Hur följer man upp ett inlägg som hittills lästs av över 56 000 personer? Ja inte vet jag. Men en sak vet jag och det är att det här är en hästblogg och att jag brukar skriva om hästrelaterade saker. Men idag måste jag få skriva om humor.

Det verkade som om många kände igen sig i inlägget som gick ut onsdags med innehållet att man visst kan spara pengar på att ha häst. Det kom några riktigt härliga kommentarer och en av de bästa var från hon som faktiskt hade missat ett bröllop på grund av att hästen hade kolik. Så typiskt :) 

Jag är av den åsikten att man faktiskt kan skoja om det mesta. Men man får försöka göra det med lite stil och utan att trampa för många på tårna. 

Det finns enkel humor och det finns lite svårare humor.

Enkel humor är bra eftersom de flesta förstår den. Svårare humor roar mig eftersom jag gillar ögonblicket när nån står och famlar i osäkerhet inför om den får skratta eller inte. 

Humor kan ibland gå förlorad. Tänk bara när man drar en vits som är så rolig att man knappt kan hålla sig för skratt och så när man är klar så står personen framför en med öppen mun och stirrar tomt. I samma stund som man måste förklara ett skämt så har det förlorat lite av sitt  värde.

Så försöker man -Men du vet apan… och gummibandet… och så kom gubben… 

Personen står fortfarande uttryckslös. 

Ja, ni vet känslan. 

I somras skulle jag och Lusen träna för Paulo Bastos hos Ida Svensson som bor utanför Sigtuna. Björn hade sån tur att han fick köra mig och min häst och dessutom filma när jag red. Eftersom det var varmt och jag ändå skulle rida fram en stund innan jag började så fick han lov att sitta en stund i en av Idas utemöbler som jag så här i efterhand kan säga hade passerat sitt ”bäst före datum”. 

Björn hade kameran i ena handen och lite fler av mina grejor som han skulle hålla reda på i den andra. Han satte sig utan att ta emot sig och den gamla stolen gav direkt vika. Det hördes ett stort brak, steg ett rökmoln och allt det där när stolen förvandlades till kaffeved med Björn ovärdigt liggandes mitt i allt.

Ja det var lite kul. Liknande den gången när han ramlade och typ bröt foten i svampskogen eller när han skulle springa med blöta fötter på parkettgolvet och landade i väggen med huvudet före. Jag log snett. 

Men Ida, hon skrattade så hon skrek! Jag älskar spontana skratt! Det var då jag kom på att Ida har ”bananskalshumor”. Ida gillar helt enkelt när folk ramlar och slår sig som i gamla Helan och Halvan filmer. Jag måste erkänna att jag också gillar det. Det är enkel och omedelbar humor. Fast eftersom jag har tränat upp mitt hyfs så brukar jag låta bli att skratta förrän jag sett om personen överlevt eller inte. Ida, jag tror kanske att du behöver träna på det. ;) 

Ibland får man hjälpa till lite själv. Ett tillfälle jag tänker på var också en nyårsafton. Vi skulle på fest hos bekanta och jag såg scenariot framför mig. Strama kläder, obekväma skor skjortan knäppt upp till hakan och stå med en drink i handen och prata politik eller det undermåliga skolssytemet. 

Nä, den gick bort direkt så jag och familjen drog till ”Myrornas” för att tjacka outfit.  Mannen i familjen fick tag på en tajt vinröd manchesterkostym med utställda byxben och stora slag på kavajen. Själv hittade jag en blank svart jumpsuit från 70-talet också med rejält utsvängda ben och sydda pressveck. 

Vi hoppade i våra nya kläder och åkte till festen. Ögonblicket när dörren öppnas och alla gästerna står uppställda i hallen och får syn på oss och fortfarande inte vet om det är på skoj eller inte är ett sånt där tillfälle som jag sparat och bevarat inom mig för att använda som uppmuntran om jag nån dag känner mig nere. 

Ibland uppstår roliga situationer alldeles av sig självt och precis när de behövs. 

