Hej! Förutom det traditionella ”tävlingsovädret” som jag vädrade här på bloggen igår, så skulle jag vilja ta upp en del konstigheter som vi hästfolk har för oss på väg till tävlingen och under själva tävlingsdagen.

 

När det är dags för tävling så stiger vi gladeligen (nåja…) upp klockan 04.30 för att åka till stallet och ordna med alla förberedelser. Att hästarna ibland så gott som får frukosten före kvällsmaten är inget som de verkar bry sig om.

 För att åka på tävling så behövs det för övrigt en hel armé av folk som vant rör sig runt tävlingspersonen och dess häst. Det ska packas hönät, sadlar, träns, borstar, glansspray och en hel massa andra grejor.

Eftersom det mesta kan (och brukar) gå sönder under en tävlingsdag så måste man ha två av allting. Att ha två par tyglar, två par ridstövlar, två par vita ridbyxor och så vidare är något jag varmt rekommenderar. Har man glömt att ha två av en enda sak så kommer den att gå sönder! 

I precis utsatt tid rullar tävlingsekipaget med sin stab ut från stallplanen och mot destination tävling. På radion spelas ”Skivor från Vetlanda”. Det är ett radioprogram som skulle kunna användas i terrorsyfte vid eventuellt krig eller liknande.

 

Det är alltid tomt ute på vägarna så där dags. Möjligtvis blir man stoppad i någon poliskontroll och alltid med kommentaren: - Ja, det är då bara hästfolk som är tokiga nog att vara ute så här tidigt på söndagsmorgonen.

 

Efter ett tag så åker man förbi en golfbana. Alla i bilen tittar ut genom rutan.

 

Så säger man: - Vilka galningar! Ute på golfbanan redan klockan sex på söndagsmorgon!

De andra i bilen nickar instämmande och ingen har en tanke på att den sitter i bilen på väg till hästtävling, att de fodrade i stallet klockan fem, packade bilen och lastade hästen. Vilken tid de klev ur sängen därhemma har samtliga redan förträngt…

 

I exakt utsatt tid rullar bilen in på tävlingsplatsen och ryttaren springer till sekretariatet för att göra sin startanmälan och visa pappren. De övriga i bilen är helt och hållet inställda på sina uppgifter och inställer sig vant på sina positioner.

 

Folket som rör sig runt tävlingsekipaget måste vara utrustade med en stor dos av tålamod eftersom de får räkna med att allt som kommer gå åt pipan under dagen kommer att vara deras fel. Oftast består dock tävlingsstaben av nära och kära (läs föräldrar och en syster om man har en sådan).

 

Jag måste få inflika en sak där och det är att när man har kommit upp i min aktningsvärda ålder så har ens konkurrenter också kommit upp i samma ålder och vi åker alla fortfarande på samma tävlingar. Det bästa av allt är att vi fortfarande har våra föräldrar med oss till tävlingsplatsen. Det är som en stor familjeträff skulle man kunna säga.

 

De allra skröpligaste föräldrarna brukar baxas till någon bänk i söderläge. Där sitter de och prata gamla minnen från forna tävlingdagar. De som fortfarande är vid god vigör springer (…) omkring med trasor, dricka, nosremmar och dressyrprotokoll. Precis som de alltid har gjort. Jag undrar om hockeyspelare har samma uppbackning?

 

När ryttaren kallas in på banan får staben en välbehövlig paus. De sätter sig på läktaren och biter på naglarna i ungefär sex minuter. Går det bra så förflyter resten av dagen i solsken. Går det sämre så får staben bereda sig på moln.

 

När tävlingen är slut så rullar ekipaget hem mot stallet igen. Alla är trötta, smutsiga och hungriga. Framme i stallet så lastas hästen ur, sköts om och får sitt välförtjänta foder. Alla grejor packas upp och läggs på sin plats.

 

När ryttaren och staben anländer till sina hem sitter resten av folket och äter frukost efter en lång och skön sovmorgon.

Hej! Idag skulle jag vilja ventilera ämnet ”tävlingsväder”. Frågan är om det egentligen finns något väder som kan kallas tävlingsväder eller om det enbart finns olika former av tävlingsoväder.

