Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under augusti 2014

Av Ulrika Pernler - 23 augusti 2014 20:49

Hej! Jag brukar alltid rida tidigt på lördagsmorgnarna eftersom det är lektioner på ridskolan i stort sett hela lördagarna. I morse blev det dock lite extra tidigt eftersom jag bestämt mig för att åka iväg och rida en dressyrklass. Det var ett bra tag sen jag gjorde det eftersom det har varit frekvent med WE-tävlingar den här säsongen. 


Programmet som jag red idag var en Medelsvår C och det har jag både ridit och dömt mycket och det känns “hemvant”. Destinationen var “Kräftdressyren” vid Tuthammarens ridcenter, nära och bra. Det tar bara tio minuter för mig att åka dit. “Kräftdressyren” som hålls varje år vid samma helg är populär och lockar många duktiga dressyrekipage. Dagens Medelsvår A klass skulle till exempel inte vara klar förrän efter nio på kvällen och detsamma med morgondagens sista klass Prix S:t George.  Så funktionärerna på “Tutis” jobbar fortfarande fastän jag själv varit hemma många timmar. Det roliga med meeting är att det samlas många namnkunniga ekipage i startfältet vilket ger hög kvalitet och bra konkurrens. Då laddar man lite extra :)


Jag fick en rätt så tidig starttid och började rida fram vid halvnio och gjorde min start vid nio. Jag var nöjd med känslan på banan idag. Bra kontakt och fin bjudning. Vi hade ett par rejäla missar som det akuta nödläge som uppstod i den ökade skritten- rent ut sagt bajsnödig- vilket verkar vara tradition för Lusen i ökad skritt. Så där blev det en trea på moment med koefficient vilket inte är så imponerande :) Vi glömde också ryggningen vilket gav en felridning- och så kan det gå när man är supersäker på att man kan programmet som ett rinnande vatten. Och till sist en för lydig häst på första enkla galoppombytet vilket innebar en snygg halt i stället för galopp till skritt. Men missarna störde mig inte alls. Faktum är att det nog inte finns ett enda ridet program som inte innehåller några missar och i övrigt red vi snyggt och rätt.


Efter det skulle bara resten av klassen ridas och sista ryttaren skulle komma ut från banan strax före halvett. Det är en av  baksidorna med de stora klasser som vi har i mellansverige. Det känns inte roligt att ha hästen stående så länge i transporten så när jag efter en stund halkat ned till fjärdeplats så fick Lusen rulla hemåt med mina föräldrar. Det är nämligen bara de tre första ekipagen som behöver ha häst på prisutdelningen. 


Men jag var inte sysslolös medan jag väntade eftersom Gabbi och Sky också skulle vara med. De kom till tävlingen vid tio och jag fick genast flera intressanta jobb som “springa-efter-drickan-som jag-glömt-i-bilen-person”, “springa-till-bilen-och-hämta-handduken-som-vi-ska-torka-hästens-mun-med-person” samt “springa-till-bilen-och-hämta-äsch-jag-glömde-vad-det-var-jag-skulle-hämta-så-jag-får-springa-tillbaka-och-fråga-person”.


Gabbi hade också en plan med dagens ritt. Att få Sky att tända till och ha roligt på banan. Han har ju fyllt tjugo år och vet precis hur ett dressyrprogram går till. Så idag satsade Gabbi och han på kvicka reaktioner. Det blev en bra ritt för dem och Gabbi nådde sitt mål- att komma ut ur ridhuset och kunna andas, inte ha tunnelseende och inte svimma. Det var nämligen erfarenheten från förra ritten i detta ridhus i våras en väldigt varm dag när Sky var vääääldigt trött. Faktiskt kom de båda ut fräscha och fina idag! Kul!


Ja, sen var det bara att vänta. Jag låg så klart kvar på placering genom hela klassen. Faktiskt till det allra sista ekipaget red och petade ut mig. Vem har inte varit med om den :) Men det är kul att träffa alla människor man känner och titta på fina hästar och duktiga ryttare så det var ingen fara alls. 