Ett år skulle vi på en stor nyårsbal. Det hade gått ut en stram och snygg inbjudan om att man skulle vara maskerad och hundratals gäster var bjudna till en stor lokal i Uppsala. Folk anlände i dyra taxibilar och kvinnorna klev ut iklädda frasande balklänningar  och männen i frack. Framför ögonen höll vi såna där svarta masker på en liten pinne som man kan se på nån gammal film. 

Vi stapplade runt på för höga klackar inne i lokalen och med masken för ansiktet i väntan på att alla skulle anlända och middagen börja. 

Plötsligt vändes allas blickar mot garderobskön. Bland svarta frackar och balklänningar i dova färger så kommer en tiger gående. Ja inte en riktig tiger utan en kille som hyrt en stor hårig tigerdräkt i lysade orange, svart och vitt med gigantiska håriga fötter på nån maskeradfirma. Han bara står där med armarna efter sidorna och stirrar ut i havet av välklädda människor med masker på en pinne. 

Det blir fullständigt tyst och plötsligt hör jag honom säga inne i sitt håriga tigerhuvud;

-Men… var det inte maskerad?…

Den killen räddade hela festen! 

Livet är ofta allvarligt. Ibland mer än annars på grund av olika omständigheter. 

Men mellan allvaret måste vi tillåta oss att också låta livet vara en lek. 

Släpp in och släpp loss skrattet

 FOTO: Helena Pernler (Objekt Lusen en glad häst som behöver borsta tänderna)

Tänk så ofta man får höra hur dyrt det är att ha häst. Ja, det kan man tycka. Men vad man då inte har tänkt på är hur mycket pengar man faktiskt sparar på saker som man avstår ifrån. Enligt min teori så spar man faktiskt mer pengar på att ha häst än vad man hade gjort utan. Häng med! (och jag erkänner, detta är lite sett ur ett tjejperspektiv)

Man behöver aldrig lägga pengar på manikyr, nagellack eller behöver man ens ha naglar? 

Om naglarna någon enstaka gång växer en enda millimeter över fingerkanten så kantas de genast av en svart sorgrand som inte under några omständigheter går att skrubba bort. Om naglarna trots allt skulle krypa över fingerkanten utan att brytas av så kan det i och för sig vara en anledning att ha nagellack, Fast i så fall är det nog endast svart som täcker hästskiten. 

Man behöver inte spendera dyra pengar på utlandsresor eftersom det ändå inte finns någon som kan ta hand om ens dyrbara hästar så länge och om någon skulle erbjuda sig så skulle den säkert ändå inte göra det närmelsevis så bra som du själv. Så det vore dumt att chansa. De pengar man spar på en utlandssemester räcker lätt till en sprillans ny dressyrsadel! 

Man köper inte en massa inredningsprylar till hemmet eftersom man ändå aldrig är hemma. Avsaknaden av prydnader gör också att man spar tid på att damma och flytta runt såna grejor vilket kan vara väldigt tidskrävande. Dessutom spar man pengar på dyra städprylar som dammvippor och olika sprayer. Det är bara att köra dammsugaren rakt över hela huset, väggar, golv och tak. 

Man lägger inte massa pengar på radvis av dyra skor med klack eftersom man blivit trampad på tårna så många gånger av diverse hästar att den där knölen bakom stortån blivit så stor att det bara är Graningekängor som gäller. Sommar som vinter. Bara det gör att man spar ännu mer pengar eftersom man använder samma dojor året runt. 

Man lägger inte massa tid och pengar på att styla sin trädgård. Gräsmatta duger bra. Gärna ängsstil med högt gräs och diverse självspridande ogräs. Blir gräset någon gång så högt att man har svårt att ta sig fram till dörren så rider man över med hästen och låter den beta utanför huset ett par timmar. Har man tur så lämnar den en del gratis gödsel efter sig. Alla som varit på trädgårdshandeln vet hur mycket det kostar att köpa en säck konstgödsel. Dessutom känns det bra att bidra till ekosystemet med naturvänliga alternativ. 

Om man av nån outgrundlig anledning skulle vilja gifta sig så blir det en väldigt billig bröllopsfest eftersom det inte kommer att komma en enda gäst. De vänner som man hade innan man blev hästägare är sedan länge borta och de  vänner man har genom stallet kan inte komma för de ska på tävling eller så får deras häst kolik. Det är en välsignelse för människor som bjuder hundratals gäster på festen får betala av sitt bröllop resten av livet. Stackarna!

