Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under juni 2008

Av Ulrika Pernler - 30 juni 2008 09:41

Hej! Vår nya ponny Waldemar har efter sina tre veckor i ”karantän” fått flytta in i stallet. Han besiktigades förra veckan och har sedan dess fått träffa sina kompisar på UPK. Nu går han i flocken och betar som om han aldrig gjort något annat. Waldemar är jättetrevlig att rida på både i dressyr och hoppning. Nu väntar inslussning på det nya jobbet för Walle.

 

Kalle, Figaro och Goliath är i Sigtuna med Sara Hägg och Hanna Kaponen som går ridledarutbildningen. Till helgen väntas de komma hem för att få en välförtjänt vila innan det är dags för den andra delen av utbildningen i augusti. Alla tre hästarna har varit med och utbildat instruktörer förr så de tar det hela med ro!

 

Den här veckan hålls det tredje dagridlägret för i sommar. Sedan blir det lägeruppehåll under resten av juli. Alla hästarna och ponnyerna får en lagom lång semester från det ordinarie arbetet under sommaren. Då är det hage och gräsätande som gäller. Under betet så visiteras hästarna varje dag. De tas också in i stallet ungefär var tredje dag för en grundligare visitation och möjlighet att sova ut ordentligt i den torra halmen.

 

I stallet är det fortfarande skura och desinficera boxar som gäller. Det är många stora och små ytor som ska göras rent. Vi håller också på att måla om och förnya på stallkontoret.

 

På kontoret råder högtryck under hela juli. Idag, den 30 juni är det sista dagen för inbetalning av bokningsavgifterna. Sedan ska alla elever sorteras in på sina grupper. Några vill byta tid och dag och andra vill rida en gång till. Vi har 630 platser att fördela mellan våra elever vilket kan liknas vid ett stort pussel. Men det brukar sluta med att alla är nöjda! J

 

Idag är det regn som gäller. Det är bra för återväxten av gräs i hagarna. Jag hoppas ändå att det regnar klart idag och att det kommer lite sol och badväder sedan.

 

Så har vi fått belägg för att det är ytterst farligt med hinder. Första ridlägerveckan tappade instruktören Erica Karlbom en bom på foten och fick en fraktur på nåt litet fotben. Detta talar hon dock tyst om…

 

Så hände det igen. Förra veckan var det en elev som fick en bom på foten och haltade illa efter det.


Jag minns också en hopplektion när en ridlärare snavade och ramlade baklänges in i en oxer. Alla bommarna rasade ner och till slut var det bara en enda röra av bommar och ben som stack upp.


Så nu vill jag skicka ut en varning. Ska ni hoppa hinder så se till att sitta till häst och låt någon annan sköta hinderbyggnationen. Det torde vara det säkraste sättet att undvika skador!

Av Ulrika Pernler - 28 juni 2008 20:20

Hej! Idag har jag utsatts för det ultimata tävlingstestet. ”Kan du sitta till häst under en naturkatastrof så är du en äkta ryttare.” Jag klarade provet och inte minst gjorde min fina häst det också.

 

Morgonen började annars med utmärkt tävlingsväder. Inte för mycket sol, inte för mycket moln och inte för mycket flugor. Sara Husén och jag delade på bil, trailer och chauffören ”pappa”. Jag antar att ingen har missat historien om Saras bil… Bilen mår bättre men är fortfarande kvar på verkstaden, fortsättning följer.

 

På förmiddagen red vi en LB:2 och Sara med fina Lola fick i vanlig ordning en rosett. För Ronaldhino var detta ”busklassen”.  Enligt planen skulle han gå två klasser även denna gång för att göra av med lite av sin outsinliga energi. Faktum är att han klarade av det mesta av buset redan på framridningen och skötte sig fint inne på banan. Ett antal extranummer gjorde han förstås men inte alls i den omfattning som jag trott.

 

Ronaldhino fick åka hem till stallet och vila upp sig i väntan på nästa start medan Lola fick stanna kvar och vila i trailern eftersom hon är van och lugn på tävlingsplatsen vid det här laget.

 

Vid tretiden var det dags för nästa omgång ridning. Vädret hade börjat svänga lite och horisonten såg oroväckande mörk ut.