Jag träffade på några gamla kompisar som jag har tävlat tillsammans med under många år och vi pratade en del om det här med antalet starter. Det är ju helt sjukt att vi fyller dressyrklasserna i Stockholm, Uppsala och runtom här på under en minut sedan anmälan öppnar i TDB. För tjugo år sen så var man tio-femton starter i en regional dressyrklass på LA- Msv nivå och nu är det ständigt fulla klasser (40 starter). Dessutom har nivån höjts och det finns otroligt många duktiga ryttare och fina hästar. Det är roligt då det sporrar till att man vill utvecklas!


Vi pratade lite om det här med störelsemoment när man rider också. Under en hopptävling är det nästan aldrig någon häst som reagerar på att det händer saker runtomkring banan. Men vid dressyr så blir det ofta så tyst att minsta ljud märks och vi “dressyrtanter” kan ibland bli väl känsliga för omständigheter som vi inte kan påverka. 


Det är faktiskt något som vi har lagt mycket tid på med våra träningselever på ridskolan- att rida under olika förhållanden (som regn och blåst) och att inte störas av sådant man inte kan påverka. I måndags när det ösregnade ville t ex Gabbis träningsgrupp rida ute i alla fall “för vi vill träna på att inte bli störda av regnet”, sa de. Så de red ute och efter den timmen kom Gabbi in och såg ut som en dränkt katt. Men jag kunde ju inte säga nej, sa hon med ett blött leende. 


Nej, man ska inte låta sig störas av saker som man inte kan påverka och i bland får man väl acceptera att det inte blev som man hade tänkt heller. Som den gången när en häst kom lös och sprang runt, runt dressyrbanan med ett koppel av personer som jagade den under hela Gabbis ritt. Eller när de som skulle öppna cafeterian på en tävlingplats tappade ett helt flak med läsk mitt i mitt program. De tjugofyra burkarna rullade ljudligt nedför alla stegen på läktaren och exploderade och pös. 


Fast den mest minnesvärda yttre omständighet som jag inte kunde påverka var när jag skulle rida sist i klassen uppe på gamla utebanan på Akka. Precis när jag red in på medellinjen och gjorde halt så slog klockan 19.00 och på Polacksbacken som ligger precis bredvid drog Magnus Uggla igång sin konsert med ett öronbedövande bröl och folkets jubel! 


Nåväl, på eftermiddagen när jag kom tillbaka till stallet så höll Lisa lagträningar i ridhuset för dem som ska rida i vårt ponnydressyrlag i Allsvenskans division II. 


Som vanligt mixar vi våra lag med ryttare som har egen ponny och ryttare som rider på ridskolans ponnyer. Hos oss tituleras man helt enkelt tävlingsryttare oavsett om man sitter på en egen eller en lånad häst. Division II rids i LA:1 och första omgången är i Östervåla den 31 augusti. 


Flera lag ska ut på banorna den närmaste tiden. UPK:s dressyrtanter i Division I har i år valt namnet “Air Horse One” och laget är minst sagt laddat! Även division I rider sin första omgång den 31 augusti hos Segersta Sportryttare i klassen Medelsvår B:4. Själv har jag valt att vara reserv i laget i år då jag har andra tävlingar på gång ungefär under samma helger. Men jag känner mig ändå delaktig i tantalet och vi har träffats och ätit massor av mat och taktiksnackat och håller vår lättsamma anda på topp! 


Hästlag i dressyr har vi även i Division III som rids i LB:3 och hör och häpna, första omgången rids den 31 augusti och Lagga Fältrittklubb står som värd. 


Det är inte det enda som händer den 30-31 augusti. Jag och Unico åker till Enköpings Fältrittklubb för att starta i Riksmästerskapen i Working Equitation. Även Marie Pettersson och Piraten är kvalade till och kommer att delta i Riksmästerskapsklassen. Under lördagen rids även några förklasser och i LB är Anna Danielsson, Sandra Ivarsson, Ilse Eriksson, Madeleine Johannessen och Julia Törnros anmälda. 


