Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under februari 2013

Av Ulrika Pernler - 26 februari 2013 18:40

Hej! Att anmäla sig till tävling är ett ämne som jag tagit upp förut. På den gamla goda tiden så fyllde man i en blankett , stoppade i ett kuvert. Slickade igen fliken och postade. 


Nu för tiden anmänder vi TDB. Ett väldigt bra  system där alla uppgifter finns inlagda och man kan söka och hitta tävlingar. 


Problemet är att det finns väldigt många som vill tävla och lite färre tävlingar. I alla fall för dressyrryttare på vissa nivåer och i vissa distrikt. Som här i Uppsala.


En Medelsvår C dressyr brukar bli full (40 starter) på runt en minut efter att anmälan släpps fri och efter ytterligare någon minut brukar det vara ruunt femtio- sextio reserver dessutom. Det medför att vi som vill tälva sitter med fingret på knappen ungeför en timme innan , frenetiskt tuggande på "Rennie", och uppdaterar sidan ungefär varannan sekund för att inte missa vår chans. 


Oftast missar vi den ändå... 


Men idag! IDAG! Är dagen då mitt finger fungerade. Eller så fick jag sprutt på bredbandet i precis rätt sekund. Det brukar alltid vara så långsamt här på landet. Kanske blev det något ozonhål eller solvindar precis när jag tryckte. Jag vet inte vad som hände. Men jag vet att jag är lycklig!


18.00.11 De siffrorna glömmer jag aldrig! Min anmälningstid och jag gick in som anmäld nummer sex av fyrtio. Ett reslutat som blir svårslaget.


 


Mellan uppdaterandet, tuggandet på brustabletter och nagelbitandet så hann jag med en liten konversation på ett känt forum med mina "medlidande" ryttarkamrater. De satt i samma sits som jag. "Stolsitsen" :)

Jag måste få dela denna konversation med er så ni förstår dilemmat, åtminstone till en del. 

Det första inlägget gjordes 16.57, tisdagen den 26 februari 2013.

Här kommer den:


    


18.00.11 Glöm aldrig det!


This is Ripley, last survivor of Nstromo, signing out!





ANNONS
Av Ulrika Pernler - 23 februari 2013 16:31

Då, i ett annat stall, för länge sedan, ledde vi ut hästarna på stallplanen och satt upp genom att ställa hästarna längs med husväggen och klättra upp på en gammal hemmasnickrad bänk. 


Vi styrde mellan två uthus mitt emot stallet och kom direkt ut i skogen som heter Lunsen men som idag är mer känd som bostadsområdet Sävja. Lunsen var en riktigt stor skog som sträckte sig milsvida omkring. Jag hade en klasskompis som red vilse där och som blev eftersökt av helikopter. Det fanns ju inte heller mobiltelefoner på den tiden så var man borta så var man. Jag var alltid lite rädd för att gå vilse så vi brukade hålla oss till stigar som vi kände till.


Vi red vidare på en upptrampad skogsstig som gick längs med gamla E4:an fast några hundra meter in i skogen. Någon kilometer från stallet öppnade sig skogen och vi kom ut i en stor glänta som kallades för Svedden. På somrarna brukade man släppa några av stallets hästar på bete där och när man skulle rida sin häst var det lättast att ta sadeln på cyklestyret och tränset på axeln och cykla dit.


Men nu var det vinter och staketen på Svedden var rivna till sist eftersom man hade börjat planera för bostadshusen som skulle ta över skogen som vi kände den. Traktorer och grävmaskiner hade kört fram och tillbaka över gläntan och snart skulle hela ängen bli en plats för kolonilotter där man kunde odla eget. 


Här fanns en liten bit grusad väg som ledde upp mot stora vägen och vi ställde hästarna en bit ifrån för att vänta på att det skulle bli fritt från bilar så vi kunde korsa. 

Precis på andra sidan låg den ridbana som vi ibland nyttjade för att träna våra hästar. Men idag skulle vi vidare mot skogen på andra sidan. 


Där började nämligen något som vi kallade sandvägarna. Kilometervis med breda stigar där underlaget var av samma sand som man burkar ligga på stranden vid havet och sila mellan tårna. 


Efter hundra meter på andra sidan vägen tog vi av uppför en backe till vänster och sedan direkt till höger och in på en liten sträcka av snirklande stigar över ett kort kalhygge. Vi var i närheten av några sommarstugor där vi alltid tog det extra försiktigt för att inte störa. 