-Börjar det inte bli väldigt svart på himlen? Sa jag lite tveksamt fastän jag såg att molnen var så tunga att de nästan snuddade vid trädtopparna.

-Äsch, det där drar förbi vid sidan av, sa pappa som om han trodde sig själv.

Jag drog åt sadelgjorden och satt upp. Några sekunder senare dånade den första åskknallen genom luften och det började stänka.

-Det där är nog någonstans vid kusten, sa pappa som likt mig är evig optimist. Min pappa kan stå i vatten upp till hakan eller snö upp till nocken på huset och med ett leende säga att det kunde vara värre.

 

Jag skrittade ut på banan med lite halvlånga tyglar. Strax gick en stor blixt tvärs över himlen och precis efter kom en åskknall som fick samtliga hästar att hoppa högt. Så kom regnet…

Det började inte ens lite försiktigt utan himlen bara öppnade sig och öste ut allt vatten som den sparat på under våren.

 

Regndroppar stora som golfbollar träffade hästar och människor hårt. När vi trodde det var som värst så kom det lite till. Åskan mullrade dovt i bakgrunden. Hästarna på banan vände allihop svansen mot regnet och vägrade röra sig ur fläcken. Så där stod vi, fem människor och fem hästar och lät regnet blöta ned oss utifrån och in.

 

-Nu känner jag hur det rinner in i stövlarna, sa jag. Då var jag redan blöt rakt igenom byxor och ridkavaj. Ett vattenfall rann över skärmen på hjälmen. Vi tittade alla på varandra genom våra skärmvattenfall och kunde inte göra annat än skratta. Hästarna kröp ihop och sänkte huvudet mot marken för att göra träffytan mindre.

 

Regnet fortsatte att ösa. Varenda gång vi trodde att det inte kunde bli värre så ökade regnet lite till. -Nu ljusnar det nog snart, sa jag samtidigt som ännu en blixt for över himlen. Jag funderade över det faktum att vi satt där. Fem ryttare i ett ösregn som hette duga och ingen av oss funderade ens på att sitta av och ge upp. Snacka om att hästfolk är envisa!

 

Medan vi stod där i regnet fortsatte tävlingen inne i ridhuset. Där var det nog torrt och mysigt tänkte jag medan jag kramade en liter vatten ut handskarna. Så plötsligt var det min tur att gå in i collectingring. En ryttare före mig och jag hade inte ens tagit tyglarna och travat.

 

Jag skakade av lite vatten från hjälmen och kortade tyglarna. I samma ögonblick slutade regnet utanför och en tjock strimma av sol letade sig in i ridhuset. Jahaja någon högre makt försöker retas med mig, tänkte jag. Men jag hade inte för avsikt att ta åt mig utan gick över i trav och hann mjuka upp min genomdränkta häst ett par varv innan det blev min tur. Han skakade på huvudet för att få vattnet ur öronen.

 

Så fick vi startsignal. Efter min klart underligaste framridning någonsin så red vi igenom LA:3 programmet. Ronaldhinos fjärde tävling och första LA start och han skötte sig utomordentligt. Några små bocksprång och ett och annat bus förstås som det anstår en yngling under utbildning, men oj vad jag var nöjd med honom när vi gick ut från banan.

 

Jag måste ha överskattat det här med framridning, tänkte jag på skoj när jag ledde min genomdränkta häst mot trailern. Vattnet kippade i stövlarna och en rännil från hjälmen letade sig ner längs ryggen.

 

En i överkant blöt tävlingsdag är till ända. Sara och Lola fick pris även i den andra klassen och gick omkring och pös av välförtjänt stolthet. En bra kämpat-hälsning också  till alla våra klubbkompisar Linnea Lilja- Camomill, Erica Karlbom- Pedro, Kristina Gelin- Gazcoigne, Sara Lindblom- Durandi och Karoline Söderlind- Uniek som också fanns på plats och trotsade naturlagarna.