Så ni får hålla tummarna för alla oss som ger oss ut på tävlingsbana nästa helg. Eller ännu hellre så får ni åka till någon av tävlingsplatserna och heja på från läktaren! 


Det blir nog en hel del att rapportera efter den helgen!

 

                 

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 13 augusti 2014 22:57

Den här sommaren fick mina och Ilses dressyrelever skriva ett teoriprov varje dag hela veckan. Skriva prov var kanske inte riktigt vad de hade tänkt sig. De är ju vana att äta kladdkaka och lyssna lite lagom medan jag har teorilektion. :) 

Det blev lite tyst första dagen när jag laddade upp proven och alla fick varsin penna. Men sen gick eleverna ”all in” för att göra sitt bästa.


Vi hade vanlig teori också men det här med provet var en extra grej. Skulle tro också att några elever var nöjda för att vi inte körde plankan innan varje fika som vi gjort några andra somrar.


Själva proven var inte så avancerade… En dag skulle de skriva 38 delar på hästen och en annan alla delar på sadel och träns. Värst var kanske den dagen de skulle plocka isär varsitt träns och sedan sätta ihop det igen, på tid! Fast den dagen fick Ilse ta. Hon har sånt fantastiskt tålamod! 


Sista dagen hade vi prisutdelning såklart! Första pris var en gummiskrapa vilket var en av de saker de flesta missade på onsdagsprovet ”Vad finns i ryktpåsen”. 


Å ena sidan kan man tycka att det var lite på skoj med de här proven. Men från min sida fanns det faktiskt också mycket allvar i det. 


Jag vet att dressyreleverna kan teorin för rörelserna som ett rinnande vatten. Men att intressera sig för hästens välmående är mycket viktigare än att veta hur man gör en bakdelsvändning. Om inte hästen mår bra kan vi inte heller be den att arbeta. 


Jag anser att oavsett om man rider en gång i veckan eller varje dag så måste man vilja lära sig mer än att  bara sitta på hästryggen. Man måste veta vad borsten man fiskar upp ur ryktpåsen kallas och vad den ska användas till. Det är inte okej att hoppa över att kratsa hovarna eller inte ha hästen ren under munderingen. 


Hästens utrustning är jag oerhört noggrann med. Det  får inte förekomma veck på vojlocken, för hårt eller för löst spända remmar, snurrade tyglar, eller en ojämnt åtdragen sadelgjord. För hur skulle man kunna be hästen göra ett bra jobb i obekväma ”kläder”?


Och om ridläraren pratar om kruppan, länden, ganaschen eller bogspetsen så måste man ju veta var den sitter för att förstå instruktionen.


Sommarens ”utsatta” dressyrelever klarade sig trots allt mycket bra under provskrivningarna och jag är stolt över dem! Vi hade en väldigt rolig vecka! 


När man väl klarat av att släta ut alla veck på vojlocken, visiterat sin häst, lett den på ett säkert sätt till ridhuset och suttit upp på rätt sätt så kan ridpasset börja. 


I torsdags när jag var på träning fick jag lite bassning för att jag slarvade med galoppombytena. Så den här veckan har jag gått in för att öva dem lite extra. Filmat har vi också gjort dagligen så att jag kunnat studera om det jag ser är detsamma som jag känner.


Eftersom jag fick en hel del filmmaterial så satte jag ihop en kort film från veckans ridpass. 

Det krävs många, många repetitioner innan något sitter i ryggmärgen :) 

 

The days between from Ulrika Pernler on Vimeo.

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 6 augusti 2014 14:33

 

 

Idag har Lusen varit hos ”tandis”. Vi hade en liten incident i stallet i slutet av juni. Lusens bett hakade fast och han blev rädd och kastade sig bakåt och fick ett ordentligt ryck i munnen. 


Då när det hände var vi iväg en sväng till Ultunas klinik för att kolla status på slemhinnor, tänder och skelett i käke och halskotpelaren. Förutom några sårskador och svullnader så hade han klarat sig väldigt bra undan. 