 

Tävlingssäsongen närmar sig nu med stormsteg. Vissa individer har redan varit iväg på säsongens första start och några står redo att lasta och åka. Själv anser jag att det än så länge är alldeles för tidigt för tävling.

 

Framför allt är det kallt och av naturliga skäl är det ofta dåliga framridningsmöjligheter. Det vet man när man åker iväg i januari och det är tjugo minusgrader! Ändå så är det alltid någon pajas som måste fråga i sekretariatet varför utebanorna är frusna…

 

Under åren har jag besökt många, många isiga framridningsbanor. Jag har hittat någon liten bit på en långsida där man kunnat trava ett par meter. Så har jag vänt tillbaka och travat de där metrarna en gång till. Sen har det varit dags att göra entré i ridhuset.

 

Hästen är kall och spänd, fingrarna knastrar när man försöker böja dem och tårna har ramlat av i stöveln. Faktum är att man knappt ser domaren för all rök som strömmar ur munnen för varje andetag.

 

Kommer ni ihåg den där scenen i Emil i Lönneberga när Alfred och Emil är på väg att frysa ihjäl i en snödriva. Plötsligt så hör man ljuv musik och det är sommar, Emil och Alfred badar och skrattar i sjön. Sådana hallucinationer har jag haft i massor när jag har tävlat på vintern.

 

Då har det hänt att jag funderat vad jag egentligen håller på med…

 

Kanske är det åldersrelaterat. Jag minns nämligen en gång när Gabbi och jag bestämde oss för att åka till Akademistallet och tävla i december. Det var inte bara att det var 25 minusgrader, becksvart och isande nordanvind. Vi hade också dubbel uppsättning ponnyer med oss (läs fyra strycken!!!). Än i dag vet jag inte hur i all världen vi kunde övertyga pappa om att vi skulle åka iväg med alla dessa ponnyer.

 

Vi red två klasser var (åtta rundor allt som allt!!!) och håvade visserligen in rosetter i stora lass. Men stackars pappa han gjorde inget annat än att åka fram och tillbaka med trailern och lasta på och av ponnyer. Gabbi och jag höll oss förmodligen varma genom att rida. Fast jag minns att när den sista klassen var slut så stod vi i becksvarta mörkret på stallplanen utanför det gamla stallet vid UVFK och huttrade medan vi väntade på att pappa skulle komma och köra nästa hästlass.

 

Något liknande skulle ALDRIG hända idag! Jag skulle inte ens tänka tanken.

 

Med detta är det inte sagt att vinterväder alltid är det värsta. Det kan regna också! Vågor med toppar på runt fyra meter på framridningen har jag upplevt en gång. Först kom en regnflod utan dess like, som tur var hade jag inte lastat ur ännu. Vi satt och tryckte i bilen medan regnet trummade på rutorna.

 

När det lättade upp och minskade till ett helt vanligt ösregn så lastade jag ur och satt upp för att rida fram. De vita tävlingsbyxorna blev förstås genomblöta och genomskinliga direkt. (Bara det…!) Strax därefter började det storma något hysteriskt. Vattenmassorna som inte sjunkit undan i den mättade marken började bli till vågor med vita gäss på topparna. (raden är delvis stulen från Family Four, melodifestivalen 1974, Räkan vet!) Där satt jag och red. Hästen hade vatten upp till knäna och vi ömsom simmade motströms och ömsom medströms. Jag vet inte vad som var värst.

 

Medan jag övade simning med häst funderade jag verkligen över vad jag egentligen håller på med…

 

Förutom Regn kan det också bli en lite läskig kombination av regn och blixtar! Det hände i somras när jag skulle göra debut i LA med Ronaldhino. På framridningen så öppnade sig himlen och öste ur sig allt vatten som överhuvudtaget kan ha suttit däruppe. Som om det inte vore nog så började det åska och blixtra helt galet mycket.

 

Allt ”runtomkringfolk” räddade sig in i ridhuset och lämnade fyra ryttare åt ödet ute på framridningen. Hästarna vägrade ta ett steg och det slutade med att vi ställde oss i en hög mitt på banan med svansarna mot vinden. Skulle vi dö så skulle vi åtminstone göra det tillsammans.