Jag vet inte hur många gånger jag sett uträkningar på vad det kostar att ha häst. Men nu är jag intresserad av att se en uträkning på vad man sparar istället. 

Den skulle förmodligen visa att vi hästmänniskor är rika. 

Kanske inte på pengar men på välmående.

Hej! Nu har det gått ett par dagar igen och mycket har hänt och mycket händer.

Jag tror jag börjar från idag och går bakåt :)

Nu på morgonen kom Padraig körandes med våra nya ponnyer. Alltid lika kul att träffa denna glada man från Irland. Vid halvåttatiden rullade hans nätta transport in på parkeringen. Vi hade bokat en C- och en D-ponny vilka lastades ur och togs in i ridhuset där de fick röra på sig en stund. Sedan fick vi se dem ridna också. Vi hade i och för sig sett dem tidigare på filmerna vi fått. Men Padraig är alltid väldigt noga med att visa att de hästar han levererar fungerar som vi kommit överens om. 

 Denna gång har vi köpt en svart C-ponny av cobtyp, 6 år. Han heter Munsboro Our Boy. Han är långbent med mycket hovskägg och väldigt bärig i sin typ. Men med en lätt och fin galopp trots att han är kraftig.

Och så en maxad D-ponny av connemaratyp, han heter Munsboro John Joe Cruise. En väldigt snyggt byggd häst med vackert huvud och som verkar ha en mild personlighet. 

Efter att hästarna visats ridna och sedan fått gå in i isoleringsstallet för att komma till ro så stannade Padraig en stund för att prata då han inväntade en annan kund som skulle lasta om sin häst på vår parkering.

Eftersom jag skulle rida så  fick jag möjlighet att visa upp Lusen litegrand för honom.  

Han tittade uppifrån och ner och nerifrån och upp på Lusen och så sa han flera gånger "He is truly magnificent!"

Jag frågade om han sa så för att han ville sälja en häst till men han försäkrade att det inte var så utan att han verkligen tyckte att Lusen är magnifik. Så den där Padraig han är verkligen, verkligen en trevlig man! 

Om vi backar ännu en dag till tisdagen så var det dagen då jag skulle låta kastrera familjens  båda kattungar. De fick svälta hela dagen och jag lovar att jag sällan sett två kattungar med så stora bedjande ögon sitta så ståndaktigt vid sina matskålar.... Jag hade konstant dåligt samvete och nändes knappt ta något att äta själv.

Vid sextiden satte jag dem i buren och körde till veterinären som bor bara en liten bit från oss. Vi skulle börja med Diesel, hankatten eftersom det är ett mindre ingrepp. Men efter några sekunders undersökning så fick jag veta att han är kryptorchid. Ja, skulle han ha varit häst så hade det kallats klapphingst. Jag tror hästmänniskor är mer bekanta med det uttrycket. Så det blev inget av med hans ingrepp och han fick gå tillbaka till kattburen, Rätt så nöjd var han kan jag lova. Nu får vi vänta någon månad och sedan får det bli ett betydligt mer avancerat ingrepp och dubbelt så dyrt dessutom. 

Louise berättade att en kryptorchid hankatt kan bli ungefär lika dryg som en klapphingst och det förklarar ju en hel del av Diesles bossande med att lägga sig raklång över matskålarna så att inte den andra katten får äta, eller breda ut sig raklång över hela soffan liggandes på rygg med benen rakt ut, eller när han lägger sig över tangentbordet när jag försöker jobba och dessutom fiser så man måste gå ut ur rummet en halvtimme... Han har ett ruskigt självförtroende men han slåss i alla fall inte...ännu. 

I måndags kom säsongens första riktiga höstoväder med mer regn än vad som brukar komma på hela september och så stormvindar. Därför var jag tvungen att hålla mina lektioner inomhus vilket tar emot. Jag vill verkligen göra inomhussäsongen så kort som det bara är möjligt. Samtidigt är jag ju såklart glad att vi har ett stort, varmt och fint ridhus att  vara i. Så med det är jag rädd att det sista av sommarvärmen gav sig av. Men lite fina höstdagar blir det säkert och mer ridning utomhus.

