har en stor godispåse med hästar där man kan dela ut rätt smak och sort till varje ryttare som kommer. Eller så är det precis tvärt om... Det är eleverna som är godispåsen och hästarna som ska få välja :) 

Av Ulrika Pernler - 20 januari 2014 13:25

Hej! Häromkvällen stod ett gäng elever i yngre tonåren och läste och bläddrade bland papper och anmälningslistor till vårens klubbtävlingar. Först ut är klubbdressyr redan nu i helgen. Vi har klara och tydliga regler för klubbtävlingarna så det mesta går att läsa sig till. Men det som de här eleverna tyckte var svårt var att välja vilket av programmen de skulle rida. 


För er som inte vet så är ett dressyrprogram en serie av förutbestämda vägar, rörelser och gångarter. Allting bedöms i olika moment och med en poängskala från 0-10.  Titta på filmen nedan så får ni se. Den är bara en minut dessutom :)


Ett dressyrprogram på fyrtiofem  sekunder: 


Ovanstående är förresten min idé om hur vi ska få dressyrsporten med publikvänlig. Korta, snabba program med häftig musik. En tiotimmarsdag skulle reduceras till att bli klar på ett par timmar med en lång härlig lunchrast inkluderad. Vad sägs?


Tillbaka till tjejerna vid anslagstavlan. 

Jag gick fram för att hjälpa. 

-Ta det här programmet, sa jag och pekade. 

-Jo, men jag har redan ridit det en gång, svarade eleven.

Det var inte första gången jag hörde det. 


Just det där med att rida samma program många gånger är en del av hela idén med dressyrprogram. Själva programmen är ritade för att följa utbildningsskalan och stegras långsamt vad det gäller svårighetsgrad.


Arnold Assarsson föreslog förresten på sin blogg att man skulle kunna ha något liknande system för Pay and Jump och de enklaste klasserna i hoppning. Det skulle nog vara utbildande för både ryttare och hästar om ryttarna kunde sitta hemma i lugn och ro och läsa in bansträckningen. Det skulle ge mindre påslag av nervositet på tävlingsplatsen och ryttarna skulle också kunna ställa upp banan hemma och öva i förväg. Bra idé tycker jag! 


Som ryttare tycker jag att det finns en stor nytta med att rida samma program många gånger. När programmet sätter sig i ryggmärgen så kan man ägna mer tid åt känslan i ridningen och mindre tankar åt vart man är på väg. Det gör faktiskt stor skillnad. 


Om man rider samma program många gånger så får man dessutom ett jämförelsematerial. Inte alltid poängmässigt för skalan kan skilja något mellan olika domare och också beroende på startfältet och tävlingens status. Det finns ju många olika nivåer på tävling. Men man kan jämföra känslan, kommentarerna och analysera vad som fungerade bättre eller sämre denna gång. 


Så mitt råd är att våga nöta vidare i samma program tills det känns riktigt enkelt. Då är det dags att sätta tänderna i något nytt. Poängen brukar också skvallra om att det är  dags att klättra ett steg uppåt. 


Bli inte heller förskräckt över dina ihopridna poäng när du kommer från klubbnivå och ska ut på ”riktiga” tävlingar. Det blir ofta en helt annan bedömning. Fast egentligen tycker jag inte att vi domare ska var för ”snälla” med poängen på klubbnivå. Det lurar ryttarna mer än det hjälper. Det är viktigare att vara rättvis och tydlig i kommentarerna i protokollet istället. 


Tävling är väl egentligen ett roligt sätt att få ett kvitto på hur man lyckats med sin träning. 


Dressyrprogrammen hittar man på Svenska Ridsportförbundets hemsida.  , eller ritade som bilder på Stallbacken.com

Program för ryttarmärken hittar man under länken teori på www.uppsalaponnyklubb.se 



Av Ulrika Pernler - 15 januari 2014 21:21

Hej! Om jag får berömma mig själv (vilket jag ofta gör) så gillar jag hur jag lyckades fånga skuggan av en häst i ögat på Clou på den här bilden. Hästögon är vackra och hästar är kloka. Vi måste värna om och vara rädda om våra hästar och inte minst vårda deras motivation till arbete genom att lyssna på dem. 