 

Här sitter jag mitt ute på fältet mitt under en pågående naturkatastrof. Tänkte jag. Som om det inte vore nog så sitter jag uppe på en häst med fyra järnskor. Snacka om dödslängtan!

 

När jag tittade bort mot ridhuset kunde jag se folket sitta på läktaren därinne med näsorna tryckta mot fönstren för att inte missa något av skådespelet. Jag lyfte handen i en svag Silviavinkning (men hade nog velat göra något annat) så drog jag trött upp mungiporna och avfyrade ett stelt och falskt leende.

 

Efter ytterligare tjugo minuter avtog åskan och regnet. I samma sekund som den sita droppen föll och hästarna äntligen kunde tänka sig att flytta sig ur sin position så ropades mitt namn upp i högtalaren…

 

Den gången funderade jag verkligen över vad jag egentligen håller på med, samtidigt som jag tackade han där ovan för att det inte rykte ur mina förkolnade öron…

 

Förutom dessa väderförhållanden kan det också bli värmebölja på tävlingsplatsen. Är det inte något av ovan stående vädertillstånd så är det garanterat värmebölja. Det betyder gassande sol, onaturligt stora flugsvärmar, slut på dricka i cafeterian, huvudvärk och ett dammoln som seglar bortåt över slätterna.

 

Där försvann underlaget till dressyrbanan, tänker man medan man börjar räkna ut i huvudet vad det kommer att kosta att anlägga en ny bana.

 

Men den bästa belöningen med tävling i värmebölja kommer inte förrän på natten. Då vaknar man i ett tillstånd av fullständig hjälplöshet eftersom man har fruktansvärd kramp i båda benen samtidigt. Då har det hänt att jag funderat vad jag egentligen håller på med…

 

Avslutningsvis vill jag önska er alla en mycket trevlig tävlingssäsong!

Hej! 28 januari och den första träningen för Uffe är gjord. Vi kämpade, pressade oss och svettades. Efter lektionen, när vi skött om våra hästar och var på väg för att äta lunch så sa den ena efter den andra; - Jag känner redan träningsvärken komma smygande. Den tredje gången som jag hörde exakt samma kommentar var det nära att jag skrek BINGO! Men jag höll mig eftersom även jag kunde känna träningsvärken smyga sig på.

 

Träningsvärk är egentligen det enda onda som man längtar efter. Det kan till och med göra ohyggligt ont och ändå är man tvungen att då och då ta fingrarna och trycka lite på den ömmaste punkten. Då ilar det i hela muskeln och ögonen tåras samtidigt som man känner en inre känsla av stolthet för vad man har åstadkommit.

 

Träningsvärk hos ryttare är relativt enkel att känna igen. Efter ett riktigt bra pass sätter den sig helst kring musklerna i mage och rygg. Man får en lätt framåtlutad, lite bredbent stil när man går. Man behöver aldrig mer fundera över varför Zeb Macahan gick som han gjorde efter en dag på hästryggen.

 

Av egen erfarenhet vet jag att vi i morgon kommer att tävla inbördes i personalgruppen om vem som har ondast i kroppen. Vi kommer att skratta rått åt varandra. Det ser jag fram emot!

 

Så till något helt annat. Jag skulle vilja göra alla våra medlemmar uppmärksamma på att de alltid har tio procents rabatt hos Uppsala Trailercenters ridsportbutik. Det dyker också upp något som heter ”månadens erbjudande” varje månad (förstås…).

 

Vill ni ha månadens erbjudande hemskickat till er via E-mail så kan ni bara skicka ett mail till Johan på ridsport@trailercenter.se . Om ni går till startsidan på UPK:s hemsida www.uppsalaponnyklubb.se så kan ni klicka er direkt in på Trailercenters hemsida och titta i katalogerna över deras sortiment.

 

Jag undrar om inte  hästarna i stallet står och skrattar bakom ryggen på alla oss som har träningsvärk… eller…

Hej! I morgon är det den första Uffe-träningen 2009. Det är stort!... Nu hade vi ju tänkt att vi skulle öva in diverse trick och överraskningar över vinteruppehållet.

 

Men dagarna rusade förbi i exakt samma tempo som vanligt. Lite galoppombytesträning och samla-öka-gymnastik har det förstås blivit.

 

Nu ska det bli skönt att få ett par kritiska ögon på det hela och en rejäl utskällning så man blir klar i tid till tävlingssäsongen!

 

Gabbi snackade någonting om utslitna bromsskivor och skev framvagnsinställning. Själv behöver jag justera gasen som hänger sig regelbundet.

 

Hästarna känns i alla fall fulltankade och välsmorda. Redo för nya utmaningar. De brukar höja huvudet och spetsa öronen när de leds in i ridhuset och upptäcker att det är träningsdags.

 

Är det någon av er hästägare som sitter därute och bara längtar efter att få träna så har vi ett par platser lediga på onsdagsförmiddagarna. Ni kan läsa mer på vår hemsida www.uppsalaponnyklubb.se under rubriken ”Nu startar Uffeträningarna”.

 

Igår smög Rikki med på en lektion med Elvira i sadeln. Ridfröken Therese rapporterar att det gick bra. Nu när han är uppe i bra kondis så ska han skolas in på riktigt i verksamheten. Det är ändå viktigt att ge de nya hästarna gott om tid att acklimatisera sig i den nya miljön och med de nya rutinerna.

 

Rikki verkar trivas väldigt bra i stallet. Han är nyfiken och pigg på allt som händer och hälsar mer än gärna på dem som kommer förbi.

 

Viking, vår andra ”nya häst” fungerar väldigt bra i verksamheten och går lektion fem dagar i veckan nu. Alla som har ridit honom har blivit förtjusta i honom och det är inte svårt att förstå. Han är mjuk och fin att rida och dessutom väldigt klok på hinder. Att han är hur mysig som helst att sköta om är ju inte heller fel.

 

Den här veckan är der redan fjärde lektionen för terminen och hästbyte för eleverna. Det är inte klokt egentligen. Men vi håller på för fullt för att sammanställa och få ut informationen inför sommarens läger och kurser. Håll ögonen öppna för det är en del nyheter i år! Mer info kommer inom kort!

Hej! Igår kväll gjorde jag min årliga visit hos Erica i Vattholma. Detta endast efter att hon fösäkrat att hon skulle baka massor av kakor förstås.

Sten och Vanja var också inbjudna till "kalaset" Vi fyra bildar gruppen "De fyra Musketörerna" eller som man säger i vardagligt tal Valberedningen.

Jag åkte hemifrån extra tidigt eftersom jag alltid räknar med att åka vilse när jag ska någonstans. Det var riktigt ruskväder, mörkt, regnigt och blåsigt. Men i bilen var det varmt och skönt och bra musik också som jag kunde sjunga med till.

Efter förra årets fadäs var jag dock något nervös för hur själva parkeringen skulle gå till. Erica och Bosse bor nämligen i ett väldigt fint och stort rött hus med tillhörande små bodar runtom. Där finns också diverse kringarrangemang såsom stenmurar, luktor, trädgårdstomtar (är inte helt säker...kan ha varit bosse...) och så vidare. Den här årstiden får man också räkna med lite snö på marken vilket försvårar själva navigeringen på okända gårdsplaner.

Förra året tyckte jag själv att jag hittat världens bästa parkering. Detta visade sig sedemera vara mitt på Ericas och Bosses nyanlagda gräsmatta vilket jag har fått höra nog så ofta under året som gått...

- Var inte orolig! I år ska vi hjälpa dig att hitta en bra plats att parkera på! sa Erica tröstande i samma veva som jag beställde extra goda bullar.

Så igår svängde jag in på den sista lilla vägen mot huset. Det var som sagt regnigt och mörkt och jag kände hur det knep till i magtrakten.

Så plötsligt lyste en stor strålkastare upp hela framsidan på gårdsplanen. Bara ett par meter framför bilens nos såg jag en U-formad anordning av pinnar och randiga plastband. Strålkastaren var riktad mot platsen och jag fick en uppenbarelse. Där ska jag stå!

Jag lade om ratten och rullade fint in på parkeringen. Som om det inte var nog med plastbanden så stod en alldeles äkta parkeringsmätare nedstucken i en bit betongrör där också. WOW!

Jag kände mig Såååååå hedrad. Allt detta bara för mig (eller var det för gräsmattan....)!

Jag stängde av motorn, klev ur bilen och stegade fram mot mätaren för att kolla timtaxan. Precis när jag stod och rotade efter mynt i väskan kom jag på att det var söndag.  Söndagar är gratis, tänkte jag, så gick jag för att plinga på dörren. Nu var jag sugen på de där bullarna!

Erica öppnade och såg mäkta nöjd ut över sitt arrangemang och sin räddade gräsmatta. Eftersom jag inte åkt mer vilse än lovligt så var jag först men strax därefter så rullade ännu en bil in på gårdsplanen.

Strålkastaren tändes och vi tittade ut genom förnstret och såg en röd Volvo. Det var Vanja och hennes mamma Ann Marie som naturligtvis hittat den ultimata parkeringen.... PÅ GRÄSMATTAN!!!

Ja du Erica! Nästa år blir det till att göra två utmärkta parkeringsplatser.

Tack för bullarna förresten!

Ovan ser ni de något suddiga bildbevisen. Den röda bilen är Ann Maries! Den gröna som står där man ska stå är min!

Hej! Idag har vi haft klubbtävling i Dressyr på ridskolan. Jag satt som domare i de två första klasserna som var LC:1. Den ena för ridskoleekipage och den andra för träningselever och privatekipage. Jag måste få passa på att skicka ut en jättepacke med beröm till alla som red så fint. Vilka fina sitsar och bra vägar! Drygt trettio ekipage var det allt som allt.

 

Efter detta så reds klasserna LB:1, LA:1, LAP:1 och MsvB:1.

 

När jag hann så pratade jag lite med Maria som satt som skrivare. Hon ställde en bra fråga som jag vet att många undrar över, nämligen: Behöver hästen verkligen gå på tygeln i LC?

 

Svaret är Ja. Det ser man ganska enkelt om man studerar det dressyrprotokoll som man får efter genomförd ritt. Längst ned får man betyg under något som heter ”Allmänt intryck”. I LC:1 under punkt två bedöms hästen form (eftergift på tygeln) med en koefficient 2. vilket betyder att poängen är viktig och dubblas i protokollet.

 

För varje gång man går upp i svårighetsgrad i dressyr så tillkommer högre krav på form, framåtbjudning, lösgjordhet och samling. Men en sak är lika i alla program. För att få en godkänd poäng ska hästen gå med eftergift.

 

Så här ser de Allmänna intrycken ut för några olika klasser;

 

Allmänt intryck

LC:1              1. Hästens gångarter ( renhet och regelbundenhet ) och tempo 2

2. Hästen form (eftergift på tygeln) 2 

LB:1              1. Gångarter(frihet, renhet och regelbundenhet) 2

                      2. Framåtbjudning(vilja att röra sig framåt, elasticitet,

mjukhet i ryggen och bakbensengagemang) 2

                     

3. Lösgjordhet(eftergift på tygeln, formen, accepterande av bettet; harmoni, lätthet och mjukhet vid rörelsernas

utförande; uppmärksamhet, förtroende och lydnad) 2 

LA:1             1.Gångarter(frihet, renhet och regelbundenhet) 2

2.Framåtbjudning(vilja att röra sig framåt, elasticitet,mjukhet i ryggen och bakbensengagemang) 2

3.Lösgjordhet(eftergift på tygeln, formen, accepterande av bettet ;harmoni, lätthet och mjukhet vid rörelsernas

utförande; uppmärksamhet, förtroende och lydnad) 2 

För att få de höga poängen i skalan ska hästen och ryttaren uppfylla kraven under allmänt intryck. Det finns speciella punkter för ryttarens sits och inverkan också. Även här höjs kraven allteftersom man rider i högre klasser.

 

Vilka är då poängen som man använder sig av. Poängskalan går från 0-10. där en 10 är utmärkt och en 0 är ej utförd eller helt misslyckad.

 

Utmärkt- 10

Mycket bra- 9

Bra- 8

Ganska bra- 7

Godkänd- 6

Med tvekan godkänd- 5

Ej fullt godkänd- 4

Ganska dåligt- 3

Dåligt- 2

Mycket dåligt- 1

Ej utförd (helt misslyckad) – 0

 

Om vi går tillbaka till LC:1 och sammanfattar kort vad man ska uppfylla för ett godkänt betyg så kan man säga följande:

 

Om hästen går avspänt i kroppen med avspänd hållning och accepterar bettet och ryttarens hand med stängd mun så kan man sätta en 6:a.

 

Går hästen dessutom med stadigt huvud och med nosen i eller strax framför lodlinjen och stödjer lika på båda tyglarna så kan man sätta en 7:a eller mer beroende på hur momentet utförs.

 

Går hästen däremot med huvudet högt (över tygeln), i spänd form, ostadig eller orolig huvudställning så blir betyget 5 eller lägre.

 

Sen tittar domaren också på hur hästen jobbar genom kroppen. Bakbensaktivitet, ryggverksamhet, gångarter osv. Hur ryttaren följer hästen och inverkar på den bedöms under speciella punkter.

 

Betygen kan ändras allteftersom man genomför ett moment. Ett exempel kan vara att ekipaget ska vända snett igenom i ökad trav. Ryttaren rider första hörnet fint och hästen är avspänd och stadig. En sjua tänker domaren. Så rider ekipaget in på diagonalen och börjar ökningen. Mitt på diagonalen blir hästen spänd och går över i galopp. Ryttaren bryter av men hinner inte visa någon mer ökad trav. Domarens slutliga betyg blir fyra eller fem.

 

Dressyr är en bedömningssport. Det är snabba beslut, stora klasser och varierande kvalitet på startfälten. Även om man rider samma klass på två olika tävlingar så kan slutpoängen variera mycket. Man måste våga gå på sin känsla och framför allt ta tillvara på den kritik domaren skriver längst ned på protokollet för att komma vidare och bli ännu duktigare!

 

I Tävlingsreglemente II, Dressyr står följande under moment 240:

 

Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen ska ge intryck av att den själv utför rörelserna.

 

Genom systematisk stegring av gymnastiskt arbete skall muskulaturen och ledgångarna ges sådan styrka och elasticitet att hästen under ryttare kan röra sig med bibehållen balans. Detta visar sig i fria och spänstiga gångarter, i likformighet, lätthet och ledighet vid rörelsernas utförande.

 

Hästen ska snabbt, mjukt och villigt följa ryttarens, så vitt möjligt, omärkliga hjälper. Hästens bakben ska i alla gångarter röra sig energiskt. Vid minsta anfordran av ryttaren skall bakbenen framåtdrivande eller uppbärande kraft ökas.

 

Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som i rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt.

 

Ryttarens hand ska behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun.

 

Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller strax framför lodlinjen skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet ska hästen lugnt tugga på detta.

 

I TR kan du läsa allt om hur de olika rörelserna och gångarterna ska ridas för att erhålla den högsta poängen. TR (Tävlingsreglementen) finns att ladda ner på Svenska Ridsportförbundets hemsida http://www.ridsport.se/ .

I onsdags var ju sadelmakaren här och provade sadlar. Efteråt skulle Gabbi och jag rida i ridhuset.

 

- Ser du nåt speciellt med Winston? Frågade Gabbi.

Jag tittade, kisade och vred på huvudet. Men nej, han såg fotfarande ut som han brukar. Onaturligt stor som något urtidsmonster från en saga av Astrid lindgren men med snälla ögon och alltid sugen på socker.

 

Gabbi tittade fortfarande på mig och jag försökte verkligen se något. Manen spretade som alltid, strumporna var placerade som vanligt och han var fortfarande fux.

 

Jag fick den där ”finn fem fel- känslan”. Ni vet när man stirrar på en bild men inte hittar ett enda fel och så känner man sig dum.

 

- Jag har ny sadelgjord, sa Gabbi stolt!

- Åh! Jag böjde mig framåt för att se bättre.

 

Där satt den. En alldeles ny sadelgjord. PRECIS en sån som jag vill ha, eller i alla fall nästan. För en sån här ny och precis-hemkommen-till-Sverige-sadelgjord hade jag aldrig sett.

 

- Den kommer direkt från Tyskland, sa Gabbi och höll näsan så där lite i vädret.

- Åh, sa jag.

 

Gabbi var naturligtvis tvungen att förevisa hela sin precis-hemkomna-till-Sverige-sadelgjord där på plats. Med den tryckfördelande resårplattan på magen och den lilla stoppade kudden som avlastar musklerna på magen.

 

Sen visade hon hur man skulle spänna den också. Man spänner först lite här och sedan går man runt och drar lite där och håller ut lite där och sen går man tillbaka och spänner lite här igen.

 

- Åh! sa jag och tänkte att det förmodligen skulle bli mer effektfullt om man avslutade hela proceduren med en liten piruett och saltomortal.

 

- Det är bevisat att hästen blir mycket rörligare och mer flexibel med den här gjorden, sa Gabbi.

- Var den inte dyr? Frågade jag.

- 1700 kronor, sa Gabbi, men vi berättar det inte för mamma.

- 1700 kronor, tänkte jag, Det kunde man köpa ett helt gottlandsruss för 1975…

 

Gabbi och jag red runt i manegen. Då och då sneglade jag avundsjukt bort mot Winston och såg hur han flexade sig genom ridhuset allt medan sadelgjorden satt perfekt.

 

Åh, vad jag var svartis på den där gjorden

 

- Men vill jag verkligen att min häst ska bli rörligare? tänkte jag. Ibland, ibland inte. När det är som värst brukar jag tänka att jag är för gammal för sånt här samtidigt som jag frenetiskt letar efter det där repet som rodeoryttarna har att hålla sig i. Så andra gånger när hästen är så där avslappnad genom hela kroppen och bara flyter på längs spåret, då tänker jag att det inte vore så dumt med en sån där sadelgjord som ökar rörligheten lite till.

 

-Jo, tänkte jag, Jag vill också ha!!!

 

Hej! Måndagen den 16 februari till fredagen den 20 februari är det sportlov här i Uppsala. Under sportlovet fylls stallet med barn och ungdomar som vill träffa och sköta om sina hästar på ridskolan.

Vi har runt sextiofem skötare som är i stallet flera dagar i veckan. Så har vi förstås alla våra andra elever som kommer minst en gång per vecka för sin ridlektion men också för att träffa och lära sig mer om hästar. Varje vecka har vi cirka 630 uppsittningar bara på ridskolan.

Ridskolan drivs av en idéell förening och vi har inga anställda fritidsledare. Teorikurserna hålls på idéell basis. Det som skiljer en föerningsdriven ridskola från t ex en fotbollsförening är att det krävs utbildad personal  till att hålla lektionerna och sköta om hästarna.

På loven har vi extra många besökare och för att organisera det hela så  anordnar vi teorikurser som våra ungdomsledare håller i på loven. Det brukar vara populärt och även de yngsta barnen kan vara med.

Stallet är en härlig miljö att vistas i för både små och stora. Massor av kompisar, roliga aktiviteter, tid att få vara sig själv och så hästarna förstås!

Samtidigt skulle jag vilja skicka ut en uppmaning till alla föräldrar som släpper av sina barn på parkeringen och sedan åker därifrån att tänka en extra gång.

Hästar är stora djur på mellan 280-600 kilo med flyktinstinkten nedärvd sedan den tiden de levde som vilda. Ridskolehästarna är utvalda för sitt arbete på ridskolan. Det krävs extra mycket av en ridskolehäst när det gäller tempramentet och lämpligheten.

Men hur mycket ridskolehäst en ridskolehäst än är så är den också en helt vanlig häst med helt normal reaktionsförmåga. Det vill säga när hästen hamnar i en situation där den måste reagera kan den både bitas, sparkas, knuffas och skutta omkring, precis som hästar gör.

Hästar tar hänsyn till barn i stor utsträckning. De tolererar oftast (men inte alltid) mer och har ett längre tålamod med barn. Men det betyder inte att hästar kan vara barnvakt åt ett barn. De är fortfarande hästar med ett starkt instinktivt beteende.

Att gå på våra anordnade teorikurser är ett bra sätt att lära sig mer om hästar. Att föräldrar tar sitt ansvar och inte lämnar små barn ensamma i stallet är också självklart.

Jag hoppas på en stor uppslutning till teorikurserna samt många intresserade föräldrar som stannar kvar och övervakar sina barn!

Välkomna!