Hästarna nyttjade såklart tillfället och jag tror i stort sett varenda häst hade rullat sig i leran från topp till tå utom Lola. Nu har vi ju bara två ston i hela besättningen då det underlättar att ha valackflockar. Men just det här med stons vilja att vara rena skulle jag gärna vilja kunna plantera på valackarna. De verkar helt sakna den viljan. 

Eftersom jag och Lusen hade varit på en tre dagar lång kurs så tänkte jag att han skulle få en skogspromenad på måndagen. Men det var så dåligt väder att jag tänkte om och vi provade att promenera i ridhuset istället. Vilket jag egentligen redan i förväg visste var en dålig idé. Så fort jag kommer in i rihuset till fots så tror Lusen att han ska göra någon slags show. Ju fler konster desto mer godis är hans åsikt. Så han gör lite av allt på en och samma gång och så sticker han ner nosen i min ficka. Vi tragglade oss runt några varv men sen fick han på  sig ett täcke och gå ut i hagen och ha sin vilodag istället. 

Så är vi tillbaka på helgen. Fredag till söndag tillbringade jag på Kulla Vreta Gård utanför Örsundsbro. Den internationella domaren Claudia Elsner Matos var inbjuden från Portugal för att ha avsutten kurs på lördagen samt clinic för ryttare i Kulla Vretas ridhus på fredagen och söndagen. 

På fredagkvällen red vi igenom alla hindren och avslutade med en kort bana. Claudia tittade på oss med domarens ögon och talade om hur hon skulle ha bedömt oss på tävling. Det är utvecklande att få kritik från en domare och sedan försöka förbättra det man nyss gjorde genom att rida om hindret en gång till. 

På lördagen var det fullsatt i lektionssalen och jag kände igen väldigt många av de som satt där. Massor av UPK:are hade tagit chansen att vara med. Men många andra hade tagit chansen också. Dressyrdomaren och WE ryttaren Malin som jag känner sen mycket länge åkte från Bysala, WE domaren Addi åkte från Rimbo och Dressyr och WE domaren Kristina hade åkt ända från Piteå för att delta! Jättekul att träffa henne eftersom vi gått domarkurserna tillsammans. Men det var också några helt nya ansikten vilket var kul. Claudia höll låda hela dagen lång och vi fick titta på hennes filmer och verkligen studera vad det är domaren tittar på och vad det är man egentligen ska utföra tillsammans med hästen. 

På söndagen var det ännu ett pass i sadeln och jag tror att alla vi sex ekipage som bjudits in för att rida kände att vi hade förbättrat flera saker sedan fredagens pass. Vi fick också komponera och rida varsin bana bestående av tretton hinder. I WE går det att göra så många val när det gäller hur man lägger vägarna och dessa kan verkligen avgöra hur man lyckas med övergångar och flyt i banan. 

Working Equitation är dressyr i allra högsta grad. Det handlar inte alls om att styra runt och rida lite olika hinder i rätt gångart. Det är takt, balans, lösgjordhet, vägar, samling, och "impulsion". Övergångarna före och efter hinder är avgörande för poängen och för hur man lyckas utföra hindret. Jag känner att det inte finns något tak på hur långt man kan utveckla och förfina detta. En riktig utmaning och som ni vet så älskar jag utmaningar :) 

Det var också en förmån att få göra detta inför den landslagsmönstring som vi ska iväg på i slutet av oktober. Vi fick bekräftat att det som behöver stärkas och utvecklas är de saker som vi fokuserar hårdast på i träningen just nu och det känns ju alltid bra. Stort tack till Lotta som bokade Claudia och till Helena som öppnade upp sin anläggning för oss och besökarna samt ordnade allt runtomkring så fint i vanlig ordning. Dessutom har vi ekipage som tränar för Paulo Bastos på Kulla Vreta fått så fin sammanhållning och det är alltid så kul att komma samman och träna. Saknade några "ridlägertjejer" som inte kunde vara med denna gång dock :) 

Nästa helg är det träningar för Paulo Bastos på Kulla Vreta både lördag och söndag.