Så kom vi ut på den första sträckan av stigarna. Där fanns uppbyggt ett antal naturhinder och vi valde alltid nogsamt vilka vi vågade hoppa och vilka vi red förbi. När vi passerat hindren kom en lång, lång sträcka med mjuk härlig sand och vi lät hästarna sträcka ut i galopp. Även på vintern höll sig stigarna oftast ridbara och fina. Idag är just den delen av skogen borta och ett område ligger där som jag tror heter Nåntuna backe.


I slutet av galoppsträckan var vi framme nästan där denna skogen tar slut och man kunde välja att korsa vägen igen och fortsätta på ännu flera långa stigar av sand. Men oftast tog vi oss nedåt mot den gamla vägen som går längs med ån. Vi brukade komma ut ungefär mittemot Sunnerstabackens nedfarter. Så skrittade vi längs med vägen tills vi kom fram till stallet i Nåntuna. Lite längre fram var vi tillbaka vid ridbanan och korsade vägen ytterligare en gång, passerade Svedden och hade sedan tio minuter hem till stallet. 


Då , i det andra stallet, för länge sedan fanns fantastiska möjligheter för uteritt. Det kan jag ibland sakna idag även om vi har det bra med uppgrusade ridvägar och stigar i vår skog. Men de där sandvägarna... 


Allting ändras och förändras. Det är väldigt många år sedan och idag är det hus byggda på de flesta av platserna jag beskrev. Jag tycker mig ändå minnas varenda en av de där stigarna, varenda sväng, varenda backe och varenda galoppsprång. Känslan.


 

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 21 februari 2013 16:03

Hej! Idag fick jag tag på länken till filminslaget som UNT gjorde i måndags. 

Här kommer det! 


Av Ulrika Pernler - 20 februari 2013 19:13

Hej! Idag  var det en sån fin artikel i UNT om stallet och alla barn och ungdomar som tillbringar sportlovet hos oss. Det är verkligen full fart :) Dagridläger, hoppkurs, hästskötarkurser och stallfritids och så en hel massa barn som bara kommer för att få vara i stallet.


Våra suveräna ungdomsledare har hand om barnen på stallfritids och där pysslar och leker de så det står härliga till. Varje dag är ridhuset bokat en stund så att fritidsbarnen ska få röra ordentligt på benen. 


Therese och Lisa har dagridläger och hoppkurs. Att gå en kurs på något av loven brukar var roligt och ge en bra puff framåt i ridutbildningen. 


På hästskötarkurserna utbildar ungdomsledarna nya skötare åt ridskolans hästar eller så kan man gå de kurserna bara för att man är intresserad och vill lära sig mer och vara mer med stallets alla fina hästar. 


I måndagsmorse var kaoset nära. Fast ett bra sådant. Förutom att alla ovanstående aktiviteter startade upp så kom ett filmteam från SVA för att spela in nya instruktionsfilmer till sina veterinärstudenter. De var här för några år sedan och gjorde samma sak. Men nu skulle filmerna fräschas upp. Goliath och Muskot som båda är riktigt linslusar ställde gärna upp som filmstjärnor. 


Ungefär samtidigt dök ett annat filmteam upp föra att göra ett  TV inslag. Så då fick några söta ponnys  och alla lägerbarnen ställa upp för ett litet inslag. Det har inte kommit ännu vad jag vet. Jag länkar om jag får nys om det. (hör gärna av er om ni hittar det innan mig...) 


Och igår hälsade UNT på och intrervjuade ridlärare och elever och tog några fina bilder i ridhuset. 


Idag var det tack och lov lugnt med filmkameror och journalister i stallet och istället bara alla underbara barn och ungdomar som njuter av lovet tillsammans med kompisar och hästar. Det känns fint att kunna ge dem plats hos oss istället för att de blir sittande ensamma när mammor och pappor är på jobbet. 


En liten tidningssak hände dock idag och det är att en helt ny hästtidning för alla oss som bor i Uppland släppte sitt första nummer. Det är tidning som är gratis och som du kan hämta lite varstanns. Till exempel på City Gross, Granngården, Hööks och förmodligen får vi ett antal nummer som kommer finnas att ta i stallet. 


Jag får väl skvallra om att jag skrivt två av artiklarna i tidningen. En om UPK och en om Working Equitation. Så ni kommer nog känna igen både hästar och folk på några av bilderna. 


Tidningen ni ska hålla utkik efterheter "Hästliv i Uppland" och den kommer att komma ut med fyra nummer per år. 

Rolig läsning!


Nedan artikeln från unt. Hoppas ni kan läsa den om ni klickar på bilden. Jag har inte hittat någon webversion ännu. Hör gärna av er om ni hittar den så länkar jag. 


 

Av Ulrika Pernler - 19 februari 2013 16:38

Jag gillar att läsa

Vill alltid lära mig lite till


Just nu läser jag Nuno Oliviera- Reflexioner om ridkonsten


Enkla rader med mycket innehåll


” Man har alltid mycket mer att lära- inte bara genom att rida utan i än högre grad av att studera, reflektera och observera.”


”Vad är genomgången av en ny övning värd om man tagit till för hårda hjälper?

Vad tjänar en genomförd övning till om den är dålig när man lämnar hästen?”


”Rösten, godiset och smekningarna inpräntas i hästens minne- att kunna använda dessa värdefulla hjälpmedel under dressyrens gång är ett bevis på djupare hästkunskap.”


”Glöm inte att hästens kropp måste förbereda sig, att musklerna måste inta en viss position för att utföra den ena eller den andra rörelsen. Allt detta tar tid. De flesta försvar eller motstånd härrör från en otillräcklig förberedelse, vilken kunde ha tillåtit hästen att skapa en vacker form eller utföra en rörelse utan ansträngning. Denna otillräckliga förberedelse beror på ryttarens otålighet eller oförmåga att vänta på att hästen blir färdig.” 


Konsten existerar inte utan kärleken till hästen


Eftertanke

 

         

Av Ulrika Pernler - 17 februari 2013 17:30

Vad händer egentligen på anläggningen en helt vanlig söndag?

Tja inte mycket....


Femtio hästar får mat, cirka femhundra kilo hösilage, utportionerat på fyra fodringar. De får gå ut i hagen och de får rengjort och nyhalmat i sina boxar. 


Ungdomssektionen anordnar klubbhoppningar med många besökare från när och fjärran. 


Klubben håller årsmöte i cafeterian och 2013 års styrelse väljs och alla avslutar med smörgåstårta. 


Under kvällen är det lektionsverksamhet och hästar och elever möts och har roligt.


Och visst ja... Nya hästen Göran får sin dagliga motion av Eva Britt och Yvonne. Eller vem får motion egentligen...


En helt vanlig söndag!


     

och en liten kram efter passet!

 



Av Ulrika Pernler - 15 februari 2013 15:54

  

 

Hej! Jag måste nog få utnämna Gabbi, min lillasyster till världens en gång i tiden envisaste ponnyryttare och mig själv till världens förmodligen tålmodigaste storasyster. Det var nämligen så att Gabbi från sjuårsåldern och under ett antal år framåt fick lägga mycket tid på att träna upp sin balans till häst. Å andra sidan så tränade hon fallteknik en hel del istället.


Gabbi brukade passa på att ramla av lite nu och då. Helst ville hon rida barbacka och när det kom en kurva av en eller annan sort så var hon körd och två sekunder senare låg hon på backen och ponnyn stod och betade en bit bort. Det var då världens tålmodigaste storasyster fick rycka in och sitta av sin egen ponny och hjälpa den mindre systern upp. 


Jag skulle tro att jag drog en och annan suck över min syster. Men om vi skulle fortsätta ridturen så var jag ju tvungen att hissa upp syrran igen. Jag kan däremot aldrig någonsin minnas att hon skulle ha klagat på att hon slog sig. Fast jag är säker på att hon fick ett och annat blåmärke. :) Hon har alltid varit en hårding och den enda gången det kom tårar var nog när hon var tillräckligt arg. 


Det kanske var den där beslutsamheten och envisheten som fick Gabbi sadelfast till slut och som sporrade henne att henne att tävla fälttävlan under sina ponnyår. Själv har jag bara ridit ett par terrängbanor och var sen nöjd med det. Men Gabbi och hennes ponny Sonette dom susade fram genom skogarna och över fälten och hoppade allt som gick att ta sig över. 


(Sonette hoppade förresten även på sin fritid. Hon kunde ibland roa sig med att byta hage genom att hoppa fram och tillbaka över staketet.)


Dock så kan även en luttrad fälttävlansryttare och hennes ponny slå på en nit någon gång. Det hände Gabbi på ponnyinstruktörsutbildningen i Vetlanda när de skulle visa hela gruppen hur man hoppar vattengrav. Den vurpan kom nog av att de kände att det var deras paradnummer. Då blir man lätt lite nonchalant och så går det åt pipan. 


I vilket fall var det så att alla stod uppställda på rad vid graven för att se hur det går till när en ponny och hennes tuffa ryttare flyger över vattnet. Så tog ekipaget fart i galopp mot  graven. Hovarna trummade mot gräset och graven kom närmare. Jag skulle tro att ryttaren kände sig säker på sin sak och så glömde hon att driva. Några sekunder senare seglade hon genom luften utan häst och landade raklång i vattnet och skickade iväg en våg av algfyllt vattengravsvatten på sina kamrater. 


Se där!


Själv har jag så klart också kunnat lägga ett antal vurpor i bagaget under tidens gång. Vilken ryttare har inte det? Men de allra flesta har varit sådana som inte varit speciellt minnesvärda så dem kommer jag inte ens ihåg. 


Jag har också dykt i vatten minst två gånger vad jag minns. Det har varit så där eftersom jag allra helst vill hinna hålla för näsan innan jag dyker. Skulle jag få välja min bästa vurpa så är det nog den jag gjorde ridandes efter en vägren på hemväg mot stallet. Både Gabbi och jag hade blivit ”äldre” och satt på våra första stora hästar. 


Rätt vad det var så gjorde min häst ett av sina berömda ”rakt-upp-i-luften-språng”. Han hade en fantastisk fjädring från stillastående den hästen. När man ramlar av efter ett sådant språng så ramlar man alltid lite uppåt innan man börjar ramla nedåt igen. 


Vad som var speciellt med denna vurpa var att hela scenariot blev så tydligt och att jag fortfarande minns hur det var. Precis när jag peakat kurvan och var på väg nedåt igen (med huvudet rakt nedåt också...) så frågade Gabbi om jag gjort mig illa. Jag hann svara -Jag vet inte, jag har inte landat än!  Precis efter så landade jag och upptäckte att jag  snurrat ett halvt varv till och således kom ner ståendes på fötterna. 


Ramla av hästen- det gör man. Förr eller senare. Helst ska man göra det lite då och då och lite lagom så man känner att det inte är så farligt. För de allra, allra flesta gångerna som man ramlar av så kan man just borsta av sig spånet och hoppa upp igen. 


Lite envishet eller beslutsamhet är aldrig fel!

 

Av Ulrika Pernler - 14 februari 2013 16:28

Hej! Både igår och idag har Lusen och jag fått hjälp av tränare och det  har blivit två riktigt bra ridpass. Så i morgon får det bli en lång skrittur förhoppningsvis utomhus för att leda upp oss. 


På lördag är det dags för årets första tävling. I vanlig ordning vet jag inte vad jag tänkte på när jag anmälde mig till en tävling i februari eftersom jag verkligen inte gillar att frysa när jag rider. Men det ska ändå bli roligt att se vad vi kan åstadkomma. Frusna eller inte. 


Tänk vad bortskämd man blir när man har tillgång till ett uppvärmt ridhus och kan sitta och rida i långärmad tröja även under kalla vintern. 


För länge sedan, när Gabbi fortfarande red sin ponny och jag precis passerat ponnyåldern och köpt min första stora häst (väldig länge sedan...) så stod våra hästar under en längre period i ett kallstall utan ridhus och  med närmsta utomhus ridbana någon kilometer bort. 


Eftersom vi båda ville hålla oss i tävlingstrim med våra hästar även under den kallaste perioden så fick vår ”stackars” pappa åka i skyttetrafik med oss till närmsta ridhus som låg ungefär en mil från stallet.


Mamma brukade servera mat åt oss direkt när vi kom från skolan och sedan var det raka vägen till stallet. Så klädde vi på den första hästen och lastade för transport till ridhuset. Resan tog väl runt tjugo minuter. Väl där lastades hästen av och pappa såg till att ryttaren kom upp i sadeln och så åkte han tillbaka till stallet för att lasta nästa häst och barn. 


När ekipaget anlänt och lastats av och ryttaren suttit upp så var det dags för det första ekipaget att åka hem till stallet. Efter avlastning så rullade bilen tillbaka mot ridhuset för upphämtning av nästa färdigridna häst och svettiga ryttare. 


Ja, så där höll vi på många kvällar varje vecka. Så här i efterhand så har jag förstått att vår pappa var stålmannen (minst) som stod ut med alla resorna. Tack snälla pappa! 


Förresten så hittade jag en film på en väldigt välutbildad mula (?) på youtube. Väldigt fin! Så om jag ångrar mig och inte vill vara rysk kosack på nästa julshow kanske det blir uppvisning på mulåsna istället. Den som lever får se!

 


Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14 15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se