Hej! Det har varit en härlig påskhelg så här långt. I torsdags så möttes jag upp av ett fantastiskt snyggt utspökat gäng träningselever till min halvsexlektion. Den gruppen vet verkligen hur man livar upp stämningen. Nu är ju påskkärringar rätt så tidlösa. Men om ni tittar riktigt noga så ser ni att en av dem nog är lite äldre än de andra... Ni får gissa själva vilken det är. Även i vuxengruppen efter så fanns fjädrar, förkläden och röda kinder med som ett viktigt inslag av dagens lektion. 

Inte  var mina fredagselever sämre. Uppklädda över tänderna och då ska tilläggas att vi pratar om ett spann mellan tonår och dryga 60 år i jämnt spridd ålder. De hade även med sig en pimpad kvast som jag fick hålla i hela lektionen.  I stallet försvinner åldrarna och det är en av de saker jag gillar så mycket med  stallmiljön! 

Tack alla för att ni tar med er så mycket glädje när vi ses. Jag försöker betala tillbaka med roliga och givande lektioner! 

Hästarna då? Nej, de gör ingen skillnad på om man har målade fräknar, fjädrar eller huckle på hjälmen. De vet att människor är ett konstigt slag och att det är bäst att låta dem hållas. Så de traskade runt med alla sina påskkärringar som om det vore vilken dag som helst.

Tidigare på fredagen, närmare bestämt vid sjutiden på morgonen gjorde jag entré i stallet för att förbereda inför dagens Pay and Ride i Working Equitation. En slags träningstävling i teknikmomentet. Nära trettio anmälda ekipage var det denna gång. Riktigt roligt! De flesta kom utifrån med egen häst. Men ett gäng ridskole-elever var också med. Hoppas fler vågar prova framöver. 

Eftersom det var så många anmälda så frågade jag Lotta Ingvarsdotter om hon kunde hjälpa till med att döma. Jag ska gå den tredje delkursen i min domarutbildnning till WE-domare i augusti så då tyckte jag detta  blev ett utmärkt tillfälle att få gå bredvid och få bra input, tips och råd av en så erfaren domare. Lotta ställde gärna upp. stort tack till henne!

Först skulle banan plockas fram. Jag fick hjälp av några morgonpigga tjejer. Vi pyntade hindren med lite fjädrar och påskägg också förstås och så bjöd vi ekipagen på påskmust och hästarna på morötter. 

Vid nio var ridhuset fullt av nervösa och förväntansfulla ryttare. Lusen och jag red först banan ett varv så alla skulle få se hur den sträckte sig. Sedan gick vi banan hinder för hinder med genomgång av hur de skulle ridas. Därefter fick alla gå banan själv ett par varv och memorera.

Det  hade samlats ekipage på alla nivåer. Från dem som kom med unghäst och skulle göra sin allra första start till några riktigt rutinerade ekipage som redan tävlar på högsta nivån. 

En av de mer rutinerade  var Paulo Bastos  som kommer från Portugal men bor i Sverige. Vad jag kunde höra var publiken på läktaren  imponerade av att få se honom rida sin fina Lusitanohingst Zulu. Vilken förmån att ekipagen hade möjlighet att se några ryttare på så hög nivå för att hitta egen inspiration och få se hur långt man kan skola sin häst med WE. Här finns en filmsnutt på Zulu och Paulo när han rider hemma hos sig. Utan hjälm, så därför lägger jag bara länken här. 

Ni vet ju alla att man ska rida med hjälm, men ännu är det upp till var och en när man rider sin egen häst. I framtiden bllir det nog ändring på det. 

Vid vår tävling den 2 juni återkommer flera duktiga ekipage då vi arrangerar klasser på både Medelsvår och svår nivå. Så då har ni ytterligare en chans att komma och titta. Samt att jag hoppas att många av er som varit med och tränat med era häsar vågar göra en start i någon av de lätta klasserna! :) 

Det finns en hel del filmsnuttar om WE att se på Youtube för den som vill drömma sig bort en stund i väntan på våren. 

Idag blev det en lugnare dag för mig. skönt! Ridskolan rullar på som vanligt idag också. I morgon är stallet stängt. Vi ska ha en mitterminsträff med alla ridlärarna. Rida lektionshästarna och prata och prova olika övningar. Det känns oerhört viktigt att vi som har för vana att stå i mitten av ridbanan också provar att utföra de övningar som vi använder vid lektionsundervisning så vi vet hur de känns och fungerar. 

På tisdag börjar hästfritids, dagridläger och kurser. På söndag den 7:e har vi en Pay and Jump i hoppnig. Dit kan man fortfarande anmäla sig om man kommer med egen häst. maila ridskolan. All info finns på www.uppsalaponnyklubb.se 

Full fart kan man säga.

Ha en fin Påsk!

Hej! Vi kom in på ämnet unghästar på jobbet i morse. För den som har en häst under inridning så kan det snart vara dags att ta upp ridutbildningen efter vintervilan. Förmodligen har hästen mått väldigt bra av sin vila och hunnit växa på sig en hel del. Både kroppsligt och mentalt. Några av målen med hästens utbildning kan vara att visa den på treårstest, kvalitetsbedömning eller championat. Vi var rörande överens om att man kanske inte alltid når målet även om man siktat dit. Det är inte säkert hästen är redo när det väl gäller. I de fallen kanske man gör klokast i att avstå och sikta vidare i lagom takt. 

Tillbaka till september 1988

Efter att jag visat och gått som nummer ett i ringen med Picador på treårspremieringen så siktade vi mot nästa mål som var kvalitetstävlan på Strömsholm i september 1988. Jag hade aldrig visat en häst på något sådant arrangemang. Men jag var ung och funderade aldrig över om jag skulle klara det eller inte. Jag anmälde min häst och så satte jag igång att öva. Det fanns ett litet häfte som hette anvisningar för kvalitetesbedömning eller något liknande. Med det i handen så kunde jag ju inte misslyckas. 

Vi övade hemma vid. Visade häst vid hand på stallplanen och red på ridbanan. Några gånger åkte vi iväg till Brantshammars stuteri och Anette Johansson för att få hjälp med löshoppningen och så småningom den uppsuttna hoppningen. Men inte för många gånger. Jag hade fått lära mig att man inte ska träna för mycket innan visning eftersom hästen kan tappa lite av den gnista den behöver då. 

Så blev det visningsdag. Detta var en varm septemberdag, varmare än normalt. Vi anlände till Ridskolan Strömsholm tidigt på morgonen eftersom vi hade tid för bedömning av hälsotillstånd redan bland de första av dagens åttiotre deltagande hästar. Hälsobedömningen gjordes på hästkliniken som ligger nedanför de vita stallarna. Så jag lastade ur och vi gick nedför vägen och in i springgången där veterinären väntade. 

Picador fick nio poäng av tio på hälsotillståndet. Det finns ett litet kryss för överhull i protokollet och där rök väl tian. Picador fick alltid höra att han var lite för rund. Men han brydde sig aldrig om det utan fortsatte att vara lagom rund tills han dog tjugofyra år senare. På temperament och hanterbarhet fick han också nio. Varför han inte fick tio där finns det ingen hint om. Kanske fick veterinären ta en omväg för att komma runt hans mage. Nio är bra!

Efter veterinärkollen så vandrade vi upp till den stora stallplanen mellan röda och vita stallet. På den tiden var det en enda stor grusad plan och man hade delat in den i några olika delar för hoppning, dressyr och exteriörbedömning. Så det var mycket som hände runtomkring. 

För Picador var det dags för exteriör. Jag kände mig säker på att det skulle gå bra eftersom vi tränat mycket och med den fina poängen från treårsbedömningen i bakfickan. Picador fick åttor på typ, huvud, hals och bål, och sin trav. Men sedan fick han två sjuor. Den ena för att han var tåtrång (inåttåad), vilket stämde. Han var det i tjugoåtta år men det gjorde honom aldrig något. Tyvärr fick han också sju på skritten som blev för loj i värmen och domarna måste ju bedöma vad de ser för dagen. Men 38 poäng på exteriören är inte fy skäms. Även om jag hade önskat mig de där två sista åttorna. 

Direkt efter detta så fick vi ställa upp vid vita ridhuset för fotografering. Jag köpte naturligtvis fotona och idag är de väldigt värdefulla för mig. 

Efter de två första stationerna var Picador lite trött. Det är många intryck för en sån ung häst. Men det var bara att sadla på och värma upp lite kort för hoppmomentet som reds alldeles intill exteriörbanan. Bilden ovanför är från just hoppmomentet den dagen. Det var några rätt så rejäla hinder som skulle hoppas. Jag hade köpt Picador för att jag ville rida dressyr men han hoppade alltid rätt så okomplicerat även om hans teknik inte var den allra bästa. Han fick omdömet god teknik och orädd men bentekniken lämnade mer att önska. 

Så återstod bara gångartsprovet under ryttare. Vi hann vila en liten stund. Men det var hett och Picador var nog egentligen färdig för dagen. Gångartsbanan låg bland de andra på stallplanen. Det var fullt av folk och hästar och högtalare och min fina häst var trött. Vi genomförda ändå vårt ridprov och fick omdömet rena, taktmässiga gångarter men lite slapp och dåligt framåtgripande. Det gjorde mig lite besviken kommer jag ihåg. För jag visste ju att vi kunde mycket bättre. Men samtidigt var jag väldigt stolt över att min fyraåring uthärdat ett sådant eldprov. 

Tänk att jag bara åkte iväg på en sån där stor grej utan att egentligen veta vad det var för något. Vi har visat flera av våra fyraåringar på kvalitetstävlan efter det både Gabbi och jag. De senare gångerna var det lättare eftersom vi hade övat den där varma septemberdagen med Picador.

Att visa hästarna var ett sätt att utbilda mot ett mål och det är bra. Gabbi hade en häst som gick till final som en av de bästa dressyrhästarna på sin visning. Men som jag minns det så lyckades den skada sig precis innan finalen och fick tyvärr stå över. Picador hamnade någonstans mitt i startfältet mot den övre halvan. Han tävlade under sin livstid mest i dressyr men också en del i hoppning. Han fungerade som ridhäst tills han blev fantastiska tjugoåtta år gammal och han trivdes fint med att vara sådär lagom rund. 

Hej! Det är alltid, alltid nödvändigt att tänka säkert när man handskas med hästar. De är stora djur förstås. Men ännu viktigare att tänka på är att hästar är flyktdjur- bytesdjur. Så precis som en liten hare tar till flykten så gör även en häst det när den blir trängd. Skillnaden är dock si så där femhundra till sexhundra kilo. 

Man måste alltid vara närvarande när man handskas med hästar. Med det menar jag att man ska ha sin koncentration på hästen och inte gå och prata med någon annan medan man leder sin häst eller som man kan se ryttare som till och med sitter i sadeln med en mobiltelefon i handen. Det där med mobiltelefoner och att använda dem till häst har varit uppe till stora diskussioner i olika medier för tillfället. Själv tycker jag att man absolut undviker att använda mobilen när man rider. Men det är bra att ha den med ifall det skulle hända något till exempel vid en uteritt. 

Vissa situationer kan bli mycket farliga om man saknar närvaro. Som att gå ut i en hästhage med en flock hästar för att fånga och ta med sig en av dem, eller när man lastar hästen på transport eller då man utsätter hästen för nya miljöer.

Det är inte bara i en flyktsituation man har nytta av närvaron. Även i de små vardagliga situationerna är den nödvändig. 

Som det första mötet med hästen i stallet innan man ska rida. Att ta sig tid att få kontakt, borsta och ta det lugnt. Det gör skillnad!

Själv tappade jag närvaron under bara ett ögonblick i höstas. Jag höll i Rolle som stod klar i boxen med grimma och täcke och i vanlig ordning var ivrig att få gå ut. Rolle som alltid hade för vana att ta ett par danssteg där stallgången svänger till vänster och sedan det lilla morgonskuttet precis utanför dörren. Jag kunde honom utan och innan. Den här gången höll min mamma på att göra i ordning hinkarna med kraftfoder och jag vred på huvudet för att säga något till henne. Rolle som hade myror i brallorna och var på sitt vanliga spelevinkhumör gjorde ett snabbt utfall och bet i luften. Det var bara det att mitt pekfinger var där också... Han släppte direkt när han kände motståndet men det är bra kraft i ett par hästkäkar. Det gjorde riktigt ont och blev ett fult djupt sår, besök på sjukhuset och lång tid för läkning. 

Jag ska erkänna att det fåtal gånger som jag kommit i kläm i samband med hästhantering så är det för att jag har saknat den fulla närvaron. Det har blivit några bett, trampade tår och en gång en riktigt hård smäll då en häst fick en plötsligt panikattack vid vaccinering. 

Närvaro! Kom ihåg det ordet. För kan man hantera sin häst med närvaro så kommer man  förutom säkerhet också vinna en fin kontakt med hästarna på köpet.

Hej! Jag brukar inte klaga på väder. Men idag är längtan efter våren påtaglig... Jag skulle vilja säga att det är en sån där dag som man hellre går in än ut. Även om man är en häst. Eller en katt också för den delen. Finns det något så drygt som katter som sitter innanför kattluckan och klagar högljutt för att det inte är det väder de tänkte sig?

Jag har stuckit ut huvudet ett par gånger i dag och det har jag "ångrat". Snålblåst. 

Nu ska jag strax iväg och hålla en lektion och sedan ha ett möte. Därefter får det vara "färdigutstucket" för min del denna dag. 

En anledning till att jag vill ha bort isen är att min häst har fått ett sånt där retfullt litet broddtramp precis i kronranden. Så länge han är broddad så måste han såklart trampa upp det lite lagom mest hela tiden. Jag har pysslat på med galoppbandage på mornarna innan utgång. Dem har hann glatt tuggat i sig. En dag fick jag idén att han kunde ha ett par enkla boots på sig istället. För enkelhetens skull. Dem åt han upp på mindre än tio minuter. Det blir inte billigt... Så lite sol tack- så isen smälter- så jag kan spara pengar! 

För att breda på litet extra så la Emilie ut en bild på hur det såg ut vid den här tiden förra året. Titta själva:

(och för den som tänkter påpeka att man inte får rida i linne på UPK så kan jag berätta att bilden är tagen i ett annat stall. Varje stall har sina regler. )

Fast då kan jag ju påminna Emilie om att det här också var i mars något år innan det:

Där var det visst inget kortärmat...

Jag tycker heller inte att Vanja och hennes mamma ser så värst varma ut en marsdag 2010:

Inget kortärmat där heller!

Nä, nu får det vara sluttjurat! Våren lär dröja ett bra tag. Vi har ju hela april framför oss. Jag är född i mitten av april och den dagen var det minsann snöstorm brukar min mamma berätta. 

...men liiiite värme skulle inte skada....

Hej! Igår var det dags för vår årliga inbjudningstävling i hoppning för alla ridskolor i Uppland. Denna typ av tävling är en möjlighet för ridskolornas hästar och elever att få komma ut på tävling vilket är både utbildande och roligt. 

Visste ni att i Uppland finns det runt ett femtontal ridskolor som är anslutna till Ridsportförbundet och i hela landet finns det cirka femhundra ridskolor och runt tiotusen ridskolehästar. 

Jag tror jag räknade till att hela tjugosju av våra fyrtio ridskolehästar stod knoppade och ryktade på lördagkvällen  innan tävlingen. Hästarna var så fina och jag antar att ryttarna var hemma och fyllda av förväntan inför söndagen.

Denna gången hade förutom UPK ekipagen också ryttare och hästar från Säva Ridskola, Gimo Ridskola och Bälinge Ridskola fått möjlighet att delta. Så fyra av Upplands femton anslutna ridskolor fanns på plats. Som vanligt önskar jag att det kunde vara något flera då jag är helt säker på att många ridskolehästar mår bra av och uppskattar att få vara med på lite äventyr som bryter vardagen. I alla fall kan jag tydligt se att våra ponnys och hästar gillar att få vara i rampljuset. 

Innan man hoppar banan är det bangång då man går själva banan till fots för att lära sig vägarna och planera sin ritt. Att kunna gå banan tillsammans med sina klubbkamrater och ledare från klubben ger bra rutin och fin gemenskap. Dessutom passar många på att gå banan med ryttare från de andra klubbarna och den gemenskapen är minst lika viktig. 

Sedan är det dags att värma upp hästen. Att lära sig hur man lägger upp en framridning är också en konst. Hur länge ska man rida? Vad gör man inne på framridningen? Hur många språng är det lagom att ta? Vilka regler gäller när man möter andra ekipage på spåret? Det är bra att det finns en ridlärare på plats och hjälper till. 

Så till sist är det dags att rida in på banan och rida från nummer ett och i mål. Visst finns det en dröm om att gå i mål som etta men att komma runt banan kan också var en seger i sig. På bilden är det Matilda Schenning och Viking som rider felfritt. 

Det var ungefär sjuttiofem starter på söndagens tävling och lika många fina ritter! Någonstanns känner man att man har lyckats när man ser alla dessa underbara ungar och ungdomar som är så bussiga mot varandra och mot hästarna. Glada miner, uppmuntrande ord och schyssta ryttare. Säger bara SUPER!

JoeJoe 6 år var UPK:s yngsta deltagare bland hästarna. Frida Engvall red och "Jojje" fick rosett för felfri ritt. 

Putte 25 år var äldsta deltagare bland hästarna och Elinor Eriksson red. Felfritt och rosett i båda klasserna blev det för den blixtsnabba seniorponnyn med en junior på ryggen. Underbara Putte!

I de första klasserna var det Clear Round som gällde. Det vill säga att alla som rider banan felfritt får en rosett. Först ut att inkassera en rosett var Stella Sörén och Rafael. Men även Frida och Sammy, Nathalie och Poppe, Juliana och Goliath, Frida och JoeJoe, Elinor och Putte, Johanna och Saffran, Soife och Nemo, Matilda och Viking, Cornelia och Lemans och Olivia och Golitath red Clear Round. Och så fick vi möta Wally E, som bott hos oss och som numera är ridskolehäst på Gimo Ridskola. Wally fick också en fin rosett med sig hem! 

Från 0.80 m och högre var det grundomgång och omhoppning. Emilie Krusing och Lola vann i 0.80 m och i samma klass var Tova Stenvi och Waldemar tvåa och Frida Engvall och Tiffy trea. I 0.90 m klassen vann Tova och Waldemar. 

Tova Stenvi och Waldemar

Några av våra lite yngre och på tävling orutinerade hästar deltog med instruktör i sadeln. Bland annat Frits som reds av Lisa Öfverström som gjorde två rundor. Varav den första var spänd, Men redan den andra rundan kändes det mer hemma och Frits hann med att hoppa hindren. Linnea Lide gjorde två felfria rundor med Munsboro O'Malley (Olle) och Therese Engman hoppade felfritt med Munsboro Porthos och Kildinan Welsh Clover. 

Jag skulle vilja berätta att samtliga ryttare och hästar gjorde jättefina insatser och jag hoppas ni är stolta över vad ni presterade. Vill ni läsa hela resultatlistan så hittar ni den här! 

Välkomna tillbaka på nästa hopptävling alla Upplands Ridskolor och alla fina ridskolehästar! 

Hej! I morse fick det bli lite arbete i tömmar för Lusen. Det är bra omväxling för hästen att få jobba utan ryttare på ryggen. Sen ska jag ju inte sticka under stol med att det är bra motion för oss ryttare också där  vi springer runt i spånet. Alltid i fel sorts skor förstås. Antingen stallskorna med stålhätta...(rekommenderas inte) Eller i ridstövlar vilket jag kan intyga inte är speciellt löpvänligt. 

Efter det så var jag hem en sväng för att uppdatera hemsidan och lägga in lite adresser i idrott online. Det är ett ständigt uppdaterande för att hålla registren aktuella. 

Efter lunch så kokade jag en termos choklad inför eftermiddagens skolmästerskap i dressyr på Jälla skolan. Man får använda alla sätt man kan för att hålla sig varm i ridhus på vintern. Choklad är ett bra och gott sätt. Så fick det följa med en packe filtar och underställ förstås. 

Jällaskolans elever och hästar kämpade på fint och inte en enda red fel väg vilket såklart kan hända när man rider program. De små problem med vägarna som ändå uppstod var de klassiska för programmen i LC och LB. Nämligen bågarna och volterna. 

Än en gång så börjar jag fundera över varför just serpentinbågarna ska vålla sånt problem vad det gäller vägvalet. Jag vet att jag har varit inne på det förut. Men det är nästan vanligare att man tappar vägen i den första bågen än att man inte gör det. (Se bilden nedan.)

Min fundering har ju varit om det är tränarnas och instruktörernas sätt att förklara vägen som gör detta. 

"-Rid inte ut i hörnet!"

Så säger vi ju. Detta för att man inte ska rida djupa hörn i serpentinbågar utan mer placera bågarna som halvcirklar. Men man ska ju ändå hela tiden ut till tangeringspunkterna.(se bilden nedan)  En gång per båge ska man tangera spåret. (gul cikel) 

Jag ska göra ett test och inte säga ett ord om att inte rida ut i några hörn och istället prata om tangeringspunkter och cirkelbågar. Vad tror ni?

Samma med volterna som nästan alltid blir för små. Även tjugometersvolterna tenderar att hamna innanför spåret i de lättaste programmen. Men om man istället lär eleverna att rida ut till tangeringspunkterna så kanske... .

Själv tycker jag att det är mycket lättare att forma runda volter om man alltid delar in dem i fyra delar och ser nästa punkt hela tiden. Prova får ni se. 

Vad som är en tjugometers volt, en femtonmetersvolt och en tiomeetersvolt måste man öva på innan man rider programmet. Stega ut dem till fots. Sätt ut koner. Och nöt på! 

Nu återstår en dressyrlektion och sedan mina ordinarie ridskolelektioner på fredagkvällar innan jag kan låsa och släcka stallet för natten. Sedan bär det rakt hem till badkaret kan jag lova för att tina upp en frusen kropp men varm själ. 

Hej! En gång när vi i träningsgruppen skulle rida hopplektion så bestämde vi oss för att vara lite busiga. Vi brukade nämligen få rida fram själva och sedan kom ridläraren efter tio minuter och lektionen startade. 

Den här gången tänkte vi att vi skulle skoja genom att ta varsin av stallets som vi tyckte nybörjarhästar. Vi sadlade i ordning Vaquero som var känd för att vara väldigt lat och långsam, Mazurka som inte var känd för att vara någon storhoppare, Bestman som vid det laget började bli rätt så gammal och så vidare. 

Vi fnissade i massor medan vi satt upp och vi hann precis skritta och  trava några varv innan vår ridlärare dök upp i dörren. Lite oroliga  var vi allt då vi inte visste om vi skulle få skäll eller om vårt skämt skulle gå hem överhuvudtaget. 

Men reaktionen uteblev totalt och istället blev vi beordrade till trav i höger varv och  uppvärmning på cavalettiserien. 

Vi tittade lite frågande på varandra men ingen sa emot för det gjorde man bara inte. Så vi tog tyglarna och gick över till trav. 

En stund senare styrde jag Vaquero mot en oxer och han spetsade öronen och tog ett stort språng över. 

Det var en nyttig läxa vi fick lära den kvällen. 

Man lär sig något på alla hästar! Och just dessa hästar som på ridskolan ibland kan anses gamla, lata eller till och med förbrukade är ju egentligen de allra bästa läromästarna i stallet. Det är bara ryttarens förmåga och vilja att lära som avgör hur mycket man kan plocka fram. 

Ödmjukhet

Lola E, femton år, utbildad på ridskolan och tävlad i Medelsvår B dressyr, ingått som laghäst upp till division 1

och även tävlat 110 hoppning. Har lyckats kvala till nationell dressyr på medelsvår nivå och varit Distriktsmästare i dressyr. 

Lemans, sexton år, hästen som välkomnar varenda ryttare, utbildad på ridskolan och tävlad LB dressyr och LC hoppning.

Gör nu karriär som WE häst och ska starta LA i juni. 

Peperoni, nitton år, har varit Distriktsmästare i dressyr och tävlat LB samt LC hoppning.

Ingått i lag i dressyr.

Monarch, tjugoett år. Tävlad framgångsrikt upp till LA i både hoppning och dressyr.

Varit med som laghäst i division 1 hoppning och division 2 dressyr. 

Putte, stallets gamling, tjugofem år och still going strong. Tävlat framgångsrikt upp till LA hoppning och ingått många år i klubbens division 1 lag. Putte tycker fortfarande det är roligt att få komma ut och hoppa en klass även om det är på lite lägre höjder nu för tiden. 

Hej! Igår morse när jag red i ridhuset så samlades det ett imponerande  stort gäng dressyrryttare av det lite yngre slaget på läktaren. Lusen passade på att showa lite eftersom han vet att det är skillnad på evenemang med publik och vanliga läktartomma dressyrpass. 

När jag hade ridit klart så tågade hela gänget in i ridhuset för att bygga dressyrstaket till söndagens Skogsbärsdressyr som är en tävling på klubbnivå. 

Fantastisk roligt att se barn från åttaårsåldern och uppåt knata runt i manegen släpandes på en planka till ett dressyrstaket med målet att rida ett dressyrprogram. För dressyr är roligt, men det är också lite svårt att förstå sig på. Jag menar att på en hinderbana så får du resultatet direkt. Om ekipaget stannar på hinder eller slår ner en bom så har man dragit på sig fyra fel och det vet man i samma sekund som man hör bommen falla till marken. 

I dressyr kan det vara svårare. Den där volten kan bli både för stor och för liten och oval eller någon helt annan form... Det kan gå för fort eller för sakta. Hästen kan gå över tygeln eller bakom handen eller mot handen. Det kan bli avbrott och galoppinslag. Ja, mycket kan hända. Men det kan också gå sådär alldeles utmärkt! Hur som helst är det modigt och glädjande att så många vill vara med och visa för domaren hur mycket de har övat och lärt sig! 

Dressyr är roligt! Det blir dessutom bara roligare ju mer man lär sig och förstår vad det går ut på och med en bra dressyrgrund så blir man också en säkrare hoppryttare!

Fast....

Jag måste erkänna att det funnits ett par gånger då jag i efterhand önskade att jag stannat kvar i sängen och sovit istället för att dra iväg på tävling...   ;)

En gång åkte Gabbi och jag iväg till Enskede med varsin häst. Dessa två hästar var grannar i stallet och grannar i hagen och dessutom så red vi tillsammans nästan varje dag. Så vi borde ju ha annat att det skulle kunna bli problem... Mitt i allt så fick vi startnumren rätt så nära varandra så det som hände har ni kanske redan listat ut. 

Gabbi red först på banan med Pasolini och jag och Picador huserade på framridningen. Om två goda vänner ur hästvärlden får mer än femtio meter mellan sig så sätter  de igång att gnägga. Oupphörligen! Hästarna skrek varannan gång och musiken i högtalarna hade ingen chans att göra sig hörd. Det går heller inte att rida något som kallas gångart medan hästen gnäggar oftare än den tar ett steg framåt. 

Gabbi var inte helt glad när hon kom ut från banan....

Så var det min tur. Jag bredde på lite till då Picador inte bara stoltserade med att gnägga mer än han andades. Han låtsades dessutom vara livrädd för transporten som domaren satt i. Varje gång man red upp på kortsidan närmast domaren så fick hon dessutom luta sig ut för att se ordentligt varvid jag genast bytte riktning med min häst. Inte avsiktligt och inte enligt programmet. 

Jag var inte heller helt glad när jag kom ut från banan...

Hade vi haft post-it lappar med oss hade vi nog limmat en på vardera hästbak med en väldigt låg siffersumma och ordet REA på. 

Men nu hade vi inga sådana så vi fick lasta våra hästar och åka hem. Tur  var väl det för vi tyckte hemskt mycket om båda hästarna trots allt och snart var vi på tävling igen. 

En annan gång var jag i Heby och skulle rida program på utebanan som då låg alldeles intill parkeringen. Jag fick startsignal och sträckte på ryggen innan jag red upp på medellinjen. I samma sekund som jag hälsade på domaren så var det en häst som slet sig och kom lös på parkeringen... 

Ja, i korta ord kan man säga att under hela mitt program så varvades vi runt banan av en lös häst med efterhängande skränande folkhord i hög hastighet. Det var inte det utlimata läget för att hålla koncentrationen för varken mig eller min häst. 

Med facit i hand så kan jag ändå se att även de gångerna dressyrtävlingen kunde sorteras in under rubriken katastrof var lärorika på sitt sätt. Man kan inte alltid påverka vad som kommer hända och ibland får det helt enkelt lov att gå dåligt. Det är inte hela världen. 

Med tiden har jag förlikat mig med att man får ta det som det kommer. Så idag tror jag att jag klarar ut överraskande situationer på ett bra sätt. Utan att bli stressad eller ens sur över sånt som man ändå inte kan påverka. 

Ta bara i Frösåker för ett och ett halvt år sedan. När jag lyckades ramla av min bockande häst precis när domaren blåste till start. Det var bara att springa runt hästen, stoppa foten i stigbygeln och hoppa upp i sadeln igen. Jag kunde rida hela programmet och kom fyra i klassen och jag tror mycket berodde på att jag inte satt och grämde mig under ritten över vad som just hade hänt.