 

Vid en av mina julkurser så pratade eleverna och jag ännu en gång om hästens dagsform och förutsättningarna för ridpasset. Ibland känner jag att vi ryttare går in så hårt för vad vi har tänkt oss att göra under timmen i sadeln och så slår besvikelsen till när det inte blev som vi tänkt oss. Jag kan tycka att det är orättvist mot hästen att sätta ribban innan man känt in dagsformen och ridning får heller aldrig bli ett självändamål. Det är därför jag fortsätter att tjata om detta med mina elever och de flesta har ridit så länge för mig att jag är säker på att de har fattat vinken :) Man måste hela tiden ha hästen med sig. Det finns ingen glädje i att rida om inte hästen trivs med arbetet och det är vår uppgift att få hästen att trivas. 


Det är så många faktorer som spelar in och det är inte något konstigare att en häst har omväxlande bra och dåliga dagar än att vi själva har det. Pälsfällning är alltid ett säkert kort när vi ryttare vill sätta en ”diagnos” på en häst som inte är sig själv. Man kan ju rada upp hur många olika faktorer som helst; knöliga hagar, kyla ,värme, pågående infektion, hakar (vass tand) eller bristande motivation på grund av ensidigt arbete och så vidare. 


Men egentligen var det inte utläggningen ovan utan något helt annat som jag ville komma till. En elev frågade nämligen om jag kan läsa av vad en häst har för sorts dag i samma sekund som den gör entré i ridhuset för kvällen pass. 


När jag fick frågan så valde jag att vända på den. För visst kan vi försöka härleda olika symptom till hästen men det är ju faktiskt så att mycket av det vi ser hos hästen är egentligen sådant som speglas från ryttaren själv. 


Jag tror att vi som jobbar på ridskola får se det extra tydligt. Vi träffar våra hästar dagligen och ser dem under många olika ryttare. Vi försöker också i den mån vi hinner att rida dem själva för att bilda oss en egen uppfattning. För det man ser är inte alltid det man känner. 


Om en ridskolehäst har fjorton olika ryttare under en vecka så får jag som ridlärare se fjorton ”olika hästar”. Varje ryttare påverkar och inverkar så individuellt på hästen. Fördelen är att man under en lekton kan coacha på vägen och hjälpa häst och ryttare till ett bra samarbete. 


Jag får dagligen höra hur olika elevernas uppfattning om samma häst kan vara. Det säger egentligen mer om dem själva än om hästen. Inte i någon negativ mening men samma häst kan uppfattas som spänd, avslappnad, pigg, långsam, mjuk, stel, skumpig, bekväm och så vidare. 


Detsamma med hur eleverna uppfattar det första mötet med hästen i boxen. Där kan man dra ett direkt samband till hur eleven gjort sin egen entré i stallet. Det är aldrig bra att komma rusande i sista sekund till uppropet, springa vidare in i sadelkammaren och sedan äntra boxen med sadeln i högsta hugg. Men det där har vi också pratat mycket om och jag är glad över att det är så många av eleverna som fattat grejen och tar sig tiden att komma tidigt för att hinna knyta an med sin häst i lugn och ro. 


Min önskan är att alla mina elever ska bilda sig sin egen uppfattning om var och en av hästarna i stallet.  Det som någon annan säger är den människans egen uppfattning och vi har alla vårt eget sätt att uppleva och uppfatta saker. 


Hästarna kan få oss människor att växa. Men det måste vara vi själva som äger viljan att förändras!

Av Ulrika Pernler - 12 januari 2014 20:02

 

 

Hej! Lusen och jag gav oss ut i skogen innan  solen hade gått upp i morse. Jag skulle ha lektion för en elev vid nio så jag behövde både hinna rida och göra klart i stallet innan dess. Lusen älskar uteritter och både han och jag hade klätt på oss ordentligt då termometern visade på dryga tio minusgrader. Väl ute på stallplanen påbörjades aktion ”komma upp på hästen i full vintermundering medan hästen redan är på väg till skogen”. Man är inte direkt snabb i täckbyxor och stora jackor men med pall och tygelhållare så gick det fint. Så begav vi oss ut. Det är en oslagbar känsla att vara i skogen tidigt en morgon med bara hästen som sällskap. Tyst och lugnt. 


Sedan det nya bostadsområdet byggdes ute hos oss så har skogsarealen minskat betydligt. Men vårt nät av grusade ridvägar är kvar som tur är. Värre är det för älgarna som har drivits ihop på en liten yta och som den här vintern visat sig flitigt runt anläggningen. Frida och Vanja har gjort till en vana att sjunga högt och ljudligt under sina uteritter för att göra älgarna uppmärksamma på deras närvaro. Det har väl funkat sådär… Flera gånger har de stött på främst en älgko med två kalvar. Älgarna kanske gillar sången? Själv lät jag bli att sjunga idag och jag såg inte till en enda älg :) Dessutom är min häst så modig så jag tror inte att han låter sig skrämmas av älgarna och han är snabb också om det skulle behövas. 


Gabbi och jag har faktiskt kommit mellan en ko och kalv en gång i det som alltid kallats för älgskogen borta vid Eke. Den gången var det inte kul. Älgkon blev orolig och gick till  attack och våra ponnys vände tvärt och begav sig hemåt med oss på. Som tur var så gav kon upp jakten och ponnyerna lugnade sig. Men det gav respekt för dessa stora och vackra djur.


Älgar i alla ära. Men de är inte alltid det största problemet vid uteritt. Ibland är det hästen själv som är det… Jag glömmer aldrig när Gabbi tog min ”gammelhäst” och jag själv tog treåringen eller ”påläggskalven” på en ”härlig” uteritt. Vi red ner mot sommarhagarna och sedan korsade vi ett rätt så djupt dike för att fortsätta bortåt runt hagarna. Det gick så fint. Gammelhästen knatade på och unghästen gick i svansen och jobbade mest på att hålla reda på benen. 


Efter en stund vände vi hemåt och gör man det så återkommer samma moment som passerat på bortvägen. I det här fallet diket. 


Gammelhästen traskade över utan att vicka på örat. Men se då fick påläggskalven plötsligt syn på diket och tvärnitade. Gammelhästen knatade lugnt vidare men påläggskalven stod där en bra stund och vägde för och emot. 


Det blev emot!

Kortslutning. När man bestämt sig. Med hjärna som en apelsin. 


Kalla det för vad ni vill. Men diket blev en oöverstiglig barriär mellan skogen och det lugna trygga stallet därhemma där havren väntade och halmen lyste gul. Både Gabbi och jag har alltid jobbat i lugn och ro med unghästarna och vi lirkade och lockade. Gammelhästen fick gå fram och tillbakaöver diket och påläggskalven stod och tittade med stora ögon men gjorde ingen ansats att följa efter. 


Vi bytte hästar med varandra för att se om det gjorde skillnad. Nix! 


Jag hoppade av och försökte leda påläggskalven över diket med övertalande kroppspråk och röst. Aldrig i livet! 


Gabbi red iväg med gammelhästen och gömde sig bakom en buske för att se om påläggskalven skulle få fart på benen när han blev ensam. Näpp! 


Det började skymma… 


Vad gör man, Man kan ju inte ge upp liksom när det bara finns en enda väg till stallet. Hämta en höbal och låta honom stå där och komma på bättre tankar? 


Jag böjde mig ner och rev av en knippe gräs. Höll den framför mulen på påläggskalven. Öronen åkte fram och ögonen vaknade till liv. Mat! Han tog ett redigt kliv över diket för att komma åt gräset. 


Så var det löst! 


Ville bara berätta detta så att ni alla förstår varför jag aldrig går någonstans utan hästgodis i fickorna.


Av Ulrika Pernler - 10 januari 2014 16:55

På listan över saker jag gillar står ”stallets tvättmaskin”.  Vad hade man gjort utan en riktigt rymlig grovtvättmaskin den här vintern? Men femtiofyra hästar som gillar att ligga på rygg i lera så snurrar och går den en hel del. Enkelt sagt stallets tvättmaskin jobbar hårt och klagar nästan aldrig. Två stora vintertäcken går in utan problem, eller tio vojlockar eller fyra uppsättningar benskydd och ett gäng grimmor. 


Egentligen är jag inte jättemycket för att täcka hästar. Hästar fryser inte på samma sätt som vi. På en föreläsning med Margareta Rundgren för några år sedan fick vi lära oss att om en människa klär av sig helt naken och sitter still så kommer människan till slut att börja frysa om temperaturen går nedanför 28 plusgrader! En häst som står still kommer att börja frysa först vid 15 minusgrader och detta oavsett om den är klippt eller inte. 


Täcken i ett stall med så många hästar som vi har är mer ett nödvändigt ont för att vi ska hinna och kunna hålla dem rena. Fyrtio av hästarna ska gå lektion på kvällen. Att bada en häst tar allra minst tio minuter om allt går som på räls. Det skulle bli sex hästar i timmen och drygt fem timmar senare är alla rena och ska ”bara” torka. Att borsta fyrtio helt leriga hästar är uteslutet. Så täcken får det bli under lerperioderna. Då återstår bara bad av tvåhundra hästben. 


Förr om åren när Gabbi och jag hade våra hästar i ett mindre stall utan varmvatten eller spolspilta så brukade vi bära våra smutsiga täcken den kilometerlånga vägen hem till oss och tvätta dem i vår tvättstuga i villan. Sänder  härmed en tanke till vår stackars lilla tvättmaskin! Fast å andra sidan så hade vi knappt täcken på hästarna då. ”Forntidens” täcken var inte speciellt praktiska. Antingen var de gjorda av säckväv och stoppade inte mot något väder eller så var det gjorda av oljat tyg som vägde bly. Man fick så gott som hyra in en lyftkran för att hissa upp det på hästen. Blev dessa täcken skitiga så fanns det inte en enda tvättmaskin i världen som kunde rymma dem utan att börja brinna. Så borsta sin häst var det enklaste alternativet! 


Jag har också hört talas om hästfolk i hyreshus som smyger ner med hästtäcket i husets tvättstuga när det blivit mörkt och alla hyresgästerna förhoppningsvis sover. Spännande!


Det har varit extremt varmt den här vintern så något vintertäcke har jag inte ens tagit fram. Hösttäcket räcker gott som extra hud för lerrullning. 


I varje hästhage finns alltid en ”hästtäckesmarodör”. En häst som förstör andra hästars täcken eller sitt eget för den delen. Min gamla Picador var en sån som satte stor ära i att ha sönder andra hästars täcken.Det konstiga med de här hästtäckesmarodörerna är att det alltid är hästägaren som får de onda blickarna eller skäll för att ens häst har satt i sig fyra täcken på en och samma dag. Men det är väl ändå inte hästägaren som käkar täcken? Eller?


Sen finns det hästar som har sönder sina egna täcken. Gabbis Pasolini brukade kunna ta av sig täcket utan att ett enda spänne gick upp. Han bara ålades sig ur det på något vis. Sedan ställde han sig på täcket och drog mattrasor av det med tänderna. Man kan fortfarande hitta små strimmor täckestyg i hagarna trots att han varit borta i mer än tjugo år. 



Pust! Idag har det kommmit lite, lite snö och kanske fryser det på så vi får några dagars ledigt från att spola hästben och tvätta hästtäcken. Hoppas!

 

 

Av Ulrika Pernler - 8 januari 2014 15:09

  

Hej! Imorse tyckte vi oss se en liten, liten strimma blå himmel och kanske en solstråle. Både Gabbi och jag stannade upp och stod en lång stund och tittade över trädtopparna för att se om det verkligen var på riktigt. Jodå, vi såg nog rätt. 


Jag har ett par teorier om varför snön dröjer i år.


Den första; Vår storebror körde ut sin gigantiska snöslunga redan innan den första snön hade fallit. Det är detsamma som att när man tar med sig ett paraply, då regnar det aldrig. 


Den andra; Jag köpte ett jättefint tjockt vintertäcke med hals av en granne som inte behövde det längre. Täcket ligger i mitt skåp och är fortfarande oanvänt och rent. Alltid något. 


Den tredje; Jag lät hovslagaren brodda min häst vid förra skoningen. Inte en isfläck har det varit sen dess. 


Men idag träffade jag på en person som tagit av snösulorna på sin häst. Kanske skulle vi alla brodda ur och ni som har snösulor kan ta av dem. Kör in snöslungan längst in i garaget och gå i T-shirt och shorts. Då kommer nog snön! 


Jag saknade snön extra mycket igår...

Jag jobbade enligt inställningen "100% tidsoptimist". Skulle "bara" släppa ut hästen i hagen och sedan springa till bilen och köra till Rasbo för att ha en lektion. Det borde funka precis! 


Jag gillar principen "hel och ren". Det ger ju ändå ett positivt intryck. Men det kan vända fort när det har regnat i två månader och man har bra med el i trådarna. När jag släppt Lusen skulle han bara vända sig om och kolla att han inte missat någon godisbit. Det hade han inte däremot missade han att vissa kropsdelar står ut mer än andra och kom emot tråden. 


Fyra hästhovar som tar fart i djup lera är mycket effektiva i sitt sätt att skotta upp och sprida lera... 


Det var ungefär som när man står på trottoaren och blir omkörd av en stadsbuss efter ett hällregn. Prickig från topp till tå. Hade kanske kunnat ställa upp som ett sånt där Rorschachtest...

-Gissa vad det här är? Två eskimåer som spelar kort ett par enbenta kannibaler eller en tunnel till en annan dimension?

-Nej, det är bara jag som ska vara i Rasbo om femton minuter... 

 

Femton minuter går fort när man står på stallets toalett och försöker tvätta bort lera från ansikte och kläder. Kom ändå iväg och var inte många minuter sen till slut. Men insåg när jag kom hem och bytte om att jag lyckats rätt så bra med "framsidan". "Baksidan" däremot var det värre med. Lerklumpar i håret och stänk på brallorna från skorna och uppåt. 

Tur att det finns en sarg att luta sig mot... 

 

Snälla snön kom hit! 

 

Av Ulrika Pernler - 6 januari 2014 13:01

Hej! Idag börjar ridskolan igen efter juluppehållet. Ska bli så kul att träffa alla elever igen! Det känns alltid lite "julafton" att få planera för en ny termin. 


Jag kommer ihåg att det alltid var lite speciellt att komma tillbaka efter lovet. På den tiden jag var ridskoleelev så var varje ridkurs på tio gånger. Därefter så anmälde man sig igen och fick man "flytta upp" så blev det byte av dag och ridtid. Så det var lite extra spännande och lite läskigt att komma till ridskolan och träffa sin nya grupp och nya fröken. Speciellt om man som jag  var rätt så blyg och inte riktigt gillade förändringar. 


Men så fort vi var uppe på hästryggen igen så var allt som vanligt. Åh, vad roligt det var och så fort vi suttit av så längtade vi till nästa gång. 


Jag hade inte ridit speciellt länge innan jag blev skötare på en ridskoleponny. Det gav mig tillfälle att få åka oftare till stallet och hästarna. Som nybliven skötare så satt jag ofta och tittade på de olika ridgrupperna, speciellt träningsgrupperna där alla var så duktiga. Några av de äldre tjejerna kunde ibland få rida någon privathäst. Då brukade vi andra tassa upp på logen och titta lite i smyg bakom nån av pelarna. Jag kommer ihåg att jag drömde om att det var jag som red därnere. 


Jag lärde mig mycket av att titta på andra som red. Hur ska man veta vad man ska göra om man inte vet hur det ska se ut? Jag läste böcker också. Från pärm till pärm. Jag tror de flesta av mina gamla faktaböcker i ämnet häst är väl ihoptejpade i ryggen efter att ha lästs gång efter annan. 


Från en viss nivå kunde vi få vara med på de klubbtävlingar som ungdomssektionen arrangerade. Det var alltid hopppning så det blev naturligt att det var just hoppning som sedan blev den första disciplin som jag var ute och tävlade på riktigt. Vi fick aldrig önska häst till klubhoppningarna utan på morgonen vid tävlingen så sattes det upp en handskriven lapp utanför kontoret och vi stod där oh trängdes och letade ivrigt efter våra namn. Sen gick man förväntansfullt bort till den häst man blivit tilldelad och började putsa inför starten. 


Jag red många år på ridskolan, avancerade och fick tävla med ridskolehäst på "riktigt". Jag red flera år i klubbens elitlag i dressyr med några av ridskolans fina ponnys. Idag är jag så glad att jag inte skaffade en egen häst för tidigt. För de grunder jag fick på ridskolan hade jag inte kunnat få någon annanstans. 


Klubbtävlingar arrangeras fortfarande på ridskolan. Det är en möjlighet för alla elever att tävla även om man inte har en egen häst. Förra året arrangerades sexton klubbtävlingar i olika discipliner hos Uppsala Ponnyklubb i ungdomssektionens regi. 


Den första klubbtävlingenför 2014 äger rum den 26 januari och sedan rullar det på. 


Övriga tävlingssäsongen rullar också igång så smått och med den lagtävlingarna. Nu ber vi våra medlemmar med egen häst att anmäla sitt intresse för att delta i lag. Intresse för vårens lagserier Vi vill ha ca sex ekipage i varje lag för att täcka upp för ev avhopp/hältor. Som vanligt kommer många tävlingsekipage från ridskolan att delta i lagen. Vi tycker det är viktigt att inte göra skillnad på om man tävlar med egen häst eller lånad. Alla går under "namnet" tävlingsekipage och vi ser fram emot en trevlig tävlingssäsong! 


Hoppas bara inte det blir som när Emilie Wass och Lola E tävlade en helg i april för några år sedan.

Är det detta som kallas "aprilväder"?

 

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards