Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb

Alla inlägg under mars 2009

Av Ulrika Pernler - 31 mars 2009 20:25

Hej! Häromdagen var det "någon" som var väldigt ivrig att få veta svaret på den pågående omröstningen till höger. Snäll som jag är ska jag avslöja sanningen idag.


Så här fördelade sig rösterna idag den 31 mars. Jag måste säga att jag är förvånad att ni inte vet mer om oss ridinstruktörer...


Vad vet du om oss Instruktörer egentligen? Ett av nedanstående påståenden är falskt, vilket?

Ulrika har alla Björn Skiffs LP-skivor    21.4 %

Hamstern Carola bor nu hemma hos Karoline    10 %

Gabbi har förlorat en basketmatch med 6-66 p    10 %

Elin samlar på Shettlandsponnyer    18.6 %

Therese högsta dröm är att åka till månen    20 %

Sara H har haft boaormsuppfödning hemma   20%

Jag antar att ni har röstat solidariskt med er instruktör för att ingen skulle behöva bli utan röster. Här kommer sanningen:


Ja! Ulrika var nog Björn Skiffs allra största fan med en gigantisk samling LP-skivor hemma i rummet. Fortfarande kan hon (jag) tralla till de flesta av hans låtar utantill.


Ja! Karoline har varit så snäll och adopterat den hemlösa hamstern Carola vilken nu springer lycklig i sitt hamsterhjul i alla sina (återstående) dagar.


Ja! Gabbi har förlorat en basketmatch med 6-66 i poäng. Det bästa var att hennes lag satte de sex poängen precis i början av matchen men sen blev det inga fler... Det blev heller inga fler basketmatcher för Gabbi, som ju hatar att förlora. hon slutade helt enkelt med basketen.


Ja! Jag anser nog att Elin är en Shetlandsponnysamlare. Hon har ett okänt antal små håriga ponnyer gående på gården hemma. Eftersom Shetlandsponnyer i de flesta fall är för små att rida på så anser jag att man får ha dem som samlarobjekt istället.


Ja! Sara har haft boaormsuppfödning hemma. Fast det var inte meningen då hon trodde att hon hade två boaormar av samma sort. Men tji fick hon när ett helt ormbo låg och krälade i terrariet en morgon...


NEJ! Therese har igen önskan att åka till månen. I vilket fall inte just nu. Säkert önskar hon precis som oss andra att få åka iväg ibland. Men att åka ut i rymden är nog att gå för långt. Jag menar finns det ens hästar där?


En liten film om, hur man förverkligar sina måndrömmar här på jorden hittade jag i alla fall:

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 30 mars 2009 12:57

Hej! Nu när solstrålarna letar sig fram och faktiskt börjar värma lite smått så böjar det bli dags att klä sin häst i lite tunnare utekläder. Egentligen så är det rätt fantastiskt vad utvecklingen av hästtäcken gått framåt under åren. Idag är vintertäckena varma, vinskyddande och tål regn och snö i massor. Trots det så väger de inte mycket alls.

 

Ronaldhino har lyckats spänna musklerna så mycket att fodret i hans vintertäcke spruckit. Så det blir stortvätt och sedan skick på lagning.  Just det där tror jag många känner igen just nu. Vintertäckena har gått sina duster i hagen och det har blivit stora eller små hål både här och där. Ibland löser det sig genom att man är begåvad med en snäll mamma som sätter sig för att laga. I annat fall får man skicka sina täcken till ”mannen som lagar hästtäcken”. Jodå, det finns sådana, men de är sällsynta!

 

I vissa fall behöver man inte ens fundera över vem som ska laga täcket utan man kan bara gå direkt till soptunnan och stoppa i det. Min gamla häst Picador var en hejare på att fixa till täcken i soptunneskick. Både sina egna och andras! Han började med att klä av täcket. Sedan ställde han ena hoven på det och använde tänderna för att riva det i långa remsor. Färdiga mattrasor! Tills för bara ett par år sedan kunde jag hitta små bitar av täcken i den hage som han använde för över tio år sedan. Alla är bra på nåt!