Är du intresserad av WE så tycker jag du ska åka dit för att titta och bli inspirerad. 

Helgen efter det den 5 oktober arrangerar vi Ridskole DM i hoppning och Upplands ridskolor kommer för att tävla mot oss. Välkomna att titta eller varför inte hjälpa till med någon funktionärsuppgift. Listor sitter uppe istallet. 

Här nedan en liten kort film från några av söndagens övningar. 

WE Clinic med Claudia Elsner Matos from Ulrika Pernler on Vimeo.

Hej! 

Nu har vi kommit till slutet av september. En vecka drygt återstår och jag tänkte att jag skulle uppdatera er lite på hästfronten. 

Vi har just nu trettionio ridskolehästar och tolv privatuppstallade hästar i stallet. Totalt femtioen hästar som ska in och ut i hagen och få sitt foder varje dag. Fyra av våra hästar är konvalescenter just nu och så har vi köpt två hästar som kommer hem i mitten av denna veckan.

Så var ska jag börja? 

Tror jag tar de hästar som just nu inte är i verksamheten på grund av skada. fyra hästar på en och samma gång råkade det bli i samband med sommarbetet. Vi som oftast är bortskämda med friska hästar. 

Barichello har en irritation i kotsenskidan på ena bakbenet. Han hade för många år sedan en precis likadan reaktion i det andra bakbenet. Så nu har han fått behandling där och vilar en tid. 

Sammy och Nemo åkte samtidigt till veterinären i slutet av augusti. Sammy hade en liten förtjockning på ena frambenet men var inte halt. Vi ville kolla upp det för säkerhetsskull. Då vi misstänkte en senskada. Det är långt ifrån alltid hästar blir halta av senskador så man måste ta svullnader på allvar även om man inte märker något på hästen under ridning.

Nemo var däremot tydligt halt och tjock i hela nedre delen av sitt ena framben och blev inte bättre efter vila hemma. 

Så de båda fick ta en tur till kliniken och det visade sig att de hade exakt samma skada. Veterinären tyckte det var lite lustigt. En typisk sommarhageskada sa han. Galopp genom sommarhagen och så en tvärnit brukade vara orsaken. 

Så båda hästarna vilar i hage och skrittas för hand en tid nu. 

Även Wincent är stående. Han har vad veterinären kallade en typisk överansträngning i bakbenet som man kan se hos lovande dressyrhästar. Wincent är ju väldigt rörlig med stora gångarter plus att han är stor och lite valpig. Vi vet inte riktigt ännu vad det innebär eller hur prognosen ser ut. Men han får vila i mindre hage inför återbesök. Det känns alltid lite skörare med så stora och rörliga hästar men vi håller tummarna. 

Och så de nya hästarna som beräknas vara här på onsdag. En riktigt rolig sak med höstterminen är att vi har nästan trettio elever mer än vi hade i våras. Vi har trots den lite lägre beläggningen i barngrupper för Sveriges ridskolor de senaste åren klarat oss väldigt bra. Vi liksom andra har nu märkt ett uppsving i barngrupperna den senaste tiden.

Större barnkullar är välkommet för landets ridskolor. 

I och med det så behöver vi ett par hästar till. 

Så på inkommande är Munsboro John Joe Cruise. En skimmelvalack på 6 år, D-ponny av större modell. 

Och Munsboro Our Boy. En valack på 6 år, svart med bläs och vita strumpor. Bärig C-ponny av cobmodell.

Dessa två kommer att lastas av någon gång under onsdagen och de får gå direkt in i vårt isoleringsstall samt gå i isolerad hage de första tre veckorna i vanlig ordning på grund av ev smittorisk. 

Jag lovar att lägga ut bilder när de har lastats av så ni kan se ordentligt vad det är för några. Jag antar att det inte blir så svårt för er att bli förtjusta i den lilla svarta med bläsen :) 

Vi har ju också fått många nya grannar i och med bebyggelsen på våra gamla sommarbeten. Det märks att det är en större tillströmning på folk som är ute och går med barnen. De stannar till och passar på att komma in och hälsa på hästarna. Inte minst märks det vid söndagarnas Drop in barnridningar där det har varit  massor av besökare. 

