Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under september 2012

Av Ulrika Pernler - 29 september 2012 16:42

Hej! I morgon ska vi iväg på tävling. Med tanke på det lite ostadiga vädret så blir det skönt att komma till en tävlingsplats där man kan både rida fram och tävla inomhus. Annars är jag ju en obotlig fantast av utomhustävlingar. Tävlingen är den andra omgången i årets division tre serie Dressyr för häst och vi är ett rejält gäng UPK:are som åker inte mindre än elva ryttare och hästar. 


I den förra omgången red vi ett program som heter LB:2 och det är samma program som ska ridas imorgon. Jag kan  inte säga att jag har ridit detta program särsklit många gånger men däremot har jag ju lång rutin i att lära mig dressyrrprogram utantill.



Ändå! Så glömde jag en av de tre halterna som ingår i programmet vid förra tävlingen. Det bästa var att jag innan jag red in var väl medveten om att jag skulle ha svårt att komma ihåg den och precis när jag glömt den så kom jag på det.  Bara att göra om och två minuspoäng i protokollet. Surt.


I tisdags red jag igenom programmet tre gånger inför tävlingen och jag glömde halten alla tre gångerna. I ridhuset kändes programmen toppen och det var först i stallet när jag sadlade av som det kom som en kalldusch. Halten!


Inför morgondagen har jag fått lite skräck för att halten kommer att falla bort ur mitt minne än en gång... Haltskräck!


Jag vet att Gabbi en period hade en sån där hangup på en volt som skulle vara på ett konstigt ställe i ett program. Hon red det programmet många gånger under en period då det ingick i lagprogrammet och det var precis samma  sak för henne. Volten! Man kommer på det precis när det är försent att rädda situationen. 


 

Bilden är från http://www.bassen.se/ridvagar/ridvagar-00.htm



Då redde vi ut det hela genom att uppfinna en läktarposition som vi kallade volten. Den var faktiskt identisk med femte positionen i balett. En ryttare får ju inte ta hjälp utifrån under pågående ritt. Om någon till exempel skriker att man håller på att rida fel väg så kan ryttaren bli utesluten. Men att dansa balett står inget om i TR. 

Niklas och jag gjorde iallafall den femte positionen i balett varje gång det  var  dags för volten och det hjälpte. 

 

Nu när jag tittar på de där balettpositionerna så kan de ju faktiskt vara till hjälp under en dressyrritt. Men ingen av dem liknar direkt en halt... Kanske kan jag be Gabbi halta omkring lite ljudligt på den översta läktaravsatsen när det är dags. Att någon går omkring på läktaren och stör och väsnas på en dressyrtävling är det ingen som blir avundsjuk på. Det är däremot nästan så motståndarna gnuggar sina händer om någon tappar en hel bricka poerslin eller fäller upp tjugo paraplyer när man själv är på banan. Eller så inbillar jag mig bara...


Kanske så gör jag som Niklas sa, "Börja programmet med halten så har du den gjord!" 

Ja, så får det nog bli!





ANNONS
Av Ulrika Pernler - 28 september 2012 14:08

Hej! Jag ska inte köpa häst. Men jag kan inte låta bli att läsa hästannonser bara för att det är kul. Kalla  det att hålla koll på marknaden eller att inte ha nåt bättre  för sig om ni vill. Jag tror också att det är för att man då och då ramlar över såna här godingar; (Akta er för Google treanslate...)


 

Den här hästen är ju både söt och har dessutom gjort dressyr på en trotoarkant. Något liknande har jag aldrig gjort eller sett. Man blir rätt så nyfiken...


 


Vem vill inte ha en häst med eget företag. Denna häst är både vänlig och en dressyrhäst.  Han är dessutom tydligen egen företagare. Att hästar kan vara självförsörjande trodde jag inte var möjligt. 


 


Hela texten är bara underbar. Men sista raden gillar jag mest. Att jämföra främlingar med husdjur! Toppen!!!



ANNONS
Av Ulrika Pernler - 26 september 2012 14:42

 


Hej! I måndags ledde mina elever på S10:an ut hästarna på stallplanen för att sitta upp inför sitt pass.  Sex hästar skulle vara med och däribland Frits som en en av våra yngre förmågor och under inskolning. 


Det var Linnea som skulle rida. Hon är en kvick tjej med bra känsla för hästar av olika typ så det passade bra att sätta henne på Frits som har fungerat utmärkt ridmässigt så här långt, men som fortfarande kan vara lite otålig när det kommer till uppsittningen. 


För att inte trigga Frits att bli spänd vid uppsittningarna så har hans ryttare fått sitta upp sist av alla så att gruppen genast kan komma igång och röra sig när hans ryttare landat i sadeln. Linnea har ridit Frits i tre veckor innan så denna gång och det har fungerat toppen så denna gång fick hon sitta upp som fjärde ”man” i gruppen och jag gick sedan vidare för att hjälpa femman och sexan. 


När sista ryttaren lade benet över ryggen på sin häst tittade jag bort mot Frits som stod blickstilla med spetsade öron i rak linje bland de andra hästarna på gruppen. Jag var tvungen att gå tillbaka och klappa honom lite extra och bjuda honom på en av de goda sakerna jag alltid har i fickan. Vilken prins! Och förresten, vilka fantastiska lärare de andra hästarna i gruppen är för de yngre. Genom att de äldre hästarna bara är sig själva så tar unghästarna efter det bra beteendet och gör likadant. Det gamla militäriska sättet att utbilda remonthästar i grupp är inte dumt alls! 


Jag skulle lugnt vilja påstå att just uppsittningen är ett av de känsligaste momenten när det kommer till unga hästar och det är inte ovanligt att hästar blir spända, otåliga eller till och med får en panikreaktion när ryttaren ska upp på ryggen. Som med allt som har med hästar att göra gäller det att försöka göra uppsittningen till en trevlig upplevelse för hästen för att nå bästa resultat. 


I en Tysk studie kunde man uppmäta en kraftigt ökad hjärtfrekvens hos de unga hästarna vid uppsittningsmomentet. Men när hästarna fick börja gå minskade frekvensen snabbt igen. Likaså mätte man frekvensen vid senare tillfälle när hästarna var ridna under en längre period och då kunde man inte längre uppmäta några skillnader. 


Innan man tar ut en unghäst för ett ridpass är det viktigt att den är lugn och avspänd. Det kan vara bra att den har fått vara i hagen och rasat av sig och lekt med kompisarna eller att man tar den på lina en stund så den blir rastad. Att  hästen har ätit och är mätt brukar också vara bra.  Jag inbillar mig att de blir lite trögare och lugnare då.


Visst är det viktigt att hästen står still vid uppsittning. Det är en säkerhetsdetalj av stora mått. Jag har själv suttit upp på en häst som gick iväg och vid det tillfället slet jag av alla ledband på utsidan av foten. 


Men! Det är en sak att stå still vid uppsittning och en annan att behöva stå still medan ryttaren ändrar stigläder, väntar på andra eller sitter och pratar. Det passar inte riktigt för yngre hästar. Så jag brukar praktisera förfarandet att ryttaren ska försöka förbereda allt så mycket det går från marken. Spänna sadelgjorden lagom mycket och fixa längden på stiglädren så att  de fungerar att rida med åtminstone den stunden unghästen behöver röra på sig för att slappna av. Sedan kan ryttaren sitta upp snabbt och smidigt och så kan hästen få börja gå för att inte spänna sig. Ni vet det där med hjärtfrekvensen i den tyska studien :) Fix med stigläder eller att spänna gjorden något hål till brukar inte vara några problem efter att hästen fått röra sig en stund. Men se till att ha en medhjälpare till de momenten. 



Att ha en ryttare som är smidig och snabb i reaktionerna är nödvändigt på den unga hästen. Uppsittningen ska vara okomplicerad och ryttaren måste också vara beredd om hästen reagerar. Många unghästar har bråttom iväg och om man håller fast dem i det läget kan det komma en panikreaktion. En bra medhjälpare kan göra underverk bara genom att vara avspänd och kanske distrahera hästen med lite godis eller prat och klappar. Men som vanligt är det bra om man inte är för många kring en häst. 


Vi brukar träna våra unga hästar med pall vid uppsittningen redan från början. För att de ska vara vana när de börjar jobba på diskolan men också för att det kan vara hemskt jobbigt för en häst att hålla balansen och stå emot tyngden från en ryttare som sitter upp i stigbygeln. Med pall blir också ryttaren snabbare och smidigare på väg upp på hästryggen. 


En annan sak man inte ska underskatta är hur äldre hästar kan påverka unga hästar på ett positivt sätt. Ställ upp den unga hästen tillsammans med äldre hästar som gärna somnar några minuter på medellinjen. Den trygga och lunga auran som de omger sig av sprider sig garanterat till unghästen. 


Glöm inte att även uppsittningar ska tränas. Det bästa tillfället är att sitta upp och av någon extra gång när man ridit klart. Då är hästen både trött och avspänd. 


Det man kan tänka på med unga hästar är att man aldrig ska sitta upp innan hästen kan röra sig avslappnat med sadel i alla gångarter i lina utan ryttare.


Så mina tips är:

  • Se till att hästen är lugn och rastad vid uppsittningen
  • Sitt upp snabbt och smidigt
  • Låt hästen börja skritta
  • Ändra eventuellt stigläder etc när hästen spänt av
  • Ha gärna en lugn medhjälpare som ger godis, klappar, distraherar
  • Använd pall för att hästen ska slippa stå emot hela ryttarens tyngd
  • Träna uppsittningar efter ridpasset när  hästen är nöjd och trött

För att ni inte ska tro att alla mina uppsittningar på unghäst gått smärtfritt så kan jag ju påminna om den gången jag tog in min treåring i ridhuset för ett litet pass. Han brukade vara rätt så lugn att rida men hade något svårt att vara still vid uppsittning. Jag ställde upp honom vid pallen på medellinjen och klappade honom på båda sidor innan jag klev upp på pallen. Så några klappar på var sida av ryggen och till sist skakade jag lite lätt på sadeln. Det brukar jag alltid göra på unghästar för att de ska känna sig beredda på att uppsittning är på gång. Foten i stigbygeln, check! Så precis när jag skulle lägga benet över ryggen så kom det en unghästbock och när min ända landade på hästen så hade han skuttat en meter framåt. Resultat; landning av ryttare på hästrumpa- inte populärt! Denna ritt startade i galopp med krum rygg och bocksprång längs spåret med ryttaren (jag...) farandes hit och dit på hästrumpan. I hörnet av ridhuset släppte jag tygeln och seglade i en snygg båge genom luften innan nedslaget. Bara att sopa av sig. Vid nästa uppsittning hade han slut på bocksprång och jag kunde rida mitt pass om än något sandig och smutsig.

Av Ulrika Pernler - 24 september 2012 16:23

 


Hej! Ni kanske mins den här bilden på min morfar när han sitter uppe på en av Strömsholms fina gamla arbetshästar. Idag var det inte just morfar jag vill att ni ska fokusera på utan seldonen som hästarna har på sig. Det här handlar nämligen om ett par fina gamla lokselar.


När min pappa var liten så tillbringade han sina somrar ute i Lagga där familjen hade ett torp. Detta låg precis i anslutning till en stor herrgård med tillhörande lantbruk. När min pappa var liten fanns där också gott om hästar. Men när jag själv var liten och vi hälsade på farmor och farfar i torpet så hade stallarna slagit igen sedan länge. Istället  brukade vi hänga i ladugården med kossorna och kalvarna. 


I vilket fall så brukar pappa berätta om hur de satt uppe på den stora mjölktunnan ock fick hålla i tömmarna. Vagnen drogs av gamla robusta arbetshästar och som pappa berättar så hade nog himlen behövt falla ned för att dessa hästar skulle sätta upp farten. Men det var inte bara arbetshästarna som huserade i stallet utan herrskapet hade också lite ädlare hästar som drog vagnen när man skulle ut på tur. Pappa har berättat för mig om vad några av hästarna hette och hur de såg ut. Men det mesta har fallit bort ur minnet. 


När jag köpte min första stora häst så bestämde jag mig för att börja med arbetet i tömmar från marken. Han var ju bara två år och det skulle dröja lite innan han gick att rida på. Det var då pappa kläckte idén om att åka till Lagga för att se efter om något av alla fina seldon fanns kvar i det gamla stallet. Jag tyckte idén var super!


Så en dag satte vi oss i bilen och åkte ut till Lagga. Damen som bodde i Herrgården blev så glad att träffa pappa och vi fick absolut gå ut i stallet och välja bland de saker som fanns kvar där. 


Jag kommer ihåg att det hängde seldon och träns i långa rader. Inte använda på många decennier utan gömda under lager av damm och spindelväv. Men när man började röra på ytan så kom det fram fina lokselar med blå sammet på delen som ligger an mot hästen och träns i grovt läder med utsmyckningar på pannbanden och skygglappar. Betten var smala och gjorda i gjutjärn. De sammetsklädda lokorna hade de ädla körhästarna haft, sa pappa. 


Jag valde ut två selar och tre träns har jag för mig och sedan betalade jag en väldigt symbolisk summa för alltihop och åkte hem för att putsa. Som jag minns det så gick det åt väsentligt med läderfett och olja innan lädret slutade suga åt sig. Jag "körde" in min häst och sedan hängdes selarna in i garaget hos mina föräldrar.


Där hänger de kvar än i dag. När jag var hemma en sväng för ett par veckor sedan gjorde jag en tur ut i garaget i ett annat ärende och så fick jag  se selarna hänga där på väggen. Lädret i både träns och selar är tjockt och sytt med stora kraftiga stygn. Men jag tvivlar starkt på att de håller för att brukas efter så många år av vanskötsel.


Jag är en person som i vanliga fall tycker det är skönt att rensa ut och slänga eller sälja gamla saker. Jag gillar inte  att ha grejor liggande som någon annan kan ha nytta av. Jag tittade på selarna och tänkte att det kanske blivit dags att göra sig av med dem. Men så kände jag att dessa saker är det helt omöjligt att kasta bort. De håller på så många gamla historier och jag tänker på de fina hästarna som drog vagnarna och svettades under lokorna. När de var klara för dagen vattnades de i det stora karet som stod på stallplanen och sedan fick de gå ut och beta av det gröna gräset i hagarna vid gården. Selarna hängdes tillbaka på sina krokar och på den tiden var lädret fotfarande mjukt och smidigt.


Av Ulrika Pernler - 22 september 2012 20:42

 

Hej! Dagens Working Equitation träning var mer som en motorcrossbana än en ridtillställning. En väldigt regnig natt och en regnig förmiddag gjorde att banan så gott som stod under vatten. Men sex glada ekipage dök ändå upp vid halvtolv och vi tågade ner till hinderbanan.


Själv var jag iklädd gummistövlar och en stor gul regnrock. Inte  så vidare reglementsenligt men det skulle visa sig vara mycket praktiskt. När sex glada hästar kommer galopperande precis förbi en efter ett härligt långt regnoväder så stänker det rätt så mycket. Efter en liten stund såg jag ut som om jag tagit ett gyttjebad. Men jag var varm, torr och nöjd i min fina gula regnrock. 


Det är som jag har sagt förr. Ridsport är kanske inte alltid åt det glamourösa hållet men det är himla roligt! 


Senare tog jag in hästarna och kratsade tolv leriga hovar samt hängde upp tre genomblöta täcken. 


För Gabbi och de träningselever och egenhästryttare som kommit för att bygga bana till morgondagens hopptävlingar var det inte så mycket mindre blött och geggigt. Det blev till att gräva små kanaler för att dränera hoppbanan från de värsta pölarna och sedan ställa hindren på de bästa platserna. Det grävdes, bars hinder och klaffsades lera en lång stund innan det blev klart. 


Håll nu alla tummar, tår och hovar för att vädret blir fint imorgon. Det räcker väl med att det stänker underifrån när hästar och ryttare galopperar runt banan. Kom gärna ut till stallet och heja på vårat hästlag! Tävlingarna börjar klockan 08.00. 


Jag måste också få påminna om den Dressyrclinic som Upplands Ridsportförbunds Dressyrkommitté anordnar tillsammans med Liane Wachtmeister söndagen den 7 oktober klockan 13.30 vid UVFK. Biljetter till Ridskolepris, 40 kronor säljs ännu några dagar. Säg till mig (Ulrika) eller någon av våra instruktörer. Det går också bra att maila till upk@telia.com. Eller så kan man beställa biljetter till förköpspris direkt som det står på planschen som ni hittar här.


Hoppas ni vill komma! 


Av Ulrika Pernler - 19 september 2012 20:14

Hej! Så blev det klippt! Den här hösten tycker jag att hästarna är rejält håriga, tidigt. Så står man där och velar. Ska jag klippa nu... ska jag klippa senare... före tävlingen... efter tävlingen...


Men i måndags så greppade jag saxen (den elektriska) och klippte Unico som tyckte det var så härligt att vara i frisersalongen. Det fick bli en helklippning eftersom jag tycker det är snyggast och eftersom i har så varmt klimat i stallet även under vintern. Jag  var förstås extra försiktig runt mankammen för att inte kapa något av hans fina långa frisyr som han är så rädd om. Inte ett enda manhår föll till marken. Men desto mer av täckhåren. Det blev både huvud, kropp och ben. Han blev verkligen snygg! 


Rolle Racer slapp bli klippt. Han blir aldrig så där långhårig utan klarar sig fint ändå.


Gabbi blev inspirerad och greppade saxen på tisdagen. Skywalker skulle också helklippas. Nu ville det sig inte riktigt dessvärre. Skywalker skötte sig bara fint och stod som ett ljus. Men klippmaskinen fick nog och började osa ungefär i det skedet som Skywalker såg ut som en nyklippt pudel. Det vill säga när det mesta utom benen var klippt och klart. 


Hehe, eftersom maskinen måste vila så fick Skywalker lämna sin sedvanliga tuffa JEDI-roll och gå runt som en pudel i ett helt dygn innan Gabbi kunde klippa klart! Till min förtjusning! 


Nåja, när det gäller klippning av häst så finns det redan förutbestämda mer eller mindre "godkända" frisyrer att rätta sig efter. Ni kan se dem på bilden här nedanför. 


 

Då och då infinner sig dock en och annan avart i hästfrisyrernas värld. Det beror inte så ofta på att den som klippte inte kände till de godkända frisyrerna utan oftare på att hästen inte riktigt hade lust att vara med. I de fallen kan den stackars hästägaren få leva med det misslyckade resutatet i flera månader framöver...


Jag kommer ihåg när vi skulle klippa vår söta ridskoleponny Neuthron. Vi riggade utrustningen nere i skospiltan och ledde ner den röda, envisa ponnyn för att göra honom fin. Två minuter senare var han klar. På väg upp i stallgången i full fart med en stallskötare i änden av grimskaftet och en mycket klädsam rakad lnje längs ena sidan. Det var också allt som blev klippt på den hästen det året. 


På nätet hittade jag förresten några riktigt fantasifulla skapelser. Hoppas hästarna känner sig fina! 

Eller vad sägs om dessa: 


   


Om man istället söker på "frisyrer häst" så kommer dessa mycket fina bilder upp. De är fotade av konstnären Julian Wolkenstein. 

   


Apropå dem så gjorde ju jag några frisyrförslag till Rolle Racer för något år sedan. Men jag kan fortfarande inte bestämma mig för vilken av frisyrerna som klär honom bäst. Är det Lennart Svahnfrisyren, Tina Turnerfrisyren eller helt enkelt My little Pony? Jag låter det vara osagt. För smaken är som baken! 

         












Av Ulrika Pernler - 18 september 2012 21:53



Hej! Igår fick jag en fråga som jag måste reda ut. Det var en härlig höstkväll på utebanan och mina elever trivdes och hästarna trivdes ännu mer. Bara vid uppställningen på stallplanen var det lite jobbigt med små knott som fick hästarna att stampa i marken för att skaka dem av sig. Men så fort hästarna fick börja gå så gav sig knotten på mig istället. 


Frid och fröjd för hästarna!


Det var en massa, massa små knott för den delen. Så många att om man hade munnen öppen i en för lång mening så hann en hel hög flyga in och i nästa sekund hade man svalt ett tjog. Jag var helt enkelt mätt i magen efter mina lektioner så jag avstod kvällsmackorna och eleverna fick nöja sig med korta precisa instruktioner. 


Men det gjorde inget att pannan var rödprickig och magen full för vädret var super och jag är inte vegetarian! 


Så till frågan som faktiskt ställdes från en av mina ridelever; Hur kommer det sig att det är så många hungriga knott ute en kväll i septembers senare hälft? Och framför allt vad gör knotten hela vintern? 


Ingen av mina elever hade någon aning och inte jag heller. Vilka alternativ finns det? Antingen äter knotten så mycket de kan och så dör dom. Men hur skulle det då kunna kläckas en hop nya små knott nästa sommar. Lägger de ägg som övervintrar? Eller... äter knotten sig mätta och så går de i ide som en björn? Vart sover  de någonstans i så fall?


Som ni förstår är denna frågan angelägen. Jag behöver svar till nästa måndag. För jag är en sådan ridlärare som gärna erkänner att jag inte vet allt. Men jag brukar i alla fall försöka ta reda på svaren. 

 

  

Av Ulrika Pernler - 16 september 2012 19:48

 


Hej! Så hände det igen... 


Skratta eller gråta. Ja, jag vet inte. Men att komma med på dressyrtävling med sin häst är inte lätt. 


Anmälan till avseddd tävling skulle öppna 20120916 18.00 Det vill säga prick klockan arton idag. 

Så vis av föregående misslyckade anmälningar de senaste åren satte jag mig vid datorn redan 17.50 med avtryckarfingret på plats på tangentbordet. 


17.53


17.56


17.59


En minut kvar, skrek jag åt familjen och de besökande söndagsgästerna som satt i köket och åt middag. 


59, 58, 57, 56, 55....

9,8,7,6,5,4,3,2...


...1...tryck!


Ha, där satt den! skrek jag och gästerna trodde nog att jag var mer galen än lovligt.

De är ju ändå ganska  vana vid mig.


Sidan uppdaterade....


Klassen full! Du är reserv nummer åtta. 

Kan det vara riktigt sant tänkte jag.

Är jag på fel sida? 


Jag bläddrade fram och tillbaka. Näpp, rätt sida.

Klockan 18.01 TRETTIOFEM anmälda till klassen plus SEXTIOSEX reserver! 


Så såg jag Gabbis namn också. Visste ju att  hon också deltagit i duellen om de trettiofem åtråvärda platserna.

Reserv nummer fyrtioett. 


Jag lyfte luren och frågade vad det var som hände egentligen? 

-Jag slant på knappen och tappade några dyrbara sekunder, blev svaret. 




Den där tanken på att börja samla frimärken slog mig igen...


Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< September 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se