Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under mars 2015

Av Ulrika Pernler - 27 mars 2015 15:40

När jag var liten hade min pappa dille på att köpa ärtgröna Volvos. Min mamma hatade färgen och pappa påstod att han inte köpte bil efter vilken färg den  hade utan att det var en slump och att det viktigaste var att den hade dragkrok så vi kunde åka alla vändor med våra hästar.

Jag kommer ihåg när han åkte iväg för att köpa ny bil en gång och hur min mamma satt i köket och sa: Bara han inte kommer körandes i en grön bil. Då blir jag galen. Bara en sekund senare rullade pappa in på garageinfarten med vår nya och ärtgröna Volvo. Visserligen en kombi med dragkrok men grönare kunde den inte bli. 


 


Nåja, alla visste ju vilka vi var när vår gröna bil kom körandes. Det var inte så att var och varannan familj rullade omkring i en ärtgrön Volvo 240 utan det  var lite specifikt för oss. Jag tänkte väl inte så mycket på det. Inte lika mycket som mamma i alla fall. 


Bakom vår ärtgöna Volvo så rullade nästan jämt ett väl använt exemplar av Dalavagnen. Den var av brun nött plyfa med gult plasttak och jag var jättestolt att vi hade en alldeles egen hästtransport. 


 


På den tiden visste jag ingenting om hästtransporter med sadelkammare, övervakningskameror eller bakluckor som vägde mindre än ett ton. Jag var glad över en trälåda med två hjul och en ring där man kunde binda fast hästen. 


Den där dalavagnen skrev sin egen historia under årens lopp.


Det var någonting som inte var normalt med dörren… 


En gång var jag på dressyrtävlingar vid Sigtuna Ridskola. Parkeringen låg lite avsides från tävlingsbanan och jag skulle bara gå ner och titta så min häst stod fint i transporten. Jag hann inte mer än in så slog dörren igen bakom mig och jag var inlåst. 


Till saken hör att det tidigare hade suttit ett litet snöre som man skulle dra i för att öppna dörren. Men min häst lärde sig såklart hur man skulle dra i det med tänderna för att öppna dörren. Det gick väl an om man stod parkerad. Men det var mindre lämpligt ute på motorvägen när man tittade bakåt och plötslig såg Picador med hela huvudet utanför transporten i åttio kilometer i timmen. Luggen stod som en plym, läpparna hade blåst isär så det såg ut som han gapskrattade och jag svär på att hans ögon tårades i vinden. 


Tillbaka till parkeringen på Sigtuna. Man kan tycka att man inte skulle behöva vara ensam på en parkering på en tävling. Men det var jag uppenbarligen. Kanske var det lunchuppehåll eller något. Men det dröjde i alla fall nästan fyrtio minuter innan någon hörde mina uppgivna rop på hjälp och räddade mig ur transporten. 


Det var inte enda gången den transporten låste in en person på flit. Vid ett annat tillfälle åkte min pappa själv med en av våra hästar till Ultuna för att besöka hovslagaren. Exakt samma sak hände honom. Han skulle bara gå in och lossa hästen för att sedan kunna fälla luckan. Pang så slog dörren igen och han var inlåst. Stället var helt öde så efter en stund fick pappa trycka ut det lilla fönstret i fram och sticka ut armen för att låsa upp utifrån. Så den dagen fick hästen åka hem med lite extra ventilation i vagnen. 


Jag tror kanske att dörren gav igen för en tidigare händelse. Vi lånade ut trailern till en bekant som skulle på tävling. Hon beslöt sig för att knyta fast sin häst i dörrhandtaget när hon skulle sadla och det slutade med att hennes häst sprang lös på tävlingsplatsen med en transportdörr släpandes efter sig i grimskaftet. Det var en fartfylld historia och dörren blev sig aldrig lik.


Det var förresten inte bara dörren som spökade. Däcken hittade på ett och annat också. En gång låste sig ett av hjulen och började brinna, Jädrar vad med rök det kommer från ett brinnande däck. Jag fick kräla in i den rökfyllda trailern  och lasta ur hästen. Rökpelaren syntes nog över hela uppland och själv luktade jag bränt gummi i över en vecka och fick leka själv i skolan.


En annan gång tappade vi ett av hjulen under färd med en häst i släpet. Bultarna hade gängat loss Men som tur var så ställde sig hjulet på sned under släpet och vi kunde lasta ur hästen utan större problem. Gabbi och jag tillbringade eftermiddagen med hästen betandes i en lånad hage medan pappa gick fem kilometer längs med vägen och letade hjulbultar. 


Ja den transporten lämnade många fina minnen efter sig. När den tjänat ut köpte pappa en vit Volvo istället. Jag tror det blev någon slags brytpunkt för honom. Däremot kom han en dag hemkörandes med en ärtgrön Värmlandsvagn. Men det är en helt annan historia. 

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 13 mars 2015 12:02

Vilken vacker morgon det var idag. Frost och ändå på nåt sätt milt väder, helt vindstilla och vid niotiden kom solen fram. Då en i stallpersonalen var sjuk idag så fick jag rycka in och hjälpa till med utsläppet av våra skolhästar. Jag mår bra ända in i själen varje gång jag ser dem gå ut. Vi är så lyckligt lottade som har så pass generösa marker att våra hästar kan få gå tillsammans  i två stora flockar på mellan 20 och 25 hästar i varje. 


Men det är klart, det är lite arbete med att täcka på och släppa ut så pass många som femtio hästar varje dag. Då underlättar det mycket att hästarna själva går från stalldörren och fram till sina hagar genom att följa de grusade och  inhägnade  "gångar" som vi byggt åt dem. 

   

Jag får rätt så ofta frågor från elever om rangordningen i flockarna, vilken häst som bestämmer och om det är någon som blir utanför. Men jag pratar inte så gärna om rangordning. Kanske blir sådan tydligare om man inte har så många hästar ihop. I dessa stora flockar talar jag hellre om att hästarna fungerar i lite olika grupperingar. Vilka individer som ingår i de olika grupperna kan dessutom skilja sig beroende på vilken situation det gäller. Leka, klia varandra eller i vilken ordning de dricker vatten till exempel. 


Hästarna har så olika personligheter. Några springer ofta runt och drar i varandras täcken, står på bakbenen och utmanar varandra medan andra hellre ser på lite från sidan. Det som är härligt är att alla har utrymme att vara som dom vill och att de andra tillåter det.


Så frågan om vem som är ranghögst måste jag avstå från att svara på. Ingen häst är heller utanför. Det händer att vi sorterar om lite i flockarna om vi ser att något inte fungerar fullt ut. Speciellt på sommaren då vi delar hästarna i fler grupper beroende på vilken sorts bete de ska gå på. De kan tex gå på skogsbete, ogödslat bete eller gödslat bete beroende på sin ras eller läggning när det gäller att tillgodogöra sig gräset.  


                   


Det kan se roligt ut att se hästarna gå på rad på väg ut till hagen men också inne i hagen och där kommer kanske också tanken på rangordningen in. Men faktum är att det är naturligt för hästarna att hålla sig på sina "växlar." En växel är en stig som hästarna använder för att spara på betet likadant som de inte gödslar hur som helst i hagen. Växlarna går inte den kortaste vägen utan kan liksom gå som en meanderbåge genom hagen och där går hästarna på en slingrande rad när de ska gå ut och in. 


  

       


Under den del av året som hästarna går ute dygnet runt så stödutfodrar vi dem under vissa perioder. Speciellt under slutet på sommaren och in på hösten om det varit torrt och dålig återväxt på våra beten. Vi använder foderburar för att inte fodret ska ligga direkt på marken och bli dåligt. 


Vi började med foderburarna för runt fem år sedan eftersom vi blev av med en hel del av våra sommarbeten på grund av att det skulle byggas hus där. Då undrade vi om det skulle bli så att vissa av hästana skulle roffa åt sig och äta hur mycket som helst medan andra skulle bli utan. Men vi hade inte behövt oroa oss. Det råder total frid runt burarna. Jag tror kanske det beror på att vi ser till att ha så många burar att det finns bra med plats åt alla som vill äta och att vi har så stora  hagar att hästarna aldrig behöver känna sig trängda. 


Hur som helst och oavsett vad allt beror på så gör det själagott att se hästarna må bra. Jag tror minsann att jag har världens i särklass bästa jobb! 



 




ANNONS
Av Ulrika Pernler - 6 mars 2015 14:49

Idag vill jag vädra några väl valda tankar om hoppning. Först vill jag bara säga att hoppning är en färskvara och just idag är inte min hoppförmåga speciellt färsk. Men jag hoppar då och då, mest på sommarhalvåret och det är av ren lathet eftersom vi alltid har hinder uppställda på hoppbanan under utesäsongen. Det är roligt att hoppa men otroligt jobbigt att plocka fram hinder. Nästan i klass med att vika tvätt eller rensa ogräs. 


Jag har ju om jag  får säga det själv en gedigen meritlista vad det gäller hoppning och hopptävling. Jag har till exempel hoppat hinder på både längden och höjden både med och utan häst och ibland har jag inte hoppat dem alls. Jag tror faktiskt också att jag kan vara en av få som varit en hel dag till häst på en fälttävlansträning utan att komma över ett enda hinder. Rätta mig om jag har fel. Inte angående om jag kom över något hinder eller inte utan om det finns någon mer som varit i samma sits. 


Ni som känner oss vet att Gabbi och jag alltid tävlar mot varandra oavsett det är ridning, matlagning eller att ligga först på lunchpromenaden. Men när det kommer till hoppningen så måste jag nog säga att vi har turats om att  ha ledningen. 


I tidig ålder så var det hoppning som gällde. Hoppning var roligt och att galoppera var roligt. Resten var sånt man gjorde enbart för att man inte vågade säga nej till sin ridlärare. Vi längtade till hopplektionerna och ville gärna ha en av de nya  hästarna som man dessutom aldrig ridit på. Jag undrar vad man tänkte på… ? Fast å andra sidan har jag inget minne av att det någonsin gjorde ont att ramla av förr.


 


Jag ska väl inte säga att jag var någon stor hopptalang för jag har klara minnen av hur ridläraren gång efter annan sprang efter mig och hästen med ett långt spö för att liksom fösa oss över hindret. Jag hoppas ändå hon kände det som en ynnest att både få jobba och motionera på en och samma gång. I vilket fall så kunde hon med tiden sluta jaga mig och jag tog mig både mot och över hindren av egen maskin. Detsamma gällde för Gabbi men hon hade under en kvarstående tid vanan att sitta av på huvudet precis i landningarna eller ibland redan före hindren. Men hon blev väl omhändertagen och brukade avsluta sin hopplektion på sidan av ridbanan istället inlindad i en filt och med en kopp choklad i handen. 


 



Pappa brukade filma våra bravader på hoppbanan. En sån där tre minuters smalfilm räckte nästan alltid till både min hopprunda och till Gabbis också eftersom hon ändå ramlade av på första eller andra hindret. Det sparade nog en hel del pengar åt mina föräldrar för film var dyrt på den tiden.

 

Jag har en idé om att sätta mig och redigera alla de där filmerna och klippa ihop alla Gabbis vurpor och lägga på nån bra musik. Det finns ett TV-program dit man kan skicka in roliga videos och vinna pengar. Ni kanske har hört talas om det. I vilket fall är jag säker på att min film skulle ha en stor chans att kamma hem högsta vinsten! 

 

 

 

Sen plötsligt en dag hände något. Jag halkade liksom in på dressyrbanan. Jag vann en tävling och tänkte att det var rätt skoj och så fortsatte det. Jag hade äntligen försått att dressyr var mer än att rida runt i ett ridhus. Samtidigt satt Gabbi plötsligt  som klistrad i sadeln (nåja, en del undantag fanns) och började med fälttävlan. Mamma sydde en otroligt snygg rödvit dräkt åt henne och sen den dagen for hon runt som ett skållat troll i vattengravar, jordkällare och över stora stockar.

 

Kontrasten blev precis så stor som ni ser på bilderna nedan. Gabbi flög genom vattenhindret och min häst stannade för att dricka istället… Fast även om det såg ut som hon just då ledde över mig i ämnet hoppning så fick hon sig några rejäla blötor. Inte att förglömma den gången i Vetlanda när hon i överljudshastighet dök utan häst i vattengraven med sina nya läderridstövlar och landade på betongbotten inför en stor publik. 


 


 

Efter det tävlade jag hoppning mer sporadiskt. Jag tyckte absolut att mina hästar skulle kunna både gå dressyr och hoppning så jag hoppade unghästarna under utbildningen även om de snart fick inrikta sig mer på dressyren. Gabbi däremot fortsatte tävla hoppning och fälttävlan mer regelbundet även om hon också börjat svänga in mer på dressyrspåret. Även hon råkade nämligen vinna några tävlingar och upptäckte att här fanns mer att hämta. 


Ja och då kan man ju fundera vem av oss som var i  ledningen när det gällde ämnet hoppning under de åren. Om jag bara skulle titta på bilderna nedan så vet jag vad jag skulle svara. Men det är ju dock så att det fanns mer bakom än vad som syns nedan. Så vi får väl säga att Gabbi var i  knapp ledning under denna period även om jag själv tycker att jag hade mer stil! 


 


 



På sista tiden har det väl börjat sjunka in att jag inte kommer bli någon ny Malin Baryard även om hoppet inte lämnat mig alldeles. Den interna hopptävlingen mellan Gabbi och mig pågår såklart fortfarande och just nu är jag i klar ledning. Speciellt sedan mitt minnesvärda framträdande förra sommaren. Jag är dessutom den enda i familjen eller till och med den enda i släkten som hoppat en hel bana i Spindelmannendräkt. Än så länge ska jag väl tillägga.

 

 



Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se