Hej! Jag tänkte lite på det här med tävlingar igen. 

Förr i tiden kunde jag åka och tävla precis vilken årstid som helst. Jag glömmer aldrig när jag och Gabbi anmälde oss med fyra ponnyer till en och samma tävling mitt i kallaste januari. Det var dessutom dressyrtävling och som ni vet så tar dressyr sin lilla tid. Stackars pappa åkte skytteltrafik med trailer och ponnyer och Gabbi och jag turades om att rida. Det var så där bitande kallt så en rökpelare stod ut från munnen. Mellan starterna turades vi om att stå på parkeringen för att hålla i högen med hästar. 

Nu för tiden är jag så mycket mer bekväm och jag åker inte gärna iväg till tävling förrän vädret blivit behagligare. 

Men det är inte bara vädret som avgör. Det är det här med att starta eller inte också. Ibland är det helt enkelt inte rätt dag och måste man verkligen göra entré på banan om man märker redan på framridningen att känslan stannade kvar i stallet den här gången?

På det planet var jag nog också mycket envisare förr. Jag som alltid vill vara ute i god tid har varit med om att lasta ur hästen i samma stund som det varit dags att gå in på banan. Jag minns en gång när jag skulle iväg med en halvblodshingst som verkligen behövde tid att sniffa in nya platser för att slappna av. Hästägaren var av den lugnare typen och jag kommer ihåg att jag hörde mitt namn ropas upp i högtalaren samtidigt som hästen klev ner från luckan. Vi sadlade och tränsade alltid hemma eftersom han inte hade ro att stå still på nya platser. Så det var i och för sig bara att sitta upp. Men det går såklart inte att ge hästen någon rättvisa på det viset och jag kommer ihåg att jag var både arg och besviken på mig själv efter den ritten. 

En annan gång fick jag jordens sendrag i vaden redan under första halvan av travprogrammet. Jag bet ihop och red igenom hela programmet. Sendraget satt i ända tills jag vände upp på medellinjen för den sista hälsningen. Hela det programmet var bara en smärtupplevelse och jag kan tänka mig att jag såg rätt så sammanbiten ut. Jag undrar varför jag inte tackade för mig, gick ut och la mig på marken och vrålade tills sendraget släppte? 

Fast ibland kan det ändå bli succé även om det börjar skakigt. Som när jag skulle starta Clandestino i Frösåker. Domaren blåser i visselpipan och Cludden firar med en brall av den högre sorten… Jag dyker rätt ner i gruset på höger sida om hästen, studsar upp, springer runt till vänstersidan och sitter upp och rider in på medellinjen och hälsar. Allt inom maxtiden! Vi blev faktiskt placerade. Kanske imponerade den lite annorlunda starten trots allt på domaren. 

De senaste åren har jag blivit duktigare på att avbryta ritten om något inte känns bra. Om hästen till exempel är så laddad att den galopperar i skritten, traven och galoppen så kan man faktiskt tacka för sig och åka hem och analysera och komma tillbaka en annan gång. Det är inte hela världen. 

Fast jag ska erkänna att jag just nu är riktigt sugen på att få åka väg och tävla. Det blir jag alltid under vinteruppehållet. Jag sitter och surfar runt i TDB och letar tävlingar. Plötsligt hittar jag en och är nära att trycka på “anmäl”. Men klok som jag är så springer jag ut på trappan och känner vinterkylan slå emot ansiktet och ångrar mig direkt.

Jag tänker hålla mig till i mitten av mars. Mars är snart!