I samband med det så fick vi också hjälp av Thea som är massör att mjuka upp den stelhet som uppstod i musklerna främst i käke, nacke och hals. Efter det så har han känts fin att rida och fungerat som vanligt.


Att kolla själva munhålan och tänderna mer noggrant kvarstod dock. Detta gjordes vid undersökningen på Ultuna då när det hände men jag ville också att Ultunas duktiga tandexpert Ove skulle ta en ordentlig titt så att det inte uppstått några frakturer eller annat på tänderna. 


Tiden vi fick hos Ove var idag på förmiddagen och jag såg fram emot att få den sista checken utförd för att kunna slappna av helt. 


Det var en härligt varm hästklinik som mötte oss. Ventilationssystemet på nya djursjukhuset var ur funktion och temperaturen ute denna dag uppgick till härliga tjugonio grader som i och för sig är mindre än trettiofyra men ändå mycket att jobba i en hel dag. Hoppas veterinärerna får i sig vätskeersättning så det räcker idag. De kanske sätter varsitt dropp på varandra under lunchen…?


Som tur var så kunde Ove lämna de stora dörrarna in mot gården öppna under undersökningen så lite syre kom in i lokalen ändå. Lusen fick lite ”sovamedicin” och lutade sen upp huvudet mot den sköna mjuka kudden som hästarna får vila sig mot när de är trötta. Sen kom munstegen på. Men då sov redan Lusen sött. 


Först stack Ove in huvudet i Lusens gap med en lång munspegel i handen. Jag hörde hur det ekade därinne när han pratade men jag kunde inte riktigt höra vad han sa.  Sen fick jag sticka in huvudet i gapet. Det satt lite frukosthö kvar längst in såg jag. Och så en massa tänder förstås. Vissa sämre borstade än andra… 


-Han har underbett, sa Ove. Så de första tänderna i över- och underkäken måste hållas efter lite för att inte nötas ojämnt. -En gång om året måste de kollas. 

Jo, men det visste jag redan. Jag har till och med fått reservation på försäkringen för hans underbett. 


-Men jag tänkte att lite underbett har ingen dött av, sa jag.  

Nej, det trodde inte Ove heller. 


Ove satt på sin stol iklädd plastförkläde och fnissade lite över att det stod en PRE-häst i hans undersökningsrum och att den hade PRE-normalt bett, vilket på ”vardagssvenska” är detsamma som underbett. 


-Det är rätt så roligt, sa Ove. 


Det var i den vevan jag blev lite stött. Inte för att Ove skojade om underbettet utan för att han kallade Lusen för PRE. 


-Det står Lusitano här, sa jag och pekade på identitetslappen som satt på Lusens grimma. Lusitano! 


Jag tänkte att det hade passat med ett ”faktiskt” också. Men jag utelämnade det eftersom jag är väldigt väluppfostrad och artig. 


Om det är något jag har lärt mig under min korta tid i Lusitanovärlden så är det att man skiljer på PRE och Lusitano. PRE är från Spanien och Lusitano från Portugal. En gång i tiden var det samma ras så rent genetiskt är raserna identiska men sedan blev det någon slags konflikt eller liknande och aveln har gått lite åt två olika håll. Jag är inte så insatt men jag vill ju vara en äkta Lusitanoperson så det är bäst att reagera och påpeka fakta om någon insuinerar att ens Lusitano är en PRE. Och det är naturligtvis lika viktigt om det är tvärtom, det vill säga att någon råkar säga Lusitano om en PRE. 


Mycket, mycket viktiga saker! 


-Men om det hade varit en PRE så hade det varit roligt, sa Ove. 

-PRE- Pre-normal. Visste du att trettio procent av PRE-hästarna har underbett? frågade han, och trettio procent av Islandshästarna! 


-Vad är det förresten för skillnad på Lusitano och PRE? 


Pytt, lär sig inte veterinärer någonting på sin utbildning? 


Nedan en bild som talar sitt tydliga språk. Alltså, vem skulle kunna ta fel?


(Förresten så var Lusens skador från traumat så gott som läkta och munnen jättefin!)


 

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se