 

Trots hål, remsor och lera så är jag ändå mycket tacksam över hur smidiga dagens hästtäcken är. Det måste man vara om man upplevt forntidens Jutetäcken klädda med yllefilt. Då behövde man vara ungefär fyra fullvuxna män för att baxa upp täcket på hästryggen. Att få in det i en tvätt maskin var nog inte att tänka på. Förmodligen så vädrade man dem någon gång om året och borstade pälsen ur fodret.

 

Sedan minns jag de där gröna täckena i något slags ”oljerockstyg” fast tio gånger tjockare. De var också fruktansvärt tunga och tyget var så stelt att man med mycket möda kunde forma det runt hästkroppen med hjälp av täckesgjordarna. Förmodligen var de så hårda att man kunde ställa upp dem mot väggen om de behövde torka efter en regnig dag.

 

På nittiotalet exploderade täckesmarknaden och plötsligt kunde man köpa täcken i olika färger och utföranden. Idag finns det hur mycket olika täcken att välja på som helst. Man kan även matcha grimma och transportskydd med täcket. Är det någon som försöker tjäna pengar på sånt måntro?

ANNONS
Av Ulrika Pernler - 28 mars 2009 18:11

Hej och hå! Ibland känns det trögare än annars. Idag har det varit en sån där grå dag när man har känt sig trög i hela kroppen. I alla fall jag!


Jag skulle vilja påstå att det är precis likadant för hästar. De har i allra högsta grad också olika dagar. Ibland spritter det i kroppen och allt känns lätt. En annan dag vill de vända huvudet in i boxhörnet och vara ifred.


Under några veckor nu har hästarna släppt massor av hår. Det är dags att klä sig i den nya, tunnare och fina sommarpälsen. Att släppa loss alla de där tusentals hårstråna som gjort sitt över vintern kan vara riktigt jobbigt för en häst. Det blir en hormonomställning i kroppen som kan göra hästarna trötta, griniga, ömma och inte alltför villiga att arbeta.


Många av hästarna har redan tappat det mesta av de långa håren och börjar nu anta sin sommarskepnad. De bruna hästarna blir ofta ljusare runt mulen och under magen. En del hästar tycks helt byta färg.


Det är tur att man inte är häst och ska tappa en massa hår. Själv kan jag bara gå till närmaste klädbutik och välja ut en ny och tunnare jacka. Vips så är jag klar för våren!


I morgon är det blåbär- och lingontävling. Kom ihåg att läsa igenom reglerna på hemsidan www.uppsalaponnyklubb.se under tävling.

Det är väldigt många som ska vara med och rida och det är viktigt att alla följer de regler som finns så att det blir lugnt i stallet för hästarna och så att allt flyter på i ridhuset.


Lycka Till!

Av Ulrika Pernler - 27 mars 2009 14:13

Hej! När jag var yngre så var min största ryttarförebild Lars Andersson på den kolsvarta hingsten Herkules född 1971.

När det var Lasse och Herkules tur att göra entré på dressyrbanan höll jag alltid tummarna lite extra hårt. Under sina tävlingsår tog Herkules 56 placeringar i svår klass dressyr. 1988 deltog Herkules och Lasse i OS.


Det var ingen av mina kompisar som fattade någonting om varken Herkules eller Lars. De hejade på hoppryttare som Peter Eriksson, Hugo Simon eller Ulrika Hedin och jag blev rätt så hånad...


Jag försökte få de andra att förstå varför jag dyrkade den där kolsvarta hingsten med sin gigantiska hals som gjorde att han såg ut att kunna stå på öronen i vilken sekund som helst och ryttaren med de flera meter långa och pinnsmala benen.



Men jag måste säga att de förstod sig inte på dressyr över huvud taget!


Kanske hade det något med Lars Anderssons utseende att göra... Kort hår, snedbena och stora glasögon....

Jag menar han var ju inte så olika en annan idol jag hade. Skräckförfattaren Stephen King...

Lite kungligt liksom...

Fast då borde jag ju ha gillat Ola Ullsten också...

Nä, det där var nog bara en tillfällighet eller så hade alla fyra samma optiker...


Jag brydde mig i vilket fall inte om vad de andra tyckte och Herkules fortsatte att vara min absoluta favorit bland de bästa dressyrhästarna.

Även om Herkules inte finns kvar i dag så lever han vidare genom sina avkommor. Den extremt stora halsen ärvs gärna vidare i flera generationer. Vi har idag två hästar i stallet som har Herkules som morfar; Lola E och Winston. De båda bär dagligen omkring på varsin ståtlig Herkuleshals!


Lars Andersson red inte i de stora sammanhangen något mer efter att Herkules pensionerats. Men han är än idag med på många av de stora arenorna men nu i kulisserna som make och tränare åt Louis Nathorst.


Vad jag vill ha sagt med detta är; Håll fast vid era idoler!

Av Ulrika Pernler - 25 mars 2009 14:09

Hej! Igår var vi iväg på personalkonferens. Vi valde ett billigt men mycket trevligt alternativ genom att åka fram och tillbaka till Åland. Inte bara en, utan två gånger. Så det blev fyra båtresor tur och retur. Vi såg inte så mycket av havet då vi satt i ett konferensrum med små hyttfönster. Däremot kände vi havet ganska tydligt när vi var mitt ute på det då det blåste friska vindar.

 

Tack och lov så hade de som var i behov av det tuggat i sig diverse sjösjukepiller så det blev inga obehagliga överraskningar för oss andra.

 

Vi har aldrig åkt iväg för att ha konferens förut utan hållit oss i teorisalen eller något liknande. Men det var verkligen jättekul att komma bort och vi fick massor gjort!

 

Det blir en hel del nyheter för er elever att hålla utkik efter under våren!

 

Den fjärde turen vilken gick från Åland mot Fastlandet så avslutade vi mötet och fick någon timmes ”fritid”. Mamma hade beställt något svart Åländskt bröd från båtens butik som vi gick för att köpa. Lite godis till barnen (både de stora och de små) blev det också förstås.

 

Med tjugo minuter till landstigning så bestämde vi oss för att satsa våra parkeringspengar i de enarmade banditerna. Alla skramlade ihop sina småpengar och stoppade dem i varsin maskin.

Vi stod på en rad och plötsligt hörde jag Gabbi säga:

-Nu vann jag!

En minut gick och sedan hörde jag Gabbi igen:

-Nu vann jag!

Jag svor tyst för mig själv…

-Nu vann jag! Gabbi igen.

-Kan du inte åtminstone vinna tyst, sa jag och blängde på henne.

 

Sedan vann jag!!!

 

Och så vann jag igen!!!

 

Och så vann Erica…

 

Och sen vann Kenneth…

 

Jag tror Ålandsbåten närapå gick i bankrutt igår kväll! Erica och Kenneth vann en hundring var, Gabbi vann 180 kronor och jag vann 350 kronor, på endast några kronor i parkeringspengar! Snacka om bra avslutning på en konferens. På så vis blev godiset närapå gratis!

 

Klockan åtta steg vi iland och satte oss på bussen mot Uppsala. Då var man rätt så trött måste jag säga! I morse kunde de flesta av oss erkänna att vi sovit mycket gott under natten. Man blir trött av att vara på sjön!

 

Jag trodde nog att jag var utvilad inför dagens Uffe-träning. Men att jag fortfarande var lite seg efter den långa dagen igår insåg jag när jag plötsligt hörde Uffes ljuva stämma:

 

”- Ni kan ju inte sitta och fisrida som om ni körde omkring med ett gäng kundvagnar!”

 

Han vet verkligen hur man uttrycker sig klart och tydligt!

 

Dagens barnprogram och också det sista i serien är ”Lattjobolaget Pling och Plong med Robert Broberg som robot! Jag kan fortfarande varje ord i introlåten! Kan ni?

Av Ulrika Pernler - 23 mars 2009 13:31

Hej! På ridskolan på UPK finns idag runt fyrtio ridskolehästar. Då de flesta hästarna har två skötare var så förstår ni att det blir många skötare som alla tar hand om sina hästar på bästa sätt.

 

När jag var yngre så red jag på Eke Ponnystall som var en privat driven ridskola knuten till Uppsala Ponnyklubb. Ridskolan drevs redan då på ett mycket bra sätt vad det gäller skötarsystem och ridskoleverksamhet. Faktiskt så bra att många av de system som vi använder idag påminner om dem som användes då.

 

Systemen med skötarridningar, de många klubbtävlingarna (12 stycken per år), nivån på klubbtävlingarna och möjligheten att bli träningselev och åka ut på ”riktiga” tävlingar med lånad häst är bara några av de sakerna som kännetecknar Uppsala ponnyklubb.

 

Jag började som ridskoleelev på Eke en gång i veckan. Sedan blev jag skötare. Min sköthäst hette Sirro och var en New Forestponny född 1971. Jag blev träningselev och började tävla, först i hoppning men så småningom alltmer i dressyr. Med Arino, född 1972 red jag upp till division 1 och med Victor, född 1970 red jag i elitallsvenskan.  Men jag höll såklart fast vid Sirro som min sköthäst under hela den här tiden.

 

Naturligtvis drömde jag om en egen häst. Genom att jobba i stallet på helgerna kunde jag så småningom hyra Victor fyra dagar i veckan. Jag lade hela lönen på att betala hästhyran. Två av dagarna red jag på lektion och de andra två dagarna red jag själv.

 

Det året jag fyllde 18 så sa pappa och mamma att jag fick köpa en egen häst om jag skaffade fast jobb direkt när jag gått ut skolan.

 

Naturligtvis skaffade jag ett jobb! På så vis fick jag råd att betala stallhyran, hovlagaren och alla andra hästutgifter man får som hästägare. I augusti det året så köpte jag min första alldeles egna häst Picador som var ett två-årigt halvblod och som fortfarande lever. I år är han 25 år!

 

Efter den dagen har jag aldrig varit ”hästlös”

 

Idag tycker jag det är så roligt att vi har så fina möjligheter att låta våra elever utvecklas på suveräna hästar. Att vi har utrymme att låta dem komma ut på tävlingar med ridskolehästarna vilket inte är någon självklarhet. Till sist är det en del av eleverna som köper egna hästar och kliver in i hästägarvälden. Det måste ju vara något av ett mål för oss instruktörer.


Kommer ni ihåg sagorna av Slas?

Av Ulrika Pernler - 22 mars 2009 14:20

Hej! Under de trettio år som jag har ridit så har det hunnit passera många hästar. En del har varit med länge och andra bara under en kort tid. Många av hästarna har satt avtryck och man har tydliga minnen av dem. Andra har försvunnit in i hjärnans allmänna dis.


Så rätt vad det är poppar det upp ett minne av någon speciell episod med någon häst.


Kommer ni ihåg lilla Jesper? En ullig och gullig liten brun och vit skäck som var född 1989 om jag inte minns fel. Jesper kom till ridskolan i samma veva som Kasper och ett tag hade vi faktiskt en Jonatan också. Alla tre skäckar förstås.


Jesper var sötast! Han hade småkrusig man som stod rätt upp. Luggen var alltid kort och såg ut som en rakborste. Så var han busig också! En mästare på att hitta på hyss.


En sommar hade Gabbi ridlektion uppe på hoppbanan med en grupp. Det hade varit regnigt och graven var fylld med vatten. Gruppen skulle hoppa ett hinder som stod på kortsidan närmast ridhuset.


Så blev det Jespers tur. Han siktade in sig på hindret och tog ett vigt språng över. Men istället för att springa och ställa sig sist i ledet och vänta på sin tur för nästa språng så satte han fart över banan och försvann ner i vattengraven med sin ryttare.


Jesper ville bada!


Jesper sprang till vattengraven upprepade gånger den lektionen med sin ryttare på ryggen.


En nannan gång tyckte Jesper att det var ryttaren som borde bada. Det var på en tävling och naturligtvis hade det varit regnigt en period och det fanns gott om vattenpölar. Jesper sprang fint runt på framridningen en stund innan han kom på ett hyss! Han tog fart på Jespers vis och sprang mot en av pölarna. Precis vid pölen slog han på en tvärnit och ryttaren i sina vita byxor seglade rakt ner i pölen med ett stort plums!


Jesper såg mycket nöjd ut!


Till slut kom Jesper på en sorts hyss som inte skulle gå för sig på ridskolan. Han kom på att det gick att springa igenom presseningen med ryttare på ryggen. Han satte helt enkelt fart på sina små ben och sprang rätt igenom till den andra sidan. Det tyckte han var väldigt kul.


Vi tyckte det var mindre roligt eftersom man inte kan ha ponnyer som bara dyker upp på den andra lektionen rätt vad det är. Vi besstämde oss för att försöka kommatillrätta med hyssen genom att vi instruktörer red honom och kunde styra unden när han gjorde sitt bus.


Det enda problemet var att Jesper var tillräckligt smart för att göra skillnad på vilka han busade med. Han försökte inte en gång göra något bus med oss på ryggen.


En gång när Jesper var på väg genom väggen så han Annso få upp en hand och knocka honom i pannan precis när han dök upp under presseningen. Jesper blev väldigt förvånad och stannade. Men det fick honom inte att ge upp sin roliga lek.


Så Jesper fick bli privatponny istället. Jag är säker på att han var lika glad och busig hos  sin nya familj! Men någon vägg att springa igenom hade de inte i alla fall.


Dagens barnprogram: Vem minns inte John Blund klcokan 18.30 Sen var det direkt i säng.

Av Ulrika Pernler - 20 mars 2009 14:57

Hej! Nu håras det! Man undrar ju vart det ska sluta. Blir det egentligen någonting kvar av ens häst när den har hårat klart?


När man rider så kan man nästan se hur hästarna omges av ett hårmoln. Det ser ut som om kavaleriet är i antågande precis som i de gamla spännande svartvita cowboyfilmerna som jag såg på loven när jag var liten.


Igår tror jag att jag råkade inhalera en alldeles för stor dos hästhår när jag höll lektion. Jag blev hemskt trög i huvudet och hade en sån där känsla av att huvudet far fyllt med bomull. Men med tanke på omständigheterna så var det förstås hästhår.


Det är den här årstiden det börjar närma sig ett svar på frågan; hur mycket häst har jag egentligen och hur mycket är hår? För att få ett svar så kan man blöta ner hästen och få en förhandsaning om slutresultatet.


Det här är inte något specifikt för just hästar med vinterpäls.

Samma metod kan man använda på långhåriga marsvin, pudlar och myskoxar. Man blir förvånad över hur mycket som egentligen består av päls och luft och hur lite som är själva djuret.


Vad gör man då med allt hästhår. Jag har ingen aning...


En grej kom jag på;

Tröjor stickade i mohair kan man betala dyrt för. Man kan också ta på sig en billig tröja av valfri sort. Bege sig till stallet. Gå in till en häst i passande färg och klappa den några gånger på ryggen. Vips så är man rustad för festen.

Kolla bara så att du inte  ska träffa någon med allergi. Det är inte så populärt...


Kanske finns det någon som har fler idéer om vad man kan göra med hästhår. Hör av er i så fall!


Dagens barnprogram. Jag vet att ni har väntat på det! Vilse i pannkakan!

Presentation

Fråga mig

41 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14
15
16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30 31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Blogkeen
Följ Mellan havretuggorna på Uppsala Ponnyklubb med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se