I och med det nya med många personer som rör sig runt anläggningen på kvällarna så kände vi att vi behövde bygga en ordentlig maskinhall. Vårt förra traktorhus  var ju mer som en carport fast för traktorer. Nu står byggnaden färdig på samma ställe som det gamla traktorhuset var och vi hoppas att de stora barnkullarna består så vi får hjälp med avbetalningarna :) 

Här kommer några bilder från bygget:

Till ridskolan kommer varje vecka närmare sexhundra personer för att rida sin lektion. Vi har våra mål, visioner och ledstjärnor nedskrivna i ett dokument och jag försöker verkligen att följa dem till punkt och pricka. Jag är en mästare på att lära mig namn och komma ihåg att fråga hur besöket hos mormor var eller om kaninen fått ungar ännu. 

• Till oss är alla välkomna.
• Vi hälsar alltid på varandra och på dem vi möter.
• Vi värdesätter kamratskap, gemenskap och glädje. 

…och så vidare. 

Och ändå, rätt som det är faller något utan för ramen och jag får skämmas. 

Det händer vid ridlektionen 19.30 på måndagskvällen. Vi är på hoppbanan.

Precis när gruppen tar tyglarna och ska börja trava så ser jag en vit häst med ryttare dyka upp ur mörkret på ridvägen från stallet. Hm, vad är det där för ekipage, tänker jag. Det är väl ändå ingen av grannarna som har en vit häst. Kanske någon nyinflyttad! I samma stund ser jag att det är Björn och att hästen är Daffe. Min elev och min häst…!

…

-Jag tänkte vara med, säger Björn. 

- Eh ja, du är välkommen, säger jag och öppnar grinden. 

Det har hänt… igen. 

Känslan är densamma som när vi råkade låsa in Stig på stallkontoret och han fick stå och banka på fönstret tills någon hörde honom. Han skulle bara hämta sina fint tärnade äpplen och morötter i jackfickan och ge sin häst som tack för dagens arbete. Pang så slår dörren igen och han är fast! 

Eller den där uteritten med barnen när sista hästen i ledet viker av precis när vi passerar kortsidan på stallet och ponnyn går in i stallet med barnet på ryggen och parkerar i sin box. Jag märker ingenting och ingen annan heller. Förrän efter en stund… 

Därinne i stallet står Mitch med sadel, träns och barn och käkar halm. Väldigt nöjd. 

Hur kunde det hända? 

Jag måste till mitt försvar säga att jag i måndags gjorde precis som jag är lärd. När alla suttit upp och fått en stund på sig för att fixa läder med mera så frågade jag om det var någon som inte var klar. Ingen svarade så vi red iväg. Där hade ju verkligen Björn sin chans att ropa nej. Men det gjorde han inte. 

I och för sig berodde det kanske på att han fortfarande var kvar inne i stallet… Men ändå! 

Nio elever och nio hästar, nio hjälmar att räkna eller trettiosex hästben. Jag räknar fram och tillbaka. En extra gång. Resten av veckan ser jag till att alla verkligen kommer med. Jag räknar elever och hästar i sömnen. 

Herregud, jag tror det möjligtvis finns en spricka i mitt perfekta jag!  

Vår värdegrund hittar du förresten här: http://www.uppsalaponnyklubb.se/vardegrundupk.pdf

Hej! Fredag och lördag så hade Granngården i Uppsala Ridskoledagar. Då var Uppsalas Ridskolor inbjudna för att göra reklam och dela ut info för sina verksamheter. Flera ridskolor var på plats och det är alltid trevlig att träffas. Vi Ridskolor måste samarbeta om våra kunder och vi är lite som en familj faktiskt.

Gabbi slog sig ner bredvid Olundas monter och Eva Gunnsäter. UPK har ett rätt så tätt samarbete med Olunda och Sigtuna då vi driver några projekt tillsammans. Gabbi och Eva verkade ha en trevlig eftermiddag. Dom är lite som Yin och Yang på ett härligt sätt. Hoppas bara dom hann dela ut lite info också...