Hej! Idag har jag utsatts för det ultimata tävlingstestet. ”Kan du sitta till häst under en naturkatastrof så är du en äkta ryttare.” Jag klarade provet och inte minst gjorde min fina häst det också.

Morgonen började annars med utmärkt tävlingsväder. Inte för mycket sol, inte för mycket moln och inte för mycket flugor. Sara Husén och jag delade på bil, trailer och chauffören ”pappa”. Jag antar att ingen har missat historien om Saras bil… Bilen mår bättre men är fortfarande kvar på verkstaden, fortsättning följer.

På förmiddagen red vi en LB:2 och Sara med fina Lola fick i vanlig ordning en rosett. För Ronaldhino var detta ”busklassen”.  Enligt planen skulle han gå två klasser även denna gång för att göra av med lite av sin outsinliga energi. Faktum är att han klarade av det mesta av buset redan på framridningen och skötte sig fint inne på banan. Ett antal extranummer gjorde han förstås men inte alls i den omfattning som jag trott.

Ronaldhino fick åka hem till stallet och vila upp sig i väntan på nästa start medan Lola fick stanna kvar och vila i trailern eftersom hon är van och lugn på tävlingsplatsen vid det här laget.

Vid tretiden var det dags för nästa omgång ridning. Vädret hade börjat svänga lite och horisonten såg oroväckande mörk ut.

-Börjar det inte bli väldigt svart på himlen? Sa jag lite tveksamt fastän jag såg att molnen var så tunga att de nästan snuddade vid trädtopparna.

-Äsch, det där drar förbi vid sidan av, sa pappa som om han trodde sig själv.

Jag drog åt sadelgjorden och satt upp. Några sekunder senare dånade den första åskknallen genom luften och det började stänka.

-Det där är nog någonstans vid kusten, sa pappa som likt mig är evig optimist. Min pappa kan stå i vatten upp till hakan eller snö upp till nocken på huset och med ett leende säga att det kunde vara värre.

Jag skrittade ut på banan med lite halvlånga tyglar. Strax gick en stor blixt tvärs över himlen och precis efter kom en åskknall som fick samtliga hästar att hoppa högt. Så kom regnet…

Det började inte ens lite försiktigt utan himlen bara öppnade sig och öste ut allt vatten som den sparat på under våren.

Regndroppar stora som golfbollar träffade hästar och människor hårt. När vi trodde det var som värst så kom det lite till. Åskan mullrade dovt i bakgrunden. Hästarna på banan vände allihop svansen mot regnet och vägrade röra sig ur fläcken. Så där stod vi, fem människor och fem hästar och lät regnet blöta ned oss utifrån och in.

-Nu känner jag hur det rinner in i stövlarna, sa jag. Då var jag redan blöt rakt igenom byxor och ridkavaj. Ett vattenfall rann över skärmen på hjälmen. Vi tittade alla på varandra genom våra skärmvattenfall och kunde inte göra annat än skratta. Hästarna kröp ihop och sänkte huvudet mot marken för att göra träffytan mindre.

Regnet fortsatte att ösa. Varenda gång vi trodde att det inte kunde bli värre så ökade regnet lite till. -Nu ljusnar det nog snart, sa jag samtidigt som ännu en blixt for över himlen. Jag funderade över det faktum att vi satt där. Fem ryttare i ett ösregn som hette duga och ingen av oss funderade ens på att sitta av och ge upp. Snacka om att hästfolk är envisa!

Medan vi stod där i regnet fortsatte tävlingen inne i ridhuset. Där var det nog torrt och mysigt tänkte jag medan jag kramade en liter vatten ut handskarna. Så plötsligt var det min tur att gå in i collectingring. En ryttare före mig och jag hade inte ens tagit tyglarna och travat.

Jag skakade av lite vatten från hjälmen och kortade tyglarna. I samma ögonblick slutade regnet utanför och en tjock strimma av sol letade sig in i ridhuset. Jahaja någon högre makt försöker retas med mig, tänkte jag. Men jag hade inte för avsikt att ta åt mig utan gick över i trav och hann mjuka upp min genomdränkta häst ett par varv innan det blev min tur. Han skakade på huvudet för att få vattnet ur öronen.

Så fick vi startsignal. Efter min klart underligaste framridning någonsin så red vi igenom LA:3 programmet. Ronaldhinos fjärde tävling och första LA start och han skötte sig utomordentligt. Några små bocksprång och ett och annat bus förstås som det anstår en yngling under utbildning, men oj vad jag var nöjd med honom när vi gick ut från banan.

Jag måste ha överskattat det här med framridning, tänkte jag på skoj när jag ledde min genomdränkta häst mot trailern. Vattnet kippade i stövlarna och en rännil från hjälmen letade sig ner längs ryggen.

En i överkant blöt tävlingsdag är till ända. Sara och Lola fick pris även i den andra klassen och gick omkring och pös av välförtjänt stolthet. En bra kämpat-hälsning också  till alla våra klubbkompisar Linnea Lilja- Camomill, Erica Karlbom- Pedro, Kristina Gelin- Gazcoigne, Sara Lindblom- Durandi och Karoline Söderlind- Uniek som också fanns på plats och trotsade naturlagarna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     I morse bar det av till Lovisedal för att döma och för vilken gång i ordningen jag körde vägen dit har jag ingen aning om. Lovisedal och Rotbrunna är annars de två ledande destinationerna för min del när det gäller vilsekörningar.    Jag...

Den här vintern är en kvarkavinter. Jag vet inte om vädret och fukten bidragit till att Kvarkan stortrivs eller om det bara är ett Kvarkaår. Hur som helst så poppar det upp rapporter om misstänkt och konstaterad Kvarka dagligen just nu och är det någ...

    Eller ja, en gång var träningen visserligen allt annat än en höjdpunkt för mig. Det kom en välrenommerad tränare till vår anläggning och jag hade klätt upp mig lite extra. Det kan ju vara svårt att tro att det går. Men jo då jag hade ekipera...

När jag var liten hästtjej så fanns det i stallarna där man vistades en och annan ”hästkarl” som jag var livrädd för eftersom minsta felsteg ledde till en omedelbar åthutning. Samtidigt ville jag gärna finnas i deras närhet eftersom jag t...

    Om man vill ha en egen häst så är det en bra idé att lägga undan pengar då och då när man har några över. Om man i slutänden har haft lite pengar över tillräckligt många gånger så kan det hända att drömmen slår in.   Jag var väldigt spar...