Av Ulrika Pernler - 27 juni 2008 18:18

Hej! Idag påminde Gabbi mig om en rolig händelse som jag hade glömt bort. Men nu kommer jag ihåg den igen och då kan jag ju inte låta bli att dela med mig…

 

Gabbi var i Mjölby på instruktörskurs. Med sig hade hon sin D-ponny Sonette. De båda hade tävlat en hel del i fälttävlan tillsammans. Gabbi naturligtvis alltid iklädd sin rödvita dress som mamma hade sytt.

 

Nu var de dock på kurs och på dagens schema stod fältridning. Ett av hindren var en vattengrav toppad med ett monstruöst hinder. Själva botten på graven var gjuten i ett enda stort betongstycke…

 

-Gabbi du som har ridit så mycket fälttävlan kan väl visa hur man hoppar vattengraven, sa ridläraren. Jodå, det var inga problem för Gabbi som vände runt sin häst och tog sats i galopp.

Sonette kändes fin och bjöd fint framåt. Vattengraven närmade sig. Runtomkring var det alldeles tyst förutom det rytmiska klappret av hovar i snabb galopp.

 

Då hände det! Gabbi fick ett gruskorn i ögat, Sonette fick en broms under magen eller så gick solen i moln. Hur som helst så slog ekipaget på en tvärnit. Eller det vill säga hästen för Gabbi fortsatte rakt ner i vattengraven. Farten togs ner lite grand av att hon skrapade mot den raspiga betongbottnen. Så gled hon smidigt under hindret utan att toucha en enda bom innan hon dök upp på andra sidan.

 

De andra kursdeltagarna satt på sina hästar och bara gapade. Hur skulle de kunna göra något som var tillnärmelsevis i närheten av detta?

Gabbi ruskade käckt på sig, spottade ut en guldfisk och sa – Där red jag visst lite klantigt!

 

Utan att med en min visa under vilka smärtor hon led så svingade hon sig under ett stort plask upp på hästryggen igen. I andra försöket seglade de lätt över hindret. Vattendropparna stod som en plym bakom dem och solens strålar fick en regnbåge att uppenbara sig bakom ekipaget. (Det var kanske en aning uppdiktat. Men det blir så mycket bättre då!)

 

Trots att Gabbi var blåslagen under resten av kursen och trots att stövlarna var dyblöta de följande två veckorna så fick hon högst betyg av alla eleverna i fältridning efter den uppvisningen. Det ska vara något extra för att imponera på en ridlärare!

Av Ulrika Pernler - 26 juni 2008 17:16

Hej! Den här sommaren har vi varit förskonade från mygg och broms. Mycket uteridning har det blivit hittills i vackert väder och på bra underlag. Det bästa av allt är att vi inte blivit speciellt störda av flygfän så här långt.

 

Nu vet jag varför! Idag åkte Gabbi och jag iväg hem till Uffe för att rida ett träningspass inför helgens tävlingar. Hästarna var med förstås annars blir man så trött av att springa runt i sanden. Uffe har sitt residens alldeles utanför Tierp i en ”by” som heter Norrby. Det är hur som helst en trevlig liten håla med fint stall och en stor ridbana. Uffe själv har byggt ut en liten udde på sin altan. Udden väter mot ridbanan och där kan han sitta i en solblekt stoppad fåtölj under ett parasoll och hojta på den som rider. Vilket paradis för en ridlärare!

 

Vi kom fram i god tid för att lasta ur och göra i ordning hästarna inför passet. Pappa som var chaufför/ hästhållare/ ridlärar-bisittare hann inte mer än fälla ner bakluckan på transporten förrän den första bromsen anföll. Sedan kom dom i svärm som ett svart moln mot hästarna. Oss människor struntade dom fullständigt i. Det var hästblod dom ville ha!

 

Ronaldhino tog några förskräckta skutt på stallplanen när han fick det första bettet. Sedan varvade han skutt, hopp och bakutsparkar för att bli kvitt sina plågoandar. Mitt i allt sprang jag runt och ömsom aktade mig och ömsom tog av transportskydd. Jag slängde på sadeln i farten och skyndade mig att sitta upp. Jag anser att man oftast är säkrare uppe på hästen än nedanför. I det här fallet verkade det stämma eftersom Ronaldhino visade upp oanad talang för att göra caprioler. Han skuttade rakt upp i luften och avslutade med bakutsparkar.

 

Bromsarna mumsade glatt under magen under tiden. De hade inga anlag för åksjuka.

-Vad gör du? Frågade Uffe bortifrån altanen.

-Jag gör ingenting, svarade jag, det är bromsarna!

-Jaha, sa Uffe och tog en kopp kaffe.

Ronaldhino skuttade på och sparkade bakut som om han aldrig gjort annat. Vi kom igång med arbetet och jag märkte att bromsarna hade svårare att hänga med när man höll farten uppe.

-Aha, det gäller att gasa på, tänkte jag och gjorde så.

 

Vi tränade en timme och hann rida igenom helgens program vilket kändes bra. När jag ridit klart ledde jag runt Ronaldhino en stund så att han skulle få torka lite innan lastningen. Han var grå med röda fläckar där de slagna bromsarna hade suttit.

 

Det var då jag kom på det. Uffe kan verka lite hård på ytan fast här i Norrby hade han öppnat dörrarna för dem som samhället inte vill veta av. Nämligen alla Upplands bromsar och mygg. Norrby-bromsarnas fristad, tänkte jag och hoppades att han inte skulle se min rödfläckiga häst. Jag hade nog hunnit mosa ett trettiotal bromsar under min ridtimme… Jag skyndade mig att lasta in Ronaldhino i transporten. Så tackade jag för en jättebra lektion och vi drog hemåt igen. Mot Uppsala och Jälla, en bromsfri zon! (Så här långt…)

Av Ulrika Pernler - 25 juni 2008 10:20

Nu är det bevisat. Yvonne är ”kvinnan som kan tala med hästar”. En gång kan vara en slump men inte två… Efter händelsen igår vill jag bestämt säga att hon har en telepatisk kontakt med djurvärlden. Så här var det:

 

Strax före tolv igår kväll låg Yvonne i sin säng och höll på att glida in i drömmarnas värld när hon plötsligt insåg att drömmen var ackompanjerad av ljudet av galopperande hästar. Efter en snabb blick ut genom sitt sovrumsfönster inser hon att där springer fyra hästar som inte borde springa där.

 

Plötsligt viker hästarna av från väg 288 och ut på vallen utanför våra hus. Hästarna är glada och ystra över sin frihet och galopperar glatt runt och busar.

Sekunderna efter ringer telefonen i grannhuset det vill säga hemma hos mig. Jag är vaken eftersom jag tittar på en bra film. Björn svarar och på några sekunder har vi förstått att vi är mitt i ett scenario av förrymda hästar, en stor bilväg och ett antal nyvakna grannar. Jag hoppar i de kläder som ligger närmast och beger mig ut för att delta i jakten.

 

Vi är fyra stycken hästjägare på åkern, Anders, Yvonne, Björn och jag. Efter en snabb blick på hästarna kan jag avskriva dem som rymlingar från UPK. Det här är någon annans hästar. Anders har intagit positionen som ”vägvakt”. Han springer i vägrenen och viftar med armarna för att hästarna ska springa åt andra hålet. Han försöker också få de bilister som åker förbi att sakta ner farten. Några blinkar argt med billysena åt den halvklädde galningen som springer runt mitt på vägen. Yvonne och Björn försöker omringa flocken vilket inte är så lätt på två personer.

 

Själv springer jag runt ute på åkern med telefonkatalogen under armen och en trådlös telefon i handen samtidigt som jag försöker stänga av vägen för de springande hästarna.

Under tiden jag springer så ringer jag några samtal för att få tag på Mats som är hästansvarig på Jälla skolan. Sedan ringer jag polisens ledningscentral, 114 14, och talar om att det finns lösa hästar i anslutning till väg 288.

 

Efter en stund lugnar hästflocken ner sig och låter sig matas med repat gräs. Ingen av hästarna har grimma på sig så allt vi kan göra är att försöka få dem att behålla lugnet. Vi står där och repar gräs och matar hästar.

 

Yvonne och jag tittar plötsligt på varandra och inser nästan samtidigt att vi har precis likadana kläder på oss. Grå säckiga gympabrallor och sliten munkjacka utan nåt under och foppatofflor på fötterna. Det måste vara den ultimata hästjägarklädseln eller är det hemmafruns dresscode? Jag får också en tanke om att en telepatisk länk sänts ut från grannhuset. ”Ta på dig munkjackan men lämna platådojorna i hallen, vi ska jaga hästar.” Jag ryser lite vid tanken på att min hjärna möjligtvis blivit kapad. Creepy…

 

Så kommer Mats med håret på ända. Han tittar över flocken men konstaterar snabbt att det inte är hans hästar heller. Då återstår vår andra hästgranne, Maria. Mats har numret i mobilen och ringer men ingen svarar. Mats tar sin bil och åker hem till systrarna Maria och Erica för att handgripligen jaga upp dem ur sängen. Det fungerar! Efter ytterligare tio minuter är hästarna fångade och på väg hem till sitt stall. De verkar mycket nöjda över sitt lilla äventyr!

 

Vi grannar går hem till oss. Eftertexten på filmen har precis börjat rulla när jag kommer in. Härligt ännu en film som jag har missat slutet på. En timme har gått sedan telefonen ringde.

 

Så ett litet tillägg så här på slutet. Jag antar att ingen missade premiären på ”Allsång på Skansen” igår kväll. Första programmet för i år och naturligtvis var Christer Sjögren med! Han klev självsäkert ut på scenen med skjortan ungdomligt utanför byxorna.

 

Det var då det hände. När tre takter av ”I love Europé” hade gått så svällde min mobil upp och började ryka. Inom loppet av fyra sekunder kom ett tjog SMS. JAG HADE BLIVIT SMS-BOMBAD!

 

Men det förstår ni väl alla ni som av välvilja ville försäkra er om att jag inte skulle missa Christers framträdande, jag hade ju suttit bänkad framför TV:n sedan tvåtiden på eftermiddagen för att få den bästa platsen i vardagsrummet.

 

Jag sjöng glatt med och viftade med armarna. Men låten tog slut fort, alldeles för fort.

Av Ulrika Pernler - 24 juni 2008 12:24

Hej! Igår när jag åkte hem från stallet såg jag Saras bil stå ensam kvar på parkeringen. Bilens lysen var släckta och den ena vindrutetorkaren hängde på sned. Några rostfläckar satt som elaka baciller på den ena framskärmen. En sorglig syn.

 

Jag kunde inte annat än känna med Saras bil. Jag har själv ägt ”tvillingen”, en sliten Volvo 740 av samma årsmodell som Saras och med snarlik färg. Jag vill minnas att jag beskrev färgen på min bil som ”Diplomatblå”. Sara säger förmodligen något liknande om sin. Våra nummerplåtar var näst intill identiska förutom att en av siffrorna skilde sig åt. Jag slår vad om att de båda bilarna känt varandra sedan de rullade av bandet på bilfabriken.

 

För ett drygt år sedan sålde jag min Volvo. Jag fick ett infall av något slags storhetsvansinne och ansåg att den inte dög längre. Det var sista gången våra bilar sågs och sedan dess har det bara gått utför för dem båda.

 

Lite senare på eftermiddagen kunde jag se hus Anna och Sara bogserade bilen mot verkstaden. Kanske var detta den sista färden. Men man vet inte, en Volvo 740 är seg.

 

Volvo 740 har några egenskaper som är specifika för dess modell och som inte går att få på någon av dagens bilar. Jag ska lista dem här:

 
  • Rosthålen i sidoplåtarnas nederkant släpper igenom ett skönt motorljud när man kör. Dessutom gör det att avsaknaden av AC inte märks.
  • Förarsätet är upphöjt. Det ger samma känsla som om man tar en sån där kudde som man kan låna i väntrummet hos doktorn för att få bättre sitthöjd.
  • Växelspaken är lång och mycket svajig. Det ger precis samma känsla som när man kör en John Deere traktor av -67 års modell.
  • Innertaket torkar gärna ihop och lossnar. Att ha taktyget hängande kring huvudet gör att man får en känsla av att sväva bland molnen. För att snygga till det hela inför försäljningen så häftade jag visserligen upp det mesta av taket med en häftpistol.
  • Knoppen på växelspaken sitter oftast lös. Detta gör bilfärden spännande eftersom knoppen har en tendens att alltid lossna i en korsning med mycket trafik.
  • Eftersom bilen är gammal så slänger man helt enkelt ut de delar som lossnar genom fönstret istället för att försöka sätta tillbaka dem. Min Volvo saknade bland annat fodret i den ena dörren, låsknopparna, högtalare, solskydden och de flesta av listerna på sidorna. Detta ger varje Volvo 740 sin egen signatur.
 

Volvo 740 blir gärna din allra bästa vän. Men en dag får man ändå inse att slutet har kommit. Efter gårdagens inlägg om Saras bil har det kommit en hel hög med kommentarer. De flesta gällde inte Sara utan Erica och hennes brutna fot. Alltså Erica Karlbom, ridläraren tappade en bom på foten under förra ridlägret och fick en spricka i foten. Hon tycker det är pinsamt och vill inte att det pratas högt om det så lova att inte säga nåt. Några av kommentarerna gällde dock Sara och jag har valt ut ett par som kommer här:

 

- För några år sen var jag i din sits. Min bil stånkade sig uppför en backe, pyste en sista gång och dog sen tvärt. Jag vred om nyckeln ett par gånger men han var borta. Det var ändå ganska skönt att veta att vi var tillsammans in i det sista.

Gullbritt 

-Sara, du måste släppa taget!

Närstående 

- Har du kollat om det är bensin i tanken?

Vis av egen erfarenhet 

-Jag tycker inte man kan skriva att en bil ser ljuset i tunneln. Min bil är från 1963, den går visserligen inte att köra längre men den är min bästa vän. Den har också blivit en perfekt plats för växter och träd att klättra i och luta sig mot. Alla är bra på nåt!

Enbert Torkilsen
Av Ulrika Pernler - 23 juni 2008 11:21

Hej! Så var midsommarhelgen över. Riktigt skapligt väder var det också. I den gångna helgen var jag med min familj på vår årliga Gokarttävling midsommarracet i Hedemora. Inga hästar i synhåll förutom de som fanns i alla motorerna då. På många sätt är det ändå lika trevligt att vara på Gokarttävling som på ridtävling.

 
  • Man får till exempel stiga upp i ottan för att hinna i tid till tävlingen.
  • Det är saftiga startavgifter.
  • Det är lång väntan mellan klasserna fast det är på sätt och vis tur eftersom det alltid är något som går sönder och det tar tid att jaga reservdelar och hinna skruva dit dem.
  • Om man har glömt paraplyet så regnar det.
  • Har man paraplyet med sig så snöar det och man inser att man har alldeles för lite kläder på sig.
 

Den här helgen har jag dessutom insett följande:

 
  • Man får stooora portioner med mat på Lappens Gatukök. Men det är bara för att man ska bli mätt trots att tre miljoner skator äter upp hälften av maten.
  • Man överlever en helg med dålig mat även om det känns som om det kommer pommes frites ur öronen till slut.
  • Man hinner precis läsa ut en bok på 397 sidor uppdelat på 91 kapitel i pauserna mellan klasserna.
  • Öronen blöder inte av att en åttaåring pratar oavbrutet från Hedemora till Uppsala. Även om det känns så.

En stor del av helgen tillbingades i olja och reservdelar upp till knäna i vårt tält inköp på rusta. Vi hade mycket trevligt.

I tältet snett emot satt Tony Rickardsson i en bekväm stol och såg på när hans mekaniker skötte finputsen innan nästa heat.

 

Så till de riktiga hästarna: I morse var jag väldigt ridsugen efter att ha varit utan hästar i hela två dagar. Vilken plåga. Ronaldhino var också laddad till tusen vilket visar sig i att bakbenen springer fortare än frambenen. Låter det konstigt? Jag håller med men det är verkligheten.

 

Nästa helg arrangerar Mälardalens Ryttarsällskap tvådagars dressyrtävling så till dess måste jag motionera min häst så att bak- och framkärra håller ungefär samma hastighet. Annars blir det inga blida kommentarer från domarna…

 

I morse var det dags för ridlägervecka nummer två. Barnen började droppa in redan efter sju. Strax före åtta ringde stalltelefonen. Det var ridläraren Sara H som hade fått motorhaveri någonstans ute på gärdet mellan Uppsala och Jälla. Eftersom själva ridläraren är en nyckelperson när det är ridläger var vi tvungna att skicka hjälp i form av Erica och hennes brutna fot.

 

De anlände efter en stund till parkeringen med Saras bil på släp. Sara och hennes Volvo är ett mycket strävsamt par som kämpat ihop i vått och torrt sedan länge. Sara vill nog inte riktigt inse att Volvon börjar bli rätt så sliten. Men alla vi som står runtomkring kan nog se att Saras Volvo sedan en tid kunnat ana ljuset på den andra sidan tunneln.

 

Sara kom i tid till lektionen trots allt och ridlägret kunde köra igång!


Av Ulrika Pernler - 20 juni 2008 14:31

Hej och glad midsommar till alla våra medlemmar! Idag och resten av helgen är det hellov för alla våra hästar på ridskolan. En del av hästarna fortsätter sitt lov efter helgen medan andra ska gå på ridläger från måndag till fredag. Alla hästar får en ordentlig viloperiod under sommaren men de får ta semester i skift. På så vis blir det lagom många hästar att hålla igång hela tiden.

 

Endast två hästar i vår trettionio-hästars-styrka får stå inne under natten. Det är Pikachu som opererade ut en liten benbit i sitt ena framben för en månad sedan. Som tur är så kan han gå i en lite mindre hage och beta under dagarna. Om någon vecka ska vi börja sätta igång honom så smått igen. Så är det Calippo som också sover inne. Han har benägenhet att få fång när han går på bete och det vill vi ju inte. Däremot så börjar vi nu vänja honom vid avbetat gräs. Första veckan får han gå fem minuter per dag på gräs och i övrigt stå i grusad hage. Sedan så höjer vi tiden för varje vecka och i slutet av sommaren kan han få gå och knapra i en väl avbetad hage.

 

Pimpim tjöt av glädje när vi släppte honom på betet igen. Han fick en dryg veckas vila efter sin lilla hagolycka. Efter att ha fått på nya skor och en sista koll att allt var okej så bestämde vi att han var frisk igen. När han förstod att han var på väg mot sommarhagen gav han upp små glada pip och galopperade sedan bort i fjärran så fort han släpptes.

 

Akilles som råkade slå i benet i något hårt, förmodligen en bom vid hopplektion fick också ta det lugnt i mindre hage en vecka. Sedan var han helt okej igen. Han är en fantastiskt frisk häst med sina 19 år. Han galopperade i ett huj genom hagen för att komma till kompisarna. Vilken väg han skulle ta fanns det ingen tvekan om eftersom detta är hans femtonde bete på UPK:s ridskola.

 

Jag antar att det är många privathästar som också fått lite vila nu när husse och matte ska ha semester. Andra kanske rider för fullt och tävlar och tränar. Detta är ju ändå den bästa tiden för att rida på året.

 

Även om det är sommarlov så är det högtryck på ridskolan. Både vad det gäller ridskolan och i stallet. Hela stallet saneras nämligen varje sommar. Vi skurar varje box, spilta och galler tvättas för hand med skurmedel och stålbollar. Sedan sköljs allt rent med högtryck och slutligen sprutas stallet med Vircon, ett bakteriedödande medel. Det är jätteviktigt att man sanerar sitt stall varje år för att inte bakterier ska få fäste i väggarna. Stora stall som små.

 

Förutom att det blir rent så känns det skönt att veta att det inte finns några baciller som gömmer sig. Svamp som ringorm eller bakterier som ger Kvarka kan leva länge i stallväggar och smitta hästarna när man minst anar det.

 

Hemsidan kommer att uppdateras som vanligt under hela sommaren så glöm inte att gå in ofta och titta vad som händer. Just nu ligger en uppmaning till alla som vill rida lag i höst att skicka in intresseanmälan. Titta under nyheter. www.uppsalaponnyklubb.se

 

Här på bloggen kan du följa vardagen i stallet och annat. Vi hörs!

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14
15